Religionsmötet och efterföljelsen

27 februari 2012

Hur ska man, från en kristen synvinkel, se på andra religioner? Frågan är gammal och ställd många gånger. Det är naturligtvis en viktig fråga, men jag vill belysa något som jag uppfattar som ett problem, i hur den hanteras. Diskussionen, har jag ofta upplevt, kretsar runt hur man ska handskas med sin tro Jesus som vägen och sanningen (i bestämd form! singular!) om andra vägar också skulle vara möjliga. Omöjligt, menar vissa, andra menar att den bestämda formen kanske utgår från den enskilde kristnes oförmåga att följa en mångfald av vägar trots att dessa möjligtvis finns.

Vad jag saknar, i samtalet, är en lite annorlunda ställd fråga. Om Jesus är vägen, varför följer vi den inte?

Jag har hopp om kyrkan. Jag trivs där och har på många sätt funnit stöd i mitt kristna liv just i den kristna gemenskapen. Konstigt vore det väl annars. Men jag måste också tillstå, att kyrkan ibland är ganska dålig på det som borde vara vårt allra största uppdrag; kärleken. Vi angår varandra, menar jag, i alltför liten utsträckning, såväl lokalt som globalt. Det är en fråga som handlar lika mycket om hur vi bygger vårt församlingsliv som om hur vi tar in de oerhörda utnyttjanden, den makt och det våld som drabbar människor runtom vår jord.

Det är inte min mening att lägga ut alla sorters sår människor kan bära på och som borde angå den kristna kroppen, men för egen del hjälpte det mig mycket när jag fick lära mig uttrycket ”Kristi kropp har AIDS”. De HIV-infekterades erfarenheter pulserar runt i mig; för jag deltar runt det nattvardsbord där de finns. På liknande sätt ska alla erfarenheter som människor har av smärta och utestänganden angå den kristne som om det berörde den egna kroppen. Det ställer kanske inte ett krav på att lyckas utjämna jordens orättvisor, men det bordet ju rimligtvis göra något med hur angeläget vi tycker att det är att försöka.

En gång deltog jag i ett samtal om kristen aktivism, där vi samtalade om allt från de många många namnunderskrifter som påskuppropet för de asylsökandes rättigheter hade fått i kyrkorna till den handfull kristna som gjort civila olydnadsaktioner mot vapentillverkare. En av de som deltog i samtalet skrattade till och undrade varför inte alla kyrktanter som skrivit under listorna också gick ut för att skrapa sönder vapen? Bilden är lustig, men frågan har någon form av relevans. Evangeliet befriar, men ska ju också ta hela livet i anspråk.

När kyrkan lyckas forma sig till den kropp som kan härbärgera en omsorg om varandra som genomkorsar våra fördomar, när vi angår varandra och inte är rädda för att bemöta det som är svårt, då tror jag att vi kan tala på ett nytt sätt om tron på Jesus Kristus som en väg som skiljer ut sig från andra vägar. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Kanske. Om det är vi som gör det. Tills dess, ser jag oss som jämbördiga de andra som gör sitt bästa.

Marta Gustavsson

Annonser

Om det politiska handlandets och tänkandets konst

21 februari 2012

Jag läser om Hanna Arendt. Eller rättare sagt jag läser en recension av en berättelse om Hanna Arendt – Arne Melbergs recension av Ulrika Björks och Anders Burmans (red) bok ”Konsten att handla – konsten att tänka: Hanna Arendt om det politiska” i Svenska Dagbladet.

Bara det. Att läsa en berättelse om en berättelse om ett liv och ett tänkande. Denna fantastiska möjlighet som expanderar våra horisonter i det oändliga, denna komplicerade process som distanserar oss från varandra. Att läsa om någon som har läst någon som har skrivit om någon annan.

Jag läser att hon, Hanna Arendt enligt recensenten av boken om Hanna Arendt, ”drar en tydlig gräns mellan en politisk sfär, som också är tänkandets och språkets område, och en social sfär, som är hemmets och det tysta våldets område”. Och jag tänker att en sådan gräns brukar normalt sett bara den kunna kosta på sig som äger sin trygga plats i offentlighetens ljus. En sådan hade förvisso Hanna Arendt, men det känns ändå främmande för hennes tänkande. Så som jag lärt känna det. Uttalandet nyanseras också i meningen efter. Men min tanke har redan vandrat vidare.

Någonstans här i en läsning om en annan läsning, sätter recensenten fingret på något fasansfullt avgörande.  Fasansfullt – det tysta våldet i hemmet saknar språk och till och med en klar tanke. Det är liksom otänkbart, det där fysiska men ännu oftare det mentala våldet. Det som sker mellan människor av olika åldrar i hemmet som är vår borg. När vi bestämmer och begränsar varandra på ett orättfärdigt sätt, med eller utan uppsåt. Det där som inte låter sig berättas då det inte finns några ord.

Avgörande – det är just denna kroppsliga erfarenhet av det tysta våldet som en del av oss bär med sig ut i offentlighetens och politikens klara tanke och pregnanta språk. Kanske färre än vi tror, kanske fler än vi vågar tänka. Men vad gör det med språket och tanken? Hur gör det med oss? Våldet kamouflerat i retorik om demokrati och jämställdhet, om solidaritet och omsorg. Kan det vara så? Ibland tycker jag att det går att ana men oftare döljs det i mekanismer och strukturer som inte omedelbart uppfattas som våldsamma. Det bara känns. Tanken känns förbjuden men har redan intagit min kropp.

Om det också är Hanna Arendts, författarnas till antologin om Hanna Arendt, eller recensentens av antologin om Hanna Arendts tanke vet jag inte. Men att en text om en text om en text kan leda till sådant engagemang svindlar.

 

Ulrika Svalfors


Finns Gud i demokratiska samhällen?

16 februari 2012

Blir samhället bättre om det styrs av kristna värderingar? Vi känner igen en gammal debatt, som då och då blommar upp. Bo Rothstein har i en nylig artikel i Sans (2012:1, Guds tystnad främjar världen) redovisat från sitt eget forskningsprojekt (The Quality of Government Institute) att motsatsen gäller. Han har konstrurerat ett religiöst index, som visar att det finns en omvänd korrelation mellan människors grad av gudstro och hälsa, livslängd och skolutbildning. Ju mer privat gudstro, desto sämre liv. Och tvärtom, graden av korruption har en positiv korrelation med gudstro.

Hans slutsats är tydlig, om man vill ha ett gott samhälle bör man då eftersträva ett samhälle starkt präglat av religiösa värderingar? ‘ Svaret på den frågan är ett klart och entydigt nej’. I media kan man finna röster, som till och med går längre; religiösa eller kristna samhällen orsakar kortare livslängd, sämre utbildning och ökad korruption.

Argumenten bortser att samband inte är samma sak som orsak. Det är välkänt att ogynnsamma socioekonomiska förhållanden leder till sämre utbildning, sämre hälsa, frestelsen till korruption blir större. En mexikansk polisman med urusel lön mer eller mindre tvingas att ta mutor för att försörja sin familj. En följd av hans gudstro?

Det finns ett samband mellan det ökade bruket av högklackade skor hos kvinnor under 1900-talet och ökningen av lungcancer. Orsak?

Kan det vara tvärtom? I ett orättfärdigt, ojämlikt och korrupt samhälle erbjuder religion något som samhället inte kan ge. Tillit, hopp, kärlek? Opium för folket eller en drivkraft till ett bättre samhälle?

Betydligt intressantare är Phil Zuckermans analys i boken Society without God. Under ett år bodde han i Aarhus och intervjuade 150 danskar och svenskar om deras religiösa tro. Utgångspunkten var att Danmark och Sverige kommer mycket högt i ranking av välfärdsfaktorer, utbildning, livslängd, spädbarnsöverlevnad, jämlikhet men även skattebetalningsvilja eller solidaritet och biståndsvilja. Till hans stora överraskning trodde de flesta intervjuade inte på Gud. De misstrodde tankarna på ett liv efter detta, och en andel tänkte aldrig på Gud eller talade med vänner om Gud. Många var ändå med i kyrkan, men mest av traditionella skäl.

Varför? Varför saknar människor i några av världens mest jämlika och ekonomiskt mest lyckade länder en gudstro och ändå tillhör majoriteten kyrkan? Belong but not believe. Från sin egen judiska bakgrund diskuterar Zuckerman det han kallar kulturell religion. I det skandinaviska fallet har ett stort antal värderingar slagit igenom i samhället, allas lika värde, rättvisa, godhet, omfördelning, omhändertagande. Värderingar som också är kristna.

Vem har rätt, Rothstein eller Zuckerman? Fakta finns där, men tolkningen. För min egen del tänker jag på evangeliernas utsagor om Guds rike. Det är inte en fysisk plats, utan något som finns inom människorna. Hur tänker Gudsrikets invånare, har de en gudstro, försanthåller de undren, tror de på uppståndelsen, ett evigt liv för bara troende? Eller månar de om de fattiga, utslagna och av samhället förkastade? Det yttersta testet läser jag om i domsöndagstexterna, om det som vi gjort mot de minsta bröderna, inte hur mycket eller vad vi tror på.

Därför undrar jag vad som händer i Sverige just nu, ökande inkomstskillnader, fler utförsäkrade, ojämlikare sjukvård, flyktingar utslängda. Guds rike?

 

Erik Lundgren


Den mänskliga värdigheten i ekonomins väntrum

13 februari 2012

Jag bor med min familj i El Salvador, ett litet centralamerikanskt land med stora klasskillnader, med sociala klyftor, med fattigdom och låga löner. Jag tror att varken jag eller min familj kommer vänja oss vid att se fattigdomen och orättvisorna. Men vi måste ofta blunda. För att överleva, för att kanske kunna göra någon liten skillnad.

 

Men när min vän, som arbetar som psykiater i en mellanstor stad i Sverige skriver till mig, finns det ingen ursäkt för att titta bort. ”… jag blir vemodig och arg över misären som brett ut sig i vårt samhälle och som jag möter bland annat under mina hembesök i miljöer som nog få förstår faktiskt existerar i Sverige idag. Min kollega kräktes häromdagen när han var på hembesök iklädd skyddskläder för att det var så erbarmligt äckligt hemma hos en patient. Vårt samhälle sviker tyvärr de svaga just nu. Till exempel bedömdes en patient som fortfarande var inlagd på sjukhuset för tvångsvård, ha arbetsförmåga i en utredning som arbetsförmedlingen och socialen gjorde!! Flera av mina patienter står utan socialbidrag då socialen kräver att de ska söka jobb och komma på möten för att få ut sitt stödbidrag, vilket är just det de inte klarar pga sin paranoia. Utblottade, utnyttjade, misshandlade kvinnor som befinner sig illegalt i landet får inte den vård de behöver… privatiserad vård och apotek bortrationaliserar de mer allvarligt sjuka och krångliga patienterna. Men, men förhoppningsvis kanske man gör någon liten skillnad någonstans, för någon, och då är väl mödan värd?”

 

Så ser alltså Sverige ut idag, landet med en av världens starkaste ekonomier. Just det, tänker någon, vi får det vi förtjänar! Men herrar Reinfeldt och Hägglund, var det verkligen detta vi röstade på?

 

Jag tror det är dags för lite helig ilska. Någon förbannad ordning får det väl ändå vara i ett system? Det här är inte något annat än ett riktigt stort misslyckande! Jag är övertygad om att få politiska intentioner är onda, det finns en vilja att göra gott. Men när klantigheten lägger sin ljusskygga hand över de svagaste, då är det åter dags att spika upp teser på porten! När idiotin får låta den mänskliga värdigheten bli sittande i ekonomins väntrum, då måste vi säga ifrån. För missta er inte, kraften i evangeliet har förändrat förut.

 

Jag är övertygad om att detta inte är resultatet av ond politik. Men Reinfeldt och Hägglund, vet ni att det är så här det ser ut idag? Och i så fall, vad säger ni till min vän psykiatern? I El Salvador finns idag en politisk vilja till förändring. Jag hoppas vid Gud den viljan finns i vår allians.

 

Thomas Ekelund


Den andliga läsningens konsekvenser

10 februari 2012

 Jag är just nu inne i en skarp teologisk dispyt med djupa konsekvenser för det interreligiösa arbetet i Malmö som jag är involverad i. En representant för det ortodoxa lägret i den kristna familjen utvecklar ett kraftfullt motstånd mot tanken att muslimer tror på samma Gud och anser sig därmed förhindrad att besöka moskén. Huvudargumentet för min disputant är att när Muhammed identifierade Kabastenens gudom med Allah så gör han Allah till en avgud. Det är i och för sig en intressant hantering av religionshistorisk kunskap om det inte vore så att tesen kopplas samman med moseböckernas dödliga domslut över den som tillber en annan gud än Herren. Jag blir skakad och känner inte igen Kristus i den andliga läsning som ligger till grund för domslutet. Detta är inte en enstaka företeelse utan rätt utbredd i flera kristna läger, men mest där bibelkunskapen är låg och fördomarna många.

Malmö är idag återigen utsatt för en växande rädsla då det dödliga våldet krupit närmare. Allt fler riktar sin rädsla mot de invandrargrupper som dras in i olika maffialiknande gäng. Det tycks som om mönstret för uppgörelser mellan ovänner genom att använda skjutvapen och knip sprider sig i vidare kretsar. Det är tufft att bära vapen och inte ta skit. Rädsla, vrede och en världsbild som vill utöva makt med våld kan leda till outhärdliga konsekvenser.

Mycket görs för att alla goda krafter ska samlas i ett gemensamt byggande av en fredens stad, men det går sakta. De moskéer och imamer som kämpar för att samla sina goda krafter till stöd för Malmö  möter ifrågasättande både från sekulära grupper som är mer öppet och från kristna grupper där det är mer fördolt.

Det finns en läsning av bibeln som antingen är enögd, tvåögd eller treögd. Läsningen med ett öga står för den läsning jag gör av fördom om och fruktan och rädsla för den Gud jag läser om. Det är en läsning i en eller två dimensioner. Det kan leda till förkastande eller till sträng lydnad under en kärlekslös lag. Det är för mig inte kristen läsning. Att läsa med två ögon betyder för mig att också läsa med förnuftets öga i ett tredimensionellt seende. Då går det att se bakom och igenom mina egna vanföreställningar, ifrågasätta mina slutsatser och gå på djupet. Det är en rekommenderad väg för alla men inte givet kristen. Det tredje ögat är kärlekens öga som ger en fjärde dimension – tiden, förvandlingen, upprättelsen, nåden. En andlig läsning av bibeln utan kärlekens och trons öga leder inte till Kristus. Det är först där vi kan möta fiender som vänner och försonas med rädslan. Vi behöver läsa med alla tre ögonen annars är vi inte sanna mot oss själva eller någon annan.

 

Sten Högberg


Grus och guld

05 februari 2012

JAK är medlemsbanken som arbetar för räntefri rättvis ekonomi. I deras tidning Grus & Guld läser jag att IMF ändrar krisrecepten nu sedan västländernas ekonomier börjat krisa (till skillnad mot den beska medicin u-länderna alltid fått): Istället för nedskärningar i offentlig sektor, satsa, beskatta de rika, höj lönerna för låginkomsttagare och se till att vanligt folk får råd att konsumera!

 -Jag slår vad om att ni inte tidigare hört en IMF-ekonom säga att lönerna måste höjas, säger IMF-ekonomen Michael Kumhof.

Även UNCTAD (FN-organet för handel och utveckling) och OECD talar för jämlikhet och utjämnande satsningar i offentlig sektor. Till och svenska Studieförbundet Näringsliv och Samhälle visar på att de osunda klyftorna beror på finanssektorns omfördelande kraft, läser jag vidare.

När kommer EU och ECB att lyssna till nya IMF-chefen, fransyskan Christine Lagarde, som också refereras, som uppmanar EU-länderna att satsa sig ur krisen, istället för att pressa tillbaka greker, irländare, britter och andra till fattigdom!?

I Flamman fångar jag upp följande notis: ”Jobbskatteavdragen har hittills tömt statskassan på 300 miljarder.” I samma tidning refereras en forskningsrapport ur Läkartidningen om hur vinster och bonusar försämrar och fördyrar vården – åtminstone i USA och Kanada där forskning bedrivits. Vidare berättas om 1,6 miljarder i rörelsevinster för vårdföretagen i Sverige enbart 2009.

Den svenska alliansregeringen går i otakt t o m med de institutioner de brukar luta sig åt. Vågar vi hoppas att även svenska folket börjar se att det som sker här och omkring oss, att kvartals- och riskkapitalismen ÖKAR klyftorna och fråntar oss gemenskap och hopp?

Till sist läser jag Maj Wechselmanns bok* Det är upp till dig! om Lundin Oils ageranden i Sudan och Etiopien. Om olja, folkmord och dina pengar är underrubriken. Det är brutalt smutsigt om hur kolonialismen ser ut idag – hur våra fond- och aktiesparande pengar används och gör oss till medförbrytare. Och i utkanten – eller centrum? – av detta står jämte Ian och Adolf Lundin en man som heter Carl Bildt. Åklagaren för Internationella åklagarkammaren Stockholm, Magnus Elfving, har inlett en förundersökning om brott mot den humanitära rätten i Sudan 1997-2003. Redan 2001 skrev Christian Aid i sin rapport att Carl Bildts uppdrag som styrelsemedlem i Lundin Oil var oförenligt med hans uppdrag som sändebud för FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan. Om förundersökningen innebär att Bildt juridiskt kan bindas till brott är oklart. Han har däremot förbrukat allt moraliskt förtroende – trots det blev han och är fortfarande Sveriges utrikesminister. Hur länge?

*Boken är utgiven 2011 av Föreningen Ordfront och har skrivits i kulturell samverkan med Svenska kyrkan.

 

Anders Wesslund


Att se med båda ögonen

01 februari 2012

Förra veckan uppmärksammades tioårsdagen av mordet på Fadime på olika sätt. Och än en gång blossade debatten upp om hur vi ska se på hedersvåldet: går det att jämföra med andra former av våld mot kvinnor, eller är det en helt egen kategori?

 

Är det inte så att man måste ha båda perspektiven med sig för att inte hamna fel? De som har varit rädda för att stämpla ”de andra” och göda rasistiska föreställningar genom att betona den specifika kulturella kontexten har haft en poäng. Hedersvåldet blir begripligare och mindre exotiskt om vi påpekar att föreställningar om heder har funnits också i vår kultur. Alla som såg Downton Abbey påmindes om att kvinnor som hade haft sex innan de gifte sig ansågs vara ”damaged goods” och en skam för familjen en bra bit in på förra århundradet. Spår av den synen finns ännu, när tjejer som har gått över den osynliga gränsen för hur många sexpartners som är acceptabelt, blir kallade hora. Om man bara ser denna likhet med vår kulturs kvinnosyn, riskerar man att förbise det specifika i ”hederskulturen” och därmed avhända sig de redskap som gör det möjligt att hantera just denna problematik.

 

En annan minnesdag inföll också i förra veckan; Förintelsens minnesdag. Även där finns något av samma diskussion. Går förföljelsen av judar att jämföra med andra former av rasism, eller är den ett alldeles unikt särfall? När deltagarna i en internationell kurs på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem hade varit på Yad Vashem, Förintelsemuseet, kommenterade en tanzanisk deltagare: ”I have seen this before. I was in Rwanda.” Hon hade ett annat perspektiv än en västeuropé, för henne var detta ett av flera folkmord.

 

Även här finns det risker med att betona antingen det partikulära eller det universella. Om vi betonar det allmänna, ett folkmord bland andra, riskerar vi att förbise, och inte ta ansvar för, det specifika i förföljelsen av judar och inte minst kyrkans stora roll i detta. En relativisering kan innebära en förminskning, och tendenser till en sådan retorik kan vi se i Mellanöstern och andra delar av världen. Men, om man ser antisemitismen som en ”smitta” som ständigt hotar att blossa upp, är risken att man gör juden till det eviga offret, antisemitismen blir till ett öde som inte går att undvika.

 

Vi måste använda båda ögonen för att få djupseende. Det finns rasism/ främlings-fientlighet, och det finns patriarkala strukturer, som har liknande ingredienser över hela världen. Men detta tar sig alltid partikulära uttryck. Det finns historiska och kulturella skillnader, som man måste ta på allvar om man ska kunna bekämpa förtrycket. Kanske är allt detta självklarheter. Men alltför ofta blir vi fångade i ett perspektiv, i en lojalitet, som kanske hindrar oss att se hela bilden. Det är inte lätt att hålla samman de två perspektiven, det universella och det partikulära, men vi måste försöka.

 

Helene Egnell