Kalla mig gärna teknikfientlig…

27 september 2011

Jo, när jag hjälpligt lärt mig de grundläggande funktionerna på iPhonen inser jag att den är rätt bra att ha, men jag hörde inte till dem som jublade och kastade sig över den lilla apparaten när arbetsgivaren försåg oss med den. Jag är dessutom i den lyckliga belägenheten att de senaste åren ha jobbat tillsammans med personer som är ännu sämre på datorer än jag, så jag har fått stärka mitt ego genom att visa dem hur man skapar ett Word-dokument eller en grupp i Outlook.

Men jag funderar ändå på vad det gör med oss att hela tiden använda arbetsredskap som vi inte förstår hur de fungerar. Min mamma, som arbetade som sekreterare hela sitt liv, lärde sig aldrig att byta färgband på skrivmaskinen. Även om hon inte var så händig, så förstod hon nog principen för hur en skrivmaskin fungerar: man trycker på tangenten, armen med typen far upp och klipper till färgbandet så det fastnar en bokstav på pappret.

Den överväldigande majoriteten av oss som använder en dator, har ingen aning om vad som händer när vi trycker på datorns tangenter eller klickar med musen. Hur blir det bokstäver på skärmen, och hur kommer de ut på papper genom skrivaren? När jag gick en kurs i datakunskap på Folkuniversitetet fann jag att flera av kurskamratenar var folk som jobbade i datasupporten på olika företag. Inte ens de visste alltså hur datorn fungerade, och dessvärre tror jag inte att de blev så mycket klokare efter genomgången kurs. Det blev i alla fall inte jag.

Hur påverkas vi av att använda redskap som vi inte förstår oss på? Även om vi lyckas lära oss hur man löser ett problem, och komma ihåg det till nästa gång, så förstår vi ändå inte vad det var som var fel, och vad som gjorde att felet avhjälptes. Jag misstänker att det bygger upp stress och frustration, en känsla av brist på kontroll och beroende av experter, som kanske förstärker och förstärks av andra förhållanden i samhället, i politiken, på arbetsplatsen.

Kalla mig gärna teknikfientlig, men jag tror de här frågorna måste ställas.

Helene Egnell

Annonser

Utøya har ändrat spelplanen

21 september 2011

En av Sydsvenskans ledarartiklar av Heidi Avellan; ”Ännu mera kärlek” den 10 september, http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidiavellan/article1542411/Annu-mera-karlek.html uppskattade jag mycket. Från min horisont var det en radikal kristen predikan, som hade varit näst intill omöjlig att publicera året och åren efter 11 september-attacken. Stämningen i Sverige då var delad i om det var rätt eller fel att reagera som George Bush gjorde. En rad borgerliga politiker var helt klart för Bushs politik och krigsförklaring mot terrorismen medan alternativa vägar i argumentationen lätt sopades undan utan genomslag. Ytterst få röster, om ens någon, talade om att möta terror med kärlek och mer demokrati.

 

Men tiderna ändras och terrorn på Utøya har ändrat spelplanen. En statsminister mitt i ett katastrofläge har gjort tesen om att möta våld med kärlek och mer demokrati, till en vinnande politisk linje. Det ligger ingen sarkasm i beskrivningen av en ändrad stämning utan en glädje över att det idag går att skriva en sådan artikel om att möta våld med mer kärlek och demokrati. Den enda plumpen i texten är försöket att göra en motsättning mellan budskapet i artikeln och Jesus ord om att ”vända andra kinden till”, vilket associeras till att ”vara mesig eller storsint och bara förlåta”.

 

Istället vill jag påstå, att just de orden är ett annat sätt bara i en annan situation och tid, att formulera exakt samma mentalitet och människosyn som Jens Stoltenberg förmedlar, och som uppskattats av så många. Det är ett konkret råd till de människor som ständigt utsattes för förnedrande våld av romerska ockupationssoldater som hade rätt att kräva tjänster av befolkningen. Om någon fick ett slag på högra kinden så var det ett förnedrande slag med högra handens utsida som symboliserade övermakt mot den slagne i syfte att kuva eventuellt motstånd. Men för att slå mot den vänstra kinden måste angriparen använda vänstra handen eller högra handens insida vilket skulle vara mer förnedrande för den som slog än den som tog emot slaget. Det bygger på nyanser av våldsanvändning som vi inte begriper oss på idag. Att vända vänstra kinden till handlar om att aktivt visa angriparen att man inte tänker vika sig för våld. Fortsättningen av den texten handlar om att utan rädsla bjuda den som begär något så att han får dubbelt upp, och på det sättet få ett psykologiskt övertag och behålla sin självrespekt. Det är en konkret bild av vad det är att älska sin fiende.

 

Det handlar inte om snällhet, om mesighet, konflikträddhet eller storsinthet eller ens om förlåtelse. Det är istället ett stolt sätt att minska våldsverkarens psykologiska makt under och efter den akuta konflikten. Upplyft till ett nationellt och politiskt plan kan inte detta kristna förhållningssätt beskrivas bättre än genom norske statsministerns exempel och den inspiration till nya tankar det föder hos oss i Sverige.

 

Sten Högberg


Universalism och partikularitet

18 september 2011

Sedan en tid tillbaka är Le procès de l’Europe (Europa inför domarskranket) av den franske filosofen Jean-François Mattéi min följeslagare. Den som fick mig på spåret var Rut Lötmarker, i en understreckare i SvD. http://www.svd.se/kultur/understrecket/forsvarstal-for-europas-framatanda_6412690.svd. Boken finns än så länge inte översatt. Mina kunskaper i franska har sina begränsningar. Ändå.

Författaren ser den specifikt europeiska kulturen som framvuxen ur Platons tänkande men också ur kristendomens och inte minst Paulus. Han pekar på framväxandet av ett abstrakt och universalistiskt tänkande. Ytterst de platonska idéerna, där det konkreta vi har kring oss ses som ofullkomliga motsvarigheter till dessa idéer. I idéerna finns då tankeelement som gör det möjligt att skapa en distans till det näraliggande och tänka i abstrakta termer. Det ger oss en möjlighet att göra oss mer oberoende av de konkreta sammanhang vi vuxit upp i. Han talar om en universalistisk kultur, som han uppfattar som en högre form av kultur.

I detta växer det abstrakta begreppet människa fram. Och att människor är representanter för den universella människan. Det gäller dem som befinner sig i den egna gruppen, men det gäller också dem som tillhör andra grupper. Han menar att detta universalistiska tänkande av en grundläggande likhet mellan människor skapar förutsättningar för att möta människor ur andra kulturer. Att lära känna dem och genom denna kunskap också lära känna sig själv och sitt eget sammanhang.

Han menar också att kristendomen och inte minst Paulus proklamation: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” är en stark och väsentlig faktor i utvecklandet av denna universalism i synen på människan.

Startpunkten för boken är att Europa i stor utsträckning idag står inför domarskranket. Vår historia av att kolonisera omvärlden, att dominera och lägga under oss ger starka skäl till en kritisk hållning. Författaren menar att i denna universalism samtidigt ligger själva förutsättningarna för att möta andra och att i denna ligger också förutsättningarna för att se sig själv genom andras ögon, alltså till en självkritik. Det betyder att han menar att den kritik som Europa är utsatt för i grund och botten samtidigt är en frukt av Europas egen universalism. När man följer hans tänkande och historieskrivning blir det tydligt hur mycket i vår historia och tradition som har sina rötter i detta universalistiska tänkande.

Denna universalism har ett stort och väsentligt värde, den är frigörande, lyfter ur begränsningar. Men det jag tycker saknas i hans perspektiv är att denna nivå inte kan leva för sig själv. Det finns ett annat perspektiv. Kanske kan vi kalla det partikulärt. Och det är detta att vi kommer från ett alldeles konkret sammanhang. Har konkreta föräldrar, vuxit upp i en familj, haft och har dessa och dessa vänner, vuxit upp under en viss tid. Hela tiden har ett mycket konkret sammanhang. Har vi detta, men inte tillgång till det mer universalistiska perspektivet, så fastnar vi lätt i miljöns begränsningar. Men har vi enbart den universalistiska nivån, då saknas något annat. Då blir vi rotlösa, hamnar i konstruktioner enbart, yttre bilder och föreställningar. Men saknar något av själva kärnan.

Så min föreställning är att denna universalistiska kultur är ett mycket väsentligt och värdefullt bidrag till kulturen. Men att den andra polen, den partikulära, den som är vår alldeles egna och specifika historia, våra föräldrar, vänner… allt detta är lika väsentligt. Och att det är först med denna partikulära rottråd som den universalistiska kan fungera på allvar.

En  tanke kommer för mig. När det gäller levande varelser, föremål… så är de konkreta vi har framför oss alltid ofullkomliga kopior eller bilder av idéerna. Men går vi ner på en mikronivå verkar det som om idéerna och den konkreta verkligheten kommer varandra mycket närmre. Alla elementarpartiklar av ett visst slag – alla elektroner t.ex. – är ju fullständigt identiska.  Och detta har mycket konkreta fysikaliska konsekvenser i form av t.ex. Pauliprincipen som säger att två elektroner inte kan befinna sig i samma tillstånd, något som är helt avgörande för att det ska finnas materia med utsträckning, som t.ex. vi och våra kroppar. Alla dessa elektroner är identiska. Man kan till och med säga, som Richard Feynman, nobelpristagare i fysik 1965, att det i Universum bara finns en enda elektron som går både framåt och bakåt i tiden. Det känns som om det ideala och den konkreta verkligheten är varandra mycket nära här. 

En annan synpunkt, inte oväsentlig, är att Europa och USA ekonomiskt (eller finansiellt) håller på att förlora sin tätställning nu. Alltså är det europeiska hotat och naturligt är att försöka göra en äreräddning. Å andra sidan är det i hög grad det universalistiska europeiska tänkandet, inte minst naturvetenskap och teknik som är grunden för denna stora omvälvning. Inte minst då att den naturvetenskapliga och tekniska kunskapen är just universalistisk, kan förmedlas till alla, är allmängiltig. Den kan inte vara någons egendom.

 

Lars Söderholm


Sekulär och demokratisk – om skyttegravar i DN

10 september 2011

Teologen Annika Borg och humanisternas ordförande Christer Sturmark skriver en tänkvärd gemensam debattartikel i DN den 10 september om att kyrkan bör gräva ned stridsyxan mot Humanisterna. http://www.dn.se/debatt/kyrkan-maste-sluta-fred-med-religionskritikerna. Det är lätt att instämma i att det är dumt att gräva skyttegravar mellan dem som tror på en Gud och dem som inte gör det. De hävdar att den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill bygga ett samhälle på sekulär och humanistisk grund och dem som inte vill det.

Att det sker övertramp på båda sidor i debatten mellan kyrkans människor och Humanisterna råder det ingen tvekan om. Att vi från kyrkans sida skall slippa höra att gudstro inte skiljer sig från tro på tomtar och troll kan bara välkomnas.

Men det finns ett grundläggande problem värt att fundera mer på. Båda författarna vill ha ett samhälle som inte kompromissar med mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer. Religion får inte styra till exempel lagstiftning, säger de.

Ordet ”sekulär” brukar översättas med ”världslig”. Läser man definitionerna i Wikipedia framgår det att en sekulär uppfattning innebära avståndstagande från en gudstro. Borg och Sturmark förklarar inte vad de menar med ”sekulär”. Hur är ”sekulär” i deras mening förenlig med rätten att fritt utöva sin religion offentligt i ett demokratiskt samhälle?

Mer konkret – om jag från religiösa/kristna utgångspunkter reagerar starkt mot orättvisor i samhället, så vill jag naturligtvis verka politiskt i det demokratiska samhället med denna värdegrund som bas. Författarna menar att kyrkans och Humanisternas normativa värdegrund sammanfaller i stort. Det är möjligt, och naturligtvis väl värt att pröva närmare. Men det är inte sant att basen för denna normativa värdegrund sammanfaller, tron på Guds existens är en faktiskt skiljeline.

Argumentationen för ett sekulärt samhälle kan uppfattas som en önskan att kristna håller inne med sitt politiska engagemang – nämligen om den bygger på gudstro. Den tenderar att förneka den betydelse som kristen tro har haft för demokrati, gemensam välfärd och mänskliga rättigheter.

I Sveriges grundlagar finns inte begreppet ”sekulär”, däremot ”demokratisk”. Folkstyre innefattar rättigheten till religiös tro som en av sina grundvalar. Religiös tro som leder till agerande i folkstyret, är det möjligt i ett sekulärt samhälle? Om man tar definitionen på allvar, att ”sekulär” utesluter gudstro, så innebär termen ett demokratiskt problem.

Räcker det inte att samhället är demokratiskt? Betyder ett sekulärt samhälle att detta tar ställning i frågan om gudstro?

Erik Lundgren


Var dag har nog av sin egen plåga

08 september 2011

Hörde för ett tag sen en radiogudstjänst, den kunde ha varit från vilket samfund eller kyrka som helst. Förkunnelsen lät gammaldags, om den dubbla utgången. Hur välkänd var den inte från min uppväxt, men tydligen är den fortfarande aktuell i traditionella sammanhang. Enkelt uttryckt var den rakt på sak med hänvisning till Jesusord: helvetet finns för dem som inte har hörsammat och gjort hans vilja i jordelivet. Två tankar går genom mitt huvud: 1/ det är bl a den teologin och tron som Humanisterna fångat upp i sin kritik– och jag kan inte invända mot den. 2/ så teologiskt fantasilöst och förenklat att inte antingen göra upp med denna gamla världsbild som även Jesus omfattade eller att brottas med texten på större djup. Allvaret i och Ande-meningen (sic!) går ju inte att ta miste på hos de bibliska författarna.  

Läser så om Miljöpartiet. På DN debatt http://www.dn.se/debatt/miljopartiet-maste-vara-berett-bilda-regering-med-m argumenterar förre ekonomiske talespersonen Mikaela Valtersson för regeringsbildande med Moderaterna, vilket understryks i ett Eko-inslag i veckan där en majoritet av lokala partiföreträdare håller mer. I Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article13579206.ab konstaterar språkröret Gustaf Fridolin tillsammans med Jabar Amin om alliansens regeringspolitik 2008 att ”den ensidiga fokuseringen på skattesänkningar gjorde att det inte fanns pengar över att bygga upp det som krisen bröt ner och många lärare kan vittna om hur önskan om en vikarie, en fortbildningsdag eller rentav en högre lön mötts av det krassa konstaterandet att vi inte har råd. Och det där är ju saker som ett jobbskatteavdrag inte kan betala för. Några hundralappar extra i plånboken går inte att använda för att köpa en ny lärare till barnens skola med .

Själv sitter jag på en BUP-mottagning och känner av samma sak som lärarna. Överarbete, stress, mindre tid för patienterna, sämre vårdkvalitet och indragna fortbildningar samtidigt som jag privat tjänar en hel del extra på Borgs och Reinfeldts politik. Ovanpå detta så kommer då veckans boom. Det borgerligheten närstående SNS , studieförbundet Näringsliv och Samhälle konstaterar  att det inte blev effektivare med privatiseringar i offentlig sektor, snarare ökad segregering: Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag. http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten. Vilken känga!

Vilket ben ska Miljöpartiet stå på för att behålla sin trovärdighet? Jag märker att på BUP hinner man inte att fundera på helvetet. Där finns tillräckligt många små och varje dag har nog av sin egen plåga.

Anders Wesslund


Humor och humanism

04 september 2011

Finanskris, Utöya, 10 år av 11 september, grannen med långt framskriden cancer, tungt på jobbet, svårt socialt, rebellers kamp för frihet, förfärande svält och – humorfestival!

Det har varit festival i stan de senaste dagarna. Humorfestival. Landets ståuppare och komiker kom samman några dagar i höststarten för att roa och oroa.

Vi inbjuds till festivaler av alla de slag. Vattenfestival, teologifestival, musikfestival med olika förtecken och – humorfestival. Festivaler kommer och går, somliga blir tradition för några år. En mängd program erbjuds, fakta och upplevelser konsumeras och allt omgärdas av festglans – det är festival!

Kanske en ytlig beskrivning av ett fenomen som har både djup och bredd. Är festivalen ett av vår tids sätt att bearbeta stora frågor som handlar om mänskligt liv, om jordens överlevnad? Ena dagen är teologin redskapet som används, en annan gång är det vatten eller klimat som står i fokus. Vid tredje tillfället får humorn plats på scenen.

Både allvar och humor behövs för att förstå sig på vår värld, vår verklighet. Det befriande skrattet kan förlösa krampen och frustrationen mitt i det svåra och obegripliga. Att kunna skratta åt sig själv och det komiska är en gåva människan har fått. Den kan missbrukas precis som alla andra gåvor och talanger men utan humorn vore livet tyngre och människor sorgsnare.

”Den der kun tar spög for spög
og alvor kun alvorligt
han og hun har förstået
begge dele
lige dårligt!”

Av Piet Hein, den danske matematikern, filosofen och författaren till en mängd korta aforismer, ”gruks”.

Hilda Lind