Sedan en tid tillbaka är Le procès de l’Europe (Europa inför domarskranket) av den franske filosofen Jean-François Mattéi min följeslagare. Den som fick mig på spåret var Rut Lötmarker, i en understreckare i SvD. http://www.svd.se/kultur/understrecket/forsvarstal-for-europas-framatanda_6412690.svd. Boken finns än så länge inte översatt. Mina kunskaper i franska har sina begränsningar. Ändå.
Författaren ser den specifikt europeiska kulturen som framvuxen ur Platons tänkande men också ur kristendomens och inte minst Paulus. Han pekar på framväxandet av ett abstrakt och universalistiskt tänkande. Ytterst de platonska idéerna, där det konkreta vi har kring oss ses som ofullkomliga motsvarigheter till dessa idéer. I idéerna finns då tankeelement som gör det möjligt att skapa en distans till det näraliggande och tänka i abstrakta termer. Det ger oss en möjlighet att göra oss mer oberoende av de konkreta sammanhang vi vuxit upp i. Han talar om en universalistisk kultur, som han uppfattar som en högre form av kultur.
I detta växer det abstrakta begreppet människa fram. Och att människor är representanter för den universella människan. Det gäller dem som befinner sig i den egna gruppen, men det gäller också dem som tillhör andra grupper. Han menar att detta universalistiska tänkande av en grundläggande likhet mellan människor skapar förutsättningar för att möta människor ur andra kulturer. Att lära känna dem och genom denna kunskap också lära känna sig själv och sitt eget sammanhang.
Han menar också att kristendomen och inte minst Paulus proklamation: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” är en stark och väsentlig faktor i utvecklandet av denna universalism i synen på människan.
Startpunkten för boken är att Europa i stor utsträckning idag står inför domarskranket. Vår historia av att kolonisera omvärlden, att dominera och lägga under oss ger starka skäl till en kritisk hållning. Författaren menar att i denna universalism samtidigt ligger själva förutsättningarna för att möta andra och att i denna ligger också förutsättningarna för att se sig själv genom andras ögon, alltså till en självkritik. Det betyder att han menar att den kritik som Europa är utsatt för i grund och botten samtidigt är en frukt av Europas egen universalism. När man följer hans tänkande och historieskrivning blir det tydligt hur mycket i vår historia och tradition som har sina rötter i detta universalistiska tänkande.
Denna universalism har ett stort och väsentligt värde, den är frigörande, lyfter ur begränsningar. Men det jag tycker saknas i hans perspektiv är att denna nivå inte kan leva för sig själv. Det finns ett annat perspektiv. Kanske kan vi kalla det partikulärt. Och det är detta att vi kommer från ett alldeles konkret sammanhang. Har konkreta föräldrar, vuxit upp i en familj, haft och har dessa och dessa vänner, vuxit upp under en viss tid. Hela tiden har ett mycket konkret sammanhang. Har vi detta, men inte tillgång till det mer universalistiska perspektivet, så fastnar vi lätt i miljöns begränsningar. Men har vi enbart den universalistiska nivån, då saknas något annat. Då blir vi rotlösa, hamnar i konstruktioner enbart, yttre bilder och föreställningar. Men saknar något av själva kärnan.
Så min föreställning är att denna universalistiska kultur är ett mycket väsentligt och värdefullt bidrag till kulturen. Men att den andra polen, den partikulära, den som är vår alldeles egna och specifika historia, våra föräldrar, vänner… allt detta är lika väsentligt. Och att det är först med denna partikulära rottråd som den universalistiska kan fungera på allvar.
En tanke kommer för mig. När det gäller levande varelser, föremål… så är de konkreta vi har framför oss alltid ofullkomliga kopior eller bilder av idéerna. Men går vi ner på en mikronivå verkar det som om idéerna och den konkreta verkligheten kommer varandra mycket närmre. Alla elementarpartiklar av ett visst slag – alla elektroner t.ex. – är ju fullständigt identiska. Och detta har mycket konkreta fysikaliska konsekvenser i form av t.ex. Pauliprincipen som säger att två elektroner inte kan befinna sig i samma tillstånd, något som är helt avgörande för att det ska finnas materia med utsträckning, som t.ex. vi och våra kroppar. Alla dessa elektroner är identiska. Man kan till och med säga, som Richard Feynman, nobelpristagare i fysik 1965, att det i Universum bara finns en enda elektron som går både framåt och bakåt i tiden. Det känns som om det ideala och den konkreta verkligheten är varandra mycket nära här.
En annan synpunkt, inte oväsentlig, är att Europa och USA ekonomiskt (eller finansiellt) håller på att förlora sin tätställning nu. Alltså är det europeiska hotat och naturligt är att försöka göra en äreräddning. Å andra sidan är det i hög grad det universalistiska europeiska tänkandet, inte minst naturvetenskap och teknik som är grunden för denna stora omvälvning. Inte minst då att den naturvetenskapliga och tekniska kunskapen är just universalistisk, kan förmedlas till alla, är allmängiltig. Den kan inte vara någons egendom.
Lars Söderholm
Publicerat av denkristnahumanisten 
Den kristna humanisten 