Guds avbild

För en tid sedan föreläste jag för några teologer om den nya biologin och dess förståelse av människan. Jag tog upp att vår art har tillkommit genom två slumphändelser; DNAs instabilitet, som leder till mutationer, och den miljö, som en individ råkar befinna sig i, just nu. Intelligent designad visserligen, men resultat av slumphändelser.

 Någon frågade, vad är då meningen med att vi finns?

Innan jag hann tänka hörde jag någon säga: Vi är skapade till Guds avbild.

 

Jag minns min häpnad inför citatet från skapelseberättelsen. En poppel har dubbelt så många gener som vi, skillnaden mellan vår art och schimpansen ligger på någon enstaka procent. Det unikt mänskliga ligger inte i vår biologi eller i de fysikaliska lagar som gör DNA tillräckligt instabilt för att gener ska mutera och kunna selekteras. Min förvåning gällde att tänka oss som Guds avbilder i samband med vår biologiska natur. Vi delar alla väsentliga delar av arvsmassan med möss och bananflugor, är de partiella gudsavbilder? Eller är det någon särskild gen som gör oss till Guds avbilder?

 

Nyligen deltog jag i en planering av ett kyrkligt kulturevenemang. Syftet formulerades och slutade med att vi som människor skulle växa som Guds avbilder. Det blev ännu konstigare. Finns det grader av avbildning? Kan man säga till någon, du är inte Guds avbild ännu, eller du kanske kan bli, om du ändrar ditt liv? Vilka är inte Guds avbilder, bedragare eller korrupta politiker? Min vän humanisten har vänt på bilden. Jag vet att Gud inte finns, säger han. Men om det dessutom är så att människor, med all sin förmåga till ondska är Guds avbilder, så vill jag inte heller tro på Gud. Inte ens som metafor eller symbol.

 

Är det en meningsfullt att kalla människor för Guds avbilder? Jag tror det. Om jag ser varje möte med en människa som möte med det allra heligaste, som Gud själv, så får det konsekvenser. Men alla? Jag tror också det. Även Breivik och bin Laden kvalar in. Deras brott är omänskliga, men vi ska inte tortera dem, inte avrätta dem. Av respekt för människans storhet ska även terrorister och massmördare få en så rättvis rättegång som ett rättssamhälle kan erbjuda.

 

Naturligtvis kan vi växa som människor, men att vara Guds avbild uppfattar jag som något absolut, att sätt att uttrycka en oändlig respekt för varje människa. Det ställer frågor. Hur ska vi hantera brottslingar, psykopater, eller bara vanlig vardagsoförmåga hos oss själva och dem som står oss nära? Det är mer självklart vad det betyder för jordbävningsoffer, genetiskt skadade eller sjuka. Det kan få politiska konsekvenser, vad betyder det för ställningstagande till löneskillnader, rovkapitalism, konkurrens eller individuell frihet? Att vi är Guds avbilder, kan vi förstå det annorlunda än med ord som jämlikhet, solidaritet, likhet inför lagen?

 

För någon vecka sedan träffade jag några unga prästkandidater på en antagningskonferens. En hade skrivit en intressant text, och använt begreppet Guds avbild. När jag ifrågasatte sa hon: Du har inte förstått att Gud är inget entydigt. Stor och allsmäktig har vi för vana att tänka, men även liten och obetydlig. Avrättad som förbrytare på ett kors, som skriker ut sin övergivenhet. Gud som överger sig själv och blir människa.

Jag såg plötsligt alla lidande, alla hemlösa, alla vardagsslarvrar, all brottslingar, alla lyckade i den lidande Guden. Begreppet ‘Guds avbilder’ säger något om vad människan är.  Ett oändligt värde. En möjlighet att förverkliga. En utmaning mot all rasism, alla klasskillnader, alla orättvisor, all egoism.

Erik Lundgren

Några tankar om Maria

På söndag är det Jungfru Marie bebådelsedag och jag tänkte försöka bena upp några av mina tankar om Maria.

Jungfrufödsel är ju en grej som har stött många feminister och som också har gett upphov till en hel del begränsande kvinnoideal. Men det finns andra bilder också. En vän till mig kallade det queert: att ”don’t need no man” är startpunkten på vår tro. Idag är det ju en reell möjlighet; man kan få barn utan penetration av en man; i morgon kanske inte ens spermierna måste vara hämtade från en man. Vad betyder det i förhållande till det, att en helig Ande är barnets far (eller mor)?

Lydnaden, är en annan fråga som öppnar upp för många tolkningar. Den latinamerikanska marianismo-kulturen som parad med machismo-idealet för män leder till många kvinnors underordning i sina äktenskap, det är en. Självklart inte bara en latinamerikansk företeelse, men extra uttalad där, kanske. Jag tänker att Marias lydnad ju faktiskt går på tvären med väldigt mycket av alla andra förväntningar som finns på henne. Lydnad och uppror, skulle kunna vara titeln på en biografi. Maria lyder Gud och riskerar därmed att förlora allt.

Josef, den första plastpappan, vem var det som skrev om det? Jag tycker att tanken är lite cool. Jag funderar lite på Josefs insats för att rädda Marias skinn i allt tumultet. En möjlig fanfic (får man skriva sånt till bibelmaterialet?) är ju att Josef är en förälskad toffel och att det är Maria som med sin övertygelse driver.

Min favoritikon är en ortodox ikon för Jungfru Marie insomnande, som ser ut som en klassisk Modern-barnet-bild men där det är Jesus som håller Maria i famnen. Maria är då naturligtvis inte bara modern utan även kyrkan. Kom ihåg det, ni stora män i kyrkan! Er positions storhet, är att ni föder Kristus (som i sin tur föder er, i dopet). Er litenhet är att det inte är ni som är Kristus. Ni är människan, som Maria, som faktiskt också får vara liten i den gudomliga famnen. Eller liknande. Jag leker med tankarna, förlåt min dåliga renlärighet. I alla fall; tankarna kastas om lite.

Maria får ett svärd genom sin själ. Det är kanske alla föräldrars lott men kanske allra helst hennes som måste ge upp sina anspråk på sin son inte bara till andra människor utan till hela världen inklusive henne själv. Hon får ge upp sin föräldraroll för att lära sig av sitt barn. Det är också en spännande tanke.

Jag tror att man ska vara försiktig med att göra Maria till en feministisk förgrundsgestalt men lika försiktig med att göra henne till en underkastelseikon som i marianismo. Maria är en människa att leva med. Det är nog inte helt taget ur luften att kyrkans tradition har identifierat Guds moder också med Guds kyrka. Jesus har ju en tendens att göra samma med oss; vi vill möjligen vara förmyndare för ”vår” Jesus men till slut är det ju inte vi som har kommandot över den relationen.

Marta Gustavsson

De ”nya” Moderaterna och individualismen

Efter ett tips från Lars-Gunnar Frisk tog jag del av en artikel i Fokus (http://www.fokus.se/2011/10/propagandaministerns-plan/ ) om hur ”de nya” Moderaterna arbetat på att förändra bilden av Sverige i omvärlden. En idé som förfäktats av historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren (som skrivit ett omfattande verk om Olof Palme) är att Sverige varit ett land av radikal individualism, inte kollektivism. Den fångades upp av nye ”propagandaministern” Per Schlingmann som har drivit den vidare. Sedan Reinfeldt gjorde honom till statssekreterare förra året är det vi skattebetalare som avlönar honom. Han var på TV häromkvällen och talade om tolkningsföreträdet kring den svenska modellen. Tesen passar även Moderaternas strategi att ändra bilden av sig själva och av historien. Där Socialdemokraterna var duktiga på att skapa välfärdsstrukturer för att frigöra denna individualism, är nu de ”nya” Moderaterna de rätta arvtagarna till att utveckla denna individualism. Systemskiftet är inget systemskifte, bara en följdriktig logik. Tänk, så skönt att hitta en tes som ger moralisk legitimitet åt att man systematiskt ökar klyftorna människor emellan.

Men just behovet av att hitta en tes eller teori som legitimerar ökad ojämlikhet, att den bottnar i individuella skillnader, tyder på en moralisk konflikt. Eller på att tesen inte stämmer. I ett samhälle med extrem individualism borde det vara en anomali att människor alls går samman, förenas, vare sig det rör att förbättra sina villkor eller för att man bara vill vara tillsammans. Folkrörelser, fackföreningar, kyrkor, idrottsklubbar, körer, solidaritetsrörelser…

Om det förstnämnda gäller, att det handlar om en moralisk konflikt, innebär det att även nyliberalen erkänner att ojämlikheten och de grava klyftorna är ett problem. Det blir ett problem, inte bara strategiskt eller pedagogiskt utan för att det i hjärtat slår an en sträng av samhörighet med medmänniskan eller den utsatte. Och då blir det svårt att förfäkta den radikala individualismen. I Dagens Arena publicerades den 19 mars bilden på soppkön utanför S:t Klaras kyrka (http://www.dagensarena.se/valfard/bilden-som-satte-punkt/). Några serverar soppa – oegennyttigt, några står i kö. En bild av Sverige idag men också av solidaritet i ett samhälle där individualismen drivits alltför långt. Men har den segrat? Hoppet, det är att människor kan sträcka sig bortanför sig själva till varandra.

Och det sker om och om igen.

Anders Wesslund

Känslor som kan förflytta berg

”Men jag är din förskräckliga dotter,

ditt sorgliga misstag.

En dag ska du förstå smärtan,

smärtan du skapat i mitt ofödda hjärta.

Säg inte att du vill att jag ska vara lycklig

när du får mig att gråta så

så många gånger.”

 

När hon läser de sista raderna i dikten bryter plötsligt gråten igenom och tårarna strömmar. I den blå och vita uniformen ser hon ut som en vanlig skolflicka. Men alla vi som lyssnar, som nu kämpar för att hålla gråten i schack vet att denna flicka är så mycket mer. Vi kan kalla henne Maria. Hon är 15 år och sitter i fängelse.

 

Tack vare två amerikanska volontärer är Maria en av de 20-talet internerade flickor som under snart två år deltagit i det skrivarprojekt som resulterat i en diktsamling. Förutom alla de intagna flickorna och fängelseledningen är vi några få inbjudna gäster som får vara med när diktsamlingen presenteras. Och jag får känna mig så oerhört priviligierad. För kanske första gången i livet får flera av dessa flickor uppleva stolthet, självkänsla och betydelse. Känslor som faktiskt kan flytta berg. När jag pratar med några av dem efteråt förstår jag hur stort det är. Vilken skillnad det plötsligt kan göra.

 

El Salvador är ett land med stor fattigdom och med många gånger övermäktig gängkriminalitet. Och receptet har hittills varit är att möta våld med mer våld. Dagligen patrullerar militär stadens gator. Den nyligen avsatte polischefen i landet har ersatts med en hög militär. När vallokalerna här i El Salvador stängde för några timmar sedan visade det sig luta åt en övertygande seger för Arena, ett av landets högerpopulistiska partier som predikar hårdare militära tag.

 

Elana Zilberg är lektor vid University of California i San Diego och beskriver i en nyutkommen bok[1] det hon kallar ett gemensamt nyliberalt projekt; i kampen om nationalstaten föder och återföder USA det lilla landet El Salvador med en transnationell ungdomskriminalitet som får sin näring ur den hyperkapitalistiska synen på samhället som en nattväktarstat. Var och en sin egen lyckas smed. De kriminella ungdomsgängen i El Salvador har kopierat den struktur och logik som bär sin motsvarighet i Los Angeles, men utan några egentliga fysiska kontaktytor. Förutom de som skapas när gripna gängmedlemmar i Los Angeles förvisas ur sitt land till de rötter i Centralamerika de egentligen inte alls känner.

 

Maria är inte bara ett offer för omständighet, som så många av sina olyckssystrar och bröder har hon gjort ett val.  Men det råder knappast någon tvekan om att den statliga universalboten stavas nolltolerans, isolering och utvisning.  Men det ter sig som ett illa stavat recept i ljuset av två volontärer och en diktsamling. Den mänskliga naturen verkar ibland otroligt enkel. Barn behöver vuxna som vill lyssna och förstå. Särskilt om de växer upp i ett samhälle där rättvisan måste förtjänas.

 

Dagens valutgång är ännu, sent denna söndagskväll, oviss. Men oavsett parlamentarisk majoritet kommer Maria kanske förstå att hon är så mycket mer än ett sorgligt misstag. Tack vare två volontärer och en diktsamling.

 

Thomas Ekelund

---

[1] Elena Zilberg, Space of detention; the making of a transnational gang crisis between Los Angeles and El Salvador. Duke University Press 2011

Thomasevangeliet

Man har hittat en bunt berättelser som handlar om en vän. Varför inte läsa och begrunda?

Jesus sade: Om de som leder er säger till er: ”Se, riket är i himlen”, då är ju himmelens fåglar där före er. Och om de säger till er: ”Det är i havet”, då är ju fiskarna där före er. Nej, riket är i ert inre och runt omkring er. När ni lär känna er själva, skall ni bli kända, och ni skall förstå att ni är den levande Faderns barn. Men om ni inte känner er själva, lever ni i fattigdom och det är ni som är den fattigdomen.

Detta är ett uttalande som tillskrivs Jesus i Thomasevangeliet.

Under februari hade Religionsvetenskapliga sällskapet en serie föreläsningar i ABF i Stockholm. Den övergripande titeln var ”Legend och historia i religiösa källtexter”. Ur programmet citerar jag ”De tre föreläsarna … kan ge en spännande och klargörande bild av de klassiska texternas tillkomsthistoria …. samtidigt en bild av de andliga traditionernas centralgestalter.” Först ut var Morton Narrowe om Moses, nummer två Göran Agrell om Jesus. Mohammad Fazlhashemi avslutade om Mohammed. Här begränsar jag mig till några punkter i det rika material Göran Agrell delade med sig av.

Den bild som Elaine Pagels i boken ”Beyond Belief” ger av den tidiga kyrkan och texternas utveckling, formeringen av de fyra evangelierna har tydligen i det väsentliga visat sig hållbar. Hon hävdar ju där att Johannesevangeliet delvis är skrivet i polemik med Thomasevangeliet. Thomas evangelium som den tidiga kyrkan gav order om skulle förstöras återfanns ju i Nag Hammadi i Egypten år1945. Thomasevangeliet innehåller 114 Jesusord, men ingen berättelse om Jesus. Jag har skrivit om detta tidigare i bloggen.

Tydligen anser forskarna idag Thomas vara en mer pålitlig källa för Jesusord än Johannes. Thomas text anses också delvis vara äldre än de övriga evangelierna.

Detta är alltså den bild forskningen idag har av de grundläggande texterna som bär upp kristendomen. Det är anmärkningsvärt att kyrkan visar så lite intresse för Thomasevangeliet. Dock, på svenska finns ett gediget arbete, Thomasevangeliet, av Bo Frid och Jesper Svartvik.

Jag tänker. Hur reagerar jag om jag har en nära vän som har lämnat mig för länge sedan och någon upptäcker en bunt brev han skrivit eller en berättelse där någon samlat vad han sagt. Säkert har personen missförstått en del och kommit ihåg fel. Då kommer frågan: vill jag se detta nya material om min vän eller ej? Det som kan hålla mig tillbaka är att jag är rädd om min bild av honom och den relation vi genom den fortfarande har. Men om det är honom jag bryr mig om mer än relationens vanemönster, då har jag rimligen alla skäl att kasta mig över dessa brev, dessa berättelser. Och se vad de lägger till, vad de förändrar. Inte heller i de breven är väl allt guld, förstås. Men ändå.

Nyligen fick jag ett mejl från en vän som är organist och arbetar med att utbilda unga organister. En av hans elever hade skrivit en uppsats om min far. Han frågade om han fick skicka den till mig. Det var intressant att läsa. Han hade lagt ett annat perspektiv på min far än jag var van vid. På ett sätt tyckte jag det var ensidigt, han fick ihop bilden av pappa lite för bra. Men på samma gång kompletterade det min bild av min far. Och i uppsatsen han skrivit hade han fastnat för några iakttagelser och uttalanden som blev betydelsefulla för mig.

Min bild av min far blev rikare, jag är tacksam för att fått läsa den där uppsatsen.

Det får mig att undra vad det är som gör att kyrkan är så ointresserad av Thomasevangeliet. Visst, det innehåller en del konstiga uttalanden. Men hur är det med de texter vi redan har, de kanoniserade? Vilken lättnad nyligen att höra en präst efter gudstjänsten om en evangelietext säga: det där är en riktigt dålig text, den berättelsen har säkert den tidiga kyrkan lagt till för att legitimera vissa förhållningssätt. Hade han rätt? Det vet jag inte, men han väcker en fråga, en fråga som behöver ställas.

Texter behöver läsas med omdöme och ansvar. Det är inte bara att ”läsa av” vad där står och därur deducera slutsatser om hur man ska göra och inte göra, så enkelt är det inte. Allt läsande är svårt och all tolkning har ett mått av osäkerhet i sig. Men vi behöver läsa, vi behöver tänka, vi behöver prata om det vi läser.

Ett annat uttalande som tillskrivs Jesus i Thomasevangeliet får avsluta:

Jesus sade: En gammal människa, tyngd av år, skall inte tveka att fråga ett litet barn som bara är sju dagar var livet finns, och den människan skall leva. Ty många som är de första skall bli de sista, och de sista skall bli de första, ett med den Ende.

 (Översättningarna är gjorda av Thor-Leif Strindberg och finns tillgängliga på http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/thomas.htm)

 

Lars Söderholm

Dialogen som samtalsform

Det har startats ett upprop för en ”öppen och konstruktiv debatt i Svenska kyrkan”. Att ta ställning till det är som att besvara frågan: ”Har du slutat slå din fru?”. Ansluter jag mig godkänner jag den underliggande premissen, att det inte finns en öppen debatt i Svenska kyrkan, vilket jag menar att det gör – men gör jag det inte kan det tolkas som att jag inte tycker att det ska finnas en öppen och konstruktiv debatt.

Men, när jag väljer att inte skriva på uppropet, så är det för att jag inte tror på debatten som samtalsform. De debatter som förts i bl a Kyrkans Tidning det senaste året har gjort mig alltmer skeptisk till att en debatt överhuvudtaget kan vara konstruktiv, i alla fall om man vill föra ett samtal om tros- och livsåskådningsfrågor.

 

Dag Hareide, rektor för Nansenskolen – Norsk Humanistisk Akademi, och gäst vid förra årets sommarmöte, skriver i Kristen humanism 2011 om fyra olika samtalsformer: debatt, diskussion, förhandling och dialog. Han påpekar att ordet debatt kommer av latinets debatere, som betyder ”slå ned”. Att debattera handlar om att ”fastslå” saker, att vinna. I debatten ställer man frågor, inte för att man är intresserad av svaret, utan för att fastslå sin poäng. Debatten vädjar till känslorna.

 

Diskussion kommer från discutire, som betyder ”skilja ut”. Diskussion handlar om att vinna kunskap genom att analysera, vara noga med definitioner och fakta, och har sin hemvist i t ex akademin. Målet är inte nödvändigtvis enighet, utan att intellektuellt klargöra olika ståndpunkter. Förhandlingen är något man gör ”före handlingen”, den är pragmatisk och funktionell och syftar till att nå enighet kring beslut som ska fattas.

 

Dialogen, till slut, kommer av grekisk dia logos, ”genom ord”, och handlar om att förstå den andre. Målet är inte att vinna, inte att bli enig utan att mötas. Dialogen öppnar för det personliga och det andliga. Man kan gå ifrån en dialog och finna att man är mer oenig än man trott, men ändå med en känsla av fördjupad gemenskap.

 

Hareides karaktäristik av dessa olika samtalsformer gör det klart för mig att debatterna kring kristen identitet, religionsdialog och omskärelse under det gångna året inte kunde bli konstruktiva, helt enkelt för att sådana ämnen inte lämpar sig för debatt. Det är ämnen som berör oss djupt, som väcker starka känslor – och om målet då är att fastslå sanningar och vinna, så blir slagen hårda.

Hur främjar vi då dialogen som samtalsform, hur skapar vi ett gott dialogklimat? Kanske måste det börja på individplanet. När någon angriper det som är ens djupaste engagemang och värderingar så blir man arg och vill slå tillbaka. Då gäller det att ta några djupa andetag, och besinna att vi har fått två öron och en mun, att försöka lyssna och förstå vad som gör den andre så upprörd. Att ”omvända” debattören till att vilja föra dialog är kanske inte alltid möjligt, men genom att vägra gå in på debattens premisser, så undviker man att trappa upp ett ordkrig som ändå bara blir destruktivt. Men vi behöver också skapa miljöer och metoder som underlättar dialogen som samtalsform. Goda exempel och idéer mottages tacksamt!

 

 

Helene Egnell

Jag har min Jesus

Så minns jag att den intervjuade prästen uttalade sig i Människor och Tro i radions P1. Hon var konvertit från islam och betonade varmt sin personliga relation till Jesus som det som bar henne och vad hon ville förmedla till medmänniskorna i sin prästgärning. Det berättades hur hon lovade Jesus att bli kristen om han skulle hjälpa henne från en fängelsedom i hemlandet. Jag har respekt för hennes personliga tro – den tycks verkligen ha burit henne genom svåra år av bl a flyktingskap – och det sociala arbetet hennes stockholmsförsamling bedriver uppfattar jag aktningsvärt.  Men, jag har svårt för uttrycket ” min Jesus” och den form av ”förhandling” som beskrivs kring bönen . ”Om du…så lovar jag…” Den finns inte bara hos denna präst utan vittnas om på många håll både i bibeltexter och hos troende människor genom århundradena.

Vänder man på begreppet kan man tala om ”Jesus och mitt jag”. Då ställs åtminstone vår självcentrering i en självkritisk dager. Så mycket kretsar kring oss själva, vårt jag, i senmodern tid. Att dessutom ”ha” sin gud kan vara förrädiskt i ett kapitalistiskt samhälle. Äga sin gud? ”Förhandlingen” skulle kunna vara ett tecken på en uppvärdering av den egna personens betydelse och en uppvärdering av jaget, men det gör bilden av gudomen mycket svårbegriplig för dem där bönesvaren uteblir. Någon frias från fängelset, en annan inte – trots bådas böner….

Istället för självcentrering  menar en del  att jaget upplösts, postmodernister har gjort det, kanske även posthumanister. Men, är det något vi ser i samtiden är det väl hur jaget exploateras hårt och hur inte minst många unga människor gör allt för att bli till, synas, finnas. Det som erbjuds är den mediala arenan; schlagerfestivalerna, idol- och till viss del körtävlingsprogrammen, alla realitysåpor. Idrottskulturen, även lagidrotterna, är alltmer föräldraprojekt (förlängningar av det egna jaget) för att få sitt barns karriär att ta fart.

Radions Tendens beskrev för en tid sen olika företags skamlösa exploatering av människor genom att anordna auditions som ersättning för jobbintervjuer. Jobbcoachen gav tips hur man använder sina två minuter i rampljuset för att framhäva sitt jag för ett eventuellt vikariat i Coop Extras kassa. Det är inte konstigt om unga eller ”loosers”, som det föraktfullt kallas, desperat försöker bli någon, bli erkända, bli bekräftade. Men det har ett pris. Din person värderas. Det är hårda tider och det är lätt att förväxla sig själv med eventuell framgång i denna individualistiska och narcissistiska kultur. Det är klart, om man i denna kultur är  utsatt, om då någon säger att Jesus älskar eller hjälper DIG, kravlöst, så är det lätt att vilja tro det.

Är man är tilltufsad, trasig inombords, så vill vi få veta att vi är älskade. Ja, det är ett grundläggande behov hos var och en av oss, för att bli till. Jagets jordmån. Vi dör, förtvinar och förvrängs dessutom utan goda relationer. Men, det är relationer vi behöver erfara i oss, i kroppslig, mellanmänsklig kontakt. Bli buren i en famn som barn, tröstad av en blick och hand när tårarna trillar, delandets glädje kring ett litet eller stort ting, lyssnandets och seendets blick i motgången. Allt handlar det om erfarenheter där vi är i behov av med-människors närvaro.  Men Jesus? Ja, jag tror att de som kom i kontakt med honom, mellanmänskligt, när han levde, de kan ha erfarit detta. Men, kan man avkräva Jesus en relation idag? Är det inte att göra våld på begreppen, på vad kristen tro är och på Jesus som person själv?

Att bli berörd av Jesus budskap kan leda till öppenhet för medmänniskan och för vår djupa samhörighet. På ett djupare plan kan vi erfara samhörighet, förnimma tillhörighet med all mänsklighet genom tiderna, också via bibeltexten eller gudstjänsten, bortanför jagets egna snäva horisont. Men jag har ingen relation till den politiske fången i Marocko eller till dem som massakreras i Homs just nu. Eller till Jesus. Jag kan däremot beröras till handling.

Det finns en risk att fastna i jaget och snäva föreställningar. ”Jag har min Jesus” är en sådan. Vi blir till genom relationer, vi blir befriade till varandra genom att släppa på vår jag-centrering.  I en mänsklig gemenskap kan man i bästa fall erfara bärande relationer, inkarnationer av det gudomliga, om man så vill. Så kan en kristen församling bära vidare, tolka och uttrycka andemeningen i Jesus budskap; leva i tro. Som den församling av människor av kött och blod som prästen tillhörde.

Anders Wesslund