Känslor som kan förflytta berg

12 mars 2012

”Men jag är din förskräckliga dotter,

ditt sorgliga misstag.

En dag ska du förstå smärtan,

smärtan du skapat i mitt ofödda hjärta.

Säg inte att du vill att jag ska vara lycklig

när du får mig att gråta så

så många gånger.”

 

När hon läser de sista raderna i dikten bryter plötsligt gråten igenom och tårarna strömmar. I den blå och vita uniformen ser hon ut som en vanlig skolflicka. Men alla vi som lyssnar, som nu kämpar för att hålla gråten i schack vet att denna flicka är så mycket mer. Vi kan kalla henne Maria. Hon är 15 år och sitter i fängelse.

 

Tack vare två amerikanska volontärer är Maria en av de 20-talet internerade flickor som under snart två år deltagit i det skrivarprojekt som resulterat i en diktsamling. Förutom alla de intagna flickorna och fängelseledningen är vi några få inbjudna gäster som får vara med när diktsamlingen presenteras. Och jag får känna mig så oerhört priviligierad. För kanske första gången i livet får flera av dessa flickor uppleva stolthet, självkänsla och betydelse. Känslor som faktiskt kan flytta berg. När jag pratar med några av dem efteråt förstår jag hur stort det är. Vilken skillnad det plötsligt kan göra.

 

El Salvador är ett land med stor fattigdom och med många gånger övermäktig gängkriminalitet. Och receptet har hittills varit är att möta våld med mer våld. Dagligen patrullerar militär stadens gator. Den nyligen avsatte polischefen i landet har ersatts med en hög militär. När vallokalerna här i El Salvador stängde för några timmar sedan visade det sig luta åt en övertygande seger för Arena, ett av landets högerpopulistiska partier som predikar hårdare militära tag.

 

Elana Zilberg är lektor vid University of California i San Diego och beskriver i en nyutkommen bok[1] det hon kallar ett gemensamt nyliberalt projekt; i kampen om nationalstaten föder och återföder USA det lilla landet El Salvador med en transnationell ungdomskriminalitet som får sin näring ur den hyperkapitalistiska synen på samhället som en nattväktarstat. Var och en sin egen lyckas smed. De kriminella ungdomsgängen i El Salvador har kopierat den struktur och logik som bär sin motsvarighet i Los Angeles, men utan några egentliga fysiska kontaktytor. Förutom de som skapas när gripna gängmedlemmar i Los Angeles förvisas ur sitt land till de rötter i Centralamerika de egentligen inte alls känner.

 

Maria är inte bara ett offer för omständighet, som så många av sina olyckssystrar och bröder har hon gjort ett val.  Men det råder knappast någon tvekan om att den statliga universalboten stavas nolltolerans, isolering och utvisning.  Men det ter sig som ett illa stavat recept i ljuset av två volontärer och en diktsamling. Den mänskliga naturen verkar ibland otroligt enkel. Barn behöver vuxna som vill lyssna och förstå. Särskilt om de växer upp i ett samhälle där rättvisan måste förtjänas.

 

Dagens valutgång är ännu, sent denna söndagskväll, oviss. Men oavsett parlamentarisk majoritet kommer Maria kanske förstå att hon är så mycket mer än ett sorgligt misstag. Tack vare två volontärer och en diktsamling.

 
Thomas Ekelund


[1] Elena Zilberg, Space of detention; the making of a transnational gang crisis between Los Angeles and El Salvador. Duke University Press 2011


Den mänskliga värdigheten i ekonomins väntrum

13 februari 2012

Jag bor med min familj i El Salvador, ett litet centralamerikanskt land med stora klasskillnader, med sociala klyftor, med fattigdom och låga löner. Jag tror att varken jag eller min familj kommer vänja oss vid att se fattigdomen och orättvisorna. Men vi måste ofta blunda. För att överleva, för att kanske kunna göra någon liten skillnad.

 

Men när min vän, som arbetar som psykiater i en mellanstor stad i Sverige skriver till mig, finns det ingen ursäkt för att titta bort. ”… jag blir vemodig och arg över misären som brett ut sig i vårt samhälle och som jag möter bland annat under mina hembesök i miljöer som nog få förstår faktiskt existerar i Sverige idag. Min kollega kräktes häromdagen när han var på hembesök iklädd skyddskläder för att det var så erbarmligt äckligt hemma hos en patient. Vårt samhälle sviker tyvärr de svaga just nu. Till exempel bedömdes en patient som fortfarande var inlagd på sjukhuset för tvångsvård, ha arbetsförmåga i en utredning som arbetsförmedlingen och socialen gjorde!! Flera av mina patienter står utan socialbidrag då socialen kräver att de ska söka jobb och komma på möten för att få ut sitt stödbidrag, vilket är just det de inte klarar pga sin paranoia. Utblottade, utnyttjade, misshandlade kvinnor som befinner sig illegalt i landet får inte den vård de behöver… privatiserad vård och apotek bortrationaliserar de mer allvarligt sjuka och krångliga patienterna. Men, men förhoppningsvis kanske man gör någon liten skillnad någonstans, för någon, och då är väl mödan värd?”

 

Så ser alltså Sverige ut idag, landet med en av världens starkaste ekonomier. Just det, tänker någon, vi får det vi förtjänar! Men herrar Reinfeldt och Hägglund, var det verkligen detta vi röstade på?

 

Jag tror det är dags för lite helig ilska. Någon förbannad ordning får det väl ändå vara i ett system? Det här är inte något annat än ett riktigt stort misslyckande! Jag är övertygad om att få politiska intentioner är onda, det finns en vilja att göra gott. Men när klantigheten lägger sin ljusskygga hand över de svagaste, då är det åter dags att spika upp teser på porten! När idiotin får låta den mänskliga värdigheten bli sittande i ekonomins väntrum, då måste vi säga ifrån. För missta er inte, kraften i evangeliet har förändrat förut.

 

Jag är övertygad om att detta inte är resultatet av ond politik. Men Reinfeldt och Hägglund, vet ni att det är så här det ser ut idag? Och i så fall, vad säger ni till min vän psykiatern? I El Salvador finns idag en politisk vilja till förändring. Jag hoppas vid Gud den viljan finns i vår allians.

 

Thomas Ekelund