Birgitta Trotzig i Ord & Bild

Tidigare under året gick författaren Birgitta Trotzig ur tiden. I tidskriften Ord & Bild 3/2011 återges ett samtal mellan henne och Agneta Pleijel; Människan, skapelsen, skapandet.  Trots att 30 år gått sedan samtalet fördes har det aktualitet i vår samtid, inte minst beträffande klyftan inom människan, och mellan människan och Gud.  Trotzigs katolska tro som samtida intellektuell var svår att förstå för många i det kulturella landskap som ”Sverige” då utgjorde – och än utgör? Samtidigt har många starkt påverkats av hennes författarskap.

Tidskriften Ord & Bild utför i det lågmälda en storartad kulturgärning. För den som är intresserad är adressen www.tidskriftenOrdoBild.se. Där finns även ett fint julklappserbjudande om prenumeration för halva priset inklusive tidskriften Glänta.

Anders Wesslund

När filosoferna skrattade

Vi minns hur det gick när Paulus försökte övertyga filosoferna på Areopagen i det antika Athen om att Kristus uppstått från de döda. De skrattade åt galningen.

Filosoferna hade en särskild ställning i Athen, Platon hade givit ett teoretiskt underlag, staten skulle ha tre klasser. Väktarna skulle som soldater skydda mot inre och yttre angrepp. Några bland dem skulle få särskild utbildning, de mest upplysta, filosoferna, skulle styra staten. Resten var det arbetande folket, de skulle inte upplysas, de skulle arbeta. En liten minoritet hade rösträtt, man anser att de utgjorde omkring en tiondel, och de röstberättigade var inte kvinnor, slavar eller invandrare.

Andra filosofer modifierade Platons tankar om en idealstat, men tanken levde kvar att några skulle vara befriade från vanligt arbete, en styrande, upplyst, manlig överklass. Det uppfattades som en naturlag, det var emot naturens ordning att de upplysta skulle arbeta. Inte underligt att man skrattade åt Paulus. Att alla var ett, män, kvinnor, slavar och fria. Det var otänkbart på Areopagen. Var det ett misstag av Paulus att ge en religiös motivering – att den som avrättats av staten som en förbrytare på tortyrinstrumentet korset var Guds son? Det var en titel som var reserverad för kejsaren. Dessutom skulle denne statens och kejsarens fiende ha uppstått från de döda. En amsaga.

Vår tid har nog svårt att uppfatta sprängkraften i Paulus budskap på sin tid. Finns den kvar? I vår tid har den hegemoniska tanken på individens frihet alltmer ersatt en tidigare dominerande tanke om medborgarskap, solidaritet, kollektivets kraft. Miljödebatten är ett vackert exempel. Som individer ska vi ta ansvar, släcka lyset, cykla, göra kloka miljöval. Det blir knepigare om kyrkor eller kristna från sin kristna värdering pekar på en annan världsordning, ett systemfel, ekonomismens primat över mänskliga värden, överförbrukningen som en global orättvisa. Tron är en privatsak, håll den borta från samhällsdebatten!

Skrattarna på Areopagen tänkte fritt och stort. De lade grunden till ett sätt att tänka, som varit omistligt, förnuftet, logiken, begripligheten. Den utskrattade la en annan slags grund, en rörelse som ändrade människornas inre, som gjorde dem beredda att aldrig glömma den minsta systern och den minste brodern. Vem hade rätt? Vi läser nu i kyrkorna domsöndagstexterna. Vad är det yttersta kriteriet? Tydligen inte att tro eller inte tro. Utan att se den minste bland oss, besöka, hjälpa, dela.

När ett samhälle riskerar att slitas sönder av klyftor mellan människor, när invandrare är obetalda, när åldringar ligger i nerkissade blöjor, när ungdomar utan framtidstro löper amok på gatorna, vad är vår uppgift som kristna, som kyrkor? Alla är ett, det är grunden. Men vi kanske ska lära av skrattarna på Areopagen att tänka fritt och stort.

Och vi är många, är vi ett?

 

Erik Lundgren

En Gud som ställer människan framför sig själv

Jag befann mig för några dagar sedan på Kistamässan i ett seminarium om Frivilligheten som resurs i uppbyggnaden av ett tryggt samhälle.  Min roll var att berätta om det interreligiösa nätverket i Malmö; en sorts frivillighet som i seminariet fick stå sida vid sida med Sjöräddningssällskapet, vars frivilliga insatser bär på tyngd och stolthet. De är högt uppskattade av samhället och dess medborgare.  Men vilken uppskattning och vilken stolthet över denna uppskattning bär våra olika religiösa och etniska grupper i landet? Istället ser jag i mina kontakter med moskéerna, judiska församlingen, buddhisterna eller Krishnahängivna ett betydande mått av misstro och bortvändhet i mötet med samhället. Själv kan jag uppleva att det inte är någon självklarhet inom den kristna familjen att bygga förtroendefulla relationer till människor av annan tro. I den saken tycks många kyrkor gjort gemensam sak med den del av samhällskroppen som bär på främlingsrädsla – xenofobi.

Som kristen humanist lever jag med den uppfattningen att jag först har att se människan och sedan religionen eller trosföreställningen. För mig är det ett utslag av kristusefterföljelse , ett kristet lärjungaskap om man så vill. Att sätta människan först är humanismens viktigaste grundprincip, vilket under hösten har diskuterats livligt på Förbundet Humanisternas bloggar. Där har principen hävdats, att sätta människan före gud i första hand. För min del är det skillnad mellan Gud och gud, där gud står för föreställningarna om gud, god eller ond, röd eller grön, allsmäktig eller maktlös, existerande eller icke existerande. Gud med stor bokstav står för det som är större än människan, som är skälet eller orsaken till människan oavsett vilka definitioner vi skulle kunna åstadkomma. Religionerna omkring oss är sådana försök till definitioner av Gud och vi som är utövarna av dessa religioner inklusive kristendomen har bara tillgång till en bråkdel av vad vår egen religion innehåller av kunskap och insikt. Vad vi får tillgång till har att göra med vår andliga mognad och det är en fråga om tid, kultur och socioekonomi. Jag har själv valt den kristna tron av två skäl. 1 Jag har fått den med modersmjölken och bejakat det. 2 Jesus är den enda som definierat en Gud som ställer människan framför sig själv och är beredd att offra sig för hennes överlevnad.

Det gör i sin tur att jag för att vara en trovärdig kristen har att bygga tillitsfulla relationer till andra oavsett om de är ateister, agnostiker, asatroende, buddhister, judar eller muslimer. För att kunna göra det måste jag kunna reducera min egen eventuella maktposition. Det är här mina religiösa eller antireligiösa vänner av mer fundamentalistiskt snitt får svårt att följa med. Det är ett humanistiskt val i Jesu efterföljd.

 

Sten Högberg

Upprättelseceremonin för barn- och fosterhemsbarnen

Idag hölls upprättelseceremonin i Stockholms stadshus för dem som utsatts för vanvård på barnhem och i fosterhem under 1900-talet. Samhället gav via riksdagen och dess talman en offentlig ursäkt till alla dem som drabbats. Det kan vara ett viktigt steg mot förlåtelse och försoning, sade Mark Levengood som höll i ceremonin. Det är också ett viktigt steg för samhället i stort, att kunna samlas genom gemensamma ritualer och symboler, för att kunna bevara en humanistisk hållning.

Talman Per Westerberg , barn- och äldreminister Maria Larsson m  fl höll tal, Drottning Silvia och socialminister Göran Hägglund var på plats. Anders Knape från SKL påminde om att mycket har förbättrats och vikten av de familjehem som finns idag. Det var värdigt. Det var smärtsamt. Kritik har funnits, men det var fint. Lyssna och ta del via www.sr.se samt www.svt.se

Anders Wesslund

Tystnad

Tystnad.

Tystnad är frånvaro av ljud. Men den kan också vara något mer, den kan vara något i sig själv.

I kapellet brinner ljus vid korväggen. För en stund slår jag mig ner. I tystnad. Vi är flera som delar denna tystnad.

Tystnaden är mer än frånvaro av ljud. Ett totalt vakuum är heller inte tomt. Partiklar skapas och förintas ständigt i vakuum.

Inte ens i den yttersta köld, vid temperaturens absoluta nollpunkt är atomerna stilla.

Sanning. Enkelhet.

Liv.

Glimten i ett öga.

Och du ser mannen som kommit upp från konserthuskören i Göteborg för att vara med i körens basstämma i Giuseppe Verdis Requiem. Under repetitionen i kyrkans kor sitter han blundande under en basaria, sjunger tyst med i den, sjunger med hela kroppen. Sjunger utan ljud. Du ser hans gripenhet.

Studenten som plötsligt förstår sammanhanget, kan lösa problemet. Ser hur krafterna angriper, vad som behöver balansera vad.

Mamman som hittar kontaktpunkten med sin oroliga och bråkiga grabb som efter en stund lutar sig mot henne, lägger sin kind mot hennes sida och blir lugn.

Och så reser han sig och går vidare med sina teckningar.

Fönstret som ibland öppnas, släpper in ljus, luft som är lätt att andas.

I stillheten kan något växa. Om vi har mod nog att vänta, att tåla, tåla-modet.

Tystnad.

 

Lars Söderholm

Manifestkritik

När manifestet för en kristen humanism, ”Att vara kristen är att vara humanist” nådde Förbundet Humanisternas bloggsajt, blev det en energisk debatt. Genomgående bland bidragen var en kritik mot manifestet och religiös tro i allmänhet och det var förvånansvärt oförsonliga tongångar från flera bloggare. Några har dock fått mig, som medförfattare till manifestet, att tänka till och självkritiskt reflektera. Min kommentar är begränsad, men för den som vill följa kommentarstråden som jag refererar till, så finns den på http://humanistbloggen.blogspot.com/2011/10/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist.html?showComment=1319663069569

En kritik handlar om att manifestet är dogmatiskt. Denna dogmatism anses uppkomma genom att hänvisa till Gud som sker t ex i följande manifestrader: ”Kristen tro tolkar … Denna tolkning är rotad i en intuitiv erfarenhet av att Gud är allt livs ursprung och mål och att hela den skapelse vi delar med varandra är föremål för Guds kärlek och omsorg. … Människan är skapad till Guds avbild.”

Så här skriver en kritiker: ”Kort sagt denna inledning till manifestet är anti-humanism och visar att man är på en pre-modernistisk nivå i sin religionstolkning. Jag kan acceptera att kalla det goda ”gud” att se en del av de kristna berättelserna som narrativ som kan skapa insikt genom reflektion tolkning. Jag kan till och med acceptera att de religiösa narrativen innehåller våra förfäders (tyvärr inte så mycket mödrars) livsvisdom och att kritisk reflektion kring denna kunskap kan ge insikter kring vad i det innebär att vara människa. Men denna dogmatiska kristendom som inledningsstycket visar upp här inte hemma i en rörelse som vill kalla sig humanistisk. Hur ska en buddist, troende jude eller muslim se på denna humanism som håller för sant sådant de inte med sin religion kan hålla som sant.”

Ingen av manifestförfattarna tror jag vill eller tänker att det skall uppfattas dogmatiskt. Jag ser två skäl till att den ändå gör det. Det ena är att en text som blir alltför teologisk, som jag själv tycker att manifestet blivit, lätt uppfattas som en hänvisning till en dogm. Tro blir för mottagaren uppfattad som att man uttrycker trosdogmer. Man ser inte att de manifesterande står i ett ständigt tolkande, förkastande och omtolkande – också i förhållande till den gud man bekänner. Det andra handlar om språket, som annan kritik skjuter in sig på. Satserna uppfattas vara uttryck för faktapåståenden från avsändaren: ”Människan är skapad till Guds avbild.” uttrycker inte en åsikt eller värdering utan är ett faktapåstående om vår externa verklighet, tredje personsontologin. Alltså är det ett djupt meningslöst påstående och ett brott mot vetenskapens och vardagens språkspel, det hör inte heller hemma inom filosofin eller politiken.”  Denna kritik gör det nödvändigt att fundera på språket och hur vi kommunicerar. Moderniteten förutsätter att både sändare och mottagare aktivt i sin kommunikation arbetar på vad man vill säga och vad man hör. Det finns uppenbarligen språkliga klyftor att överbrygga mellan religiös och sekulär humanism.

Sen blir en del kritik själv dogmatisk när den vill låsa fast tro vid vissa dogmatiska ståndpunkter, vilket andra kommentarer gav uttryck för. Både biskop Jackelén, som någon refererade till, och Mattias Martinson, professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet, utmanar både teism och ateism med hänvisning till hur postmodernismen dekonstruerat de teistiska gudsbegreppen. Den utgångspunkten skulle kanske vara spännande i en fortsatt dialog?

 

Till sist tilltalas jag av följande kritik:

”Angående det religiösa språket, om humanism är att sätta ontologiska försanthållanden efter sitt humanistiska ställningstagande så är det inte OK att FÖRST skriva att ” Människan är skapad till Guds avbild” och sedan kalla sig humanist. Jag tycker programmet ska skrivas om så att man FÖRST definierar sig som humanist, och sedan deklarerar sin inställning till gudsfrågan och människans ursprung. Då den humanistiska traditionen sätter kritiskt tänkande i centrum är det oförenligt med detta strävande (anser jag) att säga ” Människan är skapad till Guds avbild”. Om man vill vara humanist får man ändra formulering, Exempel: ”vi humanister som också är kristna har en trosuppfattning som inkluderar att vi tror att människan är skapad till Guds avbild. Som troende humanister anser vi att man då ska sätta människan, den unika personen, i centrum så som vara likvärdig med Gud. Detta eftersom vi kan ha kunskap om våra med människors intressen men inte på samma sätt kan uttala oss om Guds vilja. Vi ser det som Guds vilja att sätta medmänniskan i centrum då vi medmänniskan är guds företrädare på jorden. Vi ser guds förkroppsligande i Jesus som att gud är förkroppsligad i alla personer” Eller något åt det hållet, i alla fall en text som reflekterar att man som humanist har ett åtagande gentemot sin medmänniska.

Nu tycker jag att manifestet reflekterar att vi humanister har gemensamma åtaganden mot våra medmänniskor, men språkspelet och föreställningarna om Gud som uppfattas dogmatiska kom i centrum för vad många uppfattade. Jag tar till mig av det sista stycket. För kristna humanister är det inte svårt att sätta människa först och kristen sen. Jag kommer att tänka på lundateologen Gustaf Wingrens bok Människa först, kristen sen där tankegångar från kyrkofadern Ireneus och den danske filosofen Lögstrup presenteras som väl stämmer med detta. Detta syns dock för litet i manifestet.  Främst gillar jag att den sistnämnda kritiken både gav konstruktiva förslag på skrivningar och öppnar för fortsatt dialog – och den inbjudan fanns även i annan kritik som jag inte får plats att kommentera här.

 

Anders Wesslund