Tystnad

15 november 2011

Tystnad.

Tystnad är frånvaro av ljud. Men den kan också vara något mer, den kan vara något i sig själv.

I kapellet brinner ljus vid korväggen. För en stund slår jag mig ner. I tystnad. Vi är flera som delar denna tystnad.

Tystnaden är mer än frånvaro av ljud. Ett totalt vakuum är heller inte tomt. Partiklar skapas och förintas ständigt i vakuum.

Inte ens i den yttersta köld, vid temperaturens absoluta nollpunkt är atomerna stilla.

Sanning. Enkelhet.

Liv.

Glimten i ett öga.

Och du ser mannen som kommit upp från konserthuskören i Göteborg för att vara med i körens basstämma i Giuseppe Verdis Requiem. Under repetitionen i kyrkans kor sitter han blundande under en basaria, sjunger tyst med i den, sjunger med hela kroppen. Sjunger utan ljud. Du ser hans gripenhet.

Studenten som plötsligt förstår sammanhanget, kan lösa problemet. Ser hur krafterna angriper, vad som behöver balansera vad.

Mamman som hittar kontaktpunkten med sin oroliga och bråkiga grabb som efter en stund lutar sig mot henne, lägger sin kind mot hennes sida och blir lugn.

Och så reser han sig och går vidare med sina teckningar.

Fönstret som ibland öppnas, släpper in ljus, luft som är lätt att andas.

I stillheten kan något växa. Om vi har mod nog att vänta, att tåla, tåla-modet.

Tystnad.

 

Lars Söderholm