Att arbeta med psykiatri

02 september 2016

Min specialistutbildning i psykiatri gjordes på Psykiatriska kliniken Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Professor Jan-Otto Ottosson var professor och verksamhetschef. Tiden som underläkare var tuff arbetsmässigt med mycket jourer och skulle paras med rollen som småbarnsförälder med fyra barn. Lyckades ändå ta mej igenom en psykoterapiutbildning som breddade kompetensen. Från början torde min psykiatriska världsbild varit det man förr kallade biologisk. Fick kontakter med Centrum för tvärvetenskap i Göteborg. Var med i Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) ekologiprojekt och gav ut en bok om humanekologi tillsammans med min vän Stellan Nilsson.

 

När jag blev specialist i allmänpsykiatri 1984 ville jag pröva att bygga psykiatrisk verksamhet. Ung och överambitiös fick jag anställning i Södra Älvsborgs landsting. Startade en psykiatrisk avdelning vid Alingsås Lasarett. Med entusiastiska medarbetare startades 1985 öppenvårdspsykiatriska mottagningen i Lerum. Vi var väldigt ambitiösa och jobbade ut mot samhället i Johan Cullbergs anda. Min fru Barbro var under kortare tid kurator i Lerum, enda gången vi arbetat tillsammans rent yrkesmässigt. Mottagningen i Lerum finns kvar och har utökats.

 

1988 var jag tillbaka i Göteborg. Fick en överläkartjänst och skulle inrikta mej mot den äldre människans psykiatri. Några år kombinerades detta med arbete på en missbruksmottagning i nordöstra stadsdelarna. Den neuropsykiatriska verksamheten med betoning äldrepsykiatri, demensproblematik kom att byggas upp under framförallt 1990 -talet och framåt. Även psykiatri mot utvecklingsstörning fanns under samma hatt. Kent Thuresson med medarbetare utvecklade en unik kompetens därvidlag. Chef för verksamheten var Sonja Klingen och under de allra sista åren Johan Sandelin. Arbetade först på Lillhagens sjukhus och flyttade till Mölndals sjukhus 1989 då som en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

 

Har haft möjlighet att resa på konferenser internationellt för att utveckla kompetensen. Gjort forskning kring behandling av beteendeproblematik vid demenssjukdom och skrivit och föreläst inom mitt område. Jag har haft ett gott yrkesliv. Vårdenhetscheferna Inga-Maj Meiri och senare Ingela Duell har varit ovärderliga i att bygga lag av medarbetare, mina medarbetare har betytt mycket. Specialistläkare Helene Svensson var min följeslagare under ett antal år. Alla anställda vid enheten tillmättes ett stort värde och vi arbetade tvärvetenskapligt och tvärprofessionellt. Varje patient fick en kontaktperson när den kom in på avdelningen och kontaktpersonen hade en central roll vid behandlingsplaneringen. Ett aktivt anhörigarbete eftersträvades, tidvis också ett nätverksarbete ut emot samhället. Vårdplanering för i stort sett varje patient tillsammans med kommunen för att se helheten runt patienten eftersträvades.

 

Det är ovärderligt att ha en humanistisk människosyn inom psykiatrin. Trots nedskärningar och demontering av psykiatrin har vi lyckats behålla en hög kvalitet vid Neuropsykiatriska verksamheten som flyttade till Mölndal 1989

Äldrevårdens tillkortakommanden har vi försökt hantera med dialog och ibland gränsmarkeringar. Den äldre människan har en alldeles egen unik historia. Varje människa är betydelsefull för sin egen skull. Vid psykiatriskt arbete skall noggrann naturvetenskap och humanism vävas i samma tyg.

 

 

Benny Fhager

 


Hans Forssman – kunskapstörstande psykiater med socialt patos och patienten i centrum

28 juni 2016

Jag gick psykiatrikursen vid läkarutbildningen i Göteborg 1975. Jag valde att göra tjänstgöringen vid universitetskliniken på Sankt Jörgens sjukhus. Detta sjukhus var tidigare Göteborgs hospital med rötter till kloster och heligeandshus ända bakåt till medeltiden i Lödöse, i Göta älvdalen. Professor Hans Forssman ledde psykiatrikursen. Forssman var noga med vetenskapligheten och noggrannheten men sade också till oss kommande läkare att vi måste se patienten och ge ett humanistiskt bemötande.

Hans Forssman var en karismatisk föreläsare och jag gjorde min praktik på hans avdelning på sjukhuset. Tenterade psykiatri för Jan Wålinder muntligt. Jan Wålinder gjorde sedermera en stor insats för psykiatrin och var verksam praktisk bara till för några år sedan. Vid Sankt Jörgens sjukhus kom flera medarbetare att skriva banbrytande arbeten om det vi idag benämner HBTQ. Ett speciellt intresse fanns för utvecklingsstörda och dess psykiska hälsa som sedan utvecklats av Kent Thuresson och medarbetare. Kliniken var även föregångare beträffande demensutredningar och behandling av psykiska symtom vid demens.

Jag behövde ett läkarvikariat innan AT-tjänstgöringen 1977 och vände mej då till Jan Wålinder. Hux flux var jag igång som yngste underläkare på Hans Forssmans vårdavdelning. Jag kom att arbeta sista halvåret med Hans innan hans pensionering. Jag hade märkligt nog mitt rum nära Hans rum i expeditionsbyggnaden. Forssman var en krävande ledare med koleriskt drag. Dög inte journalen kunde han slänga den i golvet. Jag blev kallad gröngöling när jag lagt in någon enligt honom olämplig patient under jourtjänstgöring. Men märkligt nog kom Hans in dagen efter på mitt rum och småpratade , det var hans sätt att be om förlåtelse och jag tyckte om honom.
Hans berättade en del om sin bakgrund men det mesta har jag fått ihop i efterhand. Hans var ogift och son till Axel och Maja Forssman. Fadern var ordförande i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning och Torgny Segerstedts närmaste vän, även modern hade en nära relation till Segerstedt. Kampen mot nazismen var central vid Hans Forssmans föräldrahem. Hans kom att efterträda fadern i Handelstidningens styrelse när Axel Forssman gick bort 1943. Hans mor Maja gick bort samma år. Hans kom att arbeta vidare med Handelstidningen parallellt med sitt arbete som läkare och senare psykiatriprofessor. Jag mötte hos Forssman en kunskapstörst nästan utan dess like blandat med socialt patos. Han var en brinnande socialliberal och förvaltade arvet efter Torgny Segerstedt.
Jag träffade Hans Forssman sista gången vid en rättslig prövning av tvångsvård i början av 1990 – talet, jag var då själv överläkare. Hans kramade då om mej och uttryckte att jag varit hans siste underläkare. Forssman hade sviktande hälsa i slutet av livet och gick bort vid 82 års ålder 1994.
Nu är jag precis själv pensionerad och ser tillbaka på mitt  arbetsliv. Jag är tillfreds med att ha arbetat med psykiatri och kunnat förena naturvetenskap och humaniora, kanske också gjort en i viss mån banbrytande insats. Mitt bidrag har varit att lyfta fram den äldre människans psykiska hälsa och belysa detta naturvetenskapligt med ett humanistiskt synsätt i botten med socialt patos.
Benny Fhager

Gott och ont i nyheter och vardag

22 april 2015

Nyheterna som förmedlas är nära gränsen till outhärdliga. Journalister och nyhetsredaktioner gör sitt bästa att väcka oss mottagares inlevelseförmåga. De vet att vi behöver möta enskilda individers berättelser, deras livsöden personligt förmedlade för att våra sinnen ska röras. De gör fina jobb, som när jag idag hörde intervjun med den syriske mannen som berättade om sin flykt över Medelhavet via Libyen. Men jag var ändå inte helt närvarande. Mina vardagsbestyr, min jäkt och stress stod i vägen. De ofattbara siffrorna, över 900 döda människor i Medelhavet har plågat, besvärat. Jag tar in ohyggligheterna om hur desperata människor på flykt låsts in av skrupelfria smugglare, som opererar från ett laglöst Libyen och sänder i väg båtarna. Jag hör om människornas kamp mot varandra medan båten sjunker.

I personalrummet talas om tiggaren som skrämt bort flickan som sålde majblommor utanför Coop, om att ha fått långa blickar av tiggaren när man gått förbi utan att ge ett bidrag. Jag märker att jag låter det bara passera, hade velat säga något men vad, hur på den korta stund jag fikade? Jag gillar ju dessutom hon som sade det…

Det är lätt att hamna i dåligt samvete eller i att demonisera. Flyktingsmugglarna är onda människor, eller..? Är jag ond som inte orkar beröras? De pågående krigen med religiösa förtecken, är det då religionernas ”fel”?

Det är lika lätt att hamna i förenklingarna. Att förenkla det komplexa. Empati är ingen egenskap som man har eller inte har, som kan göra den empatiske till en god människa, den oempatiske till en ond. Under goda betingelser har människan potential till gott, när betingelserna inte är där frambringar det ondska. Humanism handlar om en strävan om att förstå vilka de goda betingelserna i all sin komplexitet är, likaså under vilka betingelser, såsom brist och rädsla, som fientlighet och oförmåga till inlevelse skapas. Uppmaningen att älska handlar om denna humanism; medvetenhet om att våra mänskliga begränsningar och att vi tillsammans behöver handla för att öka våra gemensamma mentala och fysiska resurser.

Idag mötte jag den strukturella godheten. Efter ett drygt år fick jag äntligen en ny bro, d v s en tandprotes. Så mycket tanke och handling i historien för att skapa de reformer som gav en folktandvård, så mycket inlevelseförmåga att kunna visionera om det goda samhället! Så mycket ansträngning, kunskap och värme hos dem i tandvården som gett mig tillbaka ett fint grin! Visst, jag har betalat en del själv – och två delar har vi betalat tillsammans.

Slutligen en god nyhet till – en som också kräver inlevelseförmåga. På Ekot berättades om Obamacare; hälso- och sjukvårdsreformen i USA som gjort det möjligt för 15 miljoner fattiga amerikaner att få vård. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6140646

Anders Wesslund


Samtal om religion och vetenskap

19 mars 2013

Lars Söderholm uppmärksammar ett samtal som förts i februari i år. Följ länken: http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/03/kan-religion-och-vetenskap-forenas.html


Tre humanismer – tre ideal?

03 maj 2012

Den första humanismetiketten jag lärde mig fick jag för länge sedan genom skolans schabloner kring de två stora utbildningsriktningarna Teknisk eller Naturvetenskaplig linje och Humanistisk linje – där humanistisk utbildning stod för språk, litteratur, historia, filosofi, psykologi och religion bl.a. Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att trenden var att naturvetenskapen ensamt var vetenskap medan humaniora var någon sorts ”wannabe”-vetenskap. Gemensamt ideal för dessa humanister var kunskap och reflektion på hög teoretisk nivå och idoga försök att få sin vetenskap erkänd som vetenskap. Själv blev jag ekonom med låg utbildning och kunde aldrig mäta mig med stjärnorna. Ekonomi är kanske den ”humaniora” som kommit längst i försöken att ses som vetenskap – kanske är det siffrorna som förleder tanken. På det hela taget ser dessa humanister sig själva som en kulturelit, som har inget eller mycket lite med den arbetande eller tärande majoriteten att göra.

Den andra humanismetiketten jag fick grepp om som 20-åring var de som organiserade sig som Humanetiska förbundet – de som nu kallar sig Humanisterna med stort H. Jag minns det som skrämmande när jag fick tag i en av deras skrifter. Men det är längesen nu och jag kan idag inte redogöra för vad jag uppfattade som skrämmande. Idag tycks deras ideal vara vetenskapen i dess renaste form, vilket jag bara kan förstå som naturvetenskap eftersom det mesta av humanvetenskapen är till brädden fylld av trosföreställningar som får företräde först när många delar dem. Eller är dessa Humanister bara en utväxt av den akademiska eliten som fått med sig antiintellektuella eller icke-akademiker genom sin uttalade religionsfientlighet och deras kamp mot tomtar och troll. Jag har svårt att se hur dessa ideal kan företräda människan och mänskligheten i all dess mångfald av kunskap och okunskap, fattigdom och rikedom och överflödande religiositet. Den tredje etiketten har jag blivit klar över först på gamla dar, trots att jag varit aktivt religiös och kristen i alla år – eller kanske just därför.

Som kristen har jag otaliga gånger funnit mig i konfrontation mot krafter inom min egen religion som vill frånta människan hennes myndighet över sitt liv, i tron att Gud inte accepterar andra människor än de som beter sig som lydig boskap – Gud som guldvaskare som ser mänskligheten som värdelös råvara ur vilket man kan vaska fram guldklimpar. En människosyn som ibland kallas kristen men som dömer människor till evig död. Jag har alltid dragits åt en människosyn som beskriver människan, oavsett världsbild och föreställningsvärld som Guds potentiella medarbetare: födda att bygga mänsklighetens gemensamma hus, fullvärdiga hantverkare med sin personliga uppsättning gåvor men med full möjlighet att vägra. Den myndiga människan som inte blir myndig p.g.a. hög utbildning, akademiska poäng, stor ärvd eller förvärvad rikedom, politisk eller ekonomisk makt. En fullvärdig myndighet som ges till det växande barnet, till den fattige och sjuke, till den obildade, till den utstötte. Vem kan ge en sådan myndighet till människan?

Det är bara den störste som kan ge myndighet till dem som är underställda. Underställda kan bara göra det genom att ta makten över andra. Bara människans skapare kan ge hela mänskligheten det grundvärde som gör henne myndig. Jag har insett att jag bara genom kristen humanism har verktyg att erkänna varje människa som fullvärdig, oavsett religion, oavsett status, oavsett makt och rikedom, fiende eller vän.

 

Sten Högberg


En Gud som ställer människan framför sig själv

21 november 2011

Jag befann mig för några dagar sedan på Kistamässan i ett seminarium om Frivilligheten som resurs i uppbyggnaden av ett tryggt samhälle.  Min roll var att berätta om det interreligiösa nätverket i Malmö; en sorts frivillighet som i seminariet fick stå sida vid sida med Sjöräddningssällskapet, vars frivilliga insatser bär på tyngd och stolthet. De är högt uppskattade av samhället och dess medborgare.  Men vilken uppskattning och vilken stolthet över denna uppskattning bär våra olika religiösa och etniska grupper i landet? Istället ser jag i mina kontakter med moskéerna, judiska församlingen, buddhisterna eller Krishnahängivna ett betydande mått av misstro och bortvändhet i mötet med samhället. Själv kan jag uppleva att det inte är någon självklarhet inom den kristna familjen att bygga förtroendefulla relationer till människor av annan tro. I den saken tycks många kyrkor gjort gemensam sak med den del av samhällskroppen som bär på främlingsrädsla – xenofobi.

Som kristen humanist lever jag med den uppfattningen att jag först har att se människan och sedan religionen eller trosföreställningen. För mig är det ett utslag av kristusefterföljelse , ett kristet lärjungaskap om man så vill. Att sätta människan först är humanismens viktigaste grundprincip, vilket under hösten har diskuterats livligt på Förbundet Humanisternas bloggar. Där har principen hävdats, att sätta människan före gud i första hand. För min del är det skillnad mellan Gud och gud, där gud står för föreställningarna om gud, god eller ond, röd eller grön, allsmäktig eller maktlös, existerande eller icke existerande. Gud med stor bokstav står för det som är större än människan, som är skälet eller orsaken till människan oavsett vilka definitioner vi skulle kunna åstadkomma. Religionerna omkring oss är sådana försök till definitioner av Gud och vi som är utövarna av dessa religioner inklusive kristendomen har bara tillgång till en bråkdel av vad vår egen religion innehåller av kunskap och insikt. Vad vi får tillgång till har att göra med vår andliga mognad och det är en fråga om tid, kultur och socioekonomi. Jag har själv valt den kristna tron av två skäl. 1 Jag har fått den med modersmjölken och bejakat det. 2 Jesus är den enda som definierat en Gud som ställer människan framför sig själv och är beredd att offra sig för hennes överlevnad.

Det gör i sin tur att jag för att vara en trovärdig kristen har att bygga tillitsfulla relationer till andra oavsett om de är ateister, agnostiker, asatroende, buddhister, judar eller muslimer. För att kunna göra det måste jag kunna reducera min egen eventuella maktposition. Det är här mina religiösa eller antireligiösa vänner av mer fundamentalistiskt snitt får svårt att följa med. Det är ett humanistiskt val i Jesu efterföljd.

 

Sten Högberg


Manifestkritik

07 november 2011

När manifestet för en kristen humanism, ”Att vara kristen är att vara humanist” nådde Förbundet Humanisternas bloggsajt, blev det en energisk debatt. Genomgående bland bidragen var en kritik mot manifestet och religiös tro i allmänhet och det var förvånansvärt oförsonliga tongångar från flera bloggare. Några har dock fått mig, som medförfattare till manifestet, att tänka till och självkritiskt reflektera. Min kommentar är begränsad, men för den som vill följa kommentarstråden som jag refererar till, så finns den på http://humanistbloggen.blogspot.com/2011/10/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist.html?showComment=1319663069569

En kritik handlar om att manifestet är dogmatiskt. Denna dogmatism anses uppkomma genom att hänvisa till Gud som sker t ex i följande manifestrader: ”Kristen tro tolkar … Denna tolkning är rotad i en intuitiv erfarenhet av att Gud är allt livs ursprung och mål och att hela den skapelse vi delar med varandra är föremål för Guds kärlek och omsorg. … Människan är skapad till Guds avbild.”

Så här skriver en kritiker: ”Kort sagt denna inledning till manifestet är anti-humanism och visar att man är på en pre-modernistisk nivå i sin religionstolkning. Jag kan acceptera att kalla det goda ”gud” att se en del av de kristna berättelserna som narrativ som kan skapa insikt genom reflektion tolkning. Jag kan till och med acceptera att de religiösa narrativen innehåller våra förfäders (tyvärr inte så mycket mödrars) livsvisdom och att kritisk reflektion kring denna kunskap kan ge insikter kring vad i det innebär att vara människa. Men denna dogmatiska kristendom som inledningsstycket visar upp här inte hemma i en rörelse som vill kalla sig humanistisk. Hur ska en buddist, troende jude eller muslim se på denna humanism som håller för sant sådant de inte med sin religion kan hålla som sant.”

Ingen av manifestförfattarna tror jag vill eller tänker att det skall uppfattas dogmatiskt. Jag ser två skäl till att den ändå gör det. Det ena är att en text som blir alltför teologisk, som jag själv tycker att manifestet blivit, lätt uppfattas som en hänvisning till en dogm. Tro blir för mottagaren uppfattad som att man uttrycker trosdogmer. Man ser inte att de manifesterande står i ett ständigt tolkande, förkastande och omtolkande – också i förhållande till den gud man bekänner. Det andra handlar om språket, som annan kritik skjuter in sig på. Satserna uppfattas vara uttryck för faktapåståenden från avsändaren: ”Människan är skapad till Guds avbild.” uttrycker inte en åsikt eller värdering utan är ett faktapåstående om vår externa verklighet, tredje personsontologin. Alltså är det ett djupt meningslöst påstående och ett brott mot vetenskapens och vardagens språkspel, det hör inte heller hemma inom filosofin eller politiken.”  Denna kritik gör det nödvändigt att fundera på språket och hur vi kommunicerar. Moderniteten förutsätter att både sändare och mottagare aktivt i sin kommunikation arbetar på vad man vill säga och vad man hör. Det finns uppenbarligen språkliga klyftor att överbrygga mellan religiös och sekulär humanism.

Sen blir en del kritik själv dogmatisk när den vill låsa fast tro vid vissa dogmatiska ståndpunkter, vilket andra kommentarer gav uttryck för. Både biskop Jackelén, som någon refererade till, och Mattias Martinson, professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet, utmanar både teism och ateism med hänvisning till hur postmodernismen dekonstruerat de teistiska gudsbegreppen. Den utgångspunkten skulle kanske vara spännande i en fortsatt dialog?

 

Till sist tilltalas jag av följande kritik:

”Angående det religiösa språket, om humanism är att sätta ontologiska försanthållanden efter sitt humanistiska ställningstagande så är det inte OK att FÖRST skriva att ” Människan är skapad till Guds avbild” och sedan kalla sig humanist. Jag tycker programmet ska skrivas om så att man FÖRST definierar sig som humanist, och sedan deklarerar sin inställning till gudsfrågan och människans ursprung. Då den humanistiska traditionen sätter kritiskt tänkande i centrum är det oförenligt med detta strävande (anser jag) att säga ” Människan är skapad till Guds avbild”. Om man vill vara humanist får man ändra formulering, Exempel: ”vi humanister som också är kristna har en trosuppfattning som inkluderar att vi tror att människan är skapad till Guds avbild. Som troende humanister anser vi att man då ska sätta människan, den unika personen, i centrum så som vara likvärdig med Gud. Detta eftersom vi kan ha kunskap om våra med människors intressen men inte på samma sätt kan uttala oss om Guds vilja. Vi ser det som Guds vilja att sätta medmänniskan i centrum då vi medmänniskan är guds företrädare på jorden. Vi ser guds förkroppsligande i Jesus som att gud är förkroppsligad i alla personer” Eller något åt det hållet, i alla fall en text som reflekterar att man som humanist har ett åtagande gentemot sin medmänniska.

Nu tycker jag att manifestet reflekterar att vi humanister har gemensamma åtaganden mot våra medmänniskor, men språkspelet och föreställningarna om Gud som uppfattas dogmatiska kom i centrum för vad många uppfattade. Jag tar till mig av det sista stycket. För kristna humanister är det inte svårt att sätta människa först och kristen sen. Jag kommer att tänka på lundateologen Gustaf Wingrens bok Människa först, kristen sen där tankegångar från kyrkofadern Ireneus och den danske filosofen Lögstrup presenteras som väl stämmer med detta. Detta syns dock för litet i manifestet.  Främst gillar jag att den sistnämnda kritiken både gav konstruktiva förslag på skrivningar och öppnar för fortsatt dialog – och den inbjudan fanns även i annan kritik som jag inte får plats att kommentera här.

 

Anders Wesslund


Att tämja djävulen inom oss

24 oktober 2011

Blir världen bättre? Minnet av 1900-talets alla fasor gör det lätt att tro att våldet ökar. Statistiken visar att det är tvärtom. Under medeltiden mördades omkring 40 per 100 000, nu är siffran nere i 1,3 i den västliga världen. Undantag finns, i Centralamerika är den t o m högre än under medeltiden i Europa.

Steven Pinker, en välkänd psykolog och språkvetare vid Harvard University påpekar i en tänkvärd artikel (Nature, 309-311, 2011) att trots våldet under världskrigen, så har något hänt under andra halvan av 1900-talet, nämligen en förbluffande minskning av våld i mellanmänskliga konflikter. Krig mellan stater är jämförelsevis få, inbördeskrig dödar färre än mellanstatliga krig. Och färre har dött i mellanstatliga konflikter under 2000-talets första årtionde än de fem som föregick.

Vad är förklaringen? Pinker avfärdar evolutionära förklaringar, evolutionen behöver längre tid. Empati bygger på flyktiga känslor, och förklarar inte trendbrottet. Han avfärdar moral; religion och ideologi har troligen åstadkommit mer folkmord än hindrat dem. De ägg som knäckts i folkmord för att skapa utopiska omeletter, överträffar i antal de avskyvärdheter som amoraliska erövringar har gjort, lyder hans spetsiga formulering

Det han framför är förnuftet, utan att ange skäl för det, åtminstone som förklaring för trendbrottet. Den djupaste motiveringen ligger i det förnuftiga att inse att det finns ingen logisk motsättning mellan två påståenden; ”det är dåligt för dig att skada mig” och ”det är dåligt för mig att skada dig”. Informationsinnehållet ändras inte av bytet av pronomina. Det är tydligt att det dubbla kärleksbudet ligger nära.

Pinker bortser från att Hitler och Goebbels inte saknade förnuftiga argument för ett Lebensraum för tyskar efter första världskriget. Det kan finnas förnuftiga argument hos gängkrigare i El Salvador, som gör att dödstalet med råge överträffar dödstalet under medeltiden.

Det finns förnuftiga skäl för en ohämmad kapitalism. Vi vet inte just nu om dess kris kommer att slita sönder samhällen så att våldet ökar, om den historiskt sett fridsamma period vi lever i bara är en parentes. Liksom kapitalism behöver regleras, så behöver även förnuftet spärrar, inre moraliska begränsningar men även inre drivkrafter. Humanism och förnuft kan gå hand i hand, båda behöver varandra. Man kan humanismen lämna förnuftet åt sitt öde? Och hur ser dialogen ut med humanister, som anser att förnuftet i sig är tillräckligt som värdegrund för ett fridfullt, lyckligt, mänskligt samhälle?

Erik Lundgren


Berättelser som bryter och bär

04 augusti 2011

Nu har KHS sommarmöte på Sigtunastiftelsen startat, Berättelser som bryter och bär är temat. Filosofen Bengt Kristensson Uggla talade om nödvändigheten att inlemma människor i varandras berättelser, att inte bli själv med sin berättelse om världen som sekten eller Anders Breivik, och anknöt till 22 juli och tragedin i Oslo och på Utöya. Den sanna berättelsen finns inte, utan de mångas berättelser som bryts mot varandra är förutsättning för demokratin. Och tron, den religösa,  kristna i detta fall behöver alltid och har alltid haft sin religionskritik – inifrån. Enda sen kyrkans första tid, menade Bengt.

Bengt Göransson fortsatte på eftermiddagen med ett försvar för det hotade medborgarbgreppet, när människor reduceras till skattebetalare. Det gemensamma överförs till det privata. Politiken och demokratin förutsätter eftertänksamheten. Det är en teoretisk process om den praktiska verkligheten till skillnad mot ideologens färdigtänkta  och slutna system. Nej till visioner – demokratin blir och ska aldrig bli färdig, var ord från dagens andre Bengt.

Några brottsycken från sommarmötets första dag.

Anders Wesslund


Svenska kyrkan skjuter sig i foten

06 mars 2011

Carl-Henric Grenholm skriver i sin bok Bortom Humanismen att ”en rimlig utformning av en kristen etik har ett innehåll som delvis går utöver innehållet i en humanistisk etik”. Jag tycker den ingången har bäring på den nuvarande debatten om att återigen ändra namn på Svenska kyrkans Internationella arbete, nu till Svenska kyrkan ACTalliansen. Hur man ska kunna förankra ett sådant varumärke i Svenska kyrkan som folkrörelse är för övrigt en gåta. Men det går jag inte in på här.

När Hela Världen för några år sedan lanserades som det samlande namnet för det internationella arbetet gick Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission in under samma tak. Det var ett hyfsat väl förankrat beslut som kan motiveras på flera sätt, inte minst därför att mission och diakoni är två sidor av samma sak. Dock är det inte exakt samma sak. För i takt med att den diakonala grenen av utlandsarbetet professionaliserats, vilket i sig är en god utveckling som pågått under många år, har det också blivit tydligare att mission är något annat än enbart bistånd och katastrofhjälp.  Och för mig är missionen detta som går utöver en rent humanistisk etik; det är den trons utmaning som pekar mot djupare förändringar av människa och värld. Det är den rörelse där kristen solidaritet och radikalitet prövas mot tidens gång och världens ordning. Det är naturligtvis inte så att missionen försvinner med en namnändring. Men sättet namnändringen har förberetts på och den tydliga fokusering på bistånd och katastrofhjälp som hela skeendet innebär, gör att missionen hamnar i bakgrunden. Däri ligger en värdering och, fruktar jag, en reduktion av den kristna humanismen till enbart humanism.  Svenska kyrkans internationella engagemang står på två fötter och här riskerar man att skjuta sig i den ena.

Anders Hagman