Tänkte inte på det…

28 april 2011

Några studenter i Lund tyckte det var en kul idé att klä ut sig till afrikanska slavar med rep om halsen på en fest med ”djungeltema” för en tid sedan. För att ytterligare höja rolighetsfaktorn iscensatte de frampå småtimmarna en slavauktion i ett hörn av festlokalen. När de fick klart för sig att personer med afrikanskt ursprung inte tyckte att slavhandeln var något att skämta om, blev de ångerfulla, men visade samtidigt prov på stor aningslöshet. ”Tänkte inte på det”, som uppfinnaren i Lorry brukade säga.

Men de är inte ensamma om sin aningslöshet. Jag har på sista tiden haft flera tillfällen att begrunda behovet av att ta ansvar för hur vi använder olika texter och symboler.

Jag deltog i en diskussion om religionskritik, som tidningen Sans anordnade med anledning av den kritik tidningen fått för att sprida islamofobi. Nu tyckte vi inte i panelen att tidningen som helhet gav uttryck för islamofobi, men jag menar ändå att omslaget med en gestalt i burka mot svart bakgrund gav den signalen.

Burkan är en symbol för kvinnoförtrycket inom religionen, menade redaktören. Det är den, men den har idag också blivit en symbol för islam som det som hotar vårt samhälle. Innan Sverigedemokraterna gjorde sin valfilm där burkaklädda kvinnor jagar en pensionär, och de schweiziska minaretmotståndarna producerade sin affisch med kvinnor i burka och missilliknande minareter, skulle detta omslag ha varit relativt oskyldigt och öppet för tolkningar. Men nu måste man vara medveten om att det sänder andra signaler än man haft för avsikt.

Exempel på en liknande aningslöshet fick jag vid konferensen ”Stereotyping the other” som hölls i Lund i början av april. Johanna van Wijk-Bos gav exempel på hur redaktörer hade gjort små korrekturändringar i texter hon skrivit om Gamla Testamentet, som gav dem en ersättningsteologisk innebörd. Gunnar Haaland visade grovt antisemitiska bilder och texter ur en nyutkommen dansk-norsk barnbibel. Allt säkert utan ond avsikt, det var omedvetna föreställningar som kom upp i ljuset. Och: ”tänkte inte på det”.

Samma reaktion får jag när vi från Centrum för religionsdialogs sida hävdar att Svenska kyrkan måste avstå från Improperierna på Långfredagen, därför att de står i en tradition av att utpeka det judiska folket som gudsmördare. ”Jag förde dig ut ur Egyptens land – du reste korset åt din frälsare” – kan det vara tydligare? Nej, så har jag aldrig tänkt, säger folk oförstående.

Om vi inte hade haft en mer än tusenårig historia av judeförföljelser som kulminerade i Förintelsen, så hade vi kanske kunnat sjunga Improperierna som ett uttryck för den enskilde kristnes syndaånger. Men nu kan vi det definitivt inte. De är alltför belastade.

Krister Stendahl hävdade i sina ”Tio budord för predikanter” att ”du är ansvarig inte bara för vad du säger, utan för vad man hör dig säga”. Jag har inte hållit med om det, men nu börjar jag förstå vad han menade. Det finns inga oskyldiga bilder och symboler. När vi använder dem måste vi vara medvetna om vilka konnotationer de har, och avstå om vi finner att de är alltför belastade. Väljer vi ändå att använda dem, så får vi vara beredda på att de kan misstolkas, och att vi får stå till svars för det.

Helene Egnell

Annonser

Heliga är vi tillsammans

25 april 2011

Har du stött på en helig man någon gång? De mystifierade gestalterna som redan här i jordelivet tillmäts oändligt förtroende som övermänskligt sakrala – finns de på riktigt eller är det bara något som vissa människor i min omgivning har fått för sig? Och varför är det nästan alltid en fråga om män? Kvinnor lyckas, under sin livstid åtminstone, mest framstå som fromma, prisade för sin undergivenhet och först i efterhand tillmätas ett visst mått av helighet, medan männen redan som relativt unga blir Andliga Ledare, mytomspunna, ouppnåeliga förebilder och auktoriteter. Nåväl, kring de kyrkliga idealens patriarkala strukturer behöver jag inte uppehålla mig länge. Det finns en annan aspekt av detta som jag funderar kring.

Helgelse. Är det den individuella andliga utvecklingen, den enskilda själens hängivenhet till det gudomliga? Ja. Fast, detta förutsätter att denna enskilda själ inte är så enskild utan en del av Kyrkan (gärna i den osynliga bemärkelsen, vill min inklusivistiska ådra tillägga) och Mänskligheten. Heliga är vi, om alls, tillsammans. Likadant som vi inte kan säga att kyrkan är smärtfri om någon är sjuk, hur kan vi säga att kyrkan är gudfruktig om vi inte i gemenskap har burit ut Andens frukter till världen? Självklart ska kyrkan fostra till trohet, helighet och salighet (översatt; ihärdighet, trovärdighet och arbetsglädje?) men räcker det att bara uppmuntra enskilda individers utveckling på dessa områden? Nej, jag tror att vi också måste se till att kyrkan är en mötesplats där vi ges möjlighet att verka för Guds rike.

Här är ekumeniken av central, ja, oumbärlig betydelse. Det kan inte komma an på en enskild kyrka, en form för gudstjänstliv, att bära helighetens uppdrag. Ska vi visa den kärlek som får människor att förstå vems lärjungar vi är, då har vi misslyckats så fort vi har utestängt varandra i misstro eller chauvinism. Att tro på en ”helig och allmännelig” kyrka måste idag innebära att tro på kyrkan både inklusivt och exklusivt; inklusivt så tillvida att vi inte avgränsar oss från formella grupperingar på grund av rädsla , men exklusivt så att vi är beredda att avgränsa skarpt mot de som sårar, utnyttjar sina maktpositiner och utövar våld. Vilka som tillhör Kristus känner nog Gud själv till bättre än vi gör, men vi kan åtminstone med gemensam ansträngning verka för att vara säkra på att räknas dit.

/Marta Gustavsson


Bad religion

06 april 2011

Bad religion. Uttrycket användes samstämmigt av K G Hammar och John de Gruchy på senaste KHS-sommarmötet.  Dålig eller osund religion.

Och farlig.

Som alla andra föreställningar och idéer kan religiösa bli farliga. När Floridapastorn Terry Jones och hans församling anklagat religionen islam, funnit den skyldig och bränt Koranen i en rituell handling, så har de tänt en gnista. Minst tjugo människor miste livet i de upplopp som följde i Mazar-i-Sharif.  Det bottnar i religiösa föreställningar på båda sidor, båda uttryck för osund, farlig religion, där det moraliska ansvaret för våldet finns hos båda parter.

de Gruchy har känt av denna fundamentalism och dess omänsklighet i sitt Sydafrika under och efter apartheid. I Sverige hade K G Hammar som ärkebiskop kritiker från detta håll, men ofta tycks kompassen och förmågan till analys brista inom svensk protestantism. Livets Ord kom på 80-talet med tydlig inspiration från och med rötter i amerikansk fundamentalistisk protestantisk kristendom. Som hos Terry Jones.

Idag tycks Ulf Ekmans församling ha en naturlig plats inom delar av svensk kristenhet. Carola fick en bibel ur en ärkebiskops hand på 80-talet för sin frimodiga tro. År 2011 uppträder en annan emiritus tillsammans med Ekman. 

Terry Jones, islamism i Afghanistan och Livets Ord-inspirerade församlingar i Sverige tillhör skenbart skilda världar. Men i samtliga fall rymmer de uttryck för osunda och farliga religiösa föreställningar. 

Så en omvänd bild. I Ordfront Magasin 2/11 lyfter Maria Küchen fram det goda diakonala arbetet i kyrkorna och efterlyser förenat engagemang oavsett tro mot nyfattigdomen i Sverige. Påskuppropet mot utförsäkringar närmar sig.

Anders Wesslund