Vad gör vi med orden – vad gör orden med oss?

För några veckor sedan kunde vi i en  debattartikel i DN läsa om hur utbredd den av vetenskapen vederlagda uppfattningen att det finns mänskliga raser är, uppdelat efter partisympatier. Inte oväntat hade SD-sympatisörer denna uppfattning i högre grad än några andra.
Men den tanke som slog mig var att det hade varit intressant att veta om det fanns någon korrelation mellan denna uppfattning och religiositet. Är aktivt kristna mer eller mindre benägna att tro att det finns raser? Och i samma stund sök en psalmrad upp i mitt huvud: ”bland alla mänskor, folk och raser här”. Den mycket älskade psalm 289, Guds kärlek är som stranden, visade sig torgföra uppfattningen att mänskligheten är uppdelad i olika raser! Visserligen vill psalmen säga att alla raser hör samman, men den utgår helt oproblematiskt från att människoraser är ett faktum.
Och detsamma gör psalm 97, vars refräng helt välvilligt förkunnar: ”varken tro eller ras eller namn sätter gränser.” Så kanske skulle en undersökning som tog med religion visa att aktivt kristna i högre grad än andra bär på föreställningen om mänskliga raser. I vår iver att förklara att ras inte spelar någon roll förstärker vi i själva verket idén om ras!
Kanske borde vi tänka på detta i nästa översyn av psalmboken? Jag är tveksam till att man i alla lägen ska ”redigera” äldre litteratur, men psalmboken är en bruksbok (vilket många kritiker av nya psalmböcker gärna bortser från) med normerande funktion. Båda psalmerna är skrivna av Anders Frostensson 1968, ett år då ”rasfrågan” var synnerligen aktuell genom kampen mot apartheid i såväl USA som Sydafrika, men då själva begreppet ännu inte hade ifrågasatts. Förmodligen skulle Frostensson inte önska att hans psalmer motverkade det syfte han skrev dem i.
En närliggande fråga är hur vi använder begreppen ”svart” och ”mörkt” för att beteckna negativa saker. Det var en ”svart” dag i Trollhättan den 22 oktober säger vi, vi lever i en ”mörk” tid med bränder vid flyktingförläggningar. Men när vi säger så använder ju ett språkbruk som stämmer överens med de rasistiska förbrytarnas sätt att tänka: svart hår och mörk hud är för dem något negativt. Kan vi hitta andra ord istället för metaforer som har med mörker och ljus att göra?
Erik Blombergs dikt ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”, tonsatt som nummer 797 i Svenska kyrkans psalmbok, och Ylva Eggehorns ”Barn och stjärnor föds i mörkret” (744) kommer en bit på väg. Men kanske är det dags att gå lite längre i att upprätta mörkret som en god symbol. Mörker behövs för vila, för att frön ska gro. Ljus kan vara obarmhärtigt, att hålla fångar i ständigt upplysta rum är en form av tortyr.
Diskussionen om hur vi ska beteckna den extremistiska sekt som sprider död, skräck och förödelse inte bara i Mellanöstern utan också i Europa – Bör vi beteckna den Daesh för att inte spä på islamofobin genom att använda ”Islamiska Staten”, eller spelar det ingen roll?
Det finns olika teorier om hur vi påverkas av orden vi använder. Men jag tycker det är värt att begrunda möjligheten av att antirasistiska psalmer befäster oss i tron att det finns raser, och att vårt avståndstagande från ett rasistiskt dåd uttrycks i grundläggande rasistiska metaforer.
Helene Egnell

Kvantmekanik och existens

Kvantmekanik, några tankar

I kvantmekaniken framträder materien som delvis oåtkomlig men på samma gång i en väldig matematisk precision.

Läge, hastighet för en partikel finns inte där innan vi tar reda på dem, de uppstår i själva mätningen. Mätningen kan inte idealiseras bort.

Föreställningen om en totalt objektiv verklighet därute är alltså inte helt adekvat.

Tre möjliga utgångspunkter och tolkningsperspektiv

Den utanförstående iakttagarens utgångspunkt. Det är naturvetenskapens förhållningssätt och tolkningsperspektiv. Naturvetenskapen själv problematiserar dock genom kvantmekaniken delvis denna hållning.

Det mänskliga samspelets, deltagandets. Detta tolkningsperspektiv innefattar mer av människan, det räcker här inte att vara en utanförstående, en iakttagare. Kärlek är mer än bara iakttagande.

I insikten om att verkligheten omfattar också den som iakttar, den som samspelar, den som deltar öppnar sig ett ytterligare tolkningsperspektiv. Också själva tolkningen, språket, tänkandet uppfattas som del av verkligheten. Det är antytt i formuleringen Det är i honom vi lever rör oss och är till… Det är mystikens tolkning som på samma gång är en icketolkning. Här hör bönen hemma.

Martin Buber har i Jag och du tydliggjort skillnaden mellan den första utgångspunkten och den andra, som för honom delvis omfattar också den tredje. Han kallar den första, iakttagarens, utgångspunkt Jag och det. Han gör tydligt att detta jag inte omfattar hela personen. Den andra utgångspunkten (och delvis den tredje) kallar han Jag och Du. Och detta jag omfattar hela personen.

 

Lars Söderholm

Ska 30-talet hinna ifatt oss?

Onda aningar fanns redan mot slutet av 1900-talet. De gällde även den närmaste omvärlden inom EU. Med 11/9-attentaten och starten av kriget i Irak (”Det värsta politiska beslut som fattats under efterkrigstiden”, Mats Karlsson, Utrikespolitiska institutet, SR 14/11 -15) trädde hela världen in i en ny ordning. De stora konfliktlinjerna beskrevs av alltfler konservativa ideologer mellan kulturer medan de liberala demokratierna i Väst agerade som om den ekonomiska kampen om fördelning av resurser redan var över. Globalisering var ordet som i realiteten innebar ökade spänningar och klyftor såväl mellan nord och syd som inom även de europeiska länderna – så även Sverige. Denna bloggtext skrivs klar samma lördagsmorgon som mörka nyhetssändningar berättar om gigantiska och närmast ofattbara terrordåd i Paris. Misstankarna går till jihadistinspirerade grupper, vilket ännu mer kommer att förstärka högerextrema krafter i Europa. Det är just dessa krafters framväxt denna text tar sikte på, med fokus socialdemokratins agerande förr och nu.

På 90-talet användes ideologiska övertoner. Carl Bildt talade om ”Den enda vägen”. De brittiska socialdemokraternas förnyelse under Tony Blair kallades ”den tredje vägens politik”, och skulle ses som en kompromiss mellan kapitalistisk marknadsekonomi och demokratisk socialism, men sade egentligen samma sak: kapitalismen under marknadsekonomin har segrat. Lika möjligheter, inte lika villkor, blev den tredje vägens riktmärke – liksom liberalismens. Det blev även kännetecknen för svensk och tysk socialdemokrati under Gerhard Schröders och Göran Perssons regeringsperioder.

Det blev en politik för starka, framtidsorienterade människor som kunde forma sitt eget öde; aktiva, företagsamma, riskbenägna; beredda att välja skola och vårdinrättning och att satsa sina pensionspengar på börsen. Antologin The Future of European Social Democracy (2013) skrevs i polemik mot denna linje. Bokens svenska bidrag av ekonomhistorikern Jenny Andersson är tankeväckande, skriver Ingemar Lindberg i Dagens Arena (http://www.dagensarena.se/magasinetarena/backlash-mot-tredje-vagens-politik/. Kapitlet visar hur ”svensk socialdemokratis rörelse bort från det gemensamma har skapat en känsla av övergivenhet hos stora grupper. En nyliberalt baserad höger har växt fram, vars tilltal inte längre tydligt skiljer sig från den nyttoinriktade socialdemokratins. I tomrummet växer en existentiell upplevelse av rotlöshet och oro för framtiden, som öppnar för en mycket farligare nyfascistisk höger.”

I en annan nyutkommen bok, ”Innan mörkret faller – ska 30-talet hinna ifatt oss?” (2015), kommenterar journalisten Björn Elmbrant samtidens mycket oroväckande politiska utveckling. Det sker genom en närläsning av de tyska och svenska socialdemokratiska partiernas vägval under de kritiska brytningsåren i slutet av 1920-talet och fram till 1933 när Hitler och nazisterna kom till makten. De åren avgjorde både Tysklands och Sveriges framtid; mörkerkrafterna segrade i Tyskland medan demokratin räddades med ett nödrop i Sverige. Som vanligt skriver Elmbrant, som tilldelades Stora journalistpriset 2000, mycket initierat med rikt faktaunderlag i botten, där man kan följa utvecklingen i båda länderna.

Man får en stark känsla av att han ser sig ute i ett mycket viktigt ärende, i en mycket kritisk tid. Han visar på återkommande mönster och även om det inte går att lägga karbonpapper på två skilda tidsepoker, är varningstecknen tydliga. Elmbrant anar att en ond tid väntar om inte svensk och europeisk socialdemokrati, just nu, förmår att fatta kloka beslut, att göra vägval som inte blir lika ödesdigra som de blev under 30-talet. Han talar om de ekonomiska felgrepp som ledde Tyskland in i nazismen och där liberaler och socialdemokrater var medagenter. Här hoppas Elmbrant att frågorna om ekonomi kommer fram mer i dagens debatt ”eftersom så många liberaler som utför en beundransvärd kamp mot högerextremismen, har en kraftig tendens att undervärdera ekonomins betydelse för demokratins framtid”. Han refererar till ”den kontinentala klubb av sociologer, jurister och statsvetare, som upptäckt att 30-talets ekonomiska ordning i Tyskland nästan är en avbild av det brutala som sker inom eurozonen idag, frågor som få känner för att diskutera i Sverige idag”.

Elmbrant skriver i en tydligt socialdemokratisk idétradition och han är, liksom författarna till antologin som nämnts ovan, kritisk till den nuvarande ekonomiska politiken som förts av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Han lyfter noga fram svensk socialdemokratis och liberala krafters betydelse för demokratins överlevnad på 30-talet. Rågången mot den tidens kommunister gör han tydlig och han belyser hur nazistvänlig borgerligheten vid sidan av liberalerna var. (En randanmärkning är att hans historieskrivning här gärna utgår från ett strikt socialdemokratiskt perspektiv. Det får dock inte skymma den stora betydelse socialdemokratin hade denna kritiska tid för den svenska parlamentariska demokratin.)

Enkelt sammanfattat kan man säga att mönstren och lärdomarna som måste dras från 1920 – 30-talen samt från 1990 – 00 -talen är att det behövs offentliga satsningar och aktiv ekonomisk (progressiv) politik, såsom den som en gång gav Folkhemmet skjuts. Den ultraliberala ekonomiska politik, som under mellankrigstiden havererade och bidrog till att demokratin maldes ned, har gjort comeback, skriver Elmbrant. Tysk socialdemokrati då höll fast vid denna liberala politik och avfärdade fackens program för offensiva satsningar. De hade inget svar till folket och förlorade makten. Istället tog nazisterna in den i sitt program. I Sverige hade socialdemokratin med Per Albin Hansson, Ernst Wigforss m fl mod att bryta med den förhärskande liberala ekonomiska politiken – och lyckades vända utvecklingen. Läget är likadant idag, egentligen värre efter den globala krisen 2008. Därför är det livsfarligt och öppnar än mer för fascismens krafter att fortsätta den nyliberala åtstramningspolitik som förts och förs inom Sverige och EU (se t ex Grekland).

Man får känslan av att Elmbrant tror att det redan kan vara försent. Hans ärende är angeläget. Själv börjar han bli gammal, skriver med den äldre mannens klokhet och maning till eftertanke och handling. Han skriver att kampen mot fascismen måste vinnas genom att bygga fungerande alternativ, och här pekar Elmbrant ut riktningen med empiriskt stöd i historien. Kanske är den största tillgången att han är så noggrann och en aktad röst både inom och utom intellektuella skikt i socialdemokratin.

Bokens viktigaste budskap kan inte nog upprepas. Folket vinns inte tillbaka från Sverigedemokrater och fascistiska krafter om man inte ger ett alternativ; ett hopp. Då måste den ekonomiskt liberala åtstramningspolitiken utmanas. Detta är en röst från vänster, så som vår tid ser ut, även om Elmbrant får uppfattas stå i mittfåran i traditionell socialdemokrati. Fackföreningsrörelse och radikal vänster har sagt detta länge. En samling med mittensamverkan i Sverige idag utan att ta detta i beaktande – det kan vara lika förödande som på 30-talet. Aldrig så många Decemberöverenskommelser kan hindra motsvarande utveckling i Sverige idag om inte Socialdemokraterna har mod att våga satsa offensivt ekonomiskt. Och om inte något borgerligt parti besinnar sig, som Bertil Ohlin på 30-talet, och överger sin ekonomiskt ideologiska blindhet – och stolthet.

I början av 30-talet försökte tysk socialdemokrati att först isolera fascisterna och stänga ute dem från politiska makten utan att ha en egen politik mot krisen bara för att öppna för en störtflod. Nazistpartiet i Tyskland växte från drygt 2,5 % i valet 1928 till över 37% 1932. Samma år fick svenska nazistpartiet 0,6% medan socialdemokratin med sin offensiva folkhemspolitik (det som senare kallades Keynesianism) 41,7% av rösterna.

(Sett från kyrkligt håll har både dåvarande påvens Pius XI:s encyklika 1931 och de två senaste påvarnas ståndpunkter inneburit kraftfull kritik mot den ekonomiska liberalismen; kapitalismen kan inte tillåtas styra själv. Den är teologiskt sett en avgud.)

Vi står igen i ett ödesdigert vägskäl. Tecknen har redan synts alltför länge.
I Sverige. I Europa.

 

Anders Wesslund

Att fylla maktens tomrum

Under den pågående flyktingkatastrofen hör jag argument i debatten som kan kategoriseras i två grupper: Någon annan och makten som en tom plats. Sammantaget gör de mycket ont.

Någon annan. Gång på gång upprepas att Sverige tar emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Underförstått, de andra EU-länderna borde göra mer. Det vill säga, när Sverige är fullt skall någon annan som vi inte har beslutsmakt över rycka ut och hjälpa oss i vårt tillkortakommande. Många upprörs över att några tjänar pengar på flyktingmottagandet (typ Bert Karlsson), men tycks mena att några andra som också kan ge flyktingar tak över huvudet och en sängplats borde ta över. När flyktingmottagandet kostar mycket pengar, vill våra regeringar bestrida kostnaderna med medel från biståndet. Även om någon annan finns bland jordens fattigaste.

Nyligen ordnades en konferens i Frankrike kring filosofen Claude LeForts tankar kring makten som en tom plats (lieu vide). Makt menar han utövar den som hindrar den som vill eller kan göra något. Som exempel tas när vi ändrar beteckningen asylsökande till EU-migranter, så utövas makt, men den är ansiktslös, makten är en tom plats. Att stänga Europas gränser innebär att genomvåta flyktingar som tagit sig över Medelhavet skall återvända hem, skaffa ett pass, söka visum. Det är en makt som utövas av goda människor som följer ett regelsystem som kanske beslutats i demokratisk ordning. Det finns ingen (ond) Putin bakom den makten, eller någon som vi valt och kan avsätta.

Flyktingarna kostar. Att höja skatten kanske är ett ingrepp i mångas välfärd. Att hjälpa människor som flyr från fattigdom eller krig riktar uppmärksamheten mot oss själva. Det är Du och Jag som är den andre, Du och Jag som utgör underlaget för per capita-beräkningen.

Vi ska inte fylla maktens tomma rum med någon annan, även om det kostar oss pengar, kanske en inställd utlandsresa eller något annat som vi ser som en självklar del av vår välfärd.

Erik Lundgren

Det förflutnas ständiga närvaro

Jag är uppvuxen på en bondgård Ljunghalla i västra Lindome ett par mil söder om Göteborg. Framtill 1973 tillhörde Lindome Halland, innan det gick över till Mölndals kommun och dåvarande Bohuslän.

Gården låg precis där motorvägen och Lindomemotet idag är. Gården är i praktiken utplånad. Hus och ladugård revs av Vägverket på 1990-talet när Lindomemotet byggdes. Motorvägen kom på 1980-talet. Bygden heter Gastorp och består idag förutom vägarna av villabebyggelse.

Mina första minnen är från sandhögen framför gärdesgården där jag byggde vägar. Framför ladugården hade vi en liten fotbollsplan. Jag var nära att köras över av en bil när jag sprang över vägen efter en fotboll sex år gammal. Varje torsdag cyklade jag österut till Lindome station för att köpa RekordMagasinet, vilket lag var på baksidan denna vecka? Jag samlade lagbilderna i en pärm. Vi hade allahanda djur och jag gav korna namn. Värst var när slaktbilen kom. Bilen hämtade kor för slakt eller kalvar. Djuren råmade så hjärteskärande när drogs in i slaktbilen för färden mot döden.

Jag gick i Lindome kyrkas söndagsskola till tolv års ålder och var med på gudstjänsterna på söndagarna med någon från släkten. Vi hade ingen påtaglig syndakatalog och andan var rätt fri även om det förutsattes skötsamhet och inget söndagsarbete . Mest betonades arbetsmoralen. Att gå och slå dank och att inte göra rätt för sej gick inte an. Men inget tvångsarbete förekom eller aga.

Det kom en bil med några personer körande på gårdsplanen. Allvarliga samtal jag inte förstod. Jag kan ha varit kanske 8 år gammal. Efteråt hörde jag mina föräldrar smågräla. Min mamma sa att gården gått i hennes släkt i fem generationer. Hon krävde en ersättningsgård men min far var mer medgörlig. Min mor gick bort när jag var 35 år, motorvägen var då bygd. Min far levde  till slutet av 1990-talet efter att gårdens hus förutom den gamla smedjan rivits. Gårdens verksamhet hade avvecklats successivt under 1960 och 70-talet.

Jag bodde några år centralt i Lindome vid den tidigare Metodistkyrkan efter jag gift mej. Min äldste son Carl är döpt i Lindome kyrka. Som medicine kandidat ledde jag en studiecirkel om döden i Lindome församlingscentrum och samarbetade i detta med bland annat dåvarande biskop Bertil Gärtner. Jag gick senare över till Svenska Missionsförbundet, min fru Barbros samfund. Men jag betecknar mej som ekumen och kom att engagera mej i KRISS och senare Förbundet Kristen Humanism. Jag lämnade geografiskt Lindome 1976. Mina stadsdelar i Göteborg kom att bli Johanneberg med sin Missionskyrka. På sommaren och vissa helger Donsö i Göteborgs södra skärgård där jag är skriven sedan 2007.

Jag lärde mej från barnsben att arbetet var viktigt. Tidigt hade jag en lust att åstadkomma något som skulle betyda något. En etisk dimension har jag alltid haft. Redan på 1970-talet hade vi med kamratgrupp i KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige) analyserat den ekologiska krisen som vi idag ser bakom klimatförändringarna. Jag lärde mej tidigt arbeta för mänskliga rättigheter och såg det som en naturlig konsekvens av min kristna tro. Bokstavstolkning, fundamentalism tycker jag illa om då jag sett farliga konsekvenser av densamma.

Arbetsmoralen från uppväxten har inte alltid varit lätt att bära, kraven kan lätt bli för höga både på mej själv och omgivningen. Men jag har lärt mej navigera här med livet som läromästare. Jag blev läkare inom psykiatri med inriktning mot äldres hälsa. Har en tanke om att se människors livshistoria bakom sjukdomssymtomen.

Mitt arbetsliv närmar sej sitt slutskede men pågår alltjämt. Nya utmaningar väntar. Men jag ser framåt med tillförsikt. Livet är mer än arbetet.

 

Benny Fhager