Opinionsundersökningar

15 juni 2016

Det har hänt några gånger att jag blivit uppringd av ett opinionsinstitut för att svara ja eller nej i en aktuell politisk fråga, eller för att ange vilket parti jag skulle rösta på om det vore val idag. Numera vägrar jag svara då opinionsundersökningar inger mig djup olust av flera skäl.

Att rösta i ett val föregås ju av en valrörelse med debatter, valmanifest och andra demokratins påverkansinstrument. Att överrumplas i sin vardag om partival exkluderar inte det en av demokratins viktigaste metoder, den fria och öppna debatten? Opinionsföretagens eller beställarnas sätt att formulera frågorna kring en aktuell politisk kontrovers innebär inte det en metod att manipulera utfallet i den riktning initiativtagaren själv önskar? Jag är inte säker på om inte frågeställningarna i sig är en påtryckning i en viss riktning, som gynnar en parts intressen.

När väl resultaten föreligger blir de föremål för oändliga analyser på ledarsidor och kolumner. Det som stör mig mest är när en viss undersökning jämförts med andra undersökningar och skillnaderna är så små att de ligger inom felmarginalen. Det tolkas i kommentarerna som att opinionsläget är stabilt. Det är OK förutsatt att undersökningarna är identiska, men när även mycket små förändringar inom felmarginalen tolkas som en tydlig trend i opinionen, då är jag avhängd. Det kan ju både vara sant eller ett önsketänkande.

Jag oroas av den tyngd opinionsundersökningar har i den öppna politiska debatten och föredrar motioner som presenteras och debatteras av valda ombud innan omröstning. Visserligen en tråkig metod, men kan förstås av alla, till skillnad från en metod som har vetenskaplig nimbus som kan vara en trojansk häst som lockar de politiska partierna att ängsligt snegla på opinionssiffror i stället för att grunda sin politiska linje på sina värderingar efter en demokratisk process.

 

Erik Lundgren


Hotet utifrån och inifrån

25 april 2016

Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq har i en nylig bok (Soumission, ’Underkastelse’) i fiktionens form beskrivit ett franskt presidentval. I ett politiskt dödläge kan inget av de stora partierna kan få sin kandidat vald. Istället väljs Muslimska brödraskapets ledare. Houellebecq beskriver hur Sharia och månggifte blir en del av den franska vardagen. Inte på grund av tvång, utan därför att människorna vill det av bekvämlighet eller andra egoistiska skäl. Problemet är vi själva och inte infiltration utifrån av illasinnade makter. Hotet utifrån är ett gammalt tema som ofta utnyttjats politiskt eller medialt. Exemplen är många, judarna som strävar efter världsherravälde, polacker som tar våra jobb, dom i Bruxelles eller terrorister som kommer i skepnad av flyktingar. När rasbiologin florerade var det underlägsna raser som spred sina dåliga gener till oss renrasiga. Jag tänker på den varning för islamisering av Miljöpartiet och andra partier som nu hörs. Houellebecq vänder på perspektivet genom att visa att det främmande farliga finns hos oss själva och inte hos de andra. Vi-  och dem-perspektivet ges en helt oväntad omvärdering som är värd att reflektera över.

 

Erik Lundgren


Ukraina och Europa efter 2014

21 januari 2016

Något har skavt i nyhetsrapporteringen från Ukraina de senaste åren. Samtidigt som jag respekterar utrikeskorrespondenters viktiga och svåra jobb, ligger det i den massmediala strukturen att den bild som växer fram, blir ett slags genomsnitt, filtrerad som rapporteringen blir genom massmediernas och politikens kamp om världsbilden. Du blir utlämnad till föreställningar som blir svåra att tränga igenom eller längre värja sig emot – som att Ryssland är den onda aktören, makten, i Europa och att svenskt NATO-medlemskap snart är nödvändigt. Att ens invända, pröva andra tankar, intellektuellt försöka reda ut och förstå större geopolitiska skeenden har blivit allt svårare i det svenska klimatet. Den genomsnittliga bilden är dock ideologisk, en västlig beskrivning och förförståelse av vad som är sant och rätt.

Under julhelgerna har jag läst den brittiske Richards Sakwas verk Frontlinje Ukraina, i svensk utgåva på Karneval 2015. Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent. Han bekänner sig till en tradition av borgerlig objektivitet och politiskt sympatiserade han ”med förväntningarna som uppkom vid slutet av det kalla kriget 1989-91 om att ett nytt och enat Europa äntligen skulle kunna byggas”. Då, när muren föll, var det många som även inom EU proklamerade visionen om en enad kontinent ”från Lissabon till Vladivostok”. På 90-talet fanns också ljuspunkter; EU:s stabiliserande funktion mellan medlemsstaterna (främst Tyskland och Frankrike), den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter med Europadomstolen blev starkare, Rysslands engagemang för samarbete med EU och undertecknande av partnerskaps- och samarbetsaavtal 1994 samt Europarådets utvidgning till att omfatta 47 länder, inklusive Ryssland från 1998.

Det var då. Efter 2014 står Europa återigen inför en ”kall fred” med ett krig på sin egen kontinent i östra Ukraina. Den storslagna idén om Europa är skadad, krigsdemonerna har kommit tillbaka och gamla idéer från kalla kriget har återkommit. I Sakwas analys är detta ingen tillfällighet. Framtiden bestäms av hur freden sluts, menar Sakwa och pekar bl a på Versaillesfredens förödande konsekvenser och väg upp mot Andra världskriget. Den freden, liksom freden efter Kalla kriget, fick ett assymmetriskt slut. När nya allianser för Europas stater bildats de senaste tjugo åren har Ryssland lämnats ute i kylan och demoniserats som ond stat. Genom boken driver Sakwa konsekvent och övertygande hur farlig denna utveckling har varit. Krisen i Ukraina är egentligen två; en intern och en geopolitisk där USA med NATO är främsta aktör, och kriserna är inte alls överraskande. De utspelar sig i Europas gränsland, där öst och väst kulturellt möts, i områden vars jord genom historien färgats blodig i en ofattbar omfattning.

Vad Sakwa beskriver är att USA och EU:s nuvarande ledare utgår från sig själva som segrare vid den assymmetriska freden. Med detta har följt att man inte respekterat Ryssland i sin egen rätt utan drivit stormaktspolitik för att få Ryssland att underordna sig en triumferande västlig ”democratism”. Till skillnad från övervägande majoriteten av västlig beskrivning av kriserna i Ukraina tecknar Sakwa bilden av USA med NATO som redskap som aggressiv part, och det utvidgade EU med nya östliga medlemmar drivna av ryssfobi och revanschism. Sakligt, utan ställningstagande för Rysslands agerande, analyserar och beskriver denne statsvetare geopolitikens logik och gör aktörernas agerande begripligt, inte minst Rysslands. Putin framstår i Sakwas framställning många gånger som förnuftig och måttlig medan västliga ledare under aggressiv amerikansk ledning, driver utvecklingen i katastrofal riktning.

Ukrainas förbannelse är att ligga där det ligger, inklämt mellan två stormaktsblock utan frihet att oberoende bestämma sitt öde. Den oreanga revolutionen 2004 och demonstrationerna på Majdan 2013/14 förde starkt nationalistiska krafter till makten i ett korrupt styrt land av oligarker. De inre spänningarna mellan ”monistisk” nationalism och krafter för en mer ”pluralistisk” nationalism har exploaterats av stormakternas geopolitiska intressen. Inbördeskriget kunde ha stoppats, menar Sakwa. Där den allmänna bilden i Väst har varit att Ryssland är aggressivt med imperialistiska anspråk, går Sakwa detaljerat igenom de inrikes- och geopolitiska händelseförloppen. Där framträder försiktigt uttryckt en mer komplex bild utan samma självklara godhet i Västs agerande. Snarare kan man ibland se en omvänd bild till den dominerande i västliga medier. NATOs utvidgning österut och strategi att ”dämma upp” har sammanfallit med EU:s ultimativa påtryckningspolitik (välj antingen oss eller dem med ekonomiska sanktioner som följd) och har ökat osäkerheten i Europa på nytt. Annekteringen av Krim ses främst i ljuset av den dynamik som inre nationalistiska och militanta krafters agerande i Ukraina inneburit.

Sakwa menar att vi befinner oss i en axiologisk tid, där man utgår från att man har sanningen. Alla som vill pröva denna bild avfärdas, misstänkliggörs och misskrediteras. Behovet av en dialogisk hållning, ett prövande och respekterande av varandra som parter, från enskilda debattörer till stora aktörer, främst i EU och USA är trängande. Sakwa begär inte att läsaren skall hålla med honom, men han argumenterar kraftfullt för intellektuell, ärlig, rättvis och respektfull hållning både till fakta och till relationer. Det är inte minst viktigt i stormakters geopolitiska ageranden i förhållande till varandra.

Bilden som målas i Frontlinje Ukraina av våra ledares agerande den senaste tjugo åren eller av Europas framtid är inte ljus. Möjligheten att närma sig Adenauers, de Gaulles och Gorbatjovs tankar om kontinenten är åter långt borta och har fört oss tillbaka till kalla krigets tankestrukturer.

Efter läsningen blir det blir alltmer begripligt att vår tids och regions NATO-övningar över Norrlands inland är en del av geopolitiken. När Carl Bildt och Jan Björklund självsäkert pläderat för NATO-medlemskap är de små pojkars farliga, ideologiserade (och idealiserade) världsbild som syns. Vi lever i en tid där USA och deras allierade, som egenmäktigt utropade segrare efter kalla kriget, ser världen unipolärt – med dem själva som enda relevanta aktör. Det är en farlig bild och trycket är hårt på socialdemokratin, liberala, intellektuella och demokratiska krafter i väst att hålla huvudet kallt.
Anders Wesslund

 

(Texten har även publicerats i VK 16-01-16)


Hur gamla kan människor bli?

11 december 2015

Medierna fylls under några dagar av reportage om forskare som styrda av sin nyfikenhet gjort upptäckter om grundläggande biologiska fenomen som kunde användas för att minska risken för död i malaria. Svensken Lindahl upptäckte tillsammans med andra hur celler kan reparera tusentals DNA-skador, vilket öppnar nya vägar för behandling av cancer. DNA-reparationsfel kan möjligen också förklara åldrandet.
– Kan det leda till att förlänga livet? Hur gamla skulle vi kunna bli? frågar en nyfiken reporter.
Frågan är lika relevant som nobelpristagarnas nyfikna frågor till materien och biologin. Men torde kräva lite mer eftertanke än vad medieformatet tillåter.
De nya antimalaria-läkemedlen har redan dramatiskt minskat risken för att barn dör. Det kommer sannolikt att förlänga medellivslängden i områden med malaria.
Men att öka livschanserna hos barn har en annan valör än att göra samma sak hos äldre. Om man ökar chansen att bli fem år så ökar också möjligheten att nå vuxen ålder. Vad betyder det om en 73-åring får fem år till? Betyder det att fler får ålderssjukdomar? Tanken att förlänga vårt åldrande med fem år pekar på betydelsen av livskvalitet, om det betyder fem år till av kronisk värk, mental förvirring, ensamhet efter att ha förlorat sitt sociala nätverk.

Vinsten med att påverka åldrandet ligger nog inte i att leva flera år utan snarare att de sista åren får bättre livskvalitet. Nobelpristagarnas upptäckter, kräver de att vi också gör politiska prioriteringar?

Erik Lundgren


Ska 30-talet hinna ifatt oss?

14 november 2015

Onda aningar fanns redan mot slutet av 1900-talet. De gällde även den närmaste omvärlden inom EU. Med 11/9-attentaten och starten av kriget i Irak (”Det värsta politiska beslut som fattats under efterkrigstiden”, Mats Karlsson, Utrikespolitiska institutet, SR 14/11 -15) trädde hela världen in i en ny ordning. De stora konfliktlinjerna beskrevs av alltfler konservativa ideologer mellan kulturer medan de liberala demokratierna i Väst agerade som om den ekonomiska kampen om fördelning av resurser redan var över. Globalisering var ordet som i realiteten innebar ökade spänningar och klyftor såväl mellan nord och syd som inom även de europeiska länderna – så även Sverige. Denna bloggtext skrivs klar samma lördagsmorgon som mörka nyhetssändningar berättar om gigantiska och närmast ofattbara terrordåd i Paris. Misstankarna går till jihadistinspirerade grupper, vilket ännu mer kommer att förstärka högerextrema krafter i Europa. Det är just dessa krafters framväxt denna text tar sikte på, med fokus socialdemokratins agerande förr och nu.

På 90-talet användes ideologiska övertoner. Carl Bildt talade om ”Den enda vägen”. De brittiska socialdemokraternas förnyelse under Tony Blair kallades ”den tredje vägens politik”, och skulle ses som en kompromiss mellan kapitalistisk marknadsekonomi och demokratisk socialism, men sade egentligen samma sak: kapitalismen under marknadsekonomin har segrat. Lika möjligheter, inte lika villkor, blev den tredje vägens riktmärke – liksom liberalismens. Det blev även kännetecknen för svensk och tysk socialdemokrati under Gerhard Schröders och Göran Perssons regeringsperioder.

Det blev en politik för starka, framtidsorienterade människor som kunde forma sitt eget öde; aktiva, företagsamma, riskbenägna; beredda att välja skola och vårdinrättning och att satsa sina pensionspengar på börsen. Antologin The Future of European Social Democracy (2013) skrevs i polemik mot denna linje. Bokens svenska bidrag av ekonomhistorikern Jenny Andersson är tankeväckande, skriver Ingemar Lindberg i Dagens Arena (http://www.dagensarena.se/magasinetarena/backlash-mot-tredje-vagens-politik/. Kapitlet visar hur ”svensk socialdemokratis rörelse bort från det gemensamma har skapat en känsla av övergivenhet hos stora grupper. En nyliberalt baserad höger har växt fram, vars tilltal inte längre tydligt skiljer sig från den nyttoinriktade socialdemokratins. I tomrummet växer en existentiell upplevelse av rotlöshet och oro för framtiden, som öppnar för en mycket farligare nyfascistisk höger.”

I en annan nyutkommen bok, ”Innan mörkret faller – ska 30-talet hinna ifatt oss?” (2015), kommenterar journalisten Björn Elmbrant samtidens mycket oroväckande politiska utveckling. Det sker genom en närläsning av de tyska och svenska socialdemokratiska partiernas vägval under de kritiska brytningsåren i slutet av 1920-talet och fram till 1933 när Hitler och nazisterna kom till makten. De åren avgjorde både Tysklands och Sveriges framtid; mörkerkrafterna segrade i Tyskland medan demokratin räddades med ett nödrop i Sverige. Som vanligt skriver Elmbrant, som tilldelades Stora journalistpriset 2000, mycket initierat med rikt faktaunderlag i botten, där man kan följa utvecklingen i båda länderna.

Man får en stark känsla av att han ser sig ute i ett mycket viktigt ärende, i en mycket kritisk tid. Han visar på återkommande mönster och även om det inte går att lägga karbonpapper på två skilda tidsepoker, är varningstecknen tydliga. Elmbrant anar att en ond tid väntar om inte svensk och europeisk socialdemokrati, just nu, förmår att fatta kloka beslut, att göra vägval som inte blir lika ödesdigra som de blev under 30-talet. Han talar om de ekonomiska felgrepp som ledde Tyskland in i nazismen och där liberaler och socialdemokrater var medagenter. Här hoppas Elmbrant att frågorna om ekonomi kommer fram mer i dagens debatt ”eftersom så många liberaler som utför en beundransvärd kamp mot högerextremismen, har en kraftig tendens att undervärdera ekonomins betydelse för demokratins framtid”. Han refererar till ”den kontinentala klubb av sociologer, jurister och statsvetare, som upptäckt att 30-talets ekonomiska ordning i Tyskland nästan är en avbild av det brutala som sker inom eurozonen idag, frågor som få känner för att diskutera i Sverige idag”.

Elmbrant skriver i en tydligt socialdemokratisk idétradition och han är, liksom författarna till antologin som nämnts ovan, kritisk till den nuvarande ekonomiska politiken som förts av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Han lyfter noga fram svensk socialdemokratis och liberala krafters betydelse för demokratins överlevnad på 30-talet. Rågången mot den tidens kommunister gör han tydlig och han belyser hur nazistvänlig borgerligheten vid sidan av liberalerna var. (En randanmärkning är att hans historieskrivning här gärna utgår från ett strikt socialdemokratiskt perspektiv. Det får dock inte skymma den stora betydelse socialdemokratin hade denna kritiska tid för den svenska parlamentariska demokratin.)

Enkelt sammanfattat kan man säga att mönstren och lärdomarna som måste dras från 1920 – 30-talen samt från 1990 – 00 -talen är att det behövs offentliga satsningar och aktiv ekonomisk (progressiv) politik, såsom den som en gång gav Folkhemmet skjuts. Den ultraliberala ekonomiska politik, som under mellankrigstiden havererade och bidrog till att demokratin maldes ned, har gjort comeback, skriver Elmbrant. Tysk socialdemokrati då höll fast vid denna liberala politik och avfärdade fackens program för offensiva satsningar. De hade inget svar till folket och förlorade makten. Istället tog nazisterna in den i sitt program. I Sverige hade socialdemokratin med Per Albin Hansson, Ernst Wigforss m fl mod att bryta med den förhärskande liberala ekonomiska politiken – och lyckades vända utvecklingen. Läget är likadant idag, egentligen värre efter den globala krisen 2008. Därför är det livsfarligt och öppnar än mer för fascismens krafter att fortsätta den nyliberala åtstramningspolitik som förts och förs inom Sverige och EU (se t ex Grekland).

Man får känslan av att Elmbrant tror att det redan kan vara försent. Hans ärende är angeläget. Själv börjar han bli gammal, skriver med den äldre mannens klokhet och maning till eftertanke och handling. Han skriver att kampen mot fascismen måste vinnas genom att bygga fungerande alternativ, och här pekar Elmbrant ut riktningen med empiriskt stöd i historien. Kanske är den största tillgången att han är så noggrann och en aktad röst både inom och utom intellektuella skikt i socialdemokratin.

Bokens viktigaste budskap kan inte nog upprepas. Folket vinns inte tillbaka från Sverigedemokrater och fascistiska krafter om man inte ger ett alternativ; ett hopp. Då måste den ekonomiskt liberala åtstramningspolitiken utmanas. Detta är en röst från vänster, så som vår tid ser ut, även om Elmbrant får uppfattas stå i mittfåran i traditionell socialdemokrati. Fackföreningsrörelse och radikal vänster har sagt detta länge. En samling med mittensamverkan i Sverige idag utan att ta detta i beaktande – det kan vara lika förödande som på 30-talet. Aldrig så många Decemberöverenskommelser kan hindra motsvarande utveckling i Sverige idag om inte Socialdemokraterna har mod att våga satsa offensivt ekonomiskt. Och om inte något borgerligt parti besinnar sig, som Bertil Ohlin på 30-talet, och överger sin ekonomiskt ideologiska blindhet – och stolthet.

I början av 30-talet försökte tysk socialdemokrati att först isolera fascisterna och stänga ute dem från politiska makten utan att ha en egen politik mot krisen bara för att öppna för en störtflod. Nazistpartiet i Tyskland växte från drygt 2,5 % i valet 1928 till över 37% 1932. Samma år fick svenska nazistpartiet 0,6% medan socialdemokratin med sin offensiva folkhemspolitik (det som senare kallades Keynesianism) 41,7% av rösterna.

(Sett från kyrkligt håll har både dåvarande påvens Pius XI:s encyklika 1931 och de två senaste påvarnas ståndpunkter inneburit kraftfull kritik mot den ekonomiska liberalismen; kapitalismen kan inte tillåtas styra själv. Den är teologiskt sett en avgud.)

Vi står igen i ett ödesdigert vägskäl. Tecknen har redan synts alltför länge.
I Sverige. I Europa.

 

Anders Wesslund


Att fylla maktens tomrum

09 november 2015

Under den pågående flyktingkatastrofen hör jag argument i debatten som kan kategoriseras i två grupper: Någon annan och makten som en tom plats. Sammantaget gör de mycket ont.

Någon annan. Gång på gång upprepas att Sverige tar emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Underförstått, de andra EU-länderna borde göra mer. Det vill säga, när Sverige är fullt skall någon annan som vi inte har beslutsmakt över rycka ut och hjälpa oss i vårt tillkortakommande. Många upprörs över att några tjänar pengar på flyktingmottagandet (typ Bert Karlsson), men tycks mena att några andra som också kan ge flyktingar tak över huvudet och en sängplats borde ta över. När flyktingmottagandet kostar mycket pengar, vill våra regeringar bestrida kostnaderna med medel från biståndet. Även om någon annan finns bland jordens fattigaste.

Nyligen ordnades en konferens i Frankrike kring filosofen Claude LeForts tankar kring makten som en tom plats (lieu vide). Makt menar han utövar den som hindrar den som vill eller kan göra något. Som exempel tas när vi ändrar beteckningen asylsökande till EU-migranter, så utövas makt, men den är ansiktslös, makten är en tom plats. Att stänga Europas gränser innebär att genomvåta flyktingar som tagit sig över Medelhavet skall återvända hem, skaffa ett pass, söka visum. Det är en makt som utövas av goda människor som följer ett regelsystem som kanske beslutats i demokratisk ordning. Det finns ingen (ond) Putin bakom den makten, eller någon som vi valt och kan avsätta.

Flyktingarna kostar. Att höja skatten kanske är ett ingrepp i mångas välfärd. Att hjälpa människor som flyr från fattigdom eller krig riktar uppmärksamheten mot oss själva. Det är Du och Jag som är den andre, Du och Jag som utgör underlaget för per capita-beräkningen.

Vi ska inte fylla maktens tomma rum med någon annan, även om det kostar oss pengar, kanske en inställd utlandsresa eller något annat som vi ser som en självklar del av vår välfärd.

Erik Lundgren


Ännu en vecka i den gemensamma välfärdssektorn

17 september 2015

En överfull tidbok gör att jag försöker att flexa in en halvtimme eller trekvart i förväg. Redan nu, fyra veckor efter semesterns slut är kroppen uppvarvad; jag vaknar ju ändå före sex varje morgon så under tidig morgon kan man stjäla sig lite ostörd tid. Man försöker hinna skriva klart på utredningen, journalanteckningen eller det fördjupade remissvaret innan det första av fem besök kommer, bortsett från samtalen man ska hinna ringa till rektorn eller socialsekreteraren. Ett återbud räddar skrivtiden men skjuter bara arbetsuppgiften framför och lämnar en familj kvar med sin vånda. Man fick inte med sitt barn den här gången heller.

Tisdag är klinikdag. Länskliniken samlar sina medarbetare för marknadsföring av den nya organisationsförändringen; ” för att vi måste”. Politiken har sagt sitt. Köerna växer, vårdgarantin klaras inte. Kvalificerade medarbetare har slutat, på ett år 28 av 65 på centralorten. Än svårare att rekrytera är det till länets mindre enheter. Marknadsföring? Till klinikdagen har det stora privata vårdföretaget från Stockholm kallats att presentera sin framgångsmodell; tre läkare tröttnade på landstingets tunga överbyggnad (ja, den är tung men till viss del nödvändig i offentlig vård), startade eget, knöt en styrelse till sig från näringsliv, professor från KI och aktiefinansiering – förutom vårdpengen i botten och ett välsignat ramavtal (där man kan säga nej till det som ligger utanför). Under Filippa Reinfeldts konkurrensutsättning av barnpsykiatrin vann man anbud i upphandling efter upphandling. På åtta år har man vuxit till 700 medarbetare och skapat en effektiv produktion. Erfarna och kompetenta medarbetare, redan anställningsbara, har man rekryterat från offentlig sektor eller direkt från universiteten. Med tidens och managementkulturens modeord säljer man in sig; vetenskaplighet, evidens, effektivitet. Hierarkin blir tydlig: läkaren äger, utredande psykolog med rätt testinstrument och förkortade utredningstider därunder.

Modellen är förförisk. Man har inga vårdköer. Beslutsvägar kortas. Onödiga revirstrider undviks, d v s biomedicinsk modell slår psykodynamisk och systemteoretisk. Förenklade neuropsykiatriska förklaringar. Allt går att korta, kapa. Övriga behov runt dessa barn lämnas i kommunal omsorg? Att kunskapsområdet är komplext, att arbetet är komplext minimeras till effektivt använda moduler och förment vetenskaplighet. Kritiska kunskapsperspektiv utelämnas.
Så lanseras NPM-modellen från neoliberalismens mest privatiserade storstad för ett landsting i den norra landsändan.
För att vi måste.

Dagen efter träffar kollegan och jag föräldrarna som vi haft kontakt med i två år, även tidigare. Nu, efter sommaren har barnet börjat må bättre, en vändning har skett. Vi kan avsluta kontakten. Vad har kontakten med oss betytt, frågar vi. Att vi kanske inte är så dåliga föräldrar som vi trodde. Att jag börjat tänka efter mer när jag gått härifrån, var två av svaren. Kvalificerat barnpsykiatriskt arbete, hantverk, ej enkelt att återge, ej möjligt att fånga i manualer eller moduler eller här i text – vem begär av guldsmeden att beskriva hur smycket förädlas? Än mindre att det ska standardiseras.

För lunchen idag ringde skolkuratorn. Hon undrade om jag fortfarande hade kontakt med en flicka vi mötts kring för ett halvår sedan. Man var från elevhälsan åter djupt oroade för hennes psykiska mående. Jag hänvisade henne vidare till kollegan som stal sig tid som inte fanns att ringa upp. Ett vanligt ärende på BUP; god samverkan och delad vanmakt mellan BUP, skola och Soc.

Träffade så slutligen landstingspolitikern i samband med lunchen idag. Vi bytte några ord. Han var märkbart skakad, jag frågade upp. Nu släpper alla fördämningar, sade han, och syftade på att efter sommaren har kostnaderna för de allra flesta landstingen i Sverige skenat i väg. Vilken är analysen, frågade jag. Den man fått var psykologisk; att man hoppats på mer pengar som inte kommit. Signalen efter valet förra hösten var: ”Anställ, pengarna kommer.” Än syns de inte till. Åtta år av uteblivna uppräkningar av statsbidragen har satt sina spår.
I dagens tidning en bitsk kommentar om statsministern, nu med egen budget till skillnad mot första halvåret: ”Vad vill han egentligen? Just nu framstår Stefan Löfven varken som en fajter eller förhandlare, utan mer som en person som hela tiden ligger steget efter.”

I min frus facktidning tar en artikel upp Socialtjänsten i Karlskrona och bristerna kring det uppmärksammade mordet på den åttaåriga flickan. Uppsägningar på löpande band av socialsekreterare efter och en 200 %-ig ökning av antalet anmälningar. Nya arbetsuppgifter utan kostnadstäckning från staten. ”Jag vill få till stånd ett samtal om Socialtjänstens uppdrag. Det är ett nationellt problem”, säger chefen.

Det är torsdag kväll. Imorgon är ännu en vecka inom den offentliga sektorn till ända.
Då åker jag till torpet.

 

Anders Wesslund


Sd och självrättfärdigheten

17 augusti 2015

I den senaste texten här på bloggen tar Helene Egnell upp hur man bemöter Sverigedemokraternas framsteg och lyfter fram bakomliggande känslor som oron för förändringar som en förklaring. Det är en klok och viktig text om att försöka förstå och se djupare mekanismer i oss själva och hos Sd:s sympatisörer. Jag saknar dock tankar kring andra centrala känslor; vreden/ilskan som är kopplade till en central konfliktlinje i samhället som inte längre syns men som kanske är den starkaste drivkraften i samhällsförändringen – konflikten om resursfördelningen. En annan stark känsla rör rädslan/föraktet för den egna svagheten som vänds mot dem man uppfattar svagare.

Rasism har djupa rötter i det mänskliga, något som ryms inom oss alla. Rädslan för förändringar, det främmande, ligger djupt rotat och är knutet till behovet av trygghet. Trygghet för många idag är en fast inkomst, en tillhörighet i arbets- eller samhällslivet – något allt fler saknar. En annan rottråd rör hopp, svek och upplevelsen av att bli orättvist bemött och behandlad – att det inte är rättvist, jämlikt oss emellan. Den är knuten till ilskan, den inre vreden. Den tredje, föraktet för den egna svagheten väcks och förstärks i mötet med det främmande och blir farlig när man reellt sätt är svagare och föraktad i andras ögon. Den erfarenheten har ökat hos många människor i takt med samhällsförsämringarna de senaste tre decennierna. Rasism börjar inom oss men förstärks av de yttre strukturerna.

När Helene beskriver att Sd-sympatisörerna har en ”misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen” blir det, menar jag, en för svag beskrivning av vad som pågått i samhället. Jag skrev medvetet försämringar för egen del och jag tror att ilska bättre än misstänksamhet förklarar det upplevda sveket mot politiska makthavare som många känner. Vad som skett beskrivs mer drastiskt och målande av den amerikanske miljardären Warren Buffets: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det”. Ja, de rika har vunnit det krig om världsbild och tillgångar som pågått medan vi i medelklassen dövats med lite ökad komfort. Och kyrkan har varken analys eller röst att förstår detta strukturellt. Kyrkan är och har varit teologiskt tyst inför nyliberalismen där man inte öppet gett den passivt stöd.

Om jag går till mig själv, en snart 53-årig vit man i enen heterosexuell familj med två fasta inkomster, har under många år nu, ja sedan 90-talet säkert, en smygande oro kommit över mig. Jag har sett ett samhälle förändras, hur en ny kurs lades och hur den gamla socialdemokratin började skorra falskt. Borgerligheten i all dess bredd, långt mer än företrädarna för dess partier, utan den borgerlighet i folkdjupen, också i mig själv tillhörande mittenskiktet av medelklassen, var nöjd med förändringen, ville ha den och visade sin avsaknad av både inlevelseförmåga med dem som drabbades och av intellektuell vilja att se strukturella samband när globaliseringen (kapitalets frikopplande från nationalstaterna) tog fart på 1980-90-talen. Vi ville ha det bättre för egen del, kunna konsumera mer, resa mer, välja dem vi ville identifiera oss med – uppåt. Vi valde i hög grad bort organisering i folkrörelser, frikopplade, förförda av möjligheten till privatkonsumtion och valfrihet – vilket i princip har varit det enda politiker inom (s) och borgerlighet erbjudit och tävlat om att ge oss. Men rädslan har smugit sig på, och visst är min oro över förändringar en rädsla, men inte en rädsla för förändringar i sig utan för det samhälle och de reaktioner jag förutsåg skulle växa fram. Och idag är vi där.

I Helenes text framstår denna rädsla mer som om den rör en existentiell fråga – för förändringar i allmänhet. Min rädsla är mer konkret; att vi åter ska få ett Europa som på 30-talet, också i Sverige. För många Sd-sympatisörer är förändringarna snarare reella erfarenheter av försämringar än allmän rädsla för förändringar. Deras rädsla är nog mer att de ser sina möjligheter till att få det bättre försämras. Och de har skäl att tro det för de senaste 25-30 åren av nyliberal politik i världen har ökat samtliga gap inom länder, mellan grupper och mellan länder.

Vad gjorde många människor i Sverige som förlorade jobben i 90-talets Sverige, som fick försämrade ersättningar från trygghetsystemen? De hoppades fortfarande på socialdemokratin fast deras maktskikt alltmer började tala som makten gör – i två folkomröstningar om EU och om euron blev deras röst överhetens; densamma som näringslivets och borgerlighetens. I valet 2006 övergav många (S) och satte sitt hopp till ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna. Vad vi sett sedan dess är hur besvikelsen över grusade förhoppningar på Alliansen ledde till att dammluckorna öppnades för Sd – och för många människor att lämna sitt personliga ansvar för vad de säger och tycker ”om invandringen”. Det var ett sista hopp som gick förlorat. Det var ett upplevt gigantiskt svek. Man var politiskt hemlös – och i den bemärkelsen i ett existentiellt tomrum. Det var i denna i desillusionerade upplevelse man
skulle förmedla sina värderingar till sina egna barn, nästa generation. Och man var förbannade.

Jag har själv en ilska inom mig. I tjugo yrkesverksamma år och som pappa har jag sett påtagliga försämringar inom den offentliga sektorn; sjukvården där jag arbetar och i skolan mina barn gått i. Jag har sett den systematiska försämringen. Dem jag möter i mitt arbete inom psykiatrin är långt ner på samhällsstegen, många arbetslösa, utförsäkrade och med begränsade resurser, både ekonomiskt och själsligt. Jag har mött min egen tilltagande stress tillsammans med många av oss som bär upp välfärden. Jag ser de hunsade, de som nu vill ta revansch mot allt de upplever att de mer bemedlade sviker dem i. Man vill ha upprättelse, man tar sin strid genom att sympatisera med Sd och öppnar för samma skrämmande situation som på 30-talet.

Samma tidsperiod har individualismens, valfrihetens och framgångens lov förkunnats. Med lyckliga människor i TV-soffor, reklam och glassiga program och tidningar trummade man in budskapet om vinnare och förlorare. Det är klart att många visste vem de själva var. I bästa fall kunde man som ung komma med i Robinson, Big brother eller Idol, var man medelklass flyttade man sina barn till rätt skola och såg till att hjälpa dem med rätt kontakter och krävde att få sina rättigheter för sina barn tillgodosedda.

Det har varit en tid då solidariteten som kitt i samhället försvunnit och den egna vinningen blev till real politik. Den förgiftade atmosfären och tog sig långt in i varje por och mellanmänsklig relation. Det blev till vad som idag är vår nutid då många blev lätta byten för ett neofascistiskt parti, som exploaterat djupt liggande känslor. Den egna undermedvetna rädslan för att hamna efter och undermedvetna föraktet för den egna svagheten lade man gärna på andra, invandrarna, flyktingarna – den nya under- och arbetarklassen. Men det var ett förakt man redan kände att man hade från dem lite högre upp på samhällsstegen, från medelklassen som frikopplade sig och skapade småborgerliga hem tagna ur de glassiga magasinen i försök att hålla distansen till dem man inte ville ha att göra med längre ner. Det hade blivit politiskt legitimt att inte bry sig om andra – och det var den enorma ansamlingen av rikedom hos de högsta i samhällena, hos ett folk som sade ja till en vandring högerut och ett (s)-parti vars toppskikt sedan länge förlorat kontakten med sitt ursprungliga uppdrag. Här faller det största moraliska ansvaret, på oss som medvetna om att vi tjänat på utvecklingen samtidigt symboliskt visat att det är ok att inte vara solidariska (utom när vi själva via hjälporganisationer får vara goda).

Jag sympatiserar med Helenes tankar om att sätta sig in i hur Sd:s sympatisörer känner och i att leta rätt på de egna känslorna. Dessutom är det hög tid att den inneboende självrättfärdigheten hos mig själv, medelklass, borgerlighet, toppskikten i samhället, inom (s) utsätts för en kritisk självreflektion i det offentliga. Vi behöver ta till oss alla rationella argument som visar på att ojämlikheten är en politiskt vald inriktning de senaste decennierna och att alla tillgänglig kunskap om samhällen visar att ojämlika samhällen föder nationalism och främlingsfientlighet. Det står mig upp i halsen att höra självrättfärdiga företrädare för den borgerlighet som under åtta år systematiskt i maktposition förstärkte klyftorna utan att idag anse sig ha något behov till självkritik. Hur avskyvärt det än är med rasismens åsikter och att se Sd:s framgångar mår jag sämre av att självkritiken uteblir. De väletablerades moralism och avsky för Sd-sympatisörenas åsikter gör dem bara starkare.

Ja, vi behöver prata om rädslan för förändringarna men också om ilskan och rädslan för svagheten. Och om hur vi ska ta oss an den ”smolk av egenrättfärdighet”, som Helene skriver om.

Anders Wesslund


Känsla och klokhet när kunskap inte räcker

05 augusti 2015

Så har då Sverigedemokraterna lyckats igen. Med en spektakulär annonskampanj mot tiggande EU-migranter, vars faktabakgrund de inte kan redovisa, har de än en gång lyckats få utrymme i media. Något som med största sannolikhet kommer att stärka deras opinionssiffror ytterligare.
För ett år sedan trodde jag att om vi genom debatt på sociala medier och aktioner i samband med deras valmöten skulle kunna tydliggöra deras okunnighet, inkompetens och neofascistiska ideologi, så skulle de åka ur riksdagen med en smäll. Så fel jag hade. Vad de än gör – uppenbara lögner, bristande faktaunderlag, brottslighet, en sjukskriven partiledare som fifflar med bidrag – så bara ökar opinionssiffrorna.
Så läste jag i David Thurfjells förträffliga bok Det gudlösa folket om en studie av de psykologiska mekanismerna hos ett antal amerikanska medborgare inför ett presidentval. Den visade att icke blott var folk mer benägna att uppmärksamma misstag och lögner hos motståndarkandidaten än den egna favoriten – utan även att de lögner och misstag deras egen kandidat stod för ledde till ökat stöd och gillande för denne! Man intog ett slags föräldra-attityd, där en mindre lyckad prestation hos barnet skapar en vilja att försvara och stödja barnet. David Thurfjells poäng i boken är att visa på hur dessa mekanismer fungerar i samband med bibelsyn och religionsförståelse – men jag tänkte också att precis detta är det väl som vi ser hos SD:s sympatisörer.
Så inte nog med att SD:s reklamkampanj ger dem uppmärksamhet. När vi goda antirasister kritiserar dem, gör roliga parodier och motaktioner och påpekar de språkliga felen i det engelska budskapet – då ger vi dem ännu mer uppmärksamhet på ett sätt som väcker ”beskyddarinstinkterna” hos SD-sympatisörerna. En del menar t o m att språkfelen var medvetna, för att öka uppmärksamheten i media. De är skickliga, och jag finner det oerhört skrämmande hur de gång på gång får media att dansa efter deras pipa – och att vi när vi kritiserar dem spelar med!
Så vad ska vi göra? Självklart måste vi fortsätta att protestera och argumentera – men samtidigt står det klart att det inte räcker. Sven-Eric Liedman hade en insiktsfull artikel i DN den 30 juni, Oförnuft och känsla http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ofornuft-och-kansla-harskar-i-var-tid/ . I den tydliggjorde han hur SD:s och andra nationalisters argument bygger på känslor och vaga föreställningar snarare än kunskap. Det är viktigt att klargöra. Men sedan tycker jag nog att professorns insikt brister, när han menar att svaret på denna känslomässiga argumentation är mer kunskap – något som ju SD-sympatisörerna visat sig vara fullständigt ointresserade av.
Om SD:s retorik bygger på känslor, så är det förstås för att deras idéer, och stödet för dem, bygger på känslor. Känslor av rädsla och misstro. Jag tror det konkret kan handla om olika sorters rädslor, men att en viktig komponent är rädslan för förändring. Vi lever i en tid som karaktäriseras av snabb förändring på så många plan. Det skapar osäkerhet, rädsla för att inte hänga med, misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen.
Jag menar inte att vi ska sluta sprida fakta och kunskap så mycket vi kan, det handlar inte om att vi också ska bli vaga och emotionella. Men detta är en existentiell fråga, och jag tror att vi måste göra mycket mer för att förstå rädslans mekanismer, förstå vad människor är rädda för, för att kunna nå igenom den mur som rädslan bygger. Det är kanske klokhet snarare än förnuft som kan bemöta känslans retorik.
Och där menar jag att kristen humanism och kristna humanister har en viktig, kanske avgörande roll att spela. Det dubbla kärleksbudet ger oss redskapen som kan hjälpa oss att gå in i oss själva och erkänna våra egna rädslor. ”Det som är botten i mig är botten också i dig” – låt oss fundera över vad som faktiskt irriterar, provocerar, skrämmer oss. Fundera över vart de känslorna skulle kunna föra oss om vi inte bars av en tro som hjälper oss att hantera rädslan och inte tillåter oss att göra skillnad på människor. Fundera över vad som i så fall skulle kunna få oss att tänka om, vad vi skulle behöva höra, hur vi skulle behöva bli bemötta. Fundera över om det möjligen kan ligga något litet smolk av egenrättfärdighet i vår antirasistiska aktivism.
Det är bra att vi som kristna sätter ned foten mot rasism och främlingsfientlighet av alla slag. Men viktigare än kampanjer av olika slag är kanske att vi gör våra kyrkor till gemenskaper dit man får komma med sina rädslor, ge uttryck för dem och mötas av människor som inte omedelbart sätter en etikett på en, utan hör vad som sägs bakom orden och kan bemöta det på ett sätt som minskar rädslan och ökar tilliten. Det kan vara vårt bidrag till att minska grogrunden för den neofascism som nu växer sig allt starkare.
Helene Egnell


Sehr geehrte Frau Merkel

05 juli 2015

Söndagen den 5 juli , dagen då det grekiska folket går till folkomröstning om IMF, Europeiska centralbanken och Europeiska kommissionens krav om fortsatt åtstramning mot det grekiska folket samtidigt som de rikas rikedom och de mäktigas makt skyddas. En del menar att frågan är ”komplex”, i grunden handlar det om kompassens inställning. Några röster till Angela Merkel idag får vara en del av den humanism som går allt mer förlorad i Europa.

Sehr geehrte Frau Merkel,

bitte, please acknowledge the impossible position in which Greece finds its self and note how Herr Dijsselbloem and his EU colleagues are mistaken about the nature of the misunderstanding. Please stop strangling Greece with this non−choice between bad and evil. Progress is possible but not when they are completely drained of means and will.

Sincerely,

EM Standaert, Nederland

 

La punition ne signifie pas extermination. Et humiliation, on a besoin de la solidarité européenne , le peuple grec est solidaire et il a prouvé dans le passé!

Antonis, Grèce
La Grèce, c’est notre combat à tous. C’est le refus d’un capitalisme sauvage qui assassine. La Grèce, ce n’est pas seulement un concept, pas seulement un pays situé sur une carte, ce sont des personnes qui souffrent quotidiennement à cause de l’avidité vampirique des riches. La Grèce aujourd’hui et demain qui ?

Soret Frédérique, France

 

Sie müssen etwas verändern, Frau Merkel, oder?
Was verstehen Sie nicht?
Sehen Sie welches Wachstum für die Leute?
Sehen Sie welche Gleichheit für die Leute?
Sehen Sie welche Besserung für die Leute?
KEINE. Wir sehen alle diese Dinge NUR für die Banken! Nur für
das Kreditsystem. Nur für den Reichtum!
DAS IST GENUG!
Wir fordern GERECHTIGKEIT, Frau Merkel!
Wir fordern FREIHEIT, Frau Merkel!
Wir fordern EINHEIT, Frau Merkel!
NIEMAND wünscht einen Vierten Reich!

Παπαδάτου Δέσποινα, Ελλάδα

 

Madame Merkel,

Avez−vous oubliez l’annulation de votre dette d’après guerre?
Ne serais−ce pas un juste retour des choses que vous rendiez le service à votre tour?
Comment peut−on laisser un pays mourir à petits feux et fermez les yeux sur la souffrance humaine?
Comment peut−on utiliser l’argent non plus comme un moyen pour le bien être de chacun mais comme moyen de pression et de domination?
Quand est ce que le pouvoir de l’amour aura plus d’importance que l’amour du pouvoir?

Binard Céline, Belgique

 

Europa war ein toller Traum, doch hat er nichts mit Nachbarschaftlichkeit zu tun, wie es immer propagiert wird.
Es ist von derart wirtschaftlichem Interesse, dass es mir schwer fällt sich als Europäer zu bezeichnen.

Gute Nacht Europa, vivre la Grèce

Cyril Delarue, Deutschland

 

As citizens of the world we are part of a global economy and as such what is happening in Greece affects us all. Make the principled, moral, ethical decision in favour of every Greek life − OXI/No − It is the humane choice and the only decision that should be taken.

Mari Lecanides−Arnott, South Africa

 

As a white middle class man who every day get benefits from the economic policy of my country as well as from EU, I just can make my pledge to you: don´t let these policies continues. Open your heart. You and I and all of the rich, of the economic institutions, we need to turn around. For morally and for rational reasons. Don´t go further in humiliating the Greek people and the basic values of democracy that Europe has been built upon.

Anders Wesslund, Sweden