Kundmakt?

I julruschen tog vi en fika framför ett HM-skyltfönster. En vacker fotomodell visade festklänningar på affischerna. Hon hade en lång röd klänning som täckte knäna. Den var uppknäppt framtill så att man såg hennes svarta BH och trosor.
Jag tog kontakt med HM:s marknadsavdelning och påpekade att jag har tre döttrar och fem flickbarnbarn. Hur tänkte ni, när ni reducerar kvinnor till sexualobjekt, frågade jag.
Efter några dagar fick jag svar, att HM gjorde noggranna marknadsundersökningar och säljer enbart det som kunderna vill ha. Jag kollade sedan med mitt äldsta flickbarnbarn och hon gav nog HM rätt. Så ville hon klä sig.
Jag insåg att här kolliderade en äldre mans kulturuppfattning med en nutida. Men vem har bestämt att vi skall göra våra döttrar till sexualobjekt? Marknadskrafterna? Kunderna? Vad gör feminister och andra politiska röster? Kyrkorna och andra som inte säljer kläder?

 

Erik Lundgren

Ukraina och Europa efter 2014

Något har skavt i nyhetsrapporteringen från Ukraina de senaste åren. Samtidigt som jag respekterar utrikeskorrespondenters viktiga och svåra jobb, ligger det i den massmediala strukturen att den bild som växer fram, blir ett slags genomsnitt, filtrerad som rapporteringen blir genom massmediernas och politikens kamp om världsbilden. Du blir utlämnad till föreställningar som blir svåra att tränga igenom eller längre värja sig emot – som att Ryssland är den onda aktören, makten, i Europa och att svenskt NATO-medlemskap snart är nödvändigt. Att ens invända, pröva andra tankar, intellektuellt försöka reda ut och förstå större geopolitiska skeenden har blivit allt svårare i det svenska klimatet. Den genomsnittliga bilden är dock ideologisk, en västlig beskrivning och förförståelse av vad som är sant och rätt.

Under julhelgerna har jag läst den brittiske Richards Sakwas verk Frontlinje Ukraina, i svensk utgåva på Karneval 2015. Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent. Han bekänner sig till en tradition av borgerlig objektivitet och politiskt sympatiserade han ”med förväntningarna som uppkom vid slutet av det kalla kriget 1989-91 om att ett nytt och enat Europa äntligen skulle kunna byggas”. Då, när muren föll, var det många som även inom EU proklamerade visionen om en enad kontinent ”från Lissabon till Vladivostok”. På 90-talet fanns också ljuspunkter; EU:s stabiliserande funktion mellan medlemsstaterna (främst Tyskland och Frankrike), den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter med Europadomstolen blev starkare, Rysslands engagemang för samarbete med EU och undertecknande av partnerskaps- och samarbetsaavtal 1994 samt Europarådets utvidgning till att omfatta 47 länder, inklusive Ryssland från 1998.

Det var då. Efter 2014 står Europa återigen inför en ”kall fred” med ett krig på sin egen kontinent i östra Ukraina. Den storslagna idén om Europa är skadad, krigsdemonerna har kommit tillbaka och gamla idéer från kalla kriget har återkommit. I Sakwas analys är detta ingen tillfällighet. Framtiden bestäms av hur freden sluts, menar Sakwa och pekar bl a på Versaillesfredens förödande konsekvenser och väg upp mot Andra världskriget. Den freden, liksom freden efter Kalla kriget, fick ett assymmetriskt slut. När nya allianser för Europas stater bildats de senaste tjugo åren har Ryssland lämnats ute i kylan och demoniserats som ond stat. Genom boken driver Sakwa konsekvent och övertygande hur farlig denna utveckling har varit. Krisen i Ukraina är egentligen två; en intern och en geopolitisk där USA med NATO är främsta aktör, och kriserna är inte alls överraskande. De utspelar sig i Europas gränsland, där öst och väst kulturellt möts, i områden vars jord genom historien färgats blodig i en ofattbar omfattning.

Vad Sakwa beskriver är att USA och EU:s nuvarande ledare utgår från sig själva som segrare vid den assymmetriska freden. Med detta har följt att man inte respekterat Ryssland i sin egen rätt utan drivit stormaktspolitik för att få Ryssland att underordna sig en triumferande västlig ”democratism”. Till skillnad från övervägande majoriteten av västlig beskrivning av kriserna i Ukraina tecknar Sakwa bilden av USA med NATO som redskap som aggressiv part, och det utvidgade EU med nya östliga medlemmar drivna av ryssfobi och revanschism. Sakligt, utan ställningstagande för Rysslands agerande, analyserar och beskriver denne statsvetare geopolitikens logik och gör aktörernas agerande begripligt, inte minst Rysslands. Putin framstår i Sakwas framställning många gånger som förnuftig och måttlig medan västliga ledare under aggressiv amerikansk ledning, driver utvecklingen i katastrofal riktning.

Ukrainas förbannelse är att ligga där det ligger, inklämt mellan två stormaktsblock utan frihet att oberoende bestämma sitt öde. Den oreanga revolutionen 2004 och demonstrationerna på Majdan 2013/14 förde starkt nationalistiska krafter till makten i ett korrupt styrt land av oligarker. De inre spänningarna mellan ”monistisk” nationalism och krafter för en mer ”pluralistisk” nationalism har exploaterats av stormakternas geopolitiska intressen. Inbördeskriget kunde ha stoppats, menar Sakwa. Där den allmänna bilden i Väst har varit att Ryssland är aggressivt med imperialistiska anspråk, går Sakwa detaljerat igenom de inrikes- och geopolitiska händelseförloppen. Där framträder försiktigt uttryckt en mer komplex bild utan samma självklara godhet i Västs agerande. Snarare kan man ibland se en omvänd bild till den dominerande i västliga medier. NATOs utvidgning österut och strategi att ”dämma upp” har sammanfallit med EU:s ultimativa påtryckningspolitik (välj antingen oss eller dem med ekonomiska sanktioner som följd) och har ökat osäkerheten i Europa på nytt. Annekteringen av Krim ses främst i ljuset av den dynamik som inre nationalistiska och militanta krafters agerande i Ukraina inneburit.

Sakwa menar att vi befinner oss i en axiologisk tid, där man utgår från att man har sanningen. Alla som vill pröva denna bild avfärdas, misstänkliggörs och misskrediteras. Behovet av en dialogisk hållning, ett prövande och respekterande av varandra som parter, från enskilda debattörer till stora aktörer, främst i EU och USA är trängande. Sakwa begär inte att läsaren skall hålla med honom, men han argumenterar kraftfullt för intellektuell, ärlig, rättvis och respektfull hållning både till fakta och till relationer. Det är inte minst viktigt i stormakters geopolitiska ageranden i förhållande till varandra.

Bilden som målas i Frontlinje Ukraina av våra ledares agerande den senaste tjugo åren eller av Europas framtid är inte ljus. Möjligheten att närma sig Adenauers, de Gaulles och Gorbatjovs tankar om kontinenten är åter långt borta och har fört oss tillbaka till kalla krigets tankestrukturer.

Efter läsningen blir det blir alltmer begripligt att vår tids och regions NATO-övningar över Norrlands inland är en del av geopolitiken. När Carl Bildt och Jan Björklund självsäkert pläderat för NATO-medlemskap är de små pojkars farliga, ideologiserade (och idealiserade) världsbild som syns. Vi lever i en tid där USA och deras allierade, som egenmäktigt utropade segrare efter kalla kriget, ser världen unipolärt – med dem själva som enda relevanta aktör. Det är en farlig bild och trycket är hårt på socialdemokratin, liberala, intellektuella och demokratiska krafter i väst att hålla huvudet kallt.
Anders Wesslund

 

(Texten har även publicerats i VK 16-01-16)

En resa in i kärnan av evangeliet

Klockan är 22.00 en torsdagkväll i januari. Jag går just på mitt pass som volontär i Vinternatt Europaporten i Malmö. Jag tar kontakt med de två som är anställda för att vaka hela natten. En är väktare från ett vaktbolag och en är anställd för omsorgen om nattgästerna och använda tiden till att tvätta sista nattens lakan. Jag säger hej då till de volontärer som hjälpt till med maten under kvällen och gör den sista disken tillsammans med en av kockarna i Europaportens konferensverksamhet. De hade fått mat över efter en konferens så det hade blivit extra mycket till kvällsmat den här kvällen och därmed mer disk. Det var dags även för honom att gå hem.

Det var drygt 30 gäster som befolkade 40 bäddar i den stora sovsalen som var avskärmad i fyra sektioner med låga skärmar så att vakten i sitt bås hade översikt efter krav som ställts av brandmyndigheterna. Trots att alla möjliga brandsäkerhetskrav var uppfylld fick kommunens politiker gå omvägar runt sina egna bygglovsregler som ett antal tjänstemän red på för att stoppa Vinternattprojektet. Projektet är initierat av Pingstförsamlingen, som äger konferensanläggningen i Europaporten, och som utmanat andra kristna kyrkor i Malmö till samarbete för att skapa härbärge under tre vintermånader för i huvudsak EU-migranter.

Det är ett projekt som påbörjats som vision redan förra vintern, men som nästan hamnade i bakvatten under den kraftiga flyktingvågen under hösten som fick transithärbärgen att växa upp som svampar utanför alla kommunala bygglovsregler -trots bygglovsbyråkratin som förbjöd fler än 8 eller 10 (osäker på siffran just nu) att övernatta i samma ”brandcell”. Sådana regler är nog bra i kommersiella sammanhang där människor riskerar att utnyttjas för vinning. För här var brandsäkerhetsskyddet så kraftfullt och genomtänkt att risken för spridning av eld eller våld var minimerad. Minst två vakande ögon som kunde övervaka hela lokalen hela natten, och två utrymningsdörrar med tryckstång, vid ytterlångsidans två hörn, direkt ut på gården.

Min uppgift var att vara sovande extraresurs om något skulle hända. Inget särskilt hände under natten, så jag steg upp kl. fem och anslöt till de två morgonvolontärerna som började bre smörgåsar och sätta på kaffe. Jag fick uppdraget att göra en karta över vilka sängar som var befolkade och som sedan skulle bäddas om. Väktaren hade slutat sitt pass klockan fem så det var vi andra som hade de vakande ögonen.
Klockan sex tändes ljuset i sovhallen, men innan dess hade de första kommit och tagit med sig en kopp kaffe och gått ut på gatan för att röka. Frukosten som erbjöds var inte så påkostad. Några smörgåsar med kalkon och ost och kaffe eller te. Några ville göra toast av sina mackor och det ordnades.
En av männen hade sovit dåligt och öste ur sig irriterade kommentarer på svårtolkad engelska om den ensidiga kosten på morgonen – ”samma smaklösa bröd varje morgon och det ska man leva på hela dagen!” Vi lyssnade och höll med att det var en näringsfattig frukost. Efter en stunds rökpaus ute kom han tillbaka och tog några mackor till ytterligare en kopp kaffe. Vi fick ögonkontakt och jag satte mig mitt emot honom med en kopp te och bad honom berätta varför han var där. Han berättade då att han slogs mot korruptionen var han än såg den. Jag undrade om han såg någon korruption i att han fick betala 15 kronor för soppa till kvällsmat, en bäddplats och lätt frukost? Nej, nej det var inga klagomål på oss – men han hade svårt att sova.
När jag frågade var han kom ifrån nämnde han en stad som jag inte lade på minnet, men resten av berättelsen minns jag. Han var sjukvårdsutbildad inom onkologi i Rumänien och fick jobb direkt efter utbildningen. Men bara efter några månader hade han blivit irriterad på att läkare och andra arbetskamrater hela tiden begärde svarta pengar för att de skulle utföra den sjukvård de var anställda för att göra. Han såg hela tiden att patienter tvingades lämna över dubbelvikta tomma pappersark där det skymtade sedlar som läkaren eller administratören lade i en låda. Han såg också att patienter som inte lämnade över dessa dubbelvikta papper blev avvisade med olika svepskäl trots att de var synligt sjuka. När han tog upp frågan till diskussion hamnade han snabbt i konflikt med sin chef som såg till att han blev avskedad på grått papper. Efter bara några månader var han alltså arbetslös och hur han än försökte få andra anställningar så avvisades han. Han upplevde sig nästan svartlistad trots att han var utbildad.
Sen dess har han varit arbetssökande tiggare i många europeiska länder. Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien. Överallt ser han denna korruption. De romer han möter och som har kommit upp sig tycks alla ha anammat korruptionens välsignelser. Här i Sverige ser han mindre av det men han ser det hos sitt eget folk och han var så förbannat trött på det. Vi satt tysta och drack resten av vad vi hade i muggarna. Klockan sju måste alla nattgäster ha lämnat med alla sina väskor och påsar. Om de ville övernatta här igen måste de anmäla sig på Stadsmissionen för att få plats tilldelad. Jag önskade honom en dag med så få korrupta som möjligt och gick för att bädda om sängarna med rena lakan och lägga rena handdukar för nästa natt.

Vinternattprojektet finns på fler platser i landet och det är positivt, men ändå bara en skärva av vår rikedom. Det löser inga långsiktiga problem, men ger några människor andrum att uthärda hopplöshet ytterligare en tid. Däremot är det ett försök till gestaltning och konkretion av den värdegrund som ligger i den kristna synen på gästfrihet. Gästfrihet är inte ett sätt att visa sin godhet som ger poäng inför himmelsfärden. Den är en biljett för en resa in i en annan värld, en annan verklighet där livet levs på nåd och inte på prestation. En biljett till en resa in i kärnan av det kristna evangeliet.

 

Sten Högberg

Såld till lägstbjudande

Min far Harrys uppväxtmiljö i norra Bohuslän var kantad av skär och skärvor. Efter att hans far Malcolm emigrerat till USA 1916 fick familjen i Fjällbacka allt svårare att klara sej. Hans mor Augusta orkade inte med hemsituationen utan föll igenom psykiskt. Hon fördes till Vänersborgs Hospital (kallat Restads sjukhus 1932) och blev kvar där till sin död i slutet av 50-talet.

1917 fick socknen Kville, dit Fjällbacka hörde, ta hand om de tre barnen John 11 år, Harry 7 år och Rut 4 år. Barnen blev sockenbarn. Det annonserades ut i Kville kyrka inför sockenstämman att barnen skulle fördelas till självägande bonde som var lägstbjudande. Detta för att hålla socknens kostnader nere. Man fick en placering av barnen som också ansågs som viss arbetskraft i jordbruket. Fattigauktioner av barn var kontroversiellt och förbjöds enligt lag 1918. Författaren Harry Martinson berättar i boken Nässlorna blomma om barnauktioner och hur han fick vandra från gård till gård utnyttjad som arbetskraft och utsvulten på kärlek.

Kville socken var präglat av schartauanism. 1853-1879 var den kände schartaupredikanten Johan Henrik Holmquist verksam som kyrkoherde i bygden. Timslånga svaveldrypande predikningar var att vänta. Här gällde nådens ordning och att rädda människorna undan synden. På ett par år byggdes under hårda umbäranden Kville kyrka (invigd 1864). Kville kyrka rymde 1800 platser och var kanske landsbygdens största kyrka. Kyrkan kallades katedralen i Kville och sågs delvis som domkyrka för schartauanismen.

Harry blev auktionerad till en gård Skistad nära Kville kyrka. Gården hade en egen pojk i hans ålder som han blev kamrat med. Harry blev väl behandlad, nästan som ett eget barn, och stannade kvar i gården under hela uppväxten. Han lärde sej att sköta ett lantbruk. De andra barnen John och Rut kom under otrygga förhållanden och fick byta gårdar. Hos båda kom det att innebära en brist på grundtrygghet. Rut som var yngst kom så småningom att arbeta vid Restad sjukhus och blev själv lidande av egen psykisk sjukdom. John flyttade till Surte, blev pingstvän och familjefar till en åttabarnsfamilj. Han lämnade sedan familjen för ett nytt förhållande i Göteborg. Familjen i Surte klarade sej genom sammanhållning men John var inte populär.

Harry var präglad av sin uppväxtmiljö men hade klarat sej rätt bra. Han var stark psykiskt och fysiskt. En riktig arbetskarl. Han träffade en ung kvinna, Birgit i Lindome, när han arbetade på vägen bredvid lantgården Ljunghalla. Hon ville dela hans liv och man skaffade sej en liten lägenhet vid Heden i Göteborg på Bohusgatan.

Harry hade fått nog av kyrka under uppväxttiden och kom under hela sitt liv vara tveksam till kyrkan. Kyrkan fick människor att lyda och underkasta sej . Harry gick med socialdemokraterna på första maj till sin hustrus förskräckelse, hon kom från en delvis konservativ kyrklig bondesläkt. Birgit tog arbete på en syfabrik i Göteborg. Paret levde ett enkelt men rätt bra liv. Man gick på matinéer på bio och skaffade sej vänner i stan. Harry var ofta på Ullevi då han gillade fotboll.

Detta var 1930-tal. I Birgits föräldrahem hände saker. Hennes far dog och ett tag därefter hennes bror som var tänkt att ta över gården. Så hände det sej att paret Harry och Birgit fick ta över Ljunghalla gård. Harry hade nu glädje av uppväxten på Skistad i Kville och gav sej med liv och lust in på äventyret att ta över och utveckla gården i Lindome.

Min far Harry sa själv om sin uppväxt att han var den som klarade sej. Men han var påverkad av sin barndom. Han hade en panisk förskräckelse för att bli fattig och ville inte ta lån. Socialdemokratin lämnade han så småningom för Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Han behöll en sund skepsis mot fina manér och förljugenhet.

 

Benny Fhager

Gott Nytt År 2016

Några dagar före jul åker vi taxi genom Uppsala. Det är julglitter i alla skyltfönster, många har tänt sina adventsstjärnor. I det stora polishuset har nästan alla fönster en adventsstake. Chauffören talar lika bra svenska som jag. Förmodligen är han från Kurdistan, liksom många taxiförare i Uppsala.
Vi är lika mycket svenskar, tänker jag och säger med en blick på alla fönsterljusen: Jag tycker om symboliken med ljuset från stjärnan över det nyfödda barnet i krubban när året är som mörkast.
Jag bryr mig inte om det där, säger chauffören med en avvisande gest. För mig är nyårsaftonen helig, den firar jag. Jag tycker att han gör ordet helig banalt, men får hans förklaring. Nyåret firas av alla människor på hela jorden och då är jag med.

Det får mig att tänka att nästan hela mänskligheten förenas i samma handling, när den river av bladet med det förödande årtalet 2015 och ser 2016 kanske med förhoppning om ett gott nytt år. På nyårsdagen hör jag evangelietexten om trädgårdsmästaren som vill gräva och gödsla runt det ofruktsamma fikonträdet ännu ett år.
På väg ur taxin önskar jag, chauffören ett gott nytt år och får ett hoppfullt småleende till svar.

 

Erik Lundgren

Emigranten från Fjällbacka

Malcolm Carlsson, min farfar emigrerade till USA 1916. Fjällbacka i norra Bohuslän var en plats där han inte kunde försörja sin familj, fru och tre barn. Han hade försökt med fraktbåtar, fiske och stenindustri. Men Första världskriget  lade en våt filt över arbetsmarknaden. USA hade också dragit ner kraftigt på invandringsmöjligheterna och det var relativt få svenskar som reste över Atlanten det året.

 

Det var tänkt att familjen skulle komma över så småningom. Sannolikt fanns inte pengar att resa hela familjen. Farfar hade lite tur och kom igenom Ellis Island för vidarebefordran till Boston i nordöstra USA.

 

Malcolm slog sej ned i North End. Där var en hård miljö med ett antal nationaliteter och hög kriminalitet. Successivt kom North End att bli den italienskdominerade delen av Boston med mycket restauranger. Farfar började tidigt att hyra ut rum och var idog och höll sej undan dryckenskap.

 

Malcolm hade i början brevkontakt med sin familj. Men breven fick rätt snart inga svar. Genom bekanta fick han reda på att hans fru blivit psykiskt sjuk och förts till mentalsjukhus. Barnen hade måst placeras ut i samhället. Han sörjde detta men hade ingen reell möjligt att påverka. Han fortsatte troget att arbeta och expanderade sin rumsuthyrning och sparade pengar.

 

Farfar hade under 1920-talet fått ihop så pass att han ville starta ett hotell. Han hade också träffat en ung svenska som ville dela hans liv. Han hade sannolikt ingen mer kontakt med Sverige. Halvön Charlestown var en del av Boston. Det låg vackert med utsikt över hamnen och låg också relativt nära Cambridge på andra sidan Charles River där Harvard University låg. Stora delar av Charlestown dominerades av irländska katolska invandrare men inte sydvästra delen där farfar ville slå sej ner. Österut på ön låg ett stort örlogsvarv och en repfabrik. Charlestown var ingen rik bygd men påminde honom om Sverige och Fjällbacka. Malcolm hittade sitt hotell på Main Street nummer 15.

 

Så förflöt åren. Malcolm och hans nya fru Gerda arbetade och slet med hotellet. Han var händig och reparerade det mesta själv. Huset var byggt av tegel och av bra kvalitet. Malcolm kom speciellt att tycka om studenterna från Harvard som bodde där tidvis. Han insåg tidigt att kunskap och arbete var nyckeln till framgång. I Fjällbacka präglat av schartauanism hade man mest fått läsa bibel, psalmbok och katekes. Farfar tyckte illa om kyrkan som höll ner människan och fostrade till underkastelse.

 

Samvetet gnagde alltmer hos Malcolm. Vad hade hänt med hans familj i Sverige ? Han pratade med Gerda och förstod att något behövde göras. Efter lite arbete fick han fram adresserna till sina barn. Hans tidigare fru dog ungefär i samma veva, men jag är lite osäker om årtalen. Malcolm skickade pengar till var och en av barnen. Ingen hälsning bara Bank of America på utbetalningen. Det kom väldigt oväntat till min far i Lindome, men han förstod att det måste vara hans far som således kanske var i livet eller hade dött. Snart dök ett brev upp, jag tror det var 1960 och med röda och blå kanter. Farfar skrev och berättade om sitt liv i USA.

 

Under 1960-talet hade vi regelbunden brevkontakt med farfar. Hans andra barn hade sannolikt på grund av olika orsaker ingen egentlig kontakt. Min far Harry Carlsson var den som förmedlade kontakterna. Farfar intresserade sej för min skolgång och var ett verkligt stöd . Kunskap var världens framtid och det var helst universitetsstudier som gällde.

 

1967 avled farfar hastigt. Taket på det lilla hotellet behövde ses över. Stark som han var högt upp i åren gick han själv upp på taket. Detta blev för mycket för farfar som dog strax därefter i hjärtinfarkt. Hans fru levde ett antal år ytterligare men blev sjuk i Parkinsons sjukdom och hotellet fick säljas. Hotellet revs på 1970-talet i samband med framdragande av väg på Charlestown.

 

Jag besökte Boston och Charlestown tillsammans med min yngste son Gustav 2005. Vi gick i farfars fotspår och bodde på halvön. Vi besökte lokala näringsställen och levde oss in i farfars värld. Charlestown är mycket väl bevarat just förutom det område där hotellet låg. Detta var den protestantiska delen av Charlestown. Vi gick i gudstjänsten i den kongregationalistiska kyrkan. Märkligt nog mötte vi skandinaver vid kyrkkaffet. En danska och en norska som bott länge i området. Efter en del samspråk trodde de sej komma ihåg ett litet hotell på Main Street drivet av ett svenskt par. Dessa gick inte i kyrkan men var ordentliga och skötte sitt hotell väl.

 

Generationer flätas ihop, länder och världsdelar möts. Människor har i alla tider sökt sej över hav och land för att finna bärgning. Farfars öde blev till slut rätt lyckligt och hans levnadsöde är nu delvis nedtecknat.

 

Benny Fhager