Moses Pergament, en svensk tonsättare

21 september 2016

Under senare år har jag, som jag skrivit om vid ett tidigare tillfälle, fått mycket ut av kontaktytan med den kristna traditionens ursprung, den judiska. Jag har vänner i Samarbetsrådet för judar och kristna. Det är en stor rikedom att möta människor som tillhör en annan religiös tradition, när bägge parter verkligen är intresserade av hur den andra ser på Livet, med stort L. Jag sitter i redaktionskommittén för Dialog, som är Samarbetsrådets tidskrift. Nedanstående är en artikel jag skrivit för den tidskriften.

 

Moses Pergament, en svensk tonsättare

 

När man sjunger i kör lär man känna musiken på ett särskilt sätt. Bland de körstycken som satt djupa spår i mig är Fåglar av Moses Pergament till dikter av Bengt Anderberg. Den sista av sångerna är Nu samlar Gud i sin hand. Den finns inspelad på Spotify med Luleå kammarkör. Pergament skrev Fåglar 1949.

 

I april i år arrangerade Musikverket, Kungliga Musikaliska Akademien, Föreningen för judisk kultur i Sverige och Konserthuset en kväll om Pergament och Grünewald. Där presenterade Carl-Gunnar Åhlén sin nyskrivna bok om Moses Pergament. Men framförallt spelades musik av Moses Pergament. Tobias Ringborg och Anna Christensson framförde satser ur Pergaments violinsonat i h-moll från 1918-20. Den musiken gjorde djupt intryck på mig. Den fick mig att bestämma mig att läsa Åhléns bok. En inspelning med Nils-Erik Sparf och Bengt Forsberg finns på Youtube.

 

Släkten Pergament har sitt ursprung i Ukmergé, som då låg i Ryssland, sju mil från Vilnius. Ukmergé var en småstad med övervägande judisk befolkning, de utgjorde en lite ö av skrivkunniga i ett hav av analfabeter.

 

Moses farfarsfar var sofer, en skrivare som präntade torah-rullar som hängdes vid dörrposterna. Efternamnet Parmet var taget. Det anspelar på det material torahrullarna skrivs på. När Moses farfar togs in i militären (vid nio års ålder!) frågade ryssarna vad Parmet betyder. Ryssarna bytte efternamnet till Pergament som är den ryska motsvarigheten.

 

Familjen Pergament etablerade sig i Helsingfors och sedan i Åbo som försäljare av kläder. Moses far Judel ville att han skulle lära sig bokföring och följa honom i spåren, men Moses ville ägna sig åt musik. ”Vill du gå omkring på gårdarna och spela och tigga pengar”, undrade fadern. Men Moses fick stöd av sin mor Chaje-Mere. Han ville sluta sina studier tidigt för att lära sig spela violin, men hans far sa att ”om du slutar innan du tar studenten, då får du gå och lära dig bokföring och komma in i min affär”. Inför det hotet valde Moses att fullfölja skolan och ta studenten. En kurs i bokföring blev det i alla fall.

 

När kriget mellan Ryssland och Tyskland bröt ut 1914 hotades alla unga judiska män i Finland att bli inkallade. Moses far Judel lyckades muta militärläkare i S:t Petersburg så att Moses blev frikallad och med hjälp av ett falskt pass tog hans sig till Stockholm med tåg via Haparanda. Hans mor hade dött året innan, när Moses var 20, en förlust han bar med sig hela livet.

 

I Stockholm fick han god kontakt med Armas Järnefelt, som var hovkapellmästare. Där satt Moses under två års tid på dirigentpallen och lyssnade och iakttog musiken på Operan i Stockholm. Han blev också nära vän med den svenska kompositören Gösta Nystroem.

 

Redan i tjugoårsåldern skiftade han fokus från att vara violinist till att vara tonsättare. Som tonsättare ansåg han sig i stor utsträckning vara självlärd. 1918-20 arbetade Moses med sonaten för violin och piano, ett stycke Åhlén ser som Pergaments första verkliga eldprov.

 

I Paris där Moses bodde med sin dåvarande fästmö i ett stort ödsligt hus stöter han ihop med GAN, den svenska konstnären Gösta Adrian-Nilsson. Det blev en livslång vänskap.

 

Moses Pergament var musikrecensent under ett antal decennier i bl.a. SvD. En annan och mycket fruktad sådan var Wilhelm Petterson-Berger (Petterson-Arger ibland kallad). I en recension 1929 gick Petterson-Berger till angrepp på ett stycke av Moses Pergament och tillade att Pergament dessutom var en utländsk parasit. I Moses almanacka står det följande dag ”Kl. 5 besök hos P.-B. där jag gav den rikskända örfilen.” Händelsen spred sig och kommenterades i flera tidningar. Det blir mycket tydligt av P.-B:s efterlämnade papper att hans reaktion var antisemitisk. De var inte de enda antisemitiska angreppen Pergament blev utsatt för. Men framförallt uppfattades han länge som främmande och osvensk.

 

En av dem som följde Moses Pergaments musikrecensioner var Ingemar Hedenius. Det finns ett brev bevarat där Hedenius skrivit tackat Pergament för ”grundläggande uppfostran om musikuppfattning”.

 

Mars 1945 blev Moses Pergament invald i Tonsättarföreningen, vilket var ett stort erkännande och öppnade många möjligheter. Intressant också att biografin om honom kommit ut i serien Svenska tonsättare.

 

Sitt livs största framgång fick han genom framförandet av Den judiska sången i Göteborg 1945 ett år efter dess tillkomst. Verket uruppfördes trettio dagar efter att sovjetiska trupper befriat Auschwitz. Det är mycket expressiv musik. Judiska sången är en symfonisk sångcykel för två röster kring tio texter av Ragnar Josephson. Första versionen av verket var färdig september 1943.

 

15 februari 1944 landade i Bromma Moses då åttioårige far och hans styvmor. De hade som judar flytt från Helsingfors som då bombades av tyskarna. De bosatte sig hos Moses och hans hustru Ilse. Det var två gamla ortodoxa judar som bodde hos sin assimilerade son. Den nära kontakten med fadern väckte hans judiska ursprung till liv. Han skrev om Den judiska sången. Uruppförandet sköts på framtiden, troligen för att de nykomponerade satserna innehöll så mycket av politiskt sprängstoff. Uruppförandet kom som sagt i Göteborg året därpå.

 

1940 kom Nelly Sachs till Stockholm tillsammans med sin mor. Hon fick kontakt med Moses Pergament. Nelly Sachs skrev diktcykeln Eli och bad Moses att tonsätta den. Men hans musik fick en helt annan och mer våldsam prägel än hennes texter.  Hon kände sig förrådd av honom och det bidrog till att hennes hälsa försämrades.

 

Efter Nelly Sachs död komponerade Moses Pergament 1971-72 en opera, Abram’s Erwachen oder Sehnsucht aus Durst, också till texter av Nelly Sachs. Verket aldrig framförts. Åhlén bedömer det som mycket betydande musik.  

 

Carl-Gunnar Åhlén, Moses Pergament. Gidlunds förlag 2016. 277 s.

 

 

Lars Söderholm

Annonser

Förbundet Kristen humanisms röst?

31 mars 2016

Ekonomen Lars Calmfors sammanfattar i DN (30/3) en lång tids debatt i flyktingfrågan som en målkonflikt mellan altruism och egennytta. Han föreslår att häva det tabu han menar finns mot att diskutera volymen genom att inrätta en volymkommission av parlamentariker med uppgift att med vetenskapliga data ange riktvärden och tak för invandringen. Som jag förstår det berör detta själva grundpelaren i Kristen Humanism. Jag uppmanar alla att läsa vad som står i KHs manifest (finns här:  http://www.kristenhumanism.org/om/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist/) om människan som en unik individ med rätt till skydd mot kränkningar och hot. Detta motiveras i manifestet av kärnan i kristen tro, korsfästelsen, uppståndelsen och Guds kärlek. Det kallas återupprättelse av skapelsen och människans värde och värdighet –  inte altruism. Var finns KHs röst när det sekulära Sverige skall möta människor på flykt?

 

Erik Lundgren


Europa hotar sig självt

06 mars 2016

En modern tänkare jag återkommer till är Slavoj Žižek. Denne säregne filosof är en aktiv deltagare i samhällsdebatten på en rad områden. Nu senast uppmärksammade jag ett av otaliga akademiska samtal, denna gång från Berlin i november 2015, (finns här)  där han reflekterade över flyktingsituationen, och högerns frammarsch i Europa. Några av hans tankegångar fastnade lite mer hos mig, jag försöker mig på att återge dem och tänka vidare här.

Žižek menar att det är ett hot mot Europa när Ukip, Pegida, Le Pen växer och om de verkligen skulle få politisk makt. Där de får med sig opinionen i att det skulle vara invandringen och flyktingsituationen som utgör hotet, pekar Žižek istället på att med dem vid makten, då skulle  Europa verkligen vara hotat. Med ”Europa” menar han vår samlade tradition av tankar och värden om människors jämlikhet, fria människors gemensamma ansvar att forma våra öden, demokratiska rättigheter för minoriteter, för kvinnor, flyktingar och tanken om solidaritet; kort sagt mänskliga fri- och rättigheter. I någon mån är högeropinionen ett uttryck för att just dessa värden har hotats och för att det inte finns en vänster som fångar upp dem.

Idag odlas tankar om tolerans, tankar Žižek vänder sig emot. Det är en liberal tankefigur som bottnar i att konflikter beror på att vi inte förstår varandra tillräckligt mellan olika kulturer. Tolerans skulle då växa fram bara om vi förstod varandra bättre. Nej, säger Žižek, det handlar inte om det utan om att acceptera den andre, främlingen. Här hämtar Žižek sina tankar ur den kristna berättelsen och etiken som ett signum för ”Europa”. Både berättelsen om Job och om Kristus visar fram mot det som är den helige andens gemenskap; en emancipatorisk gemenskap av jämlika människor bortom någon större berättelse om mening, och som han känner igen i det som är ”Europa”. I europeisk historia och här och nu upprättas den gemenskapen i faktisk politisk handling i människors motstånd mot det som är fiende till denna anda; kapitalism och fascismens högeridéer.

För att förstärka denna tanke djupläser Žižek betydelsen av vad bibelberättelsen säger om medmänniskan – nästan. Begreppet har djupare innebörd än grannen, den som är ungefär som jag själv. Nästan är den främmande, som inte agerar som du, inte har samma värderingar som du, den du inte nödvändigtvis förstår dig på eller håller med. Man skulle kunna säga; den som stör dig, inte låter dig vara lugn. Denna nästa ska du älska, ta emot.

För Žižek är detta grunden för flyktingens absoluta rätt. Staten ska garantera alla denna samma rätt; asylrätten är absolut. När människor flyr är det självklart att det även kommer tjuvar, kriminella, våldtäktsmän – de ingår också i förståelsen av vem nästan är. Du behöver heller inga goda egenskaper, vara arbetsför eller kunna språket för att kvalificera dig, tänker jag i förlängning av denna tanke. Det är tankegods från extremhöger och konservativt håll (se gärna Jonas Wikströms ledare, Flamman 9/2016, hur denna förskjutning just nu pågår inom Moderaterna), som även ingår i den liberala demokratins praktik och omfattas av flera av Allianspartiernas företrädare och EU:s större borgerliga partier. Europeisk socialdemokrati har också svårt att värja sig sedan man inom EU-projektet alltmer anslutit sig till dess grundidéer. ”Europa” har en stark försvarare i Žižek, inte den europeiska unionen som den är konstruerad.
En annan av Žižeks tankegångar handlar om att det inte går att förstå varandra som människor. Just tanken att vi skulle kunna förstå ligger till grund för hur vi identifierar oss med en del, medan andra, vars kultur, hudfärg m m minskar förmågan till att förstå och att identifiera sig med. Även det urholkar grunden för asylen; vem får vår sympati? Nej, menar Žižek, vi kan inte förstå främlingen, som vi ändå tror oss förstå: ”Jag är freudian, jag förstår ju mig inte ens på mig själv!”. Det är ett omöjligt projekt människor emellan, om jag förstår Žižek rätt. Nej, grunden för asylrätten eller välkomnandet får aldrig ligga där. Här skyddar Žižek rätten genom att inte göra den avhängig vår förmåga till identifikation eller empati; den är absolut moralisk rätt i sig själv. För egen del som psykolog och psykoterapeut med kännedom om hur utveckling sker i och genom relation – anknytning och intersubjektivitet är här evolutionärt basal – har jag svårt att helt dela Žižeks ålderdomliga freudianska hållning. Men som grund för moralen och juridiken håller jag med.

Vad Žižek mest påminner om är att se bortom, förstå strukturerna som gör att flyktingströmmar uppkommer. Vi har vår kamp mot orättvisor inom våra europeiska samhällen, samma orättvisor finns i de länder som flyktingar kommer ifrån där de maktbärande skikten tjänat på att upprätthålla sociala orättvisor. Bli radikal, överskrid dig själv – om vi nöjer oss med godhet och sympati för flyktingen utan att sträva efter ny ekonomisk ordning kommer bara det vi förfasar oss över att upprepas!, manar Žižek. För honom handlar det kampen om kamp mot kapitalet och dess makthavare.

Žižeks hopp ligger i hans pessimism. Det är i den vardagligt gråa kampen för att göra världen något lite bättre varje dag hoppet finns. Den kristna etiken är grunden för marxisten Žižek. Liberalismen räcker inte när kapitalet frigjort sig från den. Högerns framväxt är en frukt av hur tanken på ”Europa” håller på att förloras. Det är där flyktingen utmanar oss.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet.[1] Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


En resa in i kärnan av evangeliet

17 januari 2016

Klockan är 22.00 en torsdagkväll i januari. Jag går just på mitt pass som volontär i Vinternatt Europaporten i Malmö. Jag tar kontakt med de två som är anställda för att vaka hela natten. En är väktare från ett vaktbolag och en är anställd för omsorgen om nattgästerna och använda tiden till att tvätta sista nattens lakan. Jag säger hej då till de volontärer som hjälpt till med maten under kvällen och gör den sista disken tillsammans med en av kockarna i Europaportens konferensverksamhet. De hade fått mat över efter en konferens så det hade blivit extra mycket till kvällsmat den här kvällen och därmed mer disk. Det var dags även för honom att gå hem.

Det var drygt 30 gäster som befolkade 40 bäddar i den stora sovsalen som var avskärmad i fyra sektioner med låga skärmar så att vakten i sitt bås hade översikt efter krav som ställts av brandmyndigheterna. Trots att alla möjliga brandsäkerhetskrav var uppfylld fick kommunens politiker gå omvägar runt sina egna bygglovsregler som ett antal tjänstemän red på för att stoppa Vinternattprojektet. Projektet är initierat av Pingstförsamlingen, som äger konferensanläggningen i Europaporten, och som utmanat andra kristna kyrkor i Malmö till samarbete för att skapa härbärge under tre vintermånader för i huvudsak EU-migranter.

Det är ett projekt som påbörjats som vision redan förra vintern, men som nästan hamnade i bakvatten under den kraftiga flyktingvågen under hösten som fick transithärbärgen att växa upp som svampar utanför alla kommunala bygglovsregler -trots bygglovsbyråkratin som förbjöd fler än 8 eller 10 (osäker på siffran just nu) att övernatta i samma ”brandcell”. Sådana regler är nog bra i kommersiella sammanhang där människor riskerar att utnyttjas för vinning. För här var brandsäkerhetsskyddet så kraftfullt och genomtänkt att risken för spridning av eld eller våld var minimerad. Minst två vakande ögon som kunde övervaka hela lokalen hela natten, och två utrymningsdörrar med tryckstång, vid ytterlångsidans två hörn, direkt ut på gården.

Min uppgift var att vara sovande extraresurs om något skulle hända. Inget särskilt hände under natten, så jag steg upp kl. fem och anslöt till de två morgonvolontärerna som började bre smörgåsar och sätta på kaffe. Jag fick uppdraget att göra en karta över vilka sängar som var befolkade och som sedan skulle bäddas om. Väktaren hade slutat sitt pass klockan fem så det var vi andra som hade de vakande ögonen.
Klockan sex tändes ljuset i sovhallen, men innan dess hade de första kommit och tagit med sig en kopp kaffe och gått ut på gatan för att röka. Frukosten som erbjöds var inte så påkostad. Några smörgåsar med kalkon och ost och kaffe eller te. Några ville göra toast av sina mackor och det ordnades.
En av männen hade sovit dåligt och öste ur sig irriterade kommentarer på svårtolkad engelska om den ensidiga kosten på morgonen – ”samma smaklösa bröd varje morgon och det ska man leva på hela dagen!” Vi lyssnade och höll med att det var en näringsfattig frukost. Efter en stunds rökpaus ute kom han tillbaka och tog några mackor till ytterligare en kopp kaffe. Vi fick ögonkontakt och jag satte mig mitt emot honom med en kopp te och bad honom berätta varför han var där. Han berättade då att han slogs mot korruptionen var han än såg den. Jag undrade om han såg någon korruption i att han fick betala 15 kronor för soppa till kvällsmat, en bäddplats och lätt frukost? Nej, nej det var inga klagomål på oss – men han hade svårt att sova.
När jag frågade var han kom ifrån nämnde han en stad som jag inte lade på minnet, men resten av berättelsen minns jag. Han var sjukvårdsutbildad inom onkologi i Rumänien och fick jobb direkt efter utbildningen. Men bara efter några månader hade han blivit irriterad på att läkare och andra arbetskamrater hela tiden begärde svarta pengar för att de skulle utföra den sjukvård de var anställda för att göra. Han såg hela tiden att patienter tvingades lämna över dubbelvikta tomma pappersark där det skymtade sedlar som läkaren eller administratören lade i en låda. Han såg också att patienter som inte lämnade över dessa dubbelvikta papper blev avvisade med olika svepskäl trots att de var synligt sjuka. När han tog upp frågan till diskussion hamnade han snabbt i konflikt med sin chef som såg till att han blev avskedad på grått papper. Efter bara några månader var han alltså arbetslös och hur han än försökte få andra anställningar så avvisades han. Han upplevde sig nästan svartlistad trots att han var utbildad.
Sen dess har han varit arbetssökande tiggare i många europeiska länder. Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien. Överallt ser han denna korruption. De romer han möter och som har kommit upp sig tycks alla ha anammat korruptionens välsignelser. Här i Sverige ser han mindre av det men han ser det hos sitt eget folk och han var så förbannat trött på det. Vi satt tysta och drack resten av vad vi hade i muggarna. Klockan sju måste alla nattgäster ha lämnat med alla sina väskor och påsar. Om de ville övernatta här igen måste de anmäla sig på Stadsmissionen för att få plats tilldelad. Jag önskade honom en dag med så få korrupta som möjligt och gick för att bädda om sängarna med rena lakan och lägga rena handdukar för nästa natt.

Vinternattprojektet finns på fler platser i landet och det är positivt, men ändå bara en skärva av vår rikedom. Det löser inga långsiktiga problem, men ger några människor andrum att uthärda hopplöshet ytterligare en tid. Däremot är det ett försök till gestaltning och konkretion av den värdegrund som ligger i den kristna synen på gästfrihet. Gästfrihet är inte ett sätt att visa sin godhet som ger poäng inför himmelsfärden. Den är en biljett för en resa in i en annan värld, en annan verklighet där livet levs på nåd och inte på prestation. En biljett till en resa in i kärnan av det kristna evangeliet.

 

Sten Högberg