Döden är en del av livet.

Under det gångna året har jag tänkt mycket på döden. Min yngste son Gustav gick hastigt bort i juni förra året under resa i USA. Krisreaktionen när ett barn går bort blev för min del sådan att gamla händelser med anknytning till döden kom upp i sinnet.

Jag växte upp på gården Ljunghalla i västra Lindome, söder om Göteborg. Jag har en äldre adoptivbror som bor kvar i bygden. En motorväg och bebyggelse har jämnat gården med marken, kvar finns en gammal smedja som håller på att falla samman.

Två äldre syskon dog strax efter födelsen och torde ha begravts i morföräldrarnas grav på Lindome kyrkogård. Men inget står om detta på gravstenen. Jag föddes för tidigt och var själv nära döden. Kungsbacka BB fanns kvar 1951 där jag låg i kuvös och överlevde.

På gården Ljunghalla fanns tidigare en tradition att ta hand om döda i trakten. Jag minns detta nu, min mor och mormor talade om det. Man tog hand om kroppen och smyckade likvagnen och bistod vid begravning. På internet har jag hittat ett foto på likvagnen från Ljunghalla. Min morfar dog oväntat på 1930-talet. Möjligen kan traditionen med likvagnen levt kvar en tid därefter. Under senare delen av min uppväxt stod vår bil på platsen där likvagnen sannolikt stått.

Jag utbildade mej till läkare. Psykiatri blev min specialitet med inriktning på äldrepsykiatri. Existentiella frågor och vård i livets slutskede har funnits som ett intresse. Kanske kan det finnas ett samband med yrkesval, historia och uppväxtmiljö.

Sonen Gustav gravsattes på Donsö kyrkogård. Min fru Barbro och jag valde en dubbel begravningsplats så att vi själva i en framtid kan ligga i samma grav som Gustav. Det känns inte skrämmande att ha valt gravplats snarast en trygghet. Vi har också valt en gravsten där våra namn står bredvid Gustavs. Dödsdatum får huggas in i sinom tid. Döden är en del av livet.

Benny Fhager

Ännu en vecka i den gemensamma välfärdssektorn

En överfull tidbok gör att jag försöker att flexa in en halvtimme eller trekvart i förväg. Redan nu, fyra veckor efter semesterns slut är kroppen uppvarvad; jag vaknar ju ändå före sex varje morgon så under tidig morgon kan man stjäla sig lite ostörd tid. Man försöker hinna skriva klart på utredningen, journalanteckningen eller det fördjupade remissvaret innan det första av fem besök kommer, bortsett från samtalen man ska hinna ringa till rektorn eller socialsekreteraren. Ett återbud räddar skrivtiden men skjuter bara arbetsuppgiften framför och lämnar en familj kvar med sin vånda. Man fick inte med sitt barn den här gången heller.

Tisdag är klinikdag. Länskliniken samlar sina medarbetare för marknadsföring av den nya organisationsförändringen; ” för att vi måste”. Politiken har sagt sitt. Köerna växer, vårdgarantin klaras inte. Kvalificerade medarbetare har slutat, på ett år 28 av 65 på centralorten. Än svårare att rekrytera är det till länets mindre enheter. Marknadsföring? Till klinikdagen har det stora privata vårdföretaget från Stockholm kallats att presentera sin framgångsmodell; tre läkare tröttnade på landstingets tunga överbyggnad (ja, den är tung men till viss del nödvändig i offentlig vård), startade eget, knöt en styrelse till sig från näringsliv, professor från KI och aktiefinansiering – förutom vårdpengen i botten och ett välsignat ramavtal (där man kan säga nej till det som ligger utanför). Under Filippa Reinfeldts konkurrensutsättning av barnpsykiatrin vann man anbud i upphandling efter upphandling. På åtta år har man vuxit till 700 medarbetare och skapat en effektiv produktion. Erfarna och kompetenta medarbetare, redan anställningsbara, har man rekryterat från offentlig sektor eller direkt från universiteten. Med tidens och managementkulturens modeord säljer man in sig; vetenskaplighet, evidens, effektivitet. Hierarkin blir tydlig: läkaren äger, utredande psykolog med rätt testinstrument och förkortade utredningstider därunder.

Modellen är förförisk. Man har inga vårdköer. Beslutsvägar kortas. Onödiga revirstrider undviks, d v s biomedicinsk modell slår psykodynamisk och systemteoretisk. Förenklade neuropsykiatriska förklaringar. Allt går att korta, kapa. Övriga behov runt dessa barn lämnas i kommunal omsorg? Att kunskapsområdet är komplext, att arbetet är komplext minimeras till effektivt använda moduler och förment vetenskaplighet. Kritiska kunskapsperspektiv utelämnas.
Så lanseras NPM-modellen från neoliberalismens mest privatiserade storstad för ett landsting i den norra landsändan.
För att vi måste.

Dagen efter träffar kollegan och jag föräldrarna som vi haft kontakt med i två år, även tidigare. Nu, efter sommaren har barnet börjat må bättre, en vändning har skett. Vi kan avsluta kontakten. Vad har kontakten med oss betytt, frågar vi. Att vi kanske inte är så dåliga föräldrar som vi trodde. Att jag börjat tänka efter mer när jag gått härifrån, var två av svaren. Kvalificerat barnpsykiatriskt arbete, hantverk, ej enkelt att återge, ej möjligt att fånga i manualer eller moduler eller här i text – vem begär av guldsmeden att beskriva hur smycket förädlas? Än mindre att det ska standardiseras.

För lunchen idag ringde skolkuratorn. Hon undrade om jag fortfarande hade kontakt med en flicka vi mötts kring för ett halvår sedan. Man var från elevhälsan åter djupt oroade för hennes psykiska mående. Jag hänvisade henne vidare till kollegan som stal sig tid som inte fanns att ringa upp. Ett vanligt ärende på BUP; god samverkan och delad vanmakt mellan BUP, skola och Soc.

Träffade så slutligen landstingspolitikern i samband med lunchen idag. Vi bytte några ord. Han var märkbart skakad, jag frågade upp. Nu släpper alla fördämningar, sade han, och syftade på att efter sommaren har kostnaderna för de allra flesta landstingen i Sverige skenat i väg. Vilken är analysen, frågade jag. Den man fått var psykologisk; att man hoppats på mer pengar som inte kommit. Signalen efter valet förra hösten var: ”Anställ, pengarna kommer.” Än syns de inte till. Åtta år av uteblivna uppräkningar av statsbidragen har satt sina spår.
I dagens tidning en bitsk kommentar om statsministern, nu med egen budget till skillnad mot första halvåret: ”Vad vill han egentligen? Just nu framstår Stefan Löfven varken som en fajter eller förhandlare, utan mer som en person som hela tiden ligger steget efter.”

I min frus facktidning tar en artikel upp Socialtjänsten i Karlskrona och bristerna kring det uppmärksammade mordet på den åttaåriga flickan. Uppsägningar på löpande band av socialsekreterare efter och en 200 %-ig ökning av antalet anmälningar. Nya arbetsuppgifter utan kostnadstäckning från staten. ”Jag vill få till stånd ett samtal om Socialtjänstens uppdrag. Det är ett nationellt problem”, säger chefen.

Det är torsdag kväll. Imorgon är ännu en vecka inom den offentliga sektorn till ända.
Då åker jag till torpet.

 

Anders Wesslund

Den provocerande gästfriheten

Den pågående folkvandringen av flyktingar tycks skapa trauman i den europeiska och svenska folksjälen men också intensiva uppbrott ur sofforna. Massmediebilderna sköljer obetvingligt över oss som ett resultat av politiska överväganden långt från oss själva. Främlingsfientliga politiker i maktposition har stora möjligheter att med lagen på sin sida skapa kaos som via media går ut till den befolkning man vill påverka för att få stöd för skarpa åtgärder och lagändringar. Man får bilden av att det är en explosion av flyende och inte en kontinuerligt växande ström som t.o.m. är förväntad i stora drag.

Det som sätts på prov är det centrala begreppet gästfrihet. Det är ett urgammalt kärnord som har följt alla civilisationer i dess uppgångar, men mer eller mindre suddats ut i deras nedgångar och fall.
Varför är gästfriheten så central för ett samhälle?
Därför att varje människa är beroende av den under olika perioder i livet.

I varje orostid då krig demonterar ett samhälles trygghetssystem kan människorna få uppleva att gästfrihet blir olagligt, därför att den maktägande gruppen låter misstanken om fientlig infiltration styra tanken. Men historien visar att det alltid finns människor som är beredda att stå upp för gästfriheten trots myndighetsförbud.

Gamla testamentets berättelse om förödelsen av Sodom och Gomorra som felaktigt tolkas som Guds straff för homosexualitet – därav det gamla begreppet ”sodomi”, som var straffbart i Sverige till mitten av förra seklet – handlar egentligen om brottet mot gästfriheten. Den inleds med berättelsen om Abrahams gästfrihet mot tre okända män som erkänns som Abrahams rättfärdighet. Berättelsen fortsätter med Abrahams förhandling med dem när han inser att de ska undersöka Sodoms rättfärdighet där hans brorson Lot lever med sin familj. Vad är då rättfärdighet? – Guds krav på människan att vara färdig till rätt – att behandla en medmänniska känd eller okänd utifrån rättsprincipen att älska sin nästa – den som imorgon kan vara mig till hjälp – alltså vara gästfri. Abraham lyckas förhandla sig till ett löfte att om någon procent av stadens invånare var gästfria som skulle staden få leva. De fann bara en familj som var gästfri och som var beredd att hysa dem över natten i sitt hus och ge dem mat. Resten av staden var i uppror över att några främlingar kommit in i staden utan tillstånd – därmed var det fritt fram för pöbeln att göra vad man kunde för att förnedra dem och döda dem – de var fredlösa. Därav kommer den i alla tider kända förnedringstaktiken under människojakt att våldta fredlösa oavsett vilket kön det var. Lot var, när det gäller det, inte av högre moralisk kvalitet än övriga invånare i Sodom utan han erbjöd pöbeln sina döttrar som ersättning. Det är inte den moralen som gjorde att han räddades utan hans gästfrihet. Han gjorde det som lagen krävde – och det är en oskriven lag.

Även Jesus betonar gästfriheten som lakmuspapper då han sänder sina lärjungar på praktik två och två som barfotatiggare. Det är de som släpper in dem och ger dem mat som är rättfärdiga och som är mogna att ta emot deras budskap. De som avvisar dem är ännu inte mogna att lyssna till det de har att säga. Även Jesus liknelse om den barmhärtige samariern har bäring på gästfriheten som bärare av rättfärdighet. Den judiska folkgemenskapens förhållningssätt till samarierna på Jesu tid var som svenskarnas förhållande till romerna har varit under hela förra seklet. Jesus låter samariern vara gästfri medan den skadades landsmän inte var gästfria.

Gästfrihet är inte en kristen företeelse – den finns i alla samhällsbyggande kulturer, religioner och traditioner. Avvisande av gästfrihet som en central etisk handling har att göra med rädsla för det okända – xenofobi. Rädsla för att förlora de privilegier och den livsstil man uppnått efter hårt slit. All framgångsrik företagsamhet och all kulturell tillväxt bygger på risktagande och att oförväget investera i något man tror på även om man släpper in främlingar och okända kvaliteter i projektet. Det är de okända kvaliteterna som ofta öppnar nya vägar och nya synsätt på gamla problem.

Men risktagandet i gästfriheten gör att det inte är en självklar framgångsmodell med guld och gröna skogar för egen del. Det är att dela med sig av det man har av rikedom och privilegier för att öka chansen att nästa generation ska få möta samma generositet. Alltså kräver gästfrihet en hög grad av mognad både av människorna och av det samhälle de lever i. Det kan vara en uppoffring med livet som insats, men det gör alltid skillnad även när man förlorar på det kortsiktigt.

Den som ser sig som Jesus efterföljare men agerar politiskt och socialt för att blockera gästfrihet och humanism bör göra en omläsning av bibeln med utgångspunkt i Nya Testamentets evangelier.

 

Sten Högberg