Religiös tro och falsifierbarhet

Antony Flew (1923 – 2010) var en brittisk religionsfilosof. Hans grundinställning är att tro enbart kan grundas på evidens, på starka och godtagbara skäl. I brist på sådana är den enda rimliga hållningen att vara ateist.

Han är också känd för en intressant kritik mot religionen som anknyter till Karl Popper. Popper menar att en vetenskaplig teori eller hypotes måste vara falsifierbar. Och att vetenskapen utvecklas genom att hypoteser ställs upp som sedan utsätts för hårdast möjliga experimentella tester. Man försöker falsifiera teorin. Om man inte lyckas med det, så ökar tilltron till teorin.

I anknytning till Poppers vetenskapssyn kritiserar Flew religionen för att inte vara falsifierbar. (Flew och McIntyre, New Essays in Philosophical Theology, 1955/1983). Och han menar detta i en enkel vardaglig mening. Det var hans erfarenhet att när han talade med en troende människa, och denna fick klart för sig att en konsekvens av tron som han föreställt sig inte stämmer med verkligheten, så i stället för att lämna tron så modifierar oftast den troende sin tro. Alltså är tron inte falsifierbar. Denna brist på falsifierbarhet gör trons påståenden kognitivt meningslösa. Med andra ord: de säger ingenting om hur världen är.

När jag funderar över detta perspektiv väcker det flera reaktioner i mig. Jag känner ju igen mig själv i detta som Flew säger. Nya erfarenheter, livets svårigheter och kriser tvingar till djup omprövning. Det kan under en period kännas som om detta med Gud är något som försvinner bakom mig. Men hittills har frågan kommit tillbaka. På ett nytt sätt. I någon mening mycket enklare och på samma gång mycket mer närgånget.

Det känns som om Flew gjort en riktig iakttagelse. Frågan är om den pekar på en svaghet eller kanske en styrka i tron?

För övrigt tycker jag att Tal av Akademiens direktör herr Engdahl innehöll riktigt intressanta korn och iakttagelser. Horace Engdahl ger en bild av Upplysningen som är mer sammansatt än brukligt. Se http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2011/tal-av-akademiens-direktor-herr-engdahl

Lars Söderholm

Kristedemokraterna – ett parti i sönderfall

Jag har tidigare skrivet här på Den Kristna Humanisten om hur regeringspartiet Kristdemokraterna är på glid emot den kristna högern.  Fraktionsstriderna blir bara värre och värre. Hur detta parti kan vara ett regeringsparti är en gåta.

Genom att  Stefan Attefall som civilminister har greppat om stödet till trossamfund känns jävigheten allt tydligare. Genom att till varje pris smörja de kristna evangelikalerna har man en väljarbas. Göran Hägglund har egentligen en mer socialliberal infallspunkt, men det gäller att mörka mot de evangelikala och samtidigt få borgerliga stödröster. I längden en omöjlig ekvation. Att som Stockholmsavdelningen gå med i Pridetåg retar de evangelikala som Skånberg, Enochsson och Sacrédeus med flera.

Vice ordförande Mats Odell  (pingstvän) har gjort uppror och fått med sej stjärnlöftet, Uppsalakommunalrådet Ebba Busch (med Livets Ord-anknytning) tillsammans med den lokalt populära Bengt Germudsson från Markaryd. Odell utmanar Hägglund om makten stödd av de evangelikala (värdekonservativa).

Valberedningen föreslår omval av Hägglund och inval av den mer liberale David Lega som andre vice ordförande. Odell petas av valberedningen. Mats Odell fortsätter sin opposition ända till kongressen 28/1. Återstår att se hur det går.

Återkommande krisrapporter inom äldrevården där Kd:s Maria Larsson basar övergripande talar sitt tydliga språk. Multisjuka äldre och psykiatri som nedprioriteras med nedläggning av sjukhusplatser för dessa grupper är ingen merit för socialminister Göran Hägglund.

 Att kristdemokraterna kan vara ett regeringsparti är en absurditet som förhoppningsvis går mot sin egen upplösning.

Benny Fhager

Vårt sekel är reserverat åt lögnen

I år gav jag mig själv en julklapp, jag kunde inte låta bli när jag i december var inne på Karneval förlags hemsida (www.karneval.se).  Med utgåvan Vårt sekel är reserverat åt lögnen uppmärksammar förlaget 100-årsminnet av den store publicisten och författaren Olof Lagercrantz´ födelse (1911-2002). Det är en över 600 sidor tjock volym med artiklar och dagboksanteckningar publicerade av Lagercrantz 1938-1993. Större delen av materialet är tidigare opublicerat i bokform. I förordet skriver bokens upphovsman Niklas Nåsander att ”texterna kan läsas som en väldig krönika över det gångna seklet… och ”… att den som endast känner till dagens kulturkritik kommer att förvånas”. Nåsander fortsätter: ”Den öppenhet inför nya idéer och den vilja till medkänsla som präglar Olof Lagercrantz texter lyser idag med sin frånvaro. Samhällskritiken han gav uttryck för under sextio- och sjuttiotalen skulle idag inte att gå att publicera i någon av de stora liberala tidningarna. Det gäller till exempel frågan om maktkoncentrationen inom media, kritiken av de nykoloniala krigen och diskussionen om den ekonomiska demokratin”.

Jag bläddrar bland texterna. Det är uppfriskande efter julfirandets alltför återkommande milda och fridsamma jesusbilder att ta del av Lagercrantz text Människosonen, där han refererar till Ernst Blochs arbeten. Bloch har sett ”en annan Jesus än den som dominerar i kyrkornas förkunnelse… Om man inom kristendomen lyssnade på honom, skulle förutsättningarna för en religiös förnyelse världen över föreligga. Religion är längtan och en religion som bortser från de förhållanden under vilka människor lever är en usel religion”.

Kritiken uttalades 1969 i en tid av radikalisering. Det var efter Andra Vatikankonciliet (1962-65) och Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968. Den ekumeniska rörelsen fick en påverkan på kyrkorna i den riktning Lagercrantz önskade.  Men den religiösa förnyelse som svept över världen de senaste decennierna var knappast den Lagercrantz hoppades på. De religiösa rörelser som har haft framgång har varit mer fundamentalistiskt orienterade. Men vem kunde 1969 i horisontlinjen ana kommunismens sönderfall, nyliberalismens segertåg, miljöhotens omfattningar och hur kriget mot terrorismen skulle slänga in världen i nya dödsbringande motsättningar?

Det är ingen god tid vi lever i. Lögnerna fortsätter att berättas och de ekonomiska makteliterna tycks sitta ohotade. Lagercrantz kritik var en kritik från hjärtat, inifrån oavsett det handlade om brott mot de egna klassintressena eller om han uppfattade att kyrkan svek sina egna ursprungstexter och därmed sitt uppdrag.  Jag undrar vad han hade sagt idag.

Anders Wesslund

 

 

 

Släpp prestigen kring adventsandakterna!

Orkar ni en vända till om decembers heta debattämne: adventssamlingar och julavslutningar i kyrkan? En debatt som utmärkts av två hårdnande positioneringar: skolmyndigheterna som säger ”absolut inga religiösa inslag” och kyrkans folk som säger ”får vi inte be och välsigna så får det vara.”

Några få balanserade inlägg har funnits, t ex Erik Helmerssons krönika i DN http://www.dn.se/ledare/signerat/advent-ny-strid-infor-fredens-hogtid, där han tog avstånd från de enkla svaren . Lennart Koskinen http://www.kyrkanstidning.se/debatt/lat-barnen-komma-till-oss-0 hävdade i Kyrkans Tidning att orden ”Låt barnen komma till mig” borde vara ledstjärna för kyrkan i detta sammanhang .

När jag tänker tillbaka på de adventssamlingar och skolavslutningar jag haft, slår det mig att jag nog aldrig har bett en bön eller läst välsignelsen. Jag har berättat historierna om intåget i Jerusalem och Jesu födelse, och jag har gjort det från den troendes perspektiv. Det har jag sett som min uppgift, men att be en bön har inte känts naturligt för mig i detta sammanhang. De här samlingarna är ju en lite svårbestämd genre. Det är inte en gudstjänst, fast det förekommer psalmsång och åtminstone någon form av textläsning/förkunnelse. Det är oklart vem som är värd och vem som är gäst – skolan är gäst i kyrkan, men prästen är inbjuden av skolan att medverka. Båda parter kan därför göra anspråk på att bestämma över samlingens innehåll.

Jag tänker ibland att det verkar som de militanta ateisterna har större känsla för kyrkorummets och bönens kraft än vi kristna. För oss är det så vardagligt att be i alla sammanhang, att vi kanske förlorat känslan för att bönen är en intim och laddad handling, som det inte är naturligt för alla att delta i – det kan kännas som påtvingad kroppskontakt.

Sedan undrar jag varför det just är vid skolornas besök som det prompt ska bes och välsignas. Vi har ju mängder av arrangemang i våra kyrkor utan inslag av förkunnelse och bön – tänk bara på alla konserter! Skulle man vara konsekvent kan vi alltså inte ha Musik i sommarkväll, och inte heller guidade visningar av kyrkan utan medverkan med bön och välsignelse av präst.

Är det så att det gått prestige i frågan från båda håll? I så fall skulle jag önska att kyrkan kunde släppa litet på den, och följa Lennart Koskinens uppmaning att överräcka evangelium i handling genom att hälsa skolbarnen välkomna utan att ställa krav på att allt ska gå efter våra ritningar.

Dessutom är det ju faktiskt så att detta i praktiken är ett problem på ganska få platser. På de allra flesta håll finns ett väl etablerat samarbete mellan kyrka och skola, och dessa samlingar utformas på många olika sätt – ibland kan det vara naturligt att foga in bön och välsignelse, i andra inte.

Till sist vill jag puffa för en fortbildningsdag för lärare, som sätter fokus på religionens roll i skolan, ”Måste vi ha Gud i klassrummet!” http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=639443 den 8 februari på Fryshuset. Tipsa alla lärare du känner!

Helene Egnell

Nordkorea fängslar i tre led

Nordkoreas diktator är död och jag hör med stigande förvåning en svensk man beskriva landet som vackert och oförtjänt misskrediterat i en radiointervju. Vad menar han?

Nordkorea är ett land som fängslar i tre led. Det innebär att om en kvinna eller man blir dömd till fängelse får hans/hennes föräldrar och barn följa med. Nordkorea är ett land där ingen får ta ett steg utanför de fysiska gränser som ritats upp med taggtråd och vapen. Än mindre ta kliva in. Nordkorea är ett land där ledningen inte berättar hur de tänker. Än mindre varför de gör som de gör eller kanske snarare varför de inte gör det de inte gör. Medan människor svälter. Och gråter öppet över sin plågoandes död. Kan man tänka sig något mer vansinnigt än att sitta och försvara detta i en svensk radio?

Jag tänker att det är ett utslag av kolonialism, ett utslag av orientalism.

Häpnadsväckande i vår upplysta tid. Men det är något med att sitta i en trygg studio i Sverige och säga vad man vill utan att behöva känna skräck för en direkt och skoningslös påhälsning av militär. Det är någonting med det där att uttrycka sin förtjusning över  ett tillstånd som på många plan och rent bokstavligt är livsfientligt för så många människor i ett annat hörn av världen. På TV får man se bilder av gråtande nordkoreaner som förmodligen godkänts av ledningen. Man får också se en bild på ett par svältande barn som förmodligen undgått ledningens ögon. Bara den som inte vet vad det innebär kan lovorda en sådan tillvaro som vacker och stabil. En man som hävdar det i väst, i Sverige, illustrerar den koloniala hållning som Said kallade orientalism. Där den Andre bara existerar som en romantisk bild i mitt inre.

Eller också är det bara ren galenskap. Det skulle vara skönare. Då behöver inte vi fundera över vad i vår kultur, vad i vårt samhälle, vad i våra egna tankestrukturer som gör det möjligt för denne svenske man att sitta där idag, december 2011, och lovorda ett land där majoriteten av dess 24 miljoner invånare saknar en egen röst och därmed en personlig historia och framtid.

Ulrika Svalfors

Tomten och Jesusbarnet – om absurditeter och paradoxer

I morse läste jag en artikel på New York Post om en grundskolelärare som i lektion med barn i andra klass om Nordpolen lärde ut att tomten inte finns. Några föräldrar hade då upprörts av detta. Om deras barns storebror hade berättat samma – menade de, så hade han blivit straffad. Nu var det alltså skolan som avslöjade föräldrarnas lurendrejeri. Det verkar inte ha varit att barnet fick reda på sanningen som var problemet – jag antar att de inte hoppas att barnet har samma världsbild i vuxenlivet – men att riten för detta inte gick rätt till. Det korrekta hade varit att ett syskon avslöjar det och därmed tar på sig straffet för att avslöja något sådant, som en syndabock för den kultur i vilken lögnen på samma gång måste och inte får avslöjas.

Nåväl. Jag skriver uppsats för tillfället och mina tankar gick snabbt till en tanke om paradoxer, motsägelser och absurditeter som hittas hos 1900-talsteologen Paul Tillich som också den är relevant när det lackar mot jul. Tillich, inspirerad av Søren Kierkegaard, påpekar den paradoxala karaktären i att Gud blir människa, att evigheten bryter in i tiden, att något fullständigt konkret på samma gång kan vara fullständigt absolut. Inkarnationen är en paradox. Samtidigt motsätter sig Tillich att det skulle vara en motsägelse, att tron skulle innebära att acceptera en absurditet, ett logiskt nonsens. Istället är det så, menar han, att det som är riktigt stort, grunden till vår mening och till vårt vara och livets djupdimensioner måste uttryckas motsägelsefullt under existensen. Det betyder inte att de är motsägelsefulla, tvärtom är de högst verkliga men så skilda från våra villkor att vårt språk nödvändigtvis låter motsägelsefullt när det försöker uttrycka det. Paradoxen är alltså den verklighet som motsägelserna pekar mot.

Jag funderar lite på om tomten är en absurditet, ett logiskt nonsens. Nja, kanske är det så om man nu skulle finkamma Nordpolen (förutsatt att det är där tomten nödvändigtvis bor), inte hitta tomteverkstaden och därmed behöva välja mellan att ge fröken och storebror rätt eller att ge sig in på att skriva metafysiska utläggningar för att lösa problemet. En paradox kan det däremot aldrig vara frågan om. Tomten gör mig veterligen inte anspråk på att vara absolut, evig eller Gud. Det finns kanske ett tomte-drag i barnatrons gudsbild också men kanske finns det en gudomlig verklighet som undflyr karaktären av jultomte. Vårt, med Tillichs ord, ytterst angelägna, vårt varas och vår menings grund, kanske är något vi måste fortsätta tala om oavsett vad fröken och storebror säger, inte som ett logiskt nonsens men som något absolut verkligt hur motsägelsefullt det än verkar.

Fridens /Marta Gustavsson