”Jag är vägen” – om kristen andlig och social mognad

10 maj 2016

Vad är andlighet?

Jag har förstått att det är ett tabubelagt ord i det sekulära svenska språket och används bara av dem som skulle kunna betecknas som ”avvikare” från svenskt mainstream. Det har bland andra Cecilia Melder upptäckt i sin forskning kring svenskens förhållningssätt till WHO:s begrepp ”Spiritual Health”, ett begrepp som WHO använder för att skanna hälsotillståndet i världens alla länder. För att överhuvudtaget bli förstådd i Sverige måste hon översätta Spiritual med Existentiell.  För den som är mer bevandrad i begreppet Andlig än mainstream-svensken är det säkert uppenbart att de två begreppen inte betyder samma sak, men till viss del har de kontakt med varandra. Jag vet inte om ordet Existentiell är objektivt definierat någonstans. Det är ett svårgripbart ord. Men alla ord har ju också subjektiva definitioner i varje människa. Jag jobbar mycket med det ordet i samtalsgrupper kring Existentiell Hälsa bland studenter på Malmö Högskola. Jag vet inte varför men den växande känslan inför ordet är att det fokuserar på ett nuläge i människans självuppfattning och orientering i sin omgivning, men har inget innehåll som anger riktning och rörelse. Min motivation till att använda begreppet vilar på tanken: Får jag väl tag på vem jag är nu – kan jag med hjälp av andra begrepp finna riktning utifrån just den punkten – växandets punkt. Sanningen om mig själv.

 

Andlighet är det begrepp jag använder för att förstå och välja rörelseriktning från en växtpunkt.

Själv har jag i en tidigare blogg resonerat kring två sanningsbegrepp – rationellt logisk respektive relationell – där den förstnämnda sanningen bör vara objektiv och den senare är klart subjektiv. Själv förstår jag andlighet i vid bemärkelse och inte enbart som religion. För mig inbegriper det alla subjektiva relationer som utgår från minst en levande människa. Det är ett kunskapsområde hos människan som bara kan erfaras subjektivt till skillnad från fysikens lagar som söker beskriva mätbara relationer mellan fysiska kroppar. Människans relationer är inte mätbara annat än som effekter på människans beteende eller fysiska reaktion. Det mellanrum som uppstår mellan två människor i en relation är andligt och inte fysiskt trots att det lätt åstadkommer fysiska förnimmelser.

 

När det gäller en förälskelse mellan två kända människor är det uppenbart att det finns något okänt emellan dem. Det är en självklar mänsklig erfarenhet att förälskelse existerar. Det går att se på dem att de är förälskade om du ser dem tillsammans. Om du själv har en relation till någon av dem kan du se att hen är förälskad även om den andre befinner sig på andra sidan Atlanten.

På samma sätt går det att se på en människa om hon har en djup kärleksrelation till Jesus Kristus eller om hon har ett negativt förhållande till samma storhet som ligger utanför synfältet. Det här är av alla våra handlingar och beslut oavsett om jag är religiös eller inte. Det är universellt.

 

Däremot kan dessa relationer innehålla allt från hat till kärlek och allt däremellan. Andlighet är i sig inte gott. Varje människa har att välja väg i det andliga landskapet av relationer. Det finns andlighet omgärdat med religiösa regler och det finns andlighet som river upp och bekämpar religiösa regler och sätter upp andra regler t.ex. politiska eller ideologiska. Makt är t.ex. en andlig relation mellan två människor eller mellan två grupper av människor där en storhet utstrålar makt antingen genom hotfulla åtbörder alt. genom befogenheter som skapar lydnad eller undergivenhet. Men makt kan också skapas genom stor auktoritet som får andra storheter att följa utifrån lust och eget beslut.

 

Religion – skulle med en slarvig definition kunna betyda Åter till troheten mot Den Högstes vilja.

Varje religion har en tolkning av vad denna högsta vilja är. I kristen tro handlar det om att omvända sig från synd och avståndstagande till ett bejakande av Guds kärleks lag – Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Det handlar om att genom livets alla turbulenser söka sig inåt mot en kärna av rättfärdig och kärleksmättad relation till Gud genom medmänniskan i en ständigt vidgad vi-grupp – från Jerusalem till världens yttersta gräns – från mig själv till mänskligheten. Eftersom människan kan älska borde universums, människans och kärlekens skapare själv kunna älska – grunden för liv och överlevnad.

 

När Jesus identifierar sig med Vägen Sanningen och Livet så är det den exklusiva vägen till just denna Gudsrelation. Vägen är inget annat än den väg till andlig mognad som Gud förberett i varje människa. Det är en mognads väg som inte sker lika obevekligt som fysiska mognad. Den kan stoppas av inre rädsla och yttre hot, av instängande normer och traditioner från uppväxt och omgivning. Sanningen är den erkända sanningen om mig själv och min existentiella växtpunkt – inte de religiösa dogmerna. Livet är konfrontation och samspel med allt levande utan att fly från lidande och död. Ett kärlekens liv. Ju djupare andlig mognad desto mindre flyktbenägen inför lidande och död, därför en större benägenhet att välja ett mer socialt och materiellt riskfyllt liv.

 

Ingen blir mer eller mindre älskad av Gud p.g.a. mognad. Men den som mognar genom livets kriser kommer att själv kunna älska människor och Gud på ett djupare sätt, medan den som hindras i sin mognad kan få svårare att hitta den ömsesidiga kärlek hen söker. Vi har alla ett ansvar att se till att människor i vår omgivning inte hindras i sin andliga mognad. Den som gått före kan skänka trygghet i steget för den som kommer efter. Vara ett ljus på hens stig – i Jesus efterföljd.

 

Sten Högberg


En kyrkvärds funderingar

07 oktober 2015

Inför 17 söndagen efter trefaldighet letar jag upp den gammaltestamentliga texten. Vi hittar den i 2 Mos 32:1-4, 30-35.
1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” 2Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.”
30Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” 33Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Tillsammans bildar dessa verser en sammanhängande och begriplig berättelse. Men man har valt att inte ta med verserna 5-29 i det kapitel där texten är hämtad. Det väcker min nyfikenhet. Vad är det som har strukits?
När jag ser närmre framstår verserna 5-10 som en ganska naturlig fortsättning av verserna 1-4, första delen av texten ovan. Jag återger dem inte här. Jo delar av vers 10 måste jag citera, här tecknas ett för mig oväntat drag i bilden av Herren. Herren säger där
10Lämna mig nu i fred…
Men sedan kommer ett dramatiskt avsnitt: Mose börjar argumentera med Gud, han förhandlar till och med
11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: ”Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.” 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
Här intar Mose en roll i förhållande till Gud som liknar den Abraham intog, när Gud ville förstöra Sodom. Han strider för sitt folk, han argumenterar och förhandlar och han har framgång: han lyckas få Gud att ändra sig.
Så kommer Mose ner till sitt folk. Han är mycket upprörd. Han går så långt att han slår sönder tavlorna han fått uppe på berget och tvingar i israeliterna de pulveriserade tavlorna.
19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
I verserna 21-24 som följer försöker Aron förklara för Mose vad som hänt och vad han har gjort i Moses frånvaro. Jag citerar dem inte här. De hänger ganska naturlig samman med de verser som ingår i dagens gammaltestamentliga text.
Men så följer ett mycket skrämmande avsnitt:
25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!” Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.” 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: ”I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.”
Dessa verser känns oerhört främmande för oss och våra värderingar. Där uppmanar Mose dem som håller sig till Herrens sida att döda sina bröder, vänner och grannar. Och efter detta fruktansvärda dåd blir de vigda åt Herren, de blir välsignade av Honom för det de har gjort. Detta är ett sätt att agera som vi förhoppningsvis har lämnat bakom oss.
Göran Eidevall har i sin artikel Krig och fred i Den hebreiska bibeln i förbundets årsbok 2015 på ett mycket genomtänkt sätt behandlat frågor kring krig och våld i det vi kallar Gamla testamentet. Hans grundhållning är att det är avgörande att vi läser dessa texter – och alla bibeltexter – på ett ansvarigt sätt.
En fråga jag tagit till mig är att man från judiskt håll kan mena att vi läser Gamla testamentet – alltså den Hebreiska bibeln – på ett sådant sätt att vi tolkar det helt och hållet som en förelöpare till det Nya testamentet. Att vi med kristna ögon väljer ut ur den Hebreiska bibeln det som bekräftar vårt synsätt. Risken i detta är att vi därmed missar något viktigt. I de textavsnitt som här har valts bort tycker jag att det finns något av väsentligt värde i Moses förhandlingar med Gud. Här skymtar en gudsrelation med en annan karaktär än vad vi är vana vid i vår tradition. Jag tror det kan vara bra att ta till sig detta.
Min slutsats är att det finns ganska mycket att lära också av de verser som klippts bort. Inte minst detta att läsa alla bibeltexter på ett ansvarigt sätt.


Utträdet ur den Stora Meningen

04 april 2015

I den slovenske filosofen Slavoj Žižeks tolkning av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse upplever Jesus verkligen att Gud övergett honom. Liksom för Job, så erfar Jesus meningslösheten. Det finns ingen högre mening, ingen Den Store Andre, inga Guds bud att försöka leva upp till. Kontrasten emellan judendom och kristendom är kontrasten mellan ångesten och kärleken, menar Žižek. De ständiga försöken att förstå Den store Andres, Guds, vilja, ger ångest – för vi kan aldrig veta det. Enligt Žižek beror det helt enkelt på att ”there is no such thing as The Big Other”.

Kristendomen försöker lösa denna skrämmande ångest inför vad eller vem Gud är med offret; att Han älskar mänskligheten och visa det genom sin sons död. Det är en sentimental lösning, menar Žižek. Istället menar han att det går att läsa och tolka den kristna lösningen mer radikalt: Vad som verkligen dör på korset är just föreställningen om The Big Other, om Gud, det är upplösningen av ”Gud” som garanterar meningen med våra liv. Kristen tro är i denna bemärkelse radikal ateism och det är så innebörden bör ses i den kända frasen av Jesus på korset: Eloi eloi lema sabachtani?

Just detta utträde ur den stora Meningen, Jesu död, är de goda nyheterna! Budskapet från Jesus är: Jag dör, ni är ensamma, utlämnade till er frihet. Förbli i den Heliga Anden. För Žižek är Anden detsamma som gemenskapen av troende. Kristus är redan här när troende människor formar en befriande, emancipatorisk gemenskap.

I denna Geist, möjlig att tolka både inomvärldsligt som andan och transcendent som Anden, ser Žižek kristendomen vid sidan av marxismen som enda kvarvarande motkraften mot kapitalismen i västerlandet.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet. Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


Senmodern tro

19 oktober 2014

Lars fina text på bloggen 29/9 om förmodern och modern verklighetstolkning vill jag fortsätta reflektera kring. Genom att tänka kring tro idag i kristen och europeisk kontext innebär att leva och tänka efter Upplysningen. Genom Upplysningen har människan blivit myndig och därmed befriad ur (religiösa) traditioners förtryck. Samtidigt pekar Lars på hur den östliga, ryska kulturen hjälper oss att se att genom detta genombrott i historien gick något grundläggande mänskligt också förlorat.

Vi kan se att religionen behöver den sekulära kraften, att den befriar. Vi ser samtidigt hur verkligheten blir kall om enbart distans och rationalitet får råda. Modernitet; post-, och senmodernitet är stum kring lidandet, delandet, solidariteten. Frikopplad från större ideologier och frånkopplad från en tidigare religiös föreställningsvärld har krass nyliberalism, d v s en snäv och andefattig dyrkan av kapitalistiska idéer, lett till ett farligt läge i Europa igen. Upplysningens liberala idégods har urholkats och socialismens profetiska laddningar förlorats. Motreaktioner finns både i religiös fundamentalism och nationalistiska och fascistiska idéer som gärna lånar religionen till att demonisera och utestänga ”den andre”. Båda handlar om återgång till tider som inte längre finns. Ingen av dem är befriande krafter utan vill återföra människor till lydnad och underordning. När de ihjälsegrande och sekularistiska (obs! ej sekulära) EU och religiösa USA ska möta detta, har de ingen moralisk styrka längre varken inom sina egna länder, i förhållande till gamla öst (Ryssland) eller till den muslimska världen. Både religiösa fundamentalister och nykonservativa med fascistiskt idéstoff kritiserar dem på det sociala området – och erbjuder sina alternativ.

En religion som inte vill fly behöver både kritisera de grunda kapitalistiska marknadsliberala idéerna och ge tillbaka lidandets dimension i tron. Här behöver religiösa humanister ur alla trostraditioner finnas med tillsammans i dialogen om vägen framåt. För oss kristna är det inåt en kritik mot fortsatt omogna trosföreställningar/borgerlig religion och utåt en kritik mot den förhärskande tillväxt- och konsumtionskapitalism vi lever i. Det handlar om att erkänna att Gud är död för att kunna tro och hävda att Gud fortfarande är.

Anders Wesslund


Kristen tro, demokrati och antirasism

25 mars 2014

Efter demonstrationen mot antirasism på Möllevången den 16 mars, som samlade 10000 personer, har vårt twitterkonto i Universitetskyrkan i Malmö @Unprastmalmo, gått varm av diskussioner kring våldsamt motstånd, antifascism, demokrati och var kyrkan står.

Det kan var dags att reda lite grand i hur mönstret ser ut i världens kristna traditioner och hur dessa traditioner kan härledas från bibeltexterna. Det blir självklart en ofullständig analys från min begränsade horisont, men det är ju bara den egna horisonten jag kan använda i mina egna beslut, uttalanden och handlingar.

Först vill jag påstå att både demokrati, antirasism och antifascism har bäring på grundläggande värden i både evangelisternas beskrivning av Jesus gestaltning av Himmelrikets Anda och Guds vilja och även i olika delar av Paulus sätt att se på den kristna församlingens maktstruktur och hur han vägleder församlingsledare i en grekisk-romersk kulturkontext. Men det finns en viktig skillnad mellan evangeliernas Jesusskildringar och Paulus som kan handla om utbildning. Jesus skildras med ett djupt och intuitivt samspel med Gud, som hos en profet där all undervisning och alla tecken är utflöden från Gud. Vilken utbildning han har utöver den judiska synagogskolan känner vi inte till. Men Jesus gestaltar en människosyn som med dagens radikalpolitiska termer skulle kunna etiketteras som antifascistisk, antirasistisk och antinationalistisk. Han är provokativt stödjande samhällets marginaliserade, vilket han menar ska visa på Himmelrikets mönster. De rika och mäktiga ska föras åt sidan och de nertryckta ska resa sig. Paulus som hade högskoleexamen från den hellenistiskt inspirerade, judiske farisén och rabbinen Gamaliel, och som skaffat sig romerskt medborgarskap, visar upp två sidor. Den ena sidan visar samma intuitiva lyssnande efter Guds tilltal, som Jesus visade, men han är också den intellektuelle och högutbildade världsmedborgaren som anser sig skicklig i att förstå den grekiska och romerska andan, som i likhet med den judiska, var patriarkal och auktoritetstroende.

Paulus utvecklade också intressanta idéer kring det som vi idag ser som demokratiska mönster. Hans syn på organisation bygger på att varje enskild medlem i kyrkan är bärare av Helig Ande och vägleds och undervisas i sitt inre av Guds Ande och hon har en individuell andlig gåva att förmedla till gemenskapen. Individen är inte viljelös, utan har att själv bejaka Guds Anda. Det betyder att alla medlemmar uppmanas att ta initiativ och förmedla inspiration till andra allt efter tro. En sådan gåva som Paulus anser betydelsefull är ”gåvan att skilja mellan andar”. Andar betyder inte här spöken utan i vilken Anda en handling eller ett budskap ges. Om någon ledare undervisar i en anda av hat istället för kärlek, förutsätter Paulus att den eller de medlemmar som bär skiljandets gåva ska stoppa talaren i det offentliga rummet. En extrem kontrollfunktion för att inte maktmänniskor ska ta över en gemenskap. Väckelserörelsens församlingar på 1800-talet tolkade Paulus så att varje medlem, kvinna som man, hade en röst likvärdig med föreståndaren. Vid omröstningar kunde majoritetsbeslut protokollföras med orden ”Den Helige Ande och vi har beslutat…”. De som hamnade i minoritet godkände majoritetsbeslutet eftersom den Heliga Anden varit med. Så höll man enigheten samman. Det är demokratins viktigaste och svåraste moment att de som förlorat en omröstning har att erkänna majoritetsbeslutets giltighet och att man underordnar sig beslutet. En omogen demokrati visar sig i om de starka vill manipulera för att säkra sin seger och om förlorarna gör uppror mot resultatet oavsett om det är manipulerat eller ej.

Men hur ska man förstå Paulus när han å ena sidan kan påstå att i Kristus är man varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, för i Kristus är man Ett? Medan han kan å andra sidan kan uppmana en grupp kvinnor att tiga i församlingen, därför att det inte är kvinnans rättighet, eller att mannen ska vara sin hustrus överhuvud eller uppmana de kristna slavarna att lyda sina herrar. Är man snäll kan man tolka Paulus som pragmatiker med en tro på att den kristna kärleken ska förändra de patriarkala mönstren inifrån. Jag tror inte Paulus kunnat ana att hans konkreta råd till församlingsledare i prekära sociala konflikter skulle bli vägledande för hur patriarkala maktstrukturer skulle byggas i hans kyrkor i Europa. Problemet stavas bokstavstrogen bibelsyn som växt sig starkare med tidsavståndet.

Bokstavstron är utbredd inom alla kyrkofamiljer tillsammans med olika former av dogmatisk fundamentalism. Det låser texten för vissa läsare till att vara Guds nedskrivna lag. Jesusorden, liknelserna, berättelserna och breven blir näst intill absoluta och magiska formler. I dessa kyrkliga miljöer frodas både patriarkala och auktoritära världsbilder motiverade som gudagivna trots att den andan inte liknar något av vad evangeliernas Jesus gestaltade. Men i alla dessa kyrkor spirar också motrörelser mer eller mindre framgångsrikt, som jobbar på projektet att vända på maktordningen efter Jesus mönster.

Jag tror att den viktigaste uttolkningen av Himmelrikets medborgarskap i Nya Testamentet, är att det är emot all rasism där en folkgrupp eller nationalitet värderas högre än en annan – där är inte jude eller grek. Det är emot all fascism som förhärligar det starka före det svaga och förordar våldsmakt som aktivt kontrollinstrument och artificiella hierarkier som samhällets grundordning – där är inte slav eller fri. Det är emot den könsmaktsordning som värderar män framför kvinnor i alla positioner – där är inte man eller kvinna. Jesus exempel visar också att samhället inte kan förändras med våld och maktövertagande utan att själv gå under genom våld. Himmelrikets Anda kan bara byggas in i samhället långsiktigt utan förtryckande maktsystem och med genuin människokärlek som sätter egenintresset i andra hand.

Sten Högberg


Undergång eller apokalyps?

15 januari 2014

Hur ska det här året bli? Frågan formuleras mer eller mindre sofistikerat inför det nya året. I vår tid ofta med en optimistisk underton. Frågan kan också ställas burdust, kommer allt gå åt pipan, kommer jorden att gå under? Katastroftänkande går i vågor. Misstolkningen av den så kallade Mayakalendern gav ett för känslorna kittlande uppsving 2012. Rädslan för kärnvapenhotet klingade av när det kalla kriget avlöstes av den globala uppvärmningen. Miljöhoten hopar sig över en alltmer mörknande himmel med en hastighet, som med vetenskaplig precision förutsägs av det gradtal som gäller 2050. En, två eller många fler grader, bestämmer både graden av undergång och hur fort den kommer.
Undergången behöver inte vara total, ibland sitter några på åskådarplats och ser på andras undergång. Krigshärdarna i Mellanöstern, människorna i vågorna kring Lampedusa, horderna av människor som tar en sista chans innan det oundvikliga slutet kommer. De sträcker ut sina händer till oss, som ser förtvivlan i deras ögon, vi som vet skillnaden mellan vi och dem.
Uppenbarelsebokens mäktiga skildringar av den slutliga undergången liknar andra religiösa undergångsvisioner. Den muslimska världens undergångsscener, liksom Ragnaröks och Uppenbarelsebokens slutscener är inledningen till något större och bättre. Konungens återkomst i Sagan om Ringen anknyter till tankarna om den våldsamma undergångens renande kraft inför övergången till en ny god värld. Där skiljer sig de religiösa undergångsscenariorna från de vetenskapliga världsbildernas totala kollaps.
Begreppet apokalyps används ofta för att beskriva den totala undergången. Dock ordet betyder egentligen avtäckande eller uppenbarelse, jmf Uppenbarelseboken. Kan innebördsförskjutningen från uppenbarelse till undergång säga oss något? Eller ska frågan vändas?
Det finns en berättelse i Talmud om en judisk lärd, som plågades av det av Gud själv instiftade dödsstraffet. Att ändra Guds lagar skulle vara hädelse. Men den judiske lärde fann en lösning, nämligen att genom ett system av regler och handlingar hindra att någon blev dödad. Att skjuta det oundvikliga så långt fram att den aldrig blev verklighet.
I all sin enkelhet är det inte lösningen? Efter Hiroshima är kärnvapenhotet en del av mänsklighetens öde, men när sker urladdningen? Och miljökatastrofen verkar oundviklig, det är snarare en fråga om när och hur. Det vill säga den stora katastrofen är lika given som Guds beslut om dödsstraff. Men vi kan på vägen dit göra något, lindra miljöbelastningen, förstöra alla kärnvapen, stoppa vapenförsäljningen till världens oroshärdar. Vi ser stora apokalyptiska händelser framför oss med mer eller mindre evidensbaserad klarhet. Men det ligger i vår mänskliga förmåga att hindra eller med den Talmud-lärde åtminstone uppskjuta dem.
Det finns dock en undergång vi inte kan göra något åt, den egna döden. I min ålder ser jag mina jämnåriga 70+-åringar med större eller mindre stoicism se sitt allt närmare öde i vitögat. Vi som har barnbarn ser med oro på skolans utveckling, vi vill att välfärdssamhället skall finnas kvar, att begreppet solidaritet skall fyllas med ett reellt innehåll. För alla dessa goda ting står döden i vägen, vi kan bara göra något en kort tid. Men de kloka äldre jag talar med är angelägna att de goda avsikterna skall överleva vår egen livstid. Det finns olika politiska lösningar på dilemmat, men de förenas av en egenskap, långsiktighet, att räcka längre än det vi ser just nu, längre än vår kvarstående livstid.
Är det därför vi ser med tilltagande olust på det pågående politiska spelet, med kortsiktiga medieutspel, där det enda viktiga instrumentet saknas? Det goda samhället ska vara så stabilt att undergången förskjuts förbi nästa valrörelse och mandatperiod. Förståelsen om riskerna för mänsklighetens undergång ska leda till så kloka beslut att det blir en apokalyps – en uppenbarelse.

Erik Lundgren


Är Gud och Allah en eller två?

02 november 2013

För en tid sedan fastställde en domstol i ett afrikanskt land att kristna araber inte fick använda det arabiska ordet Allah när de talade om Gud. Jag vet inte om det är unikt att en nationell domstol någonsin har beslutat om en sådan sak. Jag vet att det finns uppfattningar både bland västerländskt kristna och muslimer på ett folkligt plan att det är två olika gudar med två olika namn ibland uppbackade av både präster, pastorer och imamer. Samtidigt är det en utbredd tradition bland kristna araber i sina arabiska hemländer att använda Allah, inte som egennamn utan som det arabiska ordet för det vi på svenska uttalar som Gud.

I det land där domstolsbeslutet togs, finns det säkert en rad politiska skäl i botten. Om jag tolkat den knapphändiga rapporteringen rätt har kristna grupper kritiserat beslutet medan muslimska grupper hotat eller attackerat kristna som har hävdat rätten att använda ordet Allah. Frågan är alltså insatt i en språklig kulturkonflikt mellan det landets religiösa grupper, som mycket väl skulle kunna spridas till andra arabiska länder. Det vore mycket problematiskt om det fick den konsekvensen.

Mitt hopp står till muslimska lärde att de ska kunna mota Olle i grind. Det borde vara eller bli ett teologiskt problem inom islam om det fick fortsätta. Åtminstone från min begränsade och okunniga horisont. Koranen har vad jag vet tydliga besked om att Allah är samma Gud som Abraham, Moses och Jesus tillbad. En gud vars egennamn, enligt Exodus, vid ett unikt tillfälle uppenbarades för Moses vid den brinnande busken, men som man sedan har undvikit att använda – ”Jag är den jag är”. Skrivet på hebreiska JHVH utan vokaler – När det aldrig uttalas försvinner traditionen – ingen vet idag hur det en gång uttalades på hebreiska. Namnet Jehova som växt fram i senare kristna traditioner är en gissning – en efterkonstruktion, en människas namngivning av Gud.

Det finns en djup religiös innebörd i att inte uttala eller använda Guds namn och framför allt inte fastställa ett eget namn – ett gammalt mönster i många kulturer ser namngivning som ett sätt att skapa kontroll över något eller någon. Att uttala ett namn som Gud själv inte uppenbarat, kan få en sådan innebörd. En parallell är bildförbudet som lever starkt i både judendom och ännu mer islam. Genvägarna är kända – att använda beskrivande ord istället för namn t.ex. Den barmhärtiga, den kärleksfulla, den allsmäktige m.m. Gud har 99 namn men det hundrade är det bara kamelen som känner till – är ett fritt formulerat muslimskt ordspråk.

I det religiösa perspektivet är det ett långtgående beslut av en domstol i ett muslimskt land att fastställa Allah som ett namn på Gud förbehållet muslimer att använda. Det riskerar att misstolkas som en stamgud som står över andra folks stamgudar.

Låt oss som troende enas om att Gud och Allah är samma titel på olika språk och inte egennamn. Låt oss enas om att det finns bara en Gud och Mose, Jesus och Muhammed är Guds profeter i olika tider, till olika folkgrupper, på olika språk, med olika anspråk på hur Guds vilja ska tolkas och följas. Låt oss enas om att det finns bara en mänsklighet, skapad av Gud, som inte favoriserar något folk men kräver ett tyngre ansvar av dem som Gud uppenbarat sig för, att ena mänskligheten till fred.
Rätta mig om jag har fel.

Sten Högberg


Om Gud finns

16 oktober 2013

Finns Gud? Frågan har många svar, de enklaste är ja eller nej, svar som inbjuder till testuggande, som inte övertygar någon utanför den grupp som vet svaret.
Är frågan meningslös? Det finns en annan aspekt på svaret än att veta. Dostojevsky antas ha menat i Bröderna Karamazov att om Gud inte finns, så kan man göra vad som helst. Ett moraliskt beteende är beroende av vilken tro en människa har. Psykoanalytikern Lacan vände på påståendet. Om Gud finns kan man göra vad som helst. För den som har Gud på sin sida är allt tillåtet. Det finns en förskräckande historisk erfarenhet av religiöst motiverade konflikter och krig. Tro som ett massförstörelsevapen, som inte står kärnvapen efter i förlust av människoliv. Den aktuella situationen i Syrien, Mellanöstern, stora områden i Afrika tycks bekräfta tanken.
Är det fel på religionen, eller kan man förstå oförsonliga konflikter på ett annat plan? Filosofen Slavoj Zizek, har pekat på hur stalinismen hade närmast religiösa förtecken. När Chrustjev 1956 tog ifrån Stalin helgonglorian var det många ledare i den kommunistiska världen som begick självmord. Själva grunden för deras liv torpederades. Samma devota, närmast religiösa beundran för ledaren känner vi igen från den tidiga fascismen i Italien, eller ända till vår tid för Hitler.
Tolkningen är att auktoritetstro och ideologiska värderingssystem, snarare än Gudsupplevelsen är den destruktiva kraften.
Det vi ser just nu i USA liknar till sitt innehåll samma fenomen. Människor inom den republikanska kristna högern vet hur det är. Att kompromissa eller föra en dialog med meningsmotståndaren strider mot helt grundläggande värderingar, viktigare än det demokratiska beslutsfattandet. Några vet att de har rätt, och det tar över andras rätt att ha en annan uppfattning.
För någon vecka sedan firades i Indien Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhi var inte heller kompromissernas man, men det känns fel att kalla honom oförsonlig. De instrument han valde byggde på två saker. Icke-våld, och att övertyga många människor, både genom ord och exempel.
Det är tydligt att ledare har betydelse för kollektiva rörelser, ledare som övertygar eller tolkar mångas vilja. Men utgången av konflikter som inte dödar eller skadar kräver ett värderingssystem.
Tron på Gud är inget värderingssystem, till Gudstron hör många olika värderingar. Jag träffade nyligen israeliska kollegor som oroades av den stora migrationen av muslimer till Skandinavien. Ni riskerar att ta in oförsonliga konflikter, som har den religiösa övertygelsens alla kännetecken. Var rädda om er egen religion, sa en av dem.
Jag förstod inte. Det är oändligt tilltalande att ni översätter Gud med kärlek, det har visserligen rötter i gammaltestamentliga profetord, men ni uttrycker det mer än andra troende.
I djupa tankar grubblade jag vidare. Frågan om Gud finns föreföll plötsligt så irrelevant, däremot kraften i en religiös tro, en slags integration med sitt innersta, uppfattningen att det finns något mer och större. Men inte vad som helst, inte något som är det enda rätta. Det liknar mer den buddhistiske munk som i tio år mediterade över ett mantra. Mantrat löd: jag har förmodligen fel.
Dvs, andra tycker något annat än jag. Det enklaste sättet att blockera andras idéer är att döda, men det finns mer sofistikerade metoder: osynliggöra, förlöjliga eller trycka ner. Om Gud är kärlek öppnas andra förhållningssätt. Kanske kan demokrati beskrivas som Gudsriket i all sin grå protokollförda vardag, där instrumenten är att lyssna, ingå i dialog, kompromissa, ändra sig. Men demokratin kan inte bara vara formell, som Bo Rothstein tycks mena (DN 13/10). Utan reell – allas lika värde, ingen korrupt ämbetsmannakader, ett rättvist rättssystem, allas tillit till att samhället inte missgynnar någon och inte gynnar ett fåtal.
Om Gud är kärlek, så finns demokrati.

Erik Lundgren


Emellan – implicitet och gud

12 oktober 2013

I den värld där jag har min vardag som psykolog och terapeut talar vi om intersubjektivitet. Redan här behöver man tala i plural – om världar. Dem vi är samskapar vi tillsammans i varje nytt mänskligt möte, i varje ny relation. De sidor av oss själva vi visar fram är beroende av vem vi möter – och i vilket sammanhang. Alla dessa möten är i sin tur nedbäddade i ett bad av (vitalitets-)affekter. Vi känner, upplever emotionellt världen som den möter oss och genom dem vi möter. Var jag trygg? Öppnade mötet för nya erfarenheter? Gladdes vi tillsammans eller uppfattade jag en fientlig underton i det hen sa? Blev jag förstådd? Förstod vi varandra? Uppstod kontakt, en samhörighet? (Kontakt kommer ur latinets con tangere; att gemensamt beröra). Det mesta av detta sker implicit, inom oss. Outtalat på en icke-verbal nivå. Det mänskliga livet är till största del en implicit historia.

Implicit – och relationellt, skulle man kunna tillägga. Det är i relation till världen, till varandra det implicita äger rum. Vi är beroende. På en makronivå är vi beroende av allt omkring oss, från hur kosmos utvecklas; från molekylers och kvantpartiklars dans i universum genom materien till hur organiska storheter påverkar våra enskilda liv, som alltså knappast alls kan betraktas en-skilda eller avskilda från det eller dem omkring oss. No man is an island, kan man alltså instämma i, men egentligen bara illusoriskt om och genom att vi betraktar ön isolerad och uppfattar det omgivande vattnet som avskiljande (för det är det ju egentligen inte).

Människan som varelse har djupt nedlagda biologiska motivationssystem. Liksom vi drivs av hunger, törst och behov av trygghet (anknytningssystemet) har vi ett system som driver oss till varandra. Vi drivs till att vilja uppnå psykologisk närhet, till att vara och bli förstådda. Vi vet det när vi kan känna tillfredsställelsen i ett möte med en annan människa och då vi på djupet kan glädjas över att vi i stunden förnimmer att vi förstår varandra; jag vet att du vet det jag visste, och du vet att jag vet det du visste. Utan psykisk närhet ingen utveckling. Vi stannar av, dör i psykisk bemärkelse, blir sjuka eller deformeras själsligt om vi inte erfar att vi är i kontakt. Med andra ord kan man säga att vi inte kan låta bli att sträva efter att bli sedda och förstådda, lika lite som vi kan låta bli att äta, dricka eller söka trygghet när vi blir oroade eller skrämda. Man kan också säga att vi är beroende av relationerna till varandra.

Vi vet t o m att alla levande system är beroende av sina ingående beståndsdelar på både lägre och högre nivå – och i båda riktningarna. Inom dynamisk systemteori, som studerar levande system, ser man hur två eller flera faktorer tillsammans konstituerar ett system. Ingen enskild komponent bär på detaljerad instruktion i naturen för att t ex bygga en kropp, en hjärnas särdrag eller en orkan. De utvecklas istället genom samarbetet mellan alla involverade komponenter i systemet och växer fram när rätt förutsättningar finns. Det finns alltså inget sådant som att gener avgör ens ögonfärg, utan beroendet av omgivande komponenter avgör utfallet. De är dessutom självorganiserande dessa system. Ur kaos organiserar sig system mot tillstånd av balans på en ny nivå för att sedan på nytt utvecklas mot ännu nyare och högre nivåer. Men det går även i andra riktningen; det som sker på högre nivåer som att kognitivt, emotionellt erfara kontakt bygger nya erfarenheter som på sikt ger nya genetiska uttryckt. Det går alltså att bryta både biologiska och sociala arv.

Allt i universum är alltså beroende. Allt levande är beroende. Det är t o m inlagt som en grundläggande drivkraft i allt levande. Som människor söker vi kontakt, det är något vi mår väl av. Allt är även i utveckling som i sin tur avgörs av omgivande förutsättningar för om det blir ett gott eller mindre gott utfall, många gånger t o m ont. För gudsbilden och gudsrelationen bör denna kunskap inom utvecklingsteorierna kring levande system inte vara något i motsatsställning. Däremot är det spännande att fundera kring om gud själv är den del i dessa självorganiserande system för både sin och vår utveckling. Gud, mer som närvaro – implicit – än något vi definierar därute (i eller bortom universum) eller därinne (inom oss). Snarare kanske vi erfar det gudomliga i det som är emellan (oss) och i det vardande. Som en orkanvind- ingenstans i naturen finns ”instruktioner” för att konstruera en orkan i förväg men genom flera samverkande faktorer kan under rätt betingelser det tidigare (väder-)systemet falla samman och det nya träder fram och uppstår (eng: emerge) ur de komponenter som tillsammans skapade det dynamiska systemet. Andens vind blåser vart den vill. Det vi kan veta är vi kan inte låta bli beroendet eller att söka varandra. Det tycks vara en nedlagd komponent, skriven i skapelsens väv. Vi kan veta att kärlek kan uppstå, erfaras. Men hur och när beror på förutsättningarna i stunden.

Människans sökande efter gud är kanske att hon anar en relation hon inte känner till. Söker hon därför att relationen finns nedlagd som ett motivationssystem i henne? Skapas gud genom människans sökande? Skapas människan genom guds sökande? Kan gud alls definieras efter mänskliga mått eller hör gudserfarenheter till mellanområdet som bara kan erfaras i det implicita? I satsen att tro på (gud) är kanske mer betoningen på verbet tro, en handling, mer sant än att tala om att ”ha” en tro (substantiv) eller att tala om gud som något bestämt.

Anders Wesslund


Det är i mötet som hoppets väcks

26 september 2013

Ibland känner jag mig som pornograf. Och som om det jag gör är pornografi – biståndspornografi. Jag har haft samma debatt med själv under så lång tid nu att det alltid ligger där som en dov ton. Nästan alltid lyckas jag övertyga mig själv om det riktiga i det jag gör, om att det finns en högre mening med mina bilder och texter.
Nej, det är nästan aldrig i mötet med Taslima i Mauretanien eller med Gerson på Haiti. Då är vi ofta människor som möts. Det är i och för sig ett ojämlikt möte, det är jag som slutligen ska lämna flyktinglägret eller den torra öknen för att återvända till min trygga tillvaro. Men i stunden måste vi mötas som människor.
Det är alltid i mötet med texten, när texten ska publiceras och bilderna redigeras som jag återigen får bråka med mina minnen. Vad spelar det för roll? Vad gör jag egentligen för skillnad för dem jag möter?
Så träffar jag biskop Dr Shekutaamba V. V. Nambala som är biskop för en av de två lutherska kyrkorna i Namibia. Jag är i Namibia för att skildra den pågående torkan och hur människor drabbas.
Biskopen inleder med att tacka mig för att valt att möta människor i Namibia. Jag kränger av obehag – jag kommer inte med något – inte med en lösning, inte ens för att dela kunskap. Men biskopen fortsätter att tacka. Han säger att det är i mötet som hoppets väcks, hoppet att en annan värld är möjlig. Han säger att vi alla i ett samtal eller en intervju faktiskt delar något ovärderligt. Nej, säger han, de du möter kanske inte ser det just då. Men det är ofrånkomligt, menar han, att i mötet faktiskt väcka hopp, om så endast genom närvaro. Hans ord verkar uppriktiga. Kan det vara så? Ingen har tidigare med sådan kraft sagt just detta.
Bara någon vecka senare återvänder jag till Sverige och möter en kväll en ung kvinna utanför mitt lokala ICA. Hon sitter där frusen, med en kopp i handen. Och jag känner att jag bara måste våga möta henne. Hon ber om pengar, berättar att hennes mor sitter i bilen med barnen, i samma bil som de sover hela familjen. Jag frågar och hon berättar på bruten engelska om maken, om flykten, om drömmarna.
Tänk om det kanske är så att mitt möte med henne ingav något slags hopp? Kanske var det inte de kronor jag la i hennes mugg som gjorde skillnad? Kanske ingav vårt möte henne en kraft att orka lite till. Jag vet att hon gav mig kraften att protestera. Att försöka säga ifrån. Ingen ska någonsin behöva leva så med sin familj! Inte i mitt Sverige. Inte i min värld.

Thomas Ekelund