Kristna värderingar

Bredvid att söka sanningen – jämlikheten, den centrala kristna tanken.
Bibeltexternas nästa – din, min jäm-like.
Att älska nästan.

**

Du kan inte både tjäna Gud och Mammon.
Motstående storheter.
Att vara bibeltroende – eller trogen bibeltexten.

**

Årsrapporter.
De svenska affärsbankernas vinst; 104 miljarder.
De europeiska storbankernas vinster?
Avkastning på insatt kapital.
Privatisering av vinsterna. Debitering av förluster på det skattebetalande folket och deras små företag.
Kräva mer fast man har allt.

**

Nu pressar trojkan Grekland.
Moral hävdas.
Ingångna avtal ska hållas.
Pressar människor mot avgrunden.
Förnedrar ett folk.
Föräldrar väljer mellan medicin eller mat till sina barn.
10 grader inomhus. Inte råd att betala elräkningen.
Överklassens rika undkommer skatt på hemliga bankkonton i Europa.
Vill slippa var jämlika.

**

Ett parti söker ny partiledare i landet i norr där främlingsfientligheten växer.
Kandidaterna hävdar kristna värderingar. Flyttar positionerna åt höger.
Hänvisar till det starka landets ledare. Kristdemokraten. Kvinnan.
Trojkans starka röst.

**

Att se medmänniskan som sin jäm-like. I synnerhet de fattiga. Fula. Avstötande.
Som tiggaren utanför Ica.
Annan moralisk måttstock.
Omätbara värden som motbild till de rikas ekonomiska värden.
Min egen rikedoms.
Att inte förtrycka den fattige i porten.
Se och hata orättfärdigheten i avtalen.
Hävda rätten för den förtryckte, utsatte.
Utmaningen att älska. Sanningen och medmänniskan – som sin jämlike.
Avstå.

**

Ett parti träder fram. Syriza. Hävdar rätten.
Hotar trojkan.
En ordning rubbas.

**

Må ditt rike komma.
Där rättfärdighet råder.
Där kristna värderingar rubbar ordning.
Visar maktens tomhet.
Som välkomnar nästan som plockas upp ur Medelhavet.
Som väntar på Damaskusomvändelserna.
På Brysselflygen. I bankpalatsen.
Riket som inte ser gränserna.
Som ser ett hopp i att folk ser ett hopp.
I Grekland. I Spanien.

Anders Wesslund

Kapitalism och bakterier

Kapitalismen är oöverträffad när det gäller att förbättra människors levnadsvillkor är ett aktuellt påstående i borgerliga media. Det kanske är sant och kan kanske förklara den aktuella vänsterns upplevda idélöshet, där värden som solidaritet tycks devalverade eller försvunna.

Folkpartisten Bo Könberg skriver i DN (9/2) om alltmer verkningslösa antibiotika på grund av bakteriers resistensutveckling. Skälet är exempellösa försäljningsframgångar med överanvändning av antibiotika både vid sjukdom och i jordbrukets produktion av djur. Lösningen är enkel, minska produktionen och försäljningen, så exponeras färre bakterier för antibiotika och därmed minskar resistensutvecklingen. Inga nya antibiotika har kommit fram de sista 10 åren. Det lönar sig inte att för dyra pengar forska fram produkter som skall säljas så litet som möjligt.

Könberg föreslår en statlig fond på många miljarder kronor som skall användas för att finansiera forskning, inte för att överföra läkemedelsindustrin i offentlig ägo.

Det kan vara värt att reflektera om det finns fler exempel på kapitalistiskt driven industriproduktion, som inkräktar på människors livsrum eller miljön och som borde styras av andra drivkrafter än kapitalistisk vinst.

Erik Lundgren

Patrick Modiano – Paris – Frankrike

Patrick Modiano debuterade 1968 med boken Place de l´Etoile (på svenska 1969). Boken är en rasande karikatyr av olika klichéer av en jude. En levande gapig protest mot judeförföljelserna under framförallt den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget.

Modiano föddes 1945 av en flamländsk mor som var skådespelare och en fader som var judisk affärsman. Fadern hade dragit sej undan judeförföljelserna på 40-talet genom svarthandel och sannolikt en viss kollaboration med ockupationsmakten. Just faderns umgänge bland marginalmänniskor under ockupationstiden är ett tema Modiano ofta återkommer till. Fadern ogillade starkt sonens böcker och deras kontakt var väldigt dålig, nästan fientlig tidvis. Modern var ofta borta från hemmet i skådespelaryrket. En bror Rudy gick bort tio år gammal till Patrick Modianos stora sorg.

Patrick Modiano blev en lite skygg och blyg person som tidigt drogs till litteraturen speciellt den klassiskt franska som Marcel Proust. Han är som författare självlärd. Efter ett par ytterligare böcker om tiden under ockupationsåren och faderns förmenta roll började han skriva om minnen och hågkomster. Boken De dunkla butikernas gata gavs ut 1978 (på svenska 1980). Boken handlar om en privatdetektiv som tappat minnet. Successivt och fragmentarisk växer bilden av hans tidigare liv fram i flera dimensioner. Boken belönades med Goncourtpriset.

Modiano beundrade kriminalförfattaren Georges Simenon och hans böcker om kriminalpolisen Maigret.

Förhörstemat återkommer ofta i Modianos böcker. Att vara jagad, att leva i samhällets marginal är en tematik som återkommer. Staden Paris används nästan alltid. Man kan se Paris gator, caféer, järnvägsstationer och metrostationer framför sej. Patrik Modiano kan sitt Paris i detalj. Han vet hur gryningen och skymningen förnimms och förmedlar det på ett oromantiskt avskalat sätt. Ofta uppskattas områden bortom turiststråken som norra Paris och delar av vänstra stranden med cite universitaire.

Boken Dora Bruder gavs ut 1997 (på svenska 2014). Boken är delvis en dokumentärroman om en 15-årig flicka, Dora Bruder, som rymmer hemifrån 1941, för att 1942 efter att ha hamnat i uppsamlingslägret Drancy kom att föras till Auschwitz och död. Även flickans föräldrar går samma öde till mötes. Stilen i boken är återhållen vrede och stram exakthet i insamlandet av data och dokumentära uppgifter.

Nätternas gräs gavs ut i Frankrike 2012 (på svenska 2014). Jean känns som författaregot fragmentariskt på jakt efter ungdomsminnen bland marginalmänniskor och en kvinna, Dannie, som försvinner. Det mångskiftade med tidsförskjutningar känns igen och så då dess makalöst precisa skildringar av staden Paris. Modiano är en vandrare bortom allfarvägen med många stationer. Patrick Modiano tilldelades nobelpriset i litteratur 2014.

Vid resa i Paris januari 2015 gick jag i Patrick Modianos fotspår genom staden. Efter terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo och den judiska mataffären Hypercacher var staden full av militärer med skarpladdade vapen. Samtidigt och märkligt nog var staden så lugn att andas i. Tillsammans med min fru åt vi mat i judiskt sefardiska restaurangen Las Fallafel på rue Roseirs och gick genom judiskt historiska museet. Militärbevakningen kändes nästan kusligt som en trygghet. Men Patrick Modianos skrivande och kamp mot antisemitism och som jag tror rasism i vid mening kändes bara så äkta.

Benny Fhager

Människans natur

Är människan i grunden god? Eller mer ond? Vad kan vi säga om den mänskliga naturen? Medvetna om konflikten i östra Ukraina, om IS, Syrien och Mellanöstern om främlingsfientligheten i och stängda gränser runt Fästning Europa där flyktingar drunknar i Medelhavet finns frågan där. I ett hav som resebolaget samtidigt lockar oss till en avkopplande kryssning i.

När vetenskaperna tar sig an frågan, upptäcker man snart att svaret skilda forskare ger avspeglar egen världsbild och politisk hemvist.

Är frågan egentligen religionernas att svara på? Nog har de gett svar alltid. I alla tider. Den teologiska betoningen på människans godhet eller ”fallna natur” går även den härleda ur – eller bygger och har byggt på politisk hemvist och samhällsställning.

Humanism och kristen humanism tenderar att lyfta fram människans potential. Humanism generellt har nog överbetonat den goda aspekten. Är kristen humanism mer realistisk? God humanism förhåller sig i alla fall ödmjuk till vad människan kan åstadkomma; av ont och i hennes skapande förmåga och till att älska och forma goda sammanhang. Humanism tar även hjälp av vetenskaperna, av kritiskt förnuft och den gyllene regeln i någon form som moralisk kompass. Den förhåller sig tveksam till världsbilder som vill demonisera den andre, som gör den egna sidan lite för rättfärdig. Jag tror den övar sig i att se sin delaktighet. Lars Ahlin beskrev i Din livsfrukt något av ett credo: Människan är summan av sina bedrifter och brott, där brotten alltid överväger. Därför betonade han alltid vikten av nåden. Ingen människa kan någonsin uppväga, vara tillräckligt god därför att vi sitter ihop i varandra.
Hur kan vi uppnå en genetisk solidaritet? frågar romanens huvudperson.

Ahlin var socialist. Lutheran. Luthersk socialist. Det var nog därför han hade svårt att finna en hemvist vare sig i kyrkan eller i den socialdemokrati som tidigare gick hand i hand med en optimistisk framstegstro.

Det var då. Fram till 1980-talet. Idag lever vi och har länge levt av en näringsfattig tro. Den nyliberala människan finns bara på marknaden. I botten ett egoistiskt rovdjur. Länge hyllade nyliberaler Richard Dawkins och hans verk från 1970-talet om den själviska genen. På senare tid har Dawkins mest varit framträdande som närmast fundamentalistisk religionskritiker, men han var misstolkad om genen. Det skriver Göran Greider i sin senaste bok Den solidariska genen. Det är en fin bok där Greider närmar sig evolutionsteorin, neurobiologin från vänster mot bakgrund av senare decenniers rön inom hjärnforskningen. Det är lovvärt och ger lite hopp. Människan har även potential till samarbete, ömsesidighet, ja solidaritet. I mötet med varandra hittar människan hopp.

Det är tänkvärd bok som brottas med den inledande frågan om människans natur. Lite som Ahlin söker han svar på frågan: hur vinna en genetisk solidaritet? Frågan är inte endast en filosofisk reflektion. Inte minst i den svåra tid där mycket står och väger i världen just nu är det en högst reell fråga om hur vi ser på människan och de samhällen och världsbilder vi bygger.

Anders Wesslund