Människans natur

Är människan i grunden god? Eller mer ond? Vad kan vi säga om den mänskliga naturen? Medvetna om konflikten i östra Ukraina, om IS, Syrien och Mellanöstern om främlingsfientligheten i och stängda gränser runt Fästning Europa där flyktingar drunknar i Medelhavet finns frågan där. I ett hav som resebolaget samtidigt lockar oss till en avkopplande kryssning i.

När vetenskaperna tar sig an frågan, upptäcker man snart att svaret skilda forskare ger avspeglar egen världsbild och politisk hemvist.

Är frågan egentligen religionernas att svara på? Nog har de gett svar alltid. I alla tider. Den teologiska betoningen på människans godhet eller ”fallna natur” går även den härleda ur – eller bygger och har byggt på politisk hemvist och samhällsställning.

Humanism och kristen humanism tenderar att lyfta fram människans potential. Humanism generellt har nog överbetonat den goda aspekten. Är kristen humanism mer realistisk? God humanism förhåller sig i alla fall ödmjuk till vad människan kan åstadkomma; av ont och i hennes skapande förmåga och till att älska och forma goda sammanhang. Humanism tar även hjälp av vetenskaperna, av kritiskt förnuft och den gyllene regeln i någon form som moralisk kompass. Den förhåller sig tveksam till världsbilder som vill demonisera den andre, som gör den egna sidan lite för rättfärdig. Jag tror den övar sig i att se sin delaktighet. Lars Ahlin beskrev i Din livsfrukt något av ett credo: Människan är summan av sina bedrifter och brott, där brotten alltid överväger. Därför betonade han alltid vikten av nåden. Ingen människa kan någonsin uppväga, vara tillräckligt god därför att vi sitter ihop i varandra.
Hur kan vi uppnå en genetisk solidaritet? frågar romanens huvudperson.

Ahlin var socialist. Lutheran. Luthersk socialist. Det var nog därför han hade svårt att finna en hemvist vare sig i kyrkan eller i den socialdemokrati som tidigare gick hand i hand med en optimistisk framstegstro.

Det var då. Fram till 1980-talet. Idag lever vi och har länge levt av en näringsfattig tro. Den nyliberala människan finns bara på marknaden. I botten ett egoistiskt rovdjur. Länge hyllade nyliberaler Richard Dawkins och hans verk från 1970-talet om den själviska genen. På senare tid har Dawkins mest varit framträdande som närmast fundamentalistisk religionskritiker, men han var misstolkad om genen. Det skriver Göran Greider i sin senaste bok Den solidariska genen. Det är en fin bok där Greider närmar sig evolutionsteorin, neurobiologin från vänster mot bakgrund av senare decenniers rön inom hjärnforskningen. Det är lovvärt och ger lite hopp. Människan har även potential till samarbete, ömsesidighet, ja solidaritet. I mötet med varandra hittar människan hopp.

Det är tänkvärd bok som brottas med den inledande frågan om människans natur. Lite som Ahlin söker han svar på frågan: hur vinna en genetisk solidaritet? Frågan är inte endast en filosofisk reflektion. Inte minst i den svåra tid där mycket står och väger i världen just nu är det en högst reell fråga om hur vi ser på människan och de samhällen och världsbilder vi bygger.

Anders Wesslund

När historien händer

100 år efter 1:a världskrigets utbrott ser vi igen bilder på soldater på förstasidorna, som om historien inte hade hänt. Som om miljoner döda inte hade dött.
Eftervärlden förundras över två saker från första världskrigets utbrott. Det föregicks av ett antal mellanstatliga allianser, som gjorde krigsutbrottet nästan oundvikligt, när väl det första skottet kom. En situation hade byggts upp, som gjorde krigsutbrottet logiskt. Till det kom en krigspropaganda som fick unga människor gå sjungande och flaggviftande mot en säker död.
Nu ser vi dem igen, unga män i uniformer, tungt beväpnade, delvis maskerade. Om de gör vad soldater är utbildade för, vet vi att många av dem ska dö. Samtidigt vet vi att detta är ett skådespel. Putin visar musklerna, för att få igenom en politisk vilja. Men bakom det som ser ut som maskerad eller lek med tennsoldater tornar en fruktansvärd verklighet upp sig. Atombombssvampar i Europas och Rysslands hjärta, om konfliktspelet går över styr. Vreden som byggts upp mot Rysslands folkrättsligt vidriga beteende i Ukraina kan få USA och västmakter med kärnvapen att säga att det finns en röd linje som inte får överskridas. Vad blir den logiska följden av det?
Värdeord, men med olika valör beroende på vem som uttalar dem, korsar mediescenerna, fascister, judar, homosexuella, homofober, stormaktsdrömmare, Någon uttalar förståelse för motstånd mot etniskt förtryck, andra om folkresning mot en diktator. Men vad betyder sådana ord?
Lars Ahlins träffsäkra iakttagelse för länge sedan tycks mer sann än någonsin: Människors benägenhet att ge gamla ord nya betydelser är större än förmågan att hitta nya ord.
Menade han att gamla ord med tunga laddningar återanvänds slarvigt i en ny historisk situation? Parter i en konflikt behöver mobilisera människor för att hävda sina egna intressen. Orden är så starkt laddade att de ändrar vårt sätt att tänka och handla, men samma ord har helt olika innebörd för olika grupper av människor? Jag tror det.
Hur skall vi agera, vi som inte har vapen, som inte råder över arméer? Vi som inte kan använda propaganda eller droger för att tvinga ut unga män att döda andra unga män? Kristna fredsrörelsen, läkare mot kärnvapen, läkare utan gränser, Rädda barnen, Lutherska världsförbundet, Röda korset, Unicef. Fredsorganisationerna är många, men vapenlösa, det är ju själva poängen.
Kanske kommer vi ur den akuta situationen med andan i halsen. Men alla vapenlösa, om de förlorar modet, vad är då hoppet för världen, för framtiden? När Jimmie Åkesson sitter och berättar om sin barndom för psykoterapeuten Perris känner vi obehag på sin höjd. Men ge de främlingsfientliga vapen och den makt som vapen ger. Då händer något helt annat.
Jag vet, det är för lätt att säga att vi ska stödja civilsamhällena, lyfta fattiga, ge alla lika chanser. När girigheten också beväpnar sig med dödliga vapen, då är det för sent, då blir fredsarbete tomma ord. Nu hävdar åter svenska politiker behovet av en kraftig upprustning av det svenska försvaret som en väg in i framtiden. När kommer insikten att militär upprustning är farlig, ett av de största hoten mot fred? I kaoset på Majdan, hur identifierar vi människor som vill gå in i framtiden utan att gå över ett stort antal döda? Är morska uttalanden av en svensk utrikesminister vårt lands bidrag?
Fredsarbete är långsiktigt. Det är kanske vår enda chans, att gräva runt trädet ännu ett år.

Erik Lundgren