Skatter på jorden

10 augusti 2016

Det var vinklingen.

P1 Morgon (160410) tog i efterdyningarna av Uppdrags gransknings program, om de rikas skattfuskande med hjälp av brevlådeföretaget i Panama, man tog upp ämnet. Här kommer några bloggreflektioner lite i efterhand.

Det var ett reportage om hur skattemoralen har förändrats, ett typiskt ”DN-reportage” där man på ett till intet förpliktigande sätt beskrev de förändringar i synen på skatteplanering som skett sedan Björn Borg flyttade till Monaco med sina pengar på 1970-talet. Någon kunnig intervjuades; nu var det mer legitimt i allmänmedvetandet, fastslogs det. Bland dem i den medelklass som lyssnar på P1 Morgon eller vem? kan man undra. Ett till synes objektivt betraktande av ett fenomen, helt utan patos.

Här fanns möjligheten att gå på djupet, reflektera kring varför vi alls har skatter, vad de innebär i ett samhälle och vilken syn som lyfts fram av olika politiska företrädare och som indirekt förmedlas hos dem som inte betalar skatt. Men icke, redaktionen var nog allt för fjärmad från dem som inte så ofta räknas som deras lyssnare, allt för nära den centrala frågan i det hela – vill jag också helst undvika att betala skatt och har jag gjort det när jag haft möjlighet?

När Alliansregeringen tillträdde 2006 började det med att två moderata statsråd avgick. De hade använt svart hemhjälp och låtit bli att betala TV-licens. De t o m argumenterade för det i början; skatt var något negativt. Det var många fler i denna krets av statsråd och ledande tjänstemän som delade denna syn men blev kvar. Under två mandatperioder fördes en tydlig politik där skatteuttaget minskade med ca 140 miljarder per år; om det kan man tycka olika men två saker står klart: det signalerades att skatter generellt är tyngande, något negativt, 2/ genom dessa gigantiska minskningar skedde historiskt sett den största omfördelningen av resurser från mindre bemedlade till mer välbeställda vi sett i Sveriges moderna historia.

Bland ledande (S)-politiker har det visat sig att rågången mellan att betala skatt och att tjäna pengar genom vinstuttag i egna företag i välfärdssektorn inte alls längre hölls. Den verkade inte ens finnas.  Så ok, P1 Morgon fångade väl upp något; en tid präglad av individualism och medelklassens förbättrade situation har gjort synen på skatter negativ även bland arbetarrörelsens toppar. Mer åt mig själv och mina närmsta har blivit legio.

Skatter omnämns redan i biblisk tid. Kejsare tog ut skatter, pålagor på plågade folk, av sina undersåtar som saknade makt eller inflytande över dessa medels användande. Så har det varit ända fram till de moderna västerländska demokratierna formades, där först liberala och sedan socialistiska idéer och kamp gett medborgare visst inflytande. Hos kejsaren och fursten var skatt alltid en stöld av det lilla man hade och ett sätt att utöva förtryck och behålla makt. I o m nationalstaternas utveckling och den politiska demokratins framväxt skapades möjlighet för de fördömda, fattiga och maktlösa att få inflytande. Ju mer jämlikt det enskilda landet utvecklats, desto mer har skatterna kommit att bli ett medel för att lösa gemensamma uppgifter i nationen, i landsdelen eller kommunen. De har blivit medborgarnas möjlighet till att öva inflytande, skapa välfärd och äntligen att bli fria; att få makt över sina egna och våra gemensamma liv. Skatt som något positivt.

Tidigt 1800-tal var de liberala idéerna radikala och till stöd för denna utveckling. De har dock därefter backat och aldrig riktigt velat ta i frågan om privat och gemensamt, om ägandet. Frågan om skatten utgör en inneboende motsättning i liberalismen, där ägandet, inte bara av egendom utan även av eget kapital alltid dragit längsta strået. Så när skattefrågan ställs på sin spets; avstå för att andra jämlikar skall kunna få det likvärdigt? – nej, då har man skyddat också de riktigt rika och sina egna kapitaliserade besparingar.

”Samla inte skatter på jorden där mott och mal förstör dem, samla dem alltmer i himlen”.  Orden tillskrivs Jesus,  ja därmed Gud själv för bekännande kristna. Att kyrkan historisk gärna förandligat dessa texter har nog haft med dess egen, dess prästers och senare medelklassförsamlingars egen ställning att göra. Ur en kristen humanistisk position kan texterna tolkas mer immanent för att samtidigt kunna behålla sin transcendenta laddning; ”i himlen” visar på sinnelaget hos den som funnit ordens och trons hemlighet, och ”samla dem inte på jorden” må då tolkas som politiskt program. Som budskap i panamadebatten är de övertydliga. Samla inte för egen del, tjäna andra, dela på resurserna.

Betala skatt, skulle man också kunna säga.

”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör” är ett annat Jesus-ord. Medveten om kejsarens pålagor gled han ur de frommas grepp, de som använde sig av dubbelmoral. Utmaningen måste läsas i den kontext av att skatt då var något negativt; här skapas en tydlig spänning mellan den förtryckande härskaren och den universella moralen; det gemensamma förenat i ”Gud”. Förutom dessa texter med explicita uttalanden kring skatter är hela bibelhistorien en mäktig utvecklingsprocess av tanken från patriarkala maktordningar till drömmen om egendomsgemenskapen, den radikala jämlikheten inför varandra och Livets ande själv.

Så varför betalar vi skatt i ett samhälle, i nationer som betraktar sig som demokratiska? Ja, den frågan hade P1 Morgon-redaktionen gärna kunnat reflektera över. Då hade dess reportage kunnat återföra lyssnaren till skatterna och deras moraliska laddning. Nu kom istället programledarens ord, hans ”freudian slip” att göra det övertydligt. När en av vänsterdebattörerna i programmets panel om just Panamafrågan och skatterna tog upp hur de rika systematiskt undviker att betala skatt om de kan; så föll orden. ”Ja, nu är inte de rika här och kan försvara sig”.

Med dessa ord blev tydligt att det inte ens i Public Services veckomagasin i radion idag är möjligt att ifrågasätta rådande ordning. Så fast i den nyliberala tankeordningen är vi att ankaret för detta program, visade tydligt på vilken redd och i vilken kurs denna ankring är gjord. Så moraliskt ur kurs är vi att vi inte längre kan orientera oss bortom denna horisont.

Så blev vinklingen i P1 Morgon det den blev.

 

Anders Wesslund

 

 

 

 


Maria Magdalena – Donatello.

28 maj 2016

Maria Magdalena var den som såg Jesu grav tom och den som först vittnade om hans uppståndelse. Hon kom liksom Jesus från Galilleen. Hon växte upp i fiskeläget Magdala på västra stranden av Genesarets sjö. Hon började följa Jesus ofta tillsammans med Jesu mor och syster.

Vad som hände Maria Magdalena senare i livet har spekulerats i och man bör ta dessa spekulationer för vad dom är. Men hon torde ha haft ett liv efteråt, kanske ett liv i meditation och tillbakadragenhet. Hon skall enligt traditionen varit vacker och haft långt hår.

Vi ser Maria Magdalena som gammal i statyn av Donatello från 1455. Statyn är av trä och finns numera i Museo dell`Opera del Duomo i Florens. Ursprungligen var den gjord för baptisteriet (dopkyrkan) i Florens bredvid domen. Statyn är ovanlig i renässansen, den har en psykologisk dimension av ångest och desperation samt fysikt åldrande och kroppsligt förfall.

Donatello,_maria_maddalena_02 (1)

Donatello var en centralgestalt inom konsten i ungrenässansens Florens. Det var sannolikt här man började använda termen humanism. Leonardi Bruni var kanske den som först här använde ordet. Donatello var själv 67 år när han färdigställde Maria Magdalena-skulpturen.

Donatello levde nära makten och släkten Medici. Han kan ha sett igenom renässansfasaden. Kvinnor osynliggjordes och slavar, ofta från Afrika gjorde arbetet. Renässansen i Florens var en kultur av män för välbeställda män. Donatello kom att leva till 80 års ålder och hans sista arbeten var utsirningar i metall av predikstolarna i San Lorenzokyrkan som elever fick färdigställa efter hans död. Donatello var arbetsnarkoman ursprungligen utbildad guldsmed och sannolikt homosexuell. Donatellos desperation i slutet av livet kan han ha fört över på Maria Magdalena skulpturen men det är en spekulation från min sida.

Florens idag är en turistort av högsta rang. Den medeltida delen av staden är kulturarv enligt Unesco. Det blir bäst att besöka staden november till februari då ändå ett visst lugn kan finnas. Efter att besökt staden två gånger under vintern 2015/16 och varande nära Donatello i ålder har jag fastnat för den åldrande Maria Magdalena. Det är något speciellt med denna staty, så äkta mänsklig. Konstverket är självutlämnande och känns sprungen in i vår egen tid.

 

Benny Fhager


Förbundet Kristen humanisms röst?

31 mars 2016

Ekonomen Lars Calmfors sammanfattar i DN (30/3) en lång tids debatt i flyktingfrågan som en målkonflikt mellan altruism och egennytta. Han föreslår att häva det tabu han menar finns mot att diskutera volymen genom att inrätta en volymkommission av parlamentariker med uppgift att med vetenskapliga data ange riktvärden och tak för invandringen. Som jag förstår det berör detta själva grundpelaren i Kristen Humanism. Jag uppmanar alla att läsa vad som står i KHs manifest (finns här:  http://www.kristenhumanism.org/om/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist/) om människan som en unik individ med rätt till skydd mot kränkningar och hot. Detta motiveras i manifestet av kärnan i kristen tro, korsfästelsen, uppståndelsen och Guds kärlek. Det kallas återupprättelse av skapelsen och människans värde och värdighet –  inte altruism. Var finns KHs röst när det sekulära Sverige skall möta människor på flykt?

 

Erik Lundgren


Traditionell och strukturell rasism och dess motkrafter

27 februari 2016

Bland mina vänner på Facebook har jag också vänner som är mina teologiska kontrahenter och som bjuder upp till batalj ibland. Det är viktigt med en tagg i köttet som hindrar en att somna. Nu senast fick jag en länk från Anette Öhlin till en Avpixlat-krönika signerad Björn Norström. Den rasistiska texten gick ut på att man måste tala öppet om den ”strukturella rasismen” hos det arabiska folket, som jämförs med det i det närmaste antirasistiska svenska folket och de inte alls lika rasistiska folken i Västvärlden. Texten är som en godisskål för Sverigedemokrater och Nationalsocialister.

För mig känns det både komiskt och oroande att en skribent kan klyva sin personlighet så att man utan att blinka skickar en kanonad av historiskt erkända fakta om strukturell rasism som en anklagelse mot ett helt ospecificerat folkslag som kallas araber och samtidigt tonar ner eller helt suddar ut alla fakta om motsvarande rasism inom alla andra folk inklusive Europa, Västerlandet och Sverige – och som inte tycks se att det är ett rasistiskt uttalande. Det mest oroande är att så många köper detta betraktelsesätt som naturligt eller verklighetsförankrat. Hur var det nu Karl-Bertil Jonssons pappa uttryckte sig..?

Det som provocerar mig mest är att denna faktaspäckade smörja används för att varna för att varje invandrande ”arabisk” (osagt om det menas arabisktalande, etnisk arab, kulturell arab eller religiös arab – läs muslim) flykting är bärare av denna ”strukturella rasism” och potentiell införare av detta i Sverige. Eftersom jag börjar bli känd som försvarare av religiös mångfald i Malmö och särskilt anklagad för att vara islamälskare så tar jag på mig uppgiften att försöka klara ut – att religiös mångfald och hög tolerans för människor med andra världsbilder än vår egen – är enda vägen att mota bort en växande rasism i det svenska samhället. Jag skriver växande för att det alltid har funnits rasism i Sverige och den är både traditionell och strukturell. Den rasism som ovedersägligt bör följa med flyktingströmmar är inte strukturell utan traditionsbunden. Sådan rasism tar generationer att få bort så länge inte Sverige vänder sin antirasistiska sida mot våra flyktingar. Istället blir det allt tydligare att vårt land vänder sin rasistiska sida till, dels genom vår befolknings traditionella rasism på gatorna och i sociala medier, dels genom de politiska församlingar som raggar väljargrupper och som använder sig av strukturell rasism; lagar och regler som alla myndigheter är skyldiga att följa och som ger signaler åt alla ovälkomna flyktingar och migranter – kom inte hit. Sådana regler kan tillämpas ”rationellt” utan att någon behöver uttala sig rasistiskt eller nedvärderande. Något som ”jag är inte rasist men..” älskar.

Vårt senaste parti gör allt för att få bygga in fler rasistiskt orienterade lagar och regler än vi redan har.
Jag är personligen aktiv i religionsdialoggruppen Tro & Tolerans i Malmö, där vi varje månad delar personliga tankar och erfarenheter kring egna och andras trosföreställningar. Många utanför dessa kretsar har svårt att använda ordet Tolerans eftersom man ser de intoleranta sandkornen i de andras trosföreställningar och framför allt deras urkunder. Men Tolerans handlar inte om föreställningar, dogmer och urkunder. Tolerans handlar om människor som har olika föreställningar och knyter dem till traditioner och urkunder. Det där med att kunna skilja på sak och person är inte lätt om man är rasist för det ingår i konceptet att bygga samman allt grus man ser i en kultur med den människa som växt upp iden. Genom att erkänna en människas fulla värdighet kan du skapa den respekt som behövs för att kunna identifiera och ifrågasätta gruset hos den andre och ge hen rätten att visa på bjälken hos mig, som jag aldrig lagt märke till eftersom det är en del av min kultur och tradition.

I inflödet av flyktingar finns de mänskliga resurser och den antirasism som kan hjälpa till att rensa bort den traditionella rasism som flödar in och som redan är väletablerad i vår egen kultur – och att få hjälp att identifiera och rensa bort den strukturella rasism som byggts in i våra lagar och politiska och ekonomiska system. Kristen tro och efterföljelse av Jesusbudet: ”du ska älska din fiende”, är extremt antirasistisk, medan kristen fundamentalism och bokstavstro riskerar att sudda ut kärleksbudet och göra en hel kyrka rasistisk i sin strävan att bekämpa vad man tycker sig se som avgudadyrkan. Andebedömningens gåva behövs mer än någonsin underifrån i församlingarna – inte bara som kristna ledares verktyg att hålla undan från sanna kritiker av maktutövning.

Som kristna har vi ett missionsuppdrag att bygga broar av förtroende så att människor i förtvivlans utmarker börjar längta efter att söka sig närmare. Det är så goda andliga kulturer växer på ett konstruktivt sätt och ger förutsättningar för ett hållbart samhällsbyggande över alla kulturgränser.
Sten Högberg


Symboler och tomrum

06 december 2015

Symbolen beskrivs i mitt lexikon som sinnebild, något mer konkret som föreställer och står för något bortom, något mer abstrakt. Det är alltså en inre bild, en bild i sinnet, som kräver en viss utvecklad psykisk mognad hos den enskilde individen. Utan mognaden förblir tingen och världen konkret. Samtidigt är symboler kollektiva, de återkommer som bärare av kollektiv erfarenhet. De samlar människor kring något gemensamt såsom en idrottsförenings klubbmärke, religiösa tecken eller historiska mytologiska figurer som tomtar. Laddningen är ofta stark och kan även exploateras, såsom i kommersiella varumärken.

I advents- och juletid blandas symboler friskt. Tomtar, renar och julgröt på julkort minner om ett svunnet agrarsamhälles folktro. Adventsljusstaken har tyskt ursprung, tydligt knutet till veckorna fram till den kristna julhelgen. Samtidigt töms dessa symboler alltmer på sina innebörder i senmodern tid. När symboler förlorar laddning förstoras och förmeras de. När de inte längre bär mening gränsar sökandet efter stämning och trivsel till groteskhet. Något förvrids, förvrängs – och exploateras. Jag tror det är ett av skälen till att det för varje år sätts upp alltfler ljusgirlanger runt dörrar, i träd och flaggstänger, runt balkonger och knutar, och att antalet ljusstakar och adventsstjärnor, i fönstren mångdubblas och ”become supersized”.

Man anar att bortom alla övertydliga och uppblåsta symboler längtar människor efter något annat. Något mer eller något förlorat. Den finske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 1980-talet om ett uppkommet värdetomrum i Västerlandet efter att den judiskt-kristna traditionen, som vid sidan av arvet från Grekland och antiken utgjort grundpelarna, alltmer vittrar bort. Han var pessimistisk om framtiden. Han anade mer religiöst fundamentalistiska, irrationella och sekulärt totalitära krafters återkomst men möttes av öppen kritik när han tvivlade på att mänskligheten skulle klara planetens fortbestånd.

Kyrkans adventstid är både rannsakan och hoppfull förväntan. Först kommer uppfordrande eskatologiska texter om att leva värdigt, i beredskap. Johannes döparens budskap därefter är kärvt; hycklare, inga religiösa åtbörder kan ersätta omvändelsen; har du två skjortor, ge bort den ena! I Marias lovsång kommer hoppet till uttryck; härskare ska störtas från sina troner, rika och fräcka har inget att hämta, de skickas bort tomhänta. Det är vad ad vent, ankomsten, handlar om. Sen föds Gud själv som flykting och frågar efter vem som öppnar sitt hjärta för denna flyktingfamilj. Knutet till dessa texter blir psalmerna Bered en väg för Herran och Hosianna Davids son laddade med profetisk, progressiv kraft. Hålls de isär riskerar de fungera som söt julkonfekt som klibbar igen både blodkärl och själ.

Humanister och sekulära senmoderna människor kan intellektuellt dryfta om Guds existens. Själv kan jag fastna där, men frågan är egentligen ovidkommande.( Sara Lidman lär ha fnyst åt frågan om hon trodde på Gud. Frågan verkar ha uppfattats som lika enfaldig som om att fråga om vi lever eller om man tror det finns syre i luften.) Oavsett tro eller föreställning om verkligheten återkommer en enda utmanande fråga tiderna igenom; i den kristna tron stavas den omvändelsen; den handlar helt enkelt om den enda centrala etiska frågan – hur behandlar du din medmänniska och din egen plats här på jorden? Tron visar sig i den egna och den gemensamma moralen, i handlingen.

I advent återkommer denna fråga. Nu när religionernas roll tycks återkomma är tror jag det är klokt att pejla in hur företrädarna och utövarna förhåller sig till den grundläggande etiska frågan. Och hur den besvaras av dem som gör anspråk i sin egen religions namn. Likaså kan frågan vara korrigerande till den konsumtionshets denna ultraliberala marknadsekonomi erbjuder som avgud när den exploaterar symbolerna. Ytterligare ett korrelat som frågan ger gäller de nationalistiska krafter som exploaterar symboler och kyrkans tradition för sin egen skull.

När kyrkor fylls i vårt land i advents- och juletid, ljus tänds och stämningsfulla sånger sjungs, kan symbolerna åter laddas med kraft om man uppfattar den etiska frågan i botten. Vi klarar av både att ta emot flyktingar och att skapa ett rättvist samhälle, säger den demokratiske presidentvalskandidaten Bernie Sanders i USA. Det är också adventsbudskapet i sin kärvhet, uppfordran och förväntan. Det är samma Hosianna som fann sitt uttryck i alla varma, solidariska och öppna handlingar för de flyktingar som sökt sig till Sverige under hösten.
Det gensvaret ger hopp.

 

Anders Wesslund


Att fylla maktens tomrum

09 november 2015

Under den pågående flyktingkatastrofen hör jag argument i debatten som kan kategoriseras i två grupper: Någon annan och makten som en tom plats. Sammantaget gör de mycket ont.

Någon annan. Gång på gång upprepas att Sverige tar emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Underförstått, de andra EU-länderna borde göra mer. Det vill säga, när Sverige är fullt skall någon annan som vi inte har beslutsmakt över rycka ut och hjälpa oss i vårt tillkortakommande. Många upprörs över att några tjänar pengar på flyktingmottagandet (typ Bert Karlsson), men tycks mena att några andra som också kan ge flyktingar tak över huvudet och en sängplats borde ta över. När flyktingmottagandet kostar mycket pengar, vill våra regeringar bestrida kostnaderna med medel från biståndet. Även om någon annan finns bland jordens fattigaste.

Nyligen ordnades en konferens i Frankrike kring filosofen Claude LeForts tankar kring makten som en tom plats (lieu vide). Makt menar han utövar den som hindrar den som vill eller kan göra något. Som exempel tas när vi ändrar beteckningen asylsökande till EU-migranter, så utövas makt, men den är ansiktslös, makten är en tom plats. Att stänga Europas gränser innebär att genomvåta flyktingar som tagit sig över Medelhavet skall återvända hem, skaffa ett pass, söka visum. Det är en makt som utövas av goda människor som följer ett regelsystem som kanske beslutats i demokratisk ordning. Det finns ingen (ond) Putin bakom den makten, eller någon som vi valt och kan avsätta.

Flyktingarna kostar. Att höja skatten kanske är ett ingrepp i mångas välfärd. Att hjälpa människor som flyr från fattigdom eller krig riktar uppmärksamheten mot oss själva. Det är Du och Jag som är den andre, Du och Jag som utgör underlaget för per capita-beräkningen.

Vi ska inte fylla maktens tomma rum med någon annan, även om det kostar oss pengar, kanske en inställd utlandsresa eller något annat som vi ser som en självklar del av vår välfärd.

Erik Lundgren


J’accuse…

28 oktober 2015

Medan rapporteringen från dådet i Trollhättan rullade på Aktuellt fick jag ett meddelande från en god vän. Vet du något om det här, löd frågan.
Länken var från Mona Walters blogg. Jag länkar inte vidare, den som vill kan enkelt finna den via en sökmotor. Mona Walter är den somaliska sekulära muslimen, som mötte en konservativ form av islam när hon kom till Sverige, konverterade till kristendomen och nu ser det som sin mission att, ofta tillsammans med Sverigedemokraterna närstående personer, föra en kampanj mot islam.
Det inlägg som min vän fått sig tillsänt av en bekant handlade om en samtalskväll i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Kvällen ingick i en fördjupningskurs i kristen tro, där den ansvarige prästen valt att lägga in flera tillfällen där deltagarna skulle få bekanta sig med andra religiösa traditioner, bland dem islam, som det gällde denna kväll.
När SD-politikern Paula Bieler passerade kyrkan såg hon affischen som annonserade temat ”Handlar Koranen om våld och hat eller om kärlek och förlåtelse?”. Hon fotograferade och lade ut på Instagram och Facebook. Snart manade kommentarerna ”kunniga” människor att gå dit och ställa frågor: ”det kan bli roligt”. Hur detta gick till kan man se på en video som Jan Sjunnesson spelade in och lade upp på sin blogg, som Mona Walter länkade till.
Ett drygt 20-tal personer infann sig med det enda syftet att bevisa att Koranen bara handlar om våld och hat, och lyckades förstås dominera kvällen. Den aggression, maskerad under de arroganta flin som man ofta ser hos människor som vet att de har rätt och inte tänker lyssna på någon annan, som präglade deras uppträdande fick mig att må fysiskt illa och skaka inombords, när jag såg filmen parallellt med rapporteringen från Trollhättan. Det blev för mig tydligt att det finns en koppling mellan denna aggression och den som drev Anton Lundin Pettersson till hans dåd.
Nej, jag tror inte att någon av dem som var i S:t Jacobs kyrka denna kväll skulle vilja döda någon på grund av hens hudfärg eller religion. Inte heller att deras avsikt med att hetsa mot islam är att bana vägen för sådana dåd. Men jag menar att deras aktion har en koppling till det tankemönster vars yttersta konsekvens är terrordåd som det i Trollhättan.
Jag kan förstå att den som likt Mona Walter utsatts för påtryckningar av representanter för en reaktionär tolkning av islam, eller har flytt från mullornas Iran, som jag gissar att några av de andra i kyrkan den kvällen hade gjort, har svårt att se något gott i islam.
Men jag menar att den som medverkar till konvertering och dop av människor med dåliga erfarenheter av en annan trostradition har ett stort ansvar i att hjälpa dem att försona sig med den, och kunna se att den också har goda sidor. Den som tar emot en konvertit i sin kyrka måste göra klart att det inte är acceptabelt att förtala en annan trostradition och dess anhängare, utan att kristen tro handlar om försoning och om att ”hålla fred med andra så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom 12:18).
Uppenbarligen sprids denna YouTube-länk, och vilseledande information om vad som hände vid detta kurstillfälle av såväl enskilda kristna som av kristna publikationer. Jag menar att den som sprider material som på detta sätt hetsar mot islam, och misstänkliggör dem som för dialog med islam, bär en del av ansvaret för det samhällsklimat som får personer som Anton Lundin Pettersson att tro att de försvarar nationen när de mördar och sprider hat och rädsla. Detta ”kristet” inspirerade hat är en liten del av den hela bilden, men det är den del som vi som kristna humanister har ett särskilt ansvar för.
Min fråga till mina medkristna i alla samfund är idag: vill ni vara med och ta ansvar för att upprätta ett samtalsklimat där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och trosövertygelser? Trollhättan visar att detta är en fråga på liv och död. Så må vi då välja livet.
Helene Egnell


Samtidens outhärdlighet

25 oktober 2015

Samtiden är närmast outhärdlig.
Bakomvarande veckas nyheter har burit på en extra tyngd. Jag tänker på bilder och texter som nått oss om människors utsatta situation på Balkan på väg norrut, på Lesbos där människor ramlar ihop i leran och regnet. Flyktingar. Mammor i jeans och jacka, barn med gympadojor med kardborrband och små färgglada ryggsäckar. Ensamkommande killar, förtvivlade röster vid stängslen: ”Släpp in oss!” Till det har nyheterna kommit om anlagda bränder i blivande flyktingförläggningar och de närmaste dagarna om morden på Kronans skola i Trollhättan med rasistiska motiv.

Sverige och Europa är åter plats för främlingsfientlighet och rasism. Det har varit så en längre tid nu; först i Frankrike och östra Tyskland, på Balkan på 80-90-talen. Rasbråk i Brixton och brittiska städer. Smygande har det kommit också till Skandinavien, för att plötsligt vara en del av våra nordiska samhällen. Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är etablerade partier.

Det är samhällen som alltmer brustit, där framgång och välstånd vuxit för stora grupper samtidigt som andra hamnat utanför. Det är samhällen som inte längre haft annat än ytliga frihetsideal, konsumtion och materiella värden som politiska projekt. Makt har förflyttats; mer osynlig in i anonyma konferensrum hos storföretag och internationella ekonomiska institut, mer privat till medelklassens hem där val görs från barns skolor till privata inköp och inredning. Samtidigt kan lyx och fattigdom leva sida vid sida i Europas storstäder, som t ex i Islington i London (http://www.svd.se/stadsdelen-med-de-gigantiska-klyftorna).

Efterkrigstidens årtionden där klyftor jämnades ut har följts att tre decennier av ökande klyftor, mindre av gemensamt samhällsbyggande, privatisering av välfärd och allt större utanförskap. När så krigen, med geopolitiska rötter i Mellanöstern, skapar stora flyktingskaror samtidigt som de europeiska samhällena krackelerar, då har slussarna öppnats för främlingsfientliga krafter. Jämförelser med 20-30-talen har gjorts.

Liksom då har samhällena alltmer polariserats. Idag finns goda krafter med frigörande av ideella krafter för flyktingar å ena sidan och näthat, mordbränder och sabotage mot flyktinglokaler å den andra. Den tjugoårige Anton, mördaren i Trollhättan, agerade ut sitt hat i ett sammanhang. Hans dåd går att begripa hur fasansfullt det än är.

Det är analysen av samtiden och dessa sammanhang som är utmaningen för våra länder idag. Ska utmaningarna klaras, flyende människor få en framtid och främlingsfientlighet minskas finns lärdomar från det som ledde fram till 2:a världskriget. Och hur regeringar byggde samhällena därefter. Våra samhällen behöver slå in på jämlikhetens väg igen.

 

Anders Wesslund


En kyrkvärds funderingar

07 oktober 2015

Inför 17 söndagen efter trefaldighet letar jag upp den gammaltestamentliga texten. Vi hittar den i 2 Mos 32:1-4, 30-35.
1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” 2Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.”
30Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” 33Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Tillsammans bildar dessa verser en sammanhängande och begriplig berättelse. Men man har valt att inte ta med verserna 5-29 i det kapitel där texten är hämtad. Det väcker min nyfikenhet. Vad är det som har strukits?
När jag ser närmre framstår verserna 5-10 som en ganska naturlig fortsättning av verserna 1-4, första delen av texten ovan. Jag återger dem inte här. Jo delar av vers 10 måste jag citera, här tecknas ett för mig oväntat drag i bilden av Herren. Herren säger där
10Lämna mig nu i fred…
Men sedan kommer ett dramatiskt avsnitt: Mose börjar argumentera med Gud, han förhandlar till och med
11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: ”Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.” 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
Här intar Mose en roll i förhållande till Gud som liknar den Abraham intog, när Gud ville förstöra Sodom. Han strider för sitt folk, han argumenterar och förhandlar och han har framgång: han lyckas få Gud att ändra sig.
Så kommer Mose ner till sitt folk. Han är mycket upprörd. Han går så långt att han slår sönder tavlorna han fått uppe på berget och tvingar i israeliterna de pulveriserade tavlorna.
19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
I verserna 21-24 som följer försöker Aron förklara för Mose vad som hänt och vad han har gjort i Moses frånvaro. Jag citerar dem inte här. De hänger ganska naturlig samman med de verser som ingår i dagens gammaltestamentliga text.
Men så följer ett mycket skrämmande avsnitt:
25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!” Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.” 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: ”I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.”
Dessa verser känns oerhört främmande för oss och våra värderingar. Där uppmanar Mose dem som håller sig till Herrens sida att döda sina bröder, vänner och grannar. Och efter detta fruktansvärda dåd blir de vigda åt Herren, de blir välsignade av Honom för det de har gjort. Detta är ett sätt att agera som vi förhoppningsvis har lämnat bakom oss.
Göran Eidevall har i sin artikel Krig och fred i Den hebreiska bibeln i förbundets årsbok 2015 på ett mycket genomtänkt sätt behandlat frågor kring krig och våld i det vi kallar Gamla testamentet. Hans grundhållning är att det är avgörande att vi läser dessa texter – och alla bibeltexter – på ett ansvarigt sätt.
En fråga jag tagit till mig är att man från judiskt håll kan mena att vi läser Gamla testamentet – alltså den Hebreiska bibeln – på ett sådant sätt att vi tolkar det helt och hållet som en förelöpare till det Nya testamentet. Att vi med kristna ögon väljer ut ur den Hebreiska bibeln det som bekräftar vårt synsätt. Risken i detta är att vi därmed missar något viktigt. I de textavsnitt som här har valts bort tycker jag att det finns något av väsentligt värde i Moses förhandlingar med Gud. Här skymtar en gudsrelation med en annan karaktär än vad vi är vana vid i vår tradition. Jag tror det kan vara bra att ta till sig detta.
Min slutsats är att det finns ganska mycket att lära också av de verser som klippts bort. Inte minst detta att läsa alla bibeltexter på ett ansvarigt sätt.


Sd och självrättfärdigheten

17 augusti 2015

I den senaste texten här på bloggen tar Helene Egnell upp hur man bemöter Sverigedemokraternas framsteg och lyfter fram bakomliggande känslor som oron för förändringar som en förklaring. Det är en klok och viktig text om att försöka förstå och se djupare mekanismer i oss själva och hos Sd:s sympatisörer. Jag saknar dock tankar kring andra centrala känslor; vreden/ilskan som är kopplade till en central konfliktlinje i samhället som inte längre syns men som kanske är den starkaste drivkraften i samhällsförändringen – konflikten om resursfördelningen. En annan stark känsla rör rädslan/föraktet för den egna svagheten som vänds mot dem man uppfattar svagare.

Rasism har djupa rötter i det mänskliga, något som ryms inom oss alla. Rädslan för förändringar, det främmande, ligger djupt rotat och är knutet till behovet av trygghet. Trygghet för många idag är en fast inkomst, en tillhörighet i arbets- eller samhällslivet – något allt fler saknar. En annan rottråd rör hopp, svek och upplevelsen av att bli orättvist bemött och behandlad – att det inte är rättvist, jämlikt oss emellan. Den är knuten till ilskan, den inre vreden. Den tredje, föraktet för den egna svagheten väcks och förstärks i mötet med det främmande och blir farlig när man reellt sätt är svagare och föraktad i andras ögon. Den erfarenheten har ökat hos många människor i takt med samhällsförsämringarna de senaste tre decennierna. Rasism börjar inom oss men förstärks av de yttre strukturerna.

När Helene beskriver att Sd-sympatisörerna har en ”misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen” blir det, menar jag, en för svag beskrivning av vad som pågått i samhället. Jag skrev medvetet försämringar för egen del och jag tror att ilska bättre än misstänksamhet förklarar det upplevda sveket mot politiska makthavare som många känner. Vad som skett beskrivs mer drastiskt och målande av den amerikanske miljardären Warren Buffets: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det”. Ja, de rika har vunnit det krig om världsbild och tillgångar som pågått medan vi i medelklassen dövats med lite ökad komfort. Och kyrkan har varken analys eller röst att förstår detta strukturellt. Kyrkan är och har varit teologiskt tyst inför nyliberalismen där man inte öppet gett den passivt stöd.

Om jag går till mig själv, en snart 53-årig vit man i enen heterosexuell familj med två fasta inkomster, har under många år nu, ja sedan 90-talet säkert, en smygande oro kommit över mig. Jag har sett ett samhälle förändras, hur en ny kurs lades och hur den gamla socialdemokratin började skorra falskt. Borgerligheten i all dess bredd, långt mer än företrädarna för dess partier, utan den borgerlighet i folkdjupen, också i mig själv tillhörande mittenskiktet av medelklassen, var nöjd med förändringen, ville ha den och visade sin avsaknad av både inlevelseförmåga med dem som drabbades och av intellektuell vilja att se strukturella samband när globaliseringen (kapitalets frikopplande från nationalstaterna) tog fart på 1980-90-talen. Vi ville ha det bättre för egen del, kunna konsumera mer, resa mer, välja dem vi ville identifiera oss med – uppåt. Vi valde i hög grad bort organisering i folkrörelser, frikopplade, förförda av möjligheten till privatkonsumtion och valfrihet – vilket i princip har varit det enda politiker inom (s) och borgerlighet erbjudit och tävlat om att ge oss. Men rädslan har smugit sig på, och visst är min oro över förändringar en rädsla, men inte en rädsla för förändringar i sig utan för det samhälle och de reaktioner jag förutsåg skulle växa fram. Och idag är vi där.

I Helenes text framstår denna rädsla mer som om den rör en existentiell fråga – för förändringar i allmänhet. Min rädsla är mer konkret; att vi åter ska få ett Europa som på 30-talet, också i Sverige. För många Sd-sympatisörer är förändringarna snarare reella erfarenheter av försämringar än allmän rädsla för förändringar. Deras rädsla är nog mer att de ser sina möjligheter till att få det bättre försämras. Och de har skäl att tro det för de senaste 25-30 åren av nyliberal politik i världen har ökat samtliga gap inom länder, mellan grupper och mellan länder.

Vad gjorde många människor i Sverige som förlorade jobben i 90-talets Sverige, som fick försämrade ersättningar från trygghetsystemen? De hoppades fortfarande på socialdemokratin fast deras maktskikt alltmer började tala som makten gör – i två folkomröstningar om EU och om euron blev deras röst överhetens; densamma som näringslivets och borgerlighetens. I valet 2006 övergav många (S) och satte sitt hopp till ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna. Vad vi sett sedan dess är hur besvikelsen över grusade förhoppningar på Alliansen ledde till att dammluckorna öppnades för Sd – och för många människor att lämna sitt personliga ansvar för vad de säger och tycker ”om invandringen”. Det var ett sista hopp som gick förlorat. Det var ett upplevt gigantiskt svek. Man var politiskt hemlös – och i den bemärkelsen i ett existentiellt tomrum. Det var i denna i desillusionerade upplevelse man
skulle förmedla sina värderingar till sina egna barn, nästa generation. Och man var förbannade.

Jag har själv en ilska inom mig. I tjugo yrkesverksamma år och som pappa har jag sett påtagliga försämringar inom den offentliga sektorn; sjukvården där jag arbetar och i skolan mina barn gått i. Jag har sett den systematiska försämringen. Dem jag möter i mitt arbete inom psykiatrin är långt ner på samhällsstegen, många arbetslösa, utförsäkrade och med begränsade resurser, både ekonomiskt och själsligt. Jag har mött min egen tilltagande stress tillsammans med många av oss som bär upp välfärden. Jag ser de hunsade, de som nu vill ta revansch mot allt de upplever att de mer bemedlade sviker dem i. Man vill ha upprättelse, man tar sin strid genom att sympatisera med Sd och öppnar för samma skrämmande situation som på 30-talet.

Samma tidsperiod har individualismens, valfrihetens och framgångens lov förkunnats. Med lyckliga människor i TV-soffor, reklam och glassiga program och tidningar trummade man in budskapet om vinnare och förlorare. Det är klart att många visste vem de själva var. I bästa fall kunde man som ung komma med i Robinson, Big brother eller Idol, var man medelklass flyttade man sina barn till rätt skola och såg till att hjälpa dem med rätt kontakter och krävde att få sina rättigheter för sina barn tillgodosedda.

Det har varit en tid då solidariteten som kitt i samhället försvunnit och den egna vinningen blev till real politik. Den förgiftade atmosfären och tog sig långt in i varje por och mellanmänsklig relation. Det blev till vad som idag är vår nutid då många blev lätta byten för ett neofascistiskt parti, som exploaterat djupt liggande känslor. Den egna undermedvetna rädslan för att hamna efter och undermedvetna föraktet för den egna svagheten lade man gärna på andra, invandrarna, flyktingarna – den nya under- och arbetarklassen. Men det var ett förakt man redan kände att man hade från dem lite högre upp på samhällsstegen, från medelklassen som frikopplade sig och skapade småborgerliga hem tagna ur de glassiga magasinen i försök att hålla distansen till dem man inte ville ha att göra med längre ner. Det hade blivit politiskt legitimt att inte bry sig om andra – och det var den enorma ansamlingen av rikedom hos de högsta i samhällena, hos ett folk som sade ja till en vandring högerut och ett (s)-parti vars toppskikt sedan länge förlorat kontakten med sitt ursprungliga uppdrag. Här faller det största moraliska ansvaret, på oss som medvetna om att vi tjänat på utvecklingen samtidigt symboliskt visat att det är ok att inte vara solidariska (utom när vi själva via hjälporganisationer får vara goda).

Jag sympatiserar med Helenes tankar om att sätta sig in i hur Sd:s sympatisörer känner och i att leta rätt på de egna känslorna. Dessutom är det hög tid att den inneboende självrättfärdigheten hos mig själv, medelklass, borgerlighet, toppskikten i samhället, inom (s) utsätts för en kritisk självreflektion i det offentliga. Vi behöver ta till oss alla rationella argument som visar på att ojämlikheten är en politiskt vald inriktning de senaste decennierna och att alla tillgänglig kunskap om samhällen visar att ojämlika samhällen föder nationalism och främlingsfientlighet. Det står mig upp i halsen att höra självrättfärdiga företrädare för den borgerlighet som under åtta år systematiskt i maktposition förstärkte klyftorna utan att idag anse sig ha något behov till självkritik. Hur avskyvärt det än är med rasismens åsikter och att se Sd:s framgångar mår jag sämre av att självkritiken uteblir. De väletablerades moralism och avsky för Sd-sympatisörenas åsikter gör dem bara starkare.

Ja, vi behöver prata om rädslan för förändringarna men också om ilskan och rädslan för svagheten. Och om hur vi ska ta oss an den ”smolk av egenrättfärdighet”, som Helene skriver om.

Anders Wesslund