Trötta tankar före advent

19 november 2012

Tankarna är trötta, splittrade. Vardagens tempo driver på. Fragmentariska nyheter flimrar förbi, skrämmande, fasansfulla. Vill inte fly in i sportens svart-vita värld, är där ändå både som publik och lagledare till pojkens juniorlag i innebandy. En hel söndag i buss Skellefteå – Umeå tur och retur. Det meningsfulla växer ur att se pojkar och flickor hitta ett sammanhang att få plats i, få vara med i.

Hörde idag nyheten om Världsbankens forskningsrapport om en 4-gradig temperaturökning inom detta sekel. Två grader sade miljömötet 2009 i Köpenhamn att klotet klarade. Fyra grader får katastrofala följder. Domsöndag eller vanlig hederlig sekulär dom över oss själva?

Schizofrenin drabbar lyssnaren. I nästa nyhet ska jag oroas för konkursen för SAS. Räddningen – ännu fler flygresor på en avreglerad marknad? Ännu mer utsläpp. Är jag stenålder som skulle vilja ha en reglerad flygmarknad, statliga bolag och en begränsning av den totala globala flygtrafiken?

Israels militär går till kraftfull offensiv mot Gaza igen. Hamas skjuter raketer, helvetet har öppnat käftarna igen. I Ordfront 5/12 www.ordfront.se skriver Bob Hansson under rubriken ”Ingen vinner ett krig” klokt om försöket att förstå den israeliska smärtan: ”Jag undrar hur israeler kan tro att palestiniern ska sluta militarisera sin ilska, så länge de själva militariserar sin rädsla?”.

Men jag undrar om det alls går att kritisera Israel utan att direkt hänvisa till vad palestienerna gör? Det är ockupationen som är grunden till kritiken. Det är en given folkrättslig utgångspunkt. Lyssnar vi lyhört till ropen från dem som ser sina grannars hus bombas sönder, familjer utplånas och skräcken i varandras ögon när bomberna faller, så ropar de vapenvila. Det gäller också i Tel Aviv, i Jerusalem. Sluta. Nu.

Har hittat en ny medievän: Fria Tidningen www.fria.nu. Där står om regeringens överskottsmål: 35 miljarder per år, men Centerns ekonomisk-politiske talesperson Per Åsling talar om utförsäljning av statlig egendom och privata satsningar istället för att kunna finansiera miljösatsningar som ett fungerande järnvägsnät. Eller jobb i offentlig sektor där vi går på knäna. Varken miljö- eller centerparti längre.

Ann-Charlott Altstadt skriver i Flamman 42/12 och på Aftonbladets kultursida 18/11 http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article15791214.ab om Daniel Suhonens och Felix Antmans, artikel När kapitalet fick partibok, publicerad i (s)-tidskriften Tiden. Där förklaras hur näringslivet sponsrar högersossar vi pr-byråer och ändrar partiets politik inifrån till att värna ”valfrihet” och vinster i vården. Privata vårdföretag har dubbelt så hög vinstnivå, 15% på riskfria inkomster – våra skattepengar – jämfört med övrigt näringsliv. Många miljarder rullar ner i dessa bolags fickor, flera med välkända och etablerade (s)-namn i toppen. Näringsliv, (s)-toppar och journalister i förening i samhällets makteliter urholkar demokratin. Samtidigt förlorar småfolket hoppet och många söker sig till SD. Är det möjligt att inte se sambanden?

Jag slutar denna litania med hoppet inför advent, inför riket som kommer, ej med makt och härar, där förberedelsen handlar om ”berg sjunken, djup stån opp”, men anspelning på profetens ord om hur ekonomiska klyftor ska utjämnas, stigar jämnas för rättfärdigheten, för att den Messias som väntas skall kunna komma. Med Marta Helenas ord på Facebook http://www.facebook.com/#!/marta.gustavsson delar jag en längtan om en kyrka som vill leva i denna efterföljelse.

Anders Wesslund

Annonser

Paris. Mina drömmars stad.

15 november 2012

Sedan slutet av 1990-talet har jag varit ett tjugotal gånger i Paris. Det har blivit så att jag dragits till den speciella gulgrå färgen på husen och de ornamentala järngallren.

Trakterna jag mestadels bott i har varit strax söder om Svenska kyrkan nära konserthuset Salle Pleyel och matmarknaden Rue Poncelet. Norr om Triumfbågen med promenadavstånd till Avenue de Champs Elysee.

Paris har sina speciella orglar med sin mjuka harmoni. Arvet efter orgelbyggaren Aristide Cavaille Coll vårdas. Men den nyare holländskt byggda orgeln i Saint Eustache kyrkan vid Hallarna har kanske den allra vackraste och djupaste klangen.

Tiden upplever jag i Paris som cirkulär. Ett glas franskt vin och fisk och skaldjur tillsammans med färska grönsaker avnjuts långsamt tillsammans med min älskade. Ost finns flera hundra att välja av och det räcker med en liten bit på baguetten.

Zlatan Ibrahimovic  spelar i Paris Saint Germain och det gick senast att få en billig biljett strax innan match vid stadion. Fick plats I kurvan på  Parc de Prince nära supportrarna. Zlatan är mycket populär och det betonas i Le Parisien att han är svensk.

 Brukar besöka kyrkor gärna Saint Trinite. Där spelade tonsättaren och organisten Olivier Messian på sin Cavailli Coll orgel i 62 år. I oktober i år gjordes aggressiv reklam för alphakurser just i Saint Trinite. Detta har jag inte tidigare sett där.

 De katolska kyrkorna mobiliserar mot kommande samkönade vigslar läste jag i Le Monde. Detta i ett land med civil äktenskaps lagstiftning. Katolska kyrkan har blivit alltmer konservativ och rentav vetenskapsfientlig skriver tidningen Le Monde.

Kyrkan Saint Eustache vid Hallarna har gjort sej känd för sin gayvänliga inställning. Äktenskapsfrågan är mer en höger-vänsterfråga än i Sverige. Gaullistpartiet UMP är emot samkönade vigslar och socialistpartiet för. Paris socialistiske borgmästare Delanoe är homosexuell. En stor peace and love manifestation gick genom Paris med en slutfest i Operaområdet i början av oktober.

Paris är staden att drömma sej tillbaka till när senhösten går över i vinter härhemma.

 

Benny Fhager


Spår av närvaro

07 november 2012

Ser på skjortan jag fick till min födelsedag. Den har vertikala ränder i blått och svart och har märket Marimekko. När jag ser närmre på den blir det mycket tydligt att ränderna är lite olika tjocka men också att varje rand i sig har lite varierande tjocklek.

Det var inget jag såg först.

För ett antal år sedan hyrde jag ett torp ute i skogen i närheten av Gamleby. Torpet var byggt kring år 1800. Köket var intressant. Väggarna var varmt gula med ett enkelt mönster, en upprepad blomma. När jag såg närmre på dem upptäckte jag att väggen var gjord med en schablon. Allt var målat i den gula färgen utom blommorna där en schablon hade skyddat väggen från färgen.

En trappa upp var ett sovrum med en blommig tapet.

Det slog mig då att den tapeten var totalt regelbunden medan kökets mönster var regelbundet men att schablonen placerats dit med ögonmått: mönstret var inte helt regelbundet, det hade små avvikelser som kom från den mänskliga faktorn.

När jag jämförde de två väggarna upplevde jag det fullkomligt regelbundna mönstret i sovrummet som oerhört dött i jämförelse med väggarna i köket.

En ganska enkel teknik.

Små, små tecknen på en mänsklig hands närvaro.

 

Lars Söderholm

 


Tidens slut och Zombieapokalypsen

03 november 2012

Lagom i tid till det amerikanska valet kom två påminnelser upp på min skärm, båda från USA, om tidens slut, eller åtminstone om hur saker vi tar för självklara kan tas ifrån oss. Den första var ett ödesdigert oväder vid namn Sandy som jag tror inte någon av oss har kunnat missa. Det andra var youtubeklippet Whedon on Romney där filmmakaren beskriver hur den oppositionella presidentkandidaten förebådar och förespråkar zombieapokalypsen; en tid där man roffar åt sig det man kan eftersom världen har blivit för farlig.

Samtidigt förbereder jag gudstjänst dels inför allhelgonahelgen och dels inför söndagen före domsöndagen. Två gudstjänster som behandlar tidens slut, men med ganska olika infallsvinkel. Under Alla helgons dag är fokus tröst, medan söndagen före domsöndagen (och naturligtvis domsöndagen, där jag själv inte är i tjänst) är mer inställd på dom. Människan som offer, tröstad, salig och helgad firas först, därefter uppmärksammas människan som förövare, kapabel till ondska, kallad till vaksamhet och bot får avsluta kyrkoåret.

Det finns ytterligare anledning att uppmärksamma de yttersta tingen, utan att säga för mycket. Mayiakalendern förebådar att tidens slut kommer redan i vinter och dessutom har det danska facebookeventet Revolutionen (där en stor del av mina bekanta har klickat i att de kommer) ett datum som ligger ungefär samtidigt. Slutet är alltså, om inte nära förestående, så åtminstone oerhört aktuellt.

Hur ska vi navigera i detta? Ja, det är ju lätt att slå ifrån sig det man inte tror på. Naturkatastrofer har hänt fler gånger och det finns inte anledning att tro att just denna, trots att den är mycket tragisk, förebådar tidens slut mer. Zombies är hittepåvarelser. Facebookevent har en tendens att passera obemärkt. Mayiakalendern… nåväl, det råder en viss osäkerhet och jag vill inte ha sagt att inget händer om jag nu skulle upphöra om en dryg månad. Man vill ju inte ha fel.

Samtidigt säger de oss något. Whedons analys; att människor och företag kommer gå lösa som zombies i Romneys USA (eller värld?) och att Mitt själv redan ser underklassen som lägre stående människor, är tillräckligt träffande för att inte omedelbart förkastas som falsk. Att revolutionen inte händer av att en bunt skandinaver klickar ”attending” betyder inte att det inte är saker i gungning. Och att vår tids undergång förutspås kanske kan ha en tolkningsmöjlighet oavsett ifall jorden rämnar eller inte.

Jag vet inte om vi ska avläsa tidens tecken så bokstavligt att vi tolkar naturkatastrofer likt Sandy eller politiska händelser (som en eventuell republikansk valseger?) som bekräftelser på att domedagen närmar sig. Men att man börjar prata om ett slut, fyller kanske en funktion i sig. I Uppenbarelseboken är bildspråket framför allt ett tilltal in i den dåvarande situationen, en utmaning till Romarrikets ordningar, en ilska mot ondskan och en trösterik vägran att acceptera att lidandet är evigt. Hur talar det in i vår situation, i våra världsordningar, till vår tids imperier och deras lydfolk?

Å ena sidan tröst. Å andra sidan dom. Vi drabbas och vi deltar. Men att världen går mot det bättre är kanske svårt att tänka sig i dagens situation, med ökande klassklyftor, klimatförändringar, globala spänningar. Man får gärna övertyga mig om motsatsen, men i stort är jag för det där med negativt tänkande. Jag tilltalas personligen av Whedons sätt att kalla Romneys utopier för zombieapokalyps. Det ställer frågan om hur illa det ska behöva bli innan vi slutar tro på ordningens nödvändighet, på att det nuvarande är det som alltid måste vara.

Om revolutionen och Mayiakalenderns förutspådda slutdatum nu skulle sammanfalla är jag åtminstone försiktigt hoppfull. En tid tar slut. Vad händer sedan?

 

Marta Gustavsson