Kommunikationens nödvändighet

Estonia förliste 28 september 1994. Estonia blev något av Östersjöns och det svenska samhällets Titanic. En höststorm mot modern teknik, kunde den utgöra någon verklig svårighet?

Finska radion YLE har en gång i veckan en nyhetssammanfattning på latin.

Den finländske tonsättaren Jaakko Mäntyjärvi har skrivit ett åttastämmigt körverk kring Estonias förlisning. Han har gett stycket det latinska namnet, Canticum Calamitatis Maritimae.

Den latinska nyhetstexten om förlisningen mässas fram av en liturg som är baryton. Därigenom ges en direkt koppling till en gudstjänst. Men texten är en helt konkret beskrivning av katastrofen.

En särställning i verket har en inledande melodislinga som sjungs av en sopran. Den är utformad i ett folkligt musikaliskt språk som direkt för tanken till kulning. I denna klagande sång träder så naket och smärtande förlusten fram, den begynnande sorgen.

Detta tonspråk kommer så nära, är så naket smärtsamt. Ett tonspråk framvuxet bland människor som levde under helt andra villkor än vi gör. Det hörde till livets villkor att tvingas se flera av sina barn dö i tidig ålder. Det hörde till livets villkor att mannen eller andra anhöriga försvann när de var ute och fiskade eller jagade för att ge familjen livets nödvändigaste.

När kören har dragit ner till ett pianissimo, uttryckt sitt Amen, återkommer sopranen med sin klagande sång som tonar ut i den öde omgivningen.

Här hittar tonsättaren ett (ton-)språk som kan uttrycka den djupa smärtan, förlusten, den framvällande sorgen. Genom musiken knyter han an till människor som varit med om besläktade erfarenheter.

För en tid sedan var Göran Rosenberg och hans dotter Vanna gäster i programmet Skavlan. Utgångspunkten för samtalet var boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Där ger oss Göran Rosenberg sin berättelse om sin far, som överlevde förintelsen och från Auschwitz kom till Sverige. Fick arbete vid Scania-Vabis i Södertälje, där Göran växte upp.

Det var mycket gripande att höra Vanna berätta hur hennes relation till sin far förändrats under berättelsens framväxande. De verkade ha kommit varandra väsentligt närmre.

Göran Rosenbergs far slutades sitt liv tragiskt; han tog sitt liv när Göran var elva år.

Göran Rosenberg gav sin bild av orsaken till hans fars självmord. Fadern orkade inte med det välordnade Sverige. Han orkade inte med att hans egna tunga och smärtsamma erfarenheter från Auschwitz inte togs emot och blev förstådda i Sverige, gavs ett gensvar. Möjligheten att knyta an till andra med besläktade erfarenheter nådde eller fick han inte.

Genom sin berättelse knyter nu Göran Rosenberg samman sin fars liv med andras erfarenheter. En läkning sker decennier efter hans fars tragiska bortgång.

Några av våra psalmer har folkmusikaliska melodier. I många av dem finns en smärta, ett vemod och på samma gång stråk av glädje och skönhet. Ett språk för smärtan och själva livet. Vi behöver dem.

Lars Söderholm

En inspelning av Mäntyvärvis komposition finns här

Mellan två vidskepelser fann jag förtröstan

Nyligen genomgick jag gråstarrsoperationer, och jag gruvade mig oerhört (och, tycker jag i efterhand, oproportionerligt) inför dem. Jag fann mig plötsligt vara fångad mellan två vidskepelser, en gammal och en ny.

 Den gamla vidskepelsen är den som säger att man inte ska ta ut någon glädje i förskott, man ska inte utmana Makterna genom övermod och hybris.

Men, säger den nya vidskepelsen, så får man inte tänka, för då påverkar ens negativa tänkande resultatet, så att kirurgen kanske slinter med kniven p g a mina negativa vibbar, eller jag försvagar kroppens läkande krafter, och då är det mitt eget fel om det går illa… Nej, det är positivt tänkande som gäller!

Så hur skulle jag göra? Vilket förhållningssätt var det rätta? Visualisera ett positivt resultat eller vara beredd på det värsta?

Mitt emellan dessa två vidskepelser hittade jag ett läge som bär, och det kan vi kalla förtröstan. Förtröstan rymmer insikten att livet/människan är både sårbar och läkbar. Förtröstan handlar både om att ha tillit till att människor vill väl och kan sitt jobb, och en tillit till att livets läkande kraft (som jag som kristen kallar Gud) är stark.

Förtröstan befriar mig från tanken att det är min inställning och mina tankar som är avgörande. Förtröstan är släkt med mindfulness, men har också en relationell aspekt. Förtröstan kan vi dela med varandra – det faktum att jag genom det välsignade Facebook lyckades uppbåda en ansenlig mängd uppmuntrande tillrop och löften om förböner hjälpte mig att landa i just förtröstan.

En förutsättning för att kunna känna förtröstan är naturligtvis att man har erfarenhet av att människor vill en väl och att de är bra på det de gör. Vi behöver dela sådana erfarenheter med varandra. Vi behöver hjälpa varandra att känna förtröstan. Jag tror världen behöver det.

 

Helene Egnell

Den Jesus jag (inte) känner

När KRISS och projektet Religion hjärta hbt inte fick ställa ut på Jesusmanifestationen härom veckan påbörjades en diskussion om homo- bi- och transpersoners plats i kyrkan och om kyrkokartans liberal-konservativ-polarisering (läs om detta: här här här här här här samt här). Diskussionen har i viss mån, men i mitt tycke otilräckligt, berört frågan om hur vi kan använda Jesus i argumentation. Oavsett om vi känner Jesus som en budbärare med Guds mandat för att tydligt förespråka heterosexualitet eller som en queer snubbe som omkullkastar heteronormen (jag har hört båda) så blir ju en grundläggande fråga ifall vi kan använda eller ens känna Jesus på ett sådant sätt, att vi ”vet” hur han skulle reagera, tänka eller tycka (detta knyter ju lite till Anders inlägg här för ett tag sedan).

Jag tror. Jag berörs av ingenting så djupt som av Kroppen som offras på världens ondskas altare för att återställa den ordning i vilken människor binds vid sin rädsla, men som ändå förmår uppstå och övervinna döden. Jag ser i Jesus människor, kvinnor och män, heteros och homos, gamla och unga, som får genomlida det meningslösa våldet. Jag vet att deltagandet i den kroppen förpliktigar mig till en delaktighet i andra människors lidande. Men jag kan inte hur jag vänder och vrider på det förmå mig att vaska fram det svar som Jesus skulle ge om han fick frågan om kvinnor får ligga med kvinnor och män med män. Ett sådant svar finns inte registrerat i bibelmaterialet, som kanske skulle vara den första källan att leta i (Matt 19:5 handlar, för de som undrat, snarare om skilsmässa).

Efter bibeln kan jag komma på två källor till kunskap om ”what Jesus would do”, eller i det här fallet tycka; erfarenheten av den personliga relationen till Jesus, samt systematiserandet av vilken slags inställning Jesus verkar ha till liknande konstruktioner. Låt mig förklara:

Den personliga (eller möjligtvis kollektiva) erfarenheten av Jesus som möts i böneliv, gudstjänst, bibelläsning och kristen gemenskap skulle kunna ge oss svar på ”Jesu inställning” i spörsmål som de kring HBT. Det verkar finnas två ingångar till detta; antingen avläser man sina känslor inför HBT som Andens ledning och sina möten med sköra HBT-personer som stöd för att de skulle vara under påverkan av ondska och konstaterar därmed att man i sin kristna erfarenhet fått klart för sig att utlevd homo- bi- och transsexualitet är andligt skadligt. Observera att jag menar detta vara en relativt giltig ståndpunkt som sådan, problemet blir när man försöker överföra sina egna idéer om skadlighet på någon annan utan att lyssna till den personens erfarenheter. Det är ju inte säkert att HBT-personen själv menar sig vara skör just på grund av sin sexualitet eller könsidentitet (men kanske på grund av hur den har blivit bemött? Den andra ingången är en personlig erfarenhet av acceptans inför Jesus, som för en del HBT-personer faktiskt också avgör deras möjlighet att alls leva ut sin identitet. Det behöver ju inte alls säga något om vad Jesus tycker ”i sak” men säger oss kanske att frälsningserfarenheten väldigt sällan är en erfarenhet av befrielse till eller från sexuell utlevelse (och att en HBT-persons erfarenhet av att vara just det kanske inte alls behöver ha sexet i fokus).

Den andra sortens resonemang bygger på att Jesus levde en viss sorts liv utifrån vilket vi kan dra slutsatser om vad han tyckte. Här skulle man till exempel kunna hävda att han levde ett traditionellt fromt judiskt liv i grunden och därmed borde ha förespråkat eller kanske uteslutande förutsatt olikkönade relationer, eller att Jesus hängde runt med så många män, invandrare, prostituerade, fifflare och andra illa omtyckta människor att han garanterat skulle befinna sig på gayställen idag. Dessa resonemang är svåra att underbygga på ett bra sätt. Vi kan konstatera att Jesus levde både i en traditionell kultur och på ett ickenormativt sätt (men kanske normativt så till vida att han inte var den enda kringvandrande predikanten i sin tid). Vi kan tvista fram och tillbaka i all evighet om det också.

(Det finns ett traditionsspår också, som till stor del handlar om äktenskapsbegreppet och ifall man behöver skaffa barn för att något ska vara giltigt, alltså inte om sexualiteten i sig. Jag lämnar den diskussionen med inställningen att det är fullt giltigt att inte tycka som jag.)

Jag skulle vilja släppa allt det där dividerandet. Medan Andreas, som jag verkligen tycker skriver väldigt fint om sin erfarenhet, hänvisar till den Jesus han känner, så skulle jag vilja viska något om den Jesus jag inte känner. Jag känner den Jesus som delar lidandet, vars kropp föraktas och plågas till döds men uppstår. Jag känner den Jesus som ritar i sanden istället för att döma äktenskapsbryterskan. Men jag känner inte Jesus tillräckligt väl för att veta vad ”synda inte mer” skulle innebära in i våra liv.

Vad jag dock är ganska övertygad om är att det vi känner Jesus för i första hand inte handlar om ett noggrant synande av våra kön och sexualliv. Erfarenheten av frälsning, förbarmande och försoning borde vi kunna enas runt oavsett åsikt. Kyrkan borde vara modig nog att möta varandras erfarenheter. Men då krävs det ju att sådana som Religion hjärta hbt får komma till de ekumeniska samlingarna, till exempel Jesusmanifestationen.

Uppsala Missionskyrka skriver för övrigt bra.

Marta Gustavsson

Göteborgs konserthus i mitt hjärta

Sen början av 70-talet har mer eller mindre regelbundna besök i Göteborgs konserthus varit en del av mitt liv. Ett funkistempel medio trettiotalet på Götaplatsen. Suveränt i sin enkelhet.

Sixten Ehrling var chefsdigent en period när jag gick dit i början. Mest minns jag honom från, tror jag, 80-talet när Carmen gavs i konsertant form på Scandinavium. Märkligt nog började musiken innan vi hann sätta oss. Ryktet förtäljer att Sixten som bodde intill på hotell Opalen ville hinna till den dagens TV-visning av serien Dallas.

Under Neeme Järvis mångåriga tid kom symfonikerna att nå upp i elitklass. Jag hörde Järvis officiella avsked (början av 2000-talet) som chefsdirigent med inlevelse och passion. Det var Gustav Mahlers Das Lied von der Erde som framfördes.

Sedan 2007 har Gustavo Dudamel varit chefsdirigent för Göteborgs symfoniker. Orkestern som numera kallas Sveriges nationalorkester har utvecklats ytterligare. Dudamel är en elektrisk dynamo som dirigent, ofta utan partitur. Hans venezuelanska ungdomsorkester var för ett par år sedan på besök. Man har startat likt i Venezuela, el sistema, i Hammarkullen för att socialt och musikaliskt bredda musikengagemanget. Simon Bolivar Youth Orchestra gav tillsammans med symfonikerna en fantastisk upplaga av Igor Stravinskis våroffer. Dudamel avslutar sitt engagemang som chefsdirigent med Mahlers andra symfoni nu i juni.

Göteborgs symfoniker väntar en ny chefsdirigent. Ett tips är Kent Nagano som gav en fantastisk konsertant framställning av Wagners Ragnarök med symfonikerna i våras. Nagano har rötter i San Fransisco och sägs älska havet. Han har en bred repertoar.  En fransk touch med finstämd mjukhet påminner om Oliver Messians som han en gång hade som handledare.

Akustiken i Göteborgs konserthus har blivit mej kär. Rummet vibrerar och sjunger som ett finstämt musikinstrument. Materialet i väggar och tak är av kanadensisk sykomorlönn.

 

 Benny Fhager

När Sverige kolliderar med världen

Från vårt lilla skyddade neutrala land kunde en gång Olof Palme ta ställning. Han uttryckte det som de flesta av oss kände inför orätter begångna mot den svage. Nu har Sverige plötsligt blivit en del av världen. En värld där svart och vitt hos andra är vitt och svart. Vi har fortfarande kvar våra instinkter och insikter; det är fel att slå den svagare, det är fel att resurser inte fördelas rättvist, att inte rättssystem fungerar som i Sverige, att svenska journalister på demokratiskt uppdrag fängslas.

Till vårt land kommer människor, som färgats för livet, eller kanske för generationer, av orättvisor, konflikter och krig. Göran Rosenbergs senaste bok visar hur länge sår är oläkta. En av mina vänner hade en fosterfar, som gav henne värme och trygghet. Men han hade också varit aktiv nazist. Under sin lyckliga barn- och ungdom märkte hon inget av det. När fosterfaderns dotterson med judiska rötter skrev en bok om sin nazistiske morfar rörde det om. Min vän fick understuckna kommentarer, hon borde ta avstånd, inte älska honom.

När vi inte känner till trauman och bakgrunder hos invandrare eller deras ättlingar blir det kollisioner med den svenska åsiktsgemenskapen. Paulina Neuding, en svensk journalist, beskrev i Jerusalem Post nyligen den aktuella situationen i Malmö (http://www.jpost.com/Opinion/Op-EdContributors/Article.aspx?id=265209). Rabbinen Kesselman måste gång på gång springa för att fly från en antisemitisk mob. Hon påpekade att Muhammed är det vanligaste namnet bland 15-åriga pojkar i Malmö. Hon skrev att deras familjer kom från länder där judar är illa sedda, i kontrast till Storbritannien och Frankrike. Hon noterar den svenska debatten om att invandrarpojkar har ett socioekonomiskt underläge, som förklaring till den utbredda antisemitismen. Hon menar att den har andra rötter, nämligen i deras muslimska miljö.

I den svenska debatten uppfattades det som ett antimuslimiskt ställningstagande, och det antyddes till och med att det är en inställning som liknar Breiviks.

Kommunalrådet Ingmar Reepalu har gjort otydliga uttalanden om den judiska kommuniteten i Malmö och judars inställning till Gazakriget. Det uppfattades som ett skuldbeläggande av enskilda personer med judisk bakgrund i en konflikt långt borta. Uttalandet kunde tolkas som ett rättfärdigande av antisemitiska strömningar hos muslimska invandrare. Man får tåla en del om man inte går emot Gazakriget.

Vi har nyligen i Ekot hört Reepalu upprört förklara att han är missförstådd.

Jag tror att vi måste förstå att alla inte är som vi. De som kommit hit tycker annorlunda. De vet något som hänt långt borta eller till och med för länge sedan. Det påverkar dem och det som händer här. De gåtor och berättelser som finns i deras familjer sitter djupare än det som är politiskt korrekt i Sverige.

Den nyligen avlidne historikern Tony Judt berättar i en intervjubok varför amerikanska judar företrädesvis stöder staten Israel. De har ofta intellektuella eller konstnärliga yrken och klarar sig bra. Lite udda, men accepterade. Men de lever i ett massivt kristet samhälle, något som de känner igen från sina familjehistorier från progromernas Östeuropa. Staten Israel, omgivet av fientliga folk, men militärt starkt, blir en slags yttersta garant för deras säkerhet.

Kan man säga i Sverige att det är rimligt och naturligt att svenska judar känner starka band till staten Israel, även om många också uttrycker kritiska åsikter mot nuvarande regim? Kan man säga i Sverige att det inte är underligt att pojkar som heter Muhammed i Malmö hatar alla som bär kippa och kallar sig judar? Kan det vara så att problemet med rasistiska hatutbrott har sina rötter i faktiska konflikter, nu eller generationer bakåt? Och att vi inte vet hur vi skall hantera detta, inte har den minsta aning. Det  vi har tillgång är våra egna minnen av rösträttsreformer, saltsjöbadsanda, avtal mellan fack och arbetsgivare, omröstningar i riksdagen om ATP eller folkomröstningar om kärnkraft.

Världen är större än Sverige, men vi bor i den. Det som sitter djupt hos våra nya svenskar måste vi förstå, utan att acceptera alla handlingar det leder till.

När uppstår en Breivik inom oss själva?

 

Erik Lundgren

Tre humanismer – tre ideal?

Den första humanismetiketten jag lärde mig fick jag för länge sedan genom skolans schabloner kring de två stora utbildningsriktningarna Teknisk eller Naturvetenskaplig linje och Humanistisk linje – där humanistisk utbildning stod för språk, litteratur, historia, filosofi, psykologi och religion bl.a. Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att trenden var att naturvetenskapen ensamt var vetenskap medan humaniora var någon sorts ”wannabe”-vetenskap. Gemensamt ideal för dessa humanister var kunskap och reflektion på hög teoretisk nivå och idoga försök att få sin vetenskap erkänd som vetenskap. Själv blev jag ekonom med låg utbildning och kunde aldrig mäta mig med stjärnorna. Ekonomi är kanske den ”humaniora” som kommit längst i försöken att ses som vetenskap – kanske är det siffrorna som förleder tanken. På det hela taget ser dessa humanister sig själva som en kulturelit, som har inget eller mycket lite med den arbetande eller tärande majoriteten att göra.

Den andra humanismetiketten jag fick grepp om som 20-åring var de som organiserade sig som Humanetiska förbundet – de som nu kallar sig Humanisterna med stort H. Jag minns det som skrämmande när jag fick tag i en av deras skrifter. Men det är längesen nu och jag kan idag inte redogöra för vad jag uppfattade som skrämmande. Idag tycks deras ideal vara vetenskapen i dess renaste form, vilket jag bara kan förstå som naturvetenskap eftersom det mesta av humanvetenskapen är till brädden fylld av trosföreställningar som får företräde först när många delar dem. Eller är dessa Humanister bara en utväxt av den akademiska eliten som fått med sig antiintellektuella eller icke-akademiker genom sin uttalade religionsfientlighet och deras kamp mot tomtar och troll. Jag har svårt att se hur dessa ideal kan företräda människan och mänskligheten i all dess mångfald av kunskap och okunskap, fattigdom och rikedom och överflödande religiositet. Den tredje etiketten har jag blivit klar över först på gamla dar, trots att jag varit aktivt religiös och kristen i alla år – eller kanske just därför.

Som kristen har jag otaliga gånger funnit mig i konfrontation mot krafter inom min egen religion som vill frånta människan hennes myndighet över sitt liv, i tron att Gud inte accepterar andra människor än de som beter sig som lydig boskap – Gud som guldvaskare som ser mänskligheten som värdelös råvara ur vilket man kan vaska fram guldklimpar. En människosyn som ibland kallas kristen men som dömer människor till evig död. Jag har alltid dragits åt en människosyn som beskriver människan, oavsett världsbild och föreställningsvärld som Guds potentiella medarbetare: födda att bygga mänsklighetens gemensamma hus, fullvärdiga hantverkare med sin personliga uppsättning gåvor men med full möjlighet att vägra. Den myndiga människan som inte blir myndig p.g.a. hög utbildning, akademiska poäng, stor ärvd eller förvärvad rikedom, politisk eller ekonomisk makt. En fullvärdig myndighet som ges till det växande barnet, till den fattige och sjuke, till den obildade, till den utstötte. Vem kan ge en sådan myndighet till människan?

Det är bara den störste som kan ge myndighet till dem som är underställda. Underställda kan bara göra det genom att ta makten över andra. Bara människans skapare kan ge hela mänskligheten det grundvärde som gör henne myndig. Jag har insett att jag bara genom kristen humanism har verktyg att erkänna varje människa som fullvärdig, oavsett religion, oavsett status, oavsett makt och rikedom, fiende eller vän.

 

Sten Högberg