Såld till lägstbjudande

12 januari 2016

Min far Harrys uppväxtmiljö i norra Bohuslän var kantad av skär och skärvor. Efter att hans far Malcolm emigrerat till USA 1916 fick familjen i Fjällbacka allt svårare att klara sej. Hans mor Augusta orkade inte med hemsituationen utan föll igenom psykiskt. Hon fördes till Vänersborgs Hospital (kallat Restads sjukhus 1932) och blev kvar där till sin död i slutet av 50-talet.

1917 fick socknen Kville, dit Fjällbacka hörde, ta hand om de tre barnen John 11 år, Harry 7 år och Rut 4 år. Barnen blev sockenbarn. Det annonserades ut i Kville kyrka inför sockenstämman att barnen skulle fördelas till självägande bonde som var lägstbjudande. Detta för att hålla socknens kostnader nere. Man fick en placering av barnen som också ansågs som viss arbetskraft i jordbruket. Fattigauktioner av barn var kontroversiellt och förbjöds enligt lag 1918. Författaren Harry Martinson berättar i boken Nässlorna blomma om barnauktioner och hur han fick vandra från gård till gård utnyttjad som arbetskraft och utsvulten på kärlek.

Kville socken var präglat av schartauanism. 1853-1879 var den kände schartaupredikanten Johan Henrik Holmquist verksam som kyrkoherde i bygden. Timslånga svaveldrypande predikningar var att vänta. Här gällde nådens ordning och att rädda människorna undan synden. På ett par år byggdes under hårda umbäranden Kville kyrka GetAttachment.aspx(invigd 1864). Kville kyrka rymde 1800 platser och var kanske landsbygdens största kyrka. Kyrkan kallades katedralen i Kville och sågs delvis som domkyrka för schartauanismen.

Harry blev auktionerad till en gård Skistad nära Kville kyrka. Gården hade en egen pojk i hans ålder som han blev kamrat med. Harry blev väl behandlad, nästan som ett eget barn, och stannade kvar i gården under hela uppväxten. Han lärde sej att sköta ett lantbruk. De andra barnen John och Rut kom under otrygga förhållanden och fick byta gårdar. Hos båda kom det att innebära en brist på grundtrygghet. Rut som var yngst kom så småningom att arbeta vid Restad sjukhus och blev själv lidande av egen psykisk sjukdom. John flyttade till Surte, blev pingstvän och familjefar till en åttabarnsfamilj. Han lämnade sedan familjen för ett nytt förhållande i Göteborg. Familjen i Surte klarade sej genom sammanhållning men John var inte populär.

Harry var präglad av sin uppväxtmiljö men hade klarat sej rätt bra. Han var stark psykiskt och fysiskt. En riktig arbetskarl. Han träffade en ung kvinna, Birgit i Lindome, när han arbetade på vägen bredvid lantgården Ljunghalla. Hon ville dela hans liv och man skaffade sej en liten lägenhet vid Heden i Göteborg på Bohusgatan.

Harry hade fått nog av kyrka under uppväxttiden och kom under hela sitt liv vara tveksam till kyrkan. Kyrkan fick människor att lyda och underkasta sej . Harry gick med socialdemokraterna på första maj till sin hustrus förskräckelse, hon kom från en delvis konservativ kyrklig bondesläkt. Birgit tog arbete på en syfabrik i Göteborg. Paret levde ett enkelt men rätt bra liv. Man gick på matinéer på bio och skaffade sej vänner i stan. Harry var ofta på Ullevi då han gillade fotboll.

Detta var 1930-tal. I Birgits föräldrahem hände saker. Hennes far dog och ett tag därefter hennes bror som var tänkt att ta över gården. Så hände det sej att paret Harry och Birgit fick ta över Ljunghalla gård. Harry hade nu glädje av uppväxten på Skistad i Kville och gav sej med liv och lust in på äventyret att ta över och utveckla gården i Lindome.

Min far Harry sa själv om sin uppväxt att han var den som klarade sej. Men han var påverkad av sin barndom. Han hade en panisk förskräckelse för att bli fattig och ville inte ta lån. Socialdemokratin lämnade han så småningom för Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Han behöll en sund skepsis mot fina manér och förljugenhet.

 

Benny Fhager


Långfredagstankar

19 april 2014

Idag är det långfredag, och jag har just kommit hem från gudstjänsten, som jag lämnade i förtid. Innan Improperierna, närmare bestämt. För om jag hade stannat kvar, hade jag varit tvungen att ta en diskussion med tjänstgörande präst om lämpligheten av att framföra ett verk som är ett så tydligt uttryck för kyrkans antijudiska tradition, och jag kände att jag inte riktigt orkade ta den fajten igen. Men fajten måste tas, inte minst idag när ett öppet nazistiskt parti kandiderar i allmänna val.
Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. I Svenska kyrkans långfredagsgudstjänst framförs ofta en mycket vacker tonsättning av Palestrina. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i GT blir effekten att det är det judiska folket som anklagas för att ha dödat Jesus.

När jag påpekar detta ställer sig många oförstående, eller blir väldigt upprörda. ”Jag uppfattar den inte som antijudisk, jag tänker att det är mig som förebråelserna riktas emot”, säger de. Och visst, det är ju det som är poängen när vi framför Improperierna i gudstjänsten, i alla fall de senaste 70 åren.
Men deras historia ser annorlunda ut. De är del av en tradition där kristna efter långfredagens gudstjänst gick ut och trakasserade och dödade judar, brände deras hem och synagogor, som straff för att de dödat Jesus. Predikanten hade kanske citerat Luthers ord om hur man ska bemöta en jude som ”hädar”: ”Jag skulle slå honom i ansiktet och om med mitt svärd. Eftersom människors och Guds lag tillåter att vi dödar en rövare, hur mycket mer är det då inte tillåtet att döda den som hädar?” Jo, han sade faktiskt så.

Enbart denna historiska skuld, som till stor del är bortträngd ur kyrkans kollektiva medvetande, borde vara nog för att för alltid bannlysa Improperierna ur gudstjänsten. Det borde inte gå att hävda dels att texten är hämtad ur Bibeln, dels att den som lyssnar ska tillämpa den på sig själv. Gamla Testamentet är visserligen fullt av förebråelser mot det judiska folket för att de bryter mot Förbundet, men när kristna kopplar ihop denna interna självkritik med Kristi lidande och död blir det helt fel. Även om jag identifierar mig med dem som har syndat, så är det judarna som är bilden för syndaren. Och det präglar undermedvetet min bild av judar.

I föregående kvälls skärtorsdagsmässa talade prästen upprepade gånger om det judiska påskfirandet i imperfekt. I kontexten är det inte så konstigt, det handlade om påskfirandet på Jesu tid, men det ger ändå åhöraren ett intryck av att judendomen är något som tillhör det förgångna. Och det är ett vanligt tema i kyrkans liturgi och förkunnelse. Ett exempel är den nu borttagna versen i Bereden väg för Herran: ”Jerusalem är öde, dess murar fallit ner, dess präster äro döde, dess tempel är ej mer”. Sammantaget kan man säga att vad jag fick höra om judar i kyrkan denna helg var: de brukade fira påsk, sedan dödade de Jesus, och nu är det vi som firar den riktiga påsken.

Varför väcker det så starka känslor att peka på antijudiska teman i Improperierna och andra delar av vår liturgi och psalmskatt? Jag tror det finns två skäl. Efter Förintelsen finns det inget värre man kan anklagas för än att vara antisemit. Det är värre än att kallas rasist eller islamofob. Att erkänna att jag nog bär på en omedveten rasism är inte så svårt, inte heller att erkänna att islam är något nytt och främmande som jag har fördomar emot. Men att vara antisemit, en Hitlers gelike: att jag skulle vara så ond ryms inte i min självbild!

Det andra skälet är att det är svårt att erkänna att något som är vackert också kan vara ont. Improperierna i Palestrinas tondräkt är oerhört vackra. De slår an strängar i vårt inre, som för många är förknippade med djupa andliga erfarenheter. Att det samtidigt skulle kunna förknippas med något så destruktivt som judeförföljelser är oerhört. Det går nästan inte att ta in. Och det leder också till insikten att det finns mycket i vår tradition som vi måste göra upp med. ”Vad blir kvar?” är frågan som väcker ännu större oro.

Svenska Motståndsrörelsen klottrar hakkors och Svenskarnas parti ställer upp i kommunalvalet. Vi kan inte längre, som för några år sedan, inbilla oss att antisemitismen är något som tillhör det förgångna. Den sekulära antisemitismen har kraftiga rottrådar i kyrkans antijudiska förkunnelse och praktik genom århundradena. Därför är det nödvändigt att vi gör upp med den på ett mera tydligt sätt än hittills, även om det gör ont.
Dokumentet Guds vägar http://www.svenskakyrkan.se/km-2001/skrivelser/2001-5/KsSkr2001-5bil1.shtml,
som utkom 2001, är enligt överskriften ”en grund för Svenska kyrkans fortsatta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro och bekännelse”. Det är hög tid att aktualisera denna reflektion och detta samtal.

Helene Egnell


Pussy riots och dick revenges

27 augusti 2012

Rättegången mot och straffen för de tre Pussy Riot-medlemmarna har väckt uppmärksamhet och reaktioner långt utanför Rysslands gränser. Protesterna har varit omfattande mot fängslandena och de hårda domarna; två års fängelse för ”huliganism”.

Hufvudstadsbladets Anna-Lena Laurén http://www.flamman.se/protest-riktades-i-forsta-hand-mot-kyrkan#share_node menar att varken anhängare eller kritiker förstått vilka de är. I Sverige har de framställts som ett vilt punkband men de är snarare intellektuella som utfört en högst medveten politisk protest främst riktad mot kyrkan. De är feminister med tydlig hemvist inom den ryska ortodoxa kyrkan. Deras krav är egentligen ganska modesta; sexuella minoriteters rättigheter och att kyrkan skall skiljas från staten. Det är troligen det senare som fått många att se det som en politisk dom. I protesten utförd i Frälsarkatedralen, framförde Pussy Riot en bön till jungfru Maria om att frälsas från Putin. Med det pekade de på de nära banden mellan den politiska makten och kyrkan. Ortodoxa kyrkan är en maktfaktor i dagens Ryssland på väg att bli rik. Både Putin och Medvedev tycker om att synas på gudstjänster, menar Laurén. Med Pussy Riot började en granskning i ryska medier av kyrkan som inte skett tidigare. Nadezjda Tolokonnokova  citerade Sokrates, Voltaire, apostlar och Jesus ur minnet i sitt försvarstal. Som troende utmanade hon många konservativa krafter. ”Jag har kommit för vittna om sanningen”, sade Jesus till Pilatus i sitt försvartal, oklart är om detta citerades i rätten i Moskva.

Även andra sanningssägare som utmanat makthavare har uppmärksammats den senaste tiden; i torsdags visade SvT Fredrik Gerttens dokumentär Big boys Gone Bananas! www.svt.se/2.174787/1.2831969/big_boys_gone_bananas  om hur bananjätten Dole skrämdes för att tysta och stoppa hans och Margarete Jangårds första dokumentärfilm Bananas!.  

Det handlar om maktens män hotade av andra berättelser än de själva vill höra om sig. Kännetecknande är hur de använder makten i rent repressiva syften. De slår tillbaka hårt, mycket hårt. Pussy iots möts av Dick revenges. Och därmed avslöjas de. Våld och hot om våld används ofta i försöken att stoppa sanningar.

Anders Wesslund


Den Jesus jag (inte) känner

16 maj 2012

När KRISS och projektet Religion hjärta hbt inte fick ställa ut på Jesusmanifestationen härom veckan påbörjades en diskussion om homo- bi- och transpersoners plats i kyrkan och om kyrkokartans liberal-konservativ-polarisering (läs om detta: här här här här här här samt här). Diskussionen har i viss mån, men i mitt tycke otilräckligt, berört frågan om hur vi kan använda Jesus i argumentation. Oavsett om vi känner Jesus som en budbärare med Guds mandat för att tydligt förespråka heterosexualitet eller som en queer snubbe som omkullkastar heteronormen (jag har hört båda) så blir ju en grundläggande fråga ifall vi kan använda eller ens känna Jesus på ett sådant sätt, att vi ”vet” hur han skulle reagera, tänka eller tycka (detta knyter ju lite till Anders inlägg här för ett tag sedan).

Jag tror. Jag berörs av ingenting så djupt som av Kroppen som offras på världens ondskas altare för att återställa den ordning i vilken människor binds vid sin rädsla, men som ändå förmår uppstå och övervinna döden. Jag ser i Jesus människor, kvinnor och män, heteros och homos, gamla och unga, som får genomlida det meningslösa våldet. Jag vet att deltagandet i den kroppen förpliktigar mig till en delaktighet i andra människors lidande. Men jag kan inte hur jag vänder och vrider på det förmå mig att vaska fram det svar som Jesus skulle ge om han fick frågan om kvinnor får ligga med kvinnor och män med män. Ett sådant svar finns inte registrerat i bibelmaterialet, som kanske skulle vara den första källan att leta i (Matt 19:5 handlar, för de som undrat, snarare om skilsmässa).

Efter bibeln kan jag komma på två källor till kunskap om ”what Jesus would do”, eller i det här fallet tycka; erfarenheten av den personliga relationen till Jesus, samt systematiserandet av vilken slags inställning Jesus verkar ha till liknande konstruktioner. Låt mig förklara:

Den personliga (eller möjligtvis kollektiva) erfarenheten av Jesus som möts i böneliv, gudstjänst, bibelläsning och kristen gemenskap skulle kunna ge oss svar på ”Jesu inställning” i spörsmål som de kring HBT. Det verkar finnas två ingångar till detta; antingen avläser man sina känslor inför HBT som Andens ledning och sina möten med sköra HBT-personer som stöd för att de skulle vara under påverkan av ondska och konstaterar därmed att man i sin kristna erfarenhet fått klart för sig att utlevd homo- bi- och transsexualitet är andligt skadligt. Observera att jag menar detta vara en relativt giltig ståndpunkt som sådan, problemet blir när man försöker överföra sina egna idéer om skadlighet på någon annan utan att lyssna till den personens erfarenheter. Det är ju inte säkert att HBT-personen själv menar sig vara skör just på grund av sin sexualitet eller könsidentitet (men kanske på grund av hur den har blivit bemött? Den andra ingången är en personlig erfarenhet av acceptans inför Jesus, som för en del HBT-personer faktiskt också avgör deras möjlighet att alls leva ut sin identitet. Det behöver ju inte alls säga något om vad Jesus tycker ”i sak” men säger oss kanske att frälsningserfarenheten väldigt sällan är en erfarenhet av befrielse till eller från sexuell utlevelse (och att en HBT-persons erfarenhet av att vara just det kanske inte alls behöver ha sexet i fokus).

Den andra sortens resonemang bygger på att Jesus levde en viss sorts liv utifrån vilket vi kan dra slutsatser om vad han tyckte. Här skulle man till exempel kunna hävda att han levde ett traditionellt fromt judiskt liv i grunden och därmed borde ha förespråkat eller kanske uteslutande förutsatt olikkönade relationer, eller att Jesus hängde runt med så många män, invandrare, prostituerade, fifflare och andra illa omtyckta människor att han garanterat skulle befinna sig på gayställen idag. Dessa resonemang är svåra att underbygga på ett bra sätt. Vi kan konstatera att Jesus levde både i en traditionell kultur och på ett ickenormativt sätt (men kanske normativt så till vida att han inte var den enda kringvandrande predikanten i sin tid). Vi kan tvista fram och tillbaka i all evighet om det också.

(Det finns ett traditionsspår också, som till stor del handlar om äktenskapsbegreppet och ifall man behöver skaffa barn för att något ska vara giltigt, alltså inte om sexualiteten i sig. Jag lämnar den diskussionen med inställningen att det är fullt giltigt att inte tycka som jag.)

Jag skulle vilja släppa allt det där dividerandet. Medan Andreas, som jag verkligen tycker skriver väldigt fint om sin erfarenhet, hänvisar till den Jesus han känner, så skulle jag vilja viska något om den Jesus jag inte känner. Jag känner den Jesus som delar lidandet, vars kropp föraktas och plågas till döds men uppstår. Jag känner den Jesus som ritar i sanden istället för att döma äktenskapsbryterskan. Men jag känner inte Jesus tillräckligt väl för att veta vad ”synda inte mer” skulle innebära in i våra liv.

Vad jag dock är ganska övertygad om är att det vi känner Jesus för i första hand inte handlar om ett noggrant synande av våra kön och sexualliv. Erfarenheten av frälsning, förbarmande och försoning borde vi kunna enas runt oavsett åsikt. Kyrkan borde vara modig nog att möta varandras erfarenheter. Men då krävs det ju att sådana som Religion hjärta hbt får komma till de ekumeniska samlingarna, till exempel Jesusmanifestationen.

Uppsala Missionskyrka skriver för övrigt bra.

Marta Gustavsson


Birro och bilden av kristen tro

30 april 2012

Hittar en artikel i GP som Benny Fhager tipsade om. Läsvärd, tycker jag:

Elin Grelsson Almestad: Birro svärtar ner Guds kärlek – Kultur & Nöje – www.gp.se 
 
 
Anders Wesslund

Den andliga läsningens konsekvenser

10 februari 2012

 Jag är just nu inne i en skarp teologisk dispyt med djupa konsekvenser för det interreligiösa arbetet i Malmö som jag är involverad i. En representant för det ortodoxa lägret i den kristna familjen utvecklar ett kraftfullt motstånd mot tanken att muslimer tror på samma Gud och anser sig därmed förhindrad att besöka moskén. Huvudargumentet för min disputant är att när Muhammed identifierade Kabastenens gudom med Allah så gör han Allah till en avgud. Det är i och för sig en intressant hantering av religionshistorisk kunskap om det inte vore så att tesen kopplas samman med moseböckernas dödliga domslut över den som tillber en annan gud än Herren. Jag blir skakad och känner inte igen Kristus i den andliga läsning som ligger till grund för domslutet. Detta är inte en enstaka företeelse utan rätt utbredd i flera kristna läger, men mest där bibelkunskapen är låg och fördomarna många.

Malmö är idag återigen utsatt för en växande rädsla då det dödliga våldet krupit närmare. Allt fler riktar sin rädsla mot de invandrargrupper som dras in i olika maffialiknande gäng. Det tycks som om mönstret för uppgörelser mellan ovänner genom att använda skjutvapen och knip sprider sig i vidare kretsar. Det är tufft att bära vapen och inte ta skit. Rädsla, vrede och en världsbild som vill utöva makt med våld kan leda till outhärdliga konsekvenser.

Mycket görs för att alla goda krafter ska samlas i ett gemensamt byggande av en fredens stad, men det går sakta. De moskéer och imamer som kämpar för att samla sina goda krafter till stöd för Malmö  möter ifrågasättande både från sekulära grupper som är mer öppet och från kristna grupper där det är mer fördolt.

Det finns en läsning av bibeln som antingen är enögd, tvåögd eller treögd. Läsningen med ett öga står för den läsning jag gör av fördom om och fruktan och rädsla för den Gud jag läser om. Det är en läsning i en eller två dimensioner. Det kan leda till förkastande eller till sträng lydnad under en kärlekslös lag. Det är för mig inte kristen läsning. Att läsa med två ögon betyder för mig att också läsa med förnuftets öga i ett tredimensionellt seende. Då går det att se bakom och igenom mina egna vanföreställningar, ifrågasätta mina slutsatser och gå på djupet. Det är en rekommenderad väg för alla men inte givet kristen. Det tredje ögat är kärlekens öga som ger en fjärde dimension – tiden, förvandlingen, upprättelsen, nåden. En andlig läsning av bibeln utan kärlekens och trons öga leder inte till Kristus. Det är först där vi kan möta fiender som vänner och försonas med rädslan. Vi behöver läsa med alla tre ögonen annars är vi inte sanna mot oss själva eller någon annan.

 

Sten Högberg


Det snurrar fort kring Kd nu

04 oktober 2011

Riksting i slutet av januari. Veteranen Mats Odell utmanar Hägglund öppet. Fler utmanare står på tur. Pajasen Marcus Birro var partiledarkandidat ett halvt dygn innan han började fundera över vad bisyssla är. Han gick miste om ledarskapet för TV4 Kvällsöppet på kuppen.

Kd på glid mot kristna högern. Sekulära nyliberaler och starkt konservativa samarbetar med konservativa kristna. Grunden för ett svenskt teaparty är lagd, men många. många turer återstår. Att Kd är ett regeringsparti är märkligt. Kanske klarar pragmatikern Hägglund att sitta kvar. Han är betydligt bättre än stora delar av partiet. Hägglunds största nackdel bland Kd:s kärnväljare är att han inte upplevs som en evangelikal kristen. Bakom Odell som är pingstvän ruvar den unga Ebba Busch från Uppsala med Livets Ord ankytning.

Benny Fhager


Var dag har nog av sin egen plåga

08 september 2011

Hörde för ett tag sen en radiogudstjänst, den kunde ha varit från vilket samfund eller kyrka som helst. Förkunnelsen lät gammaldags, om den dubbla utgången. Hur välkänd var den inte från min uppväxt, men tydligen är den fortfarande aktuell i traditionella sammanhang. Enkelt uttryckt var den rakt på sak med hänvisning till Jesusord: helvetet finns för dem som inte har hörsammat och gjort hans vilja i jordelivet. Två tankar går genom mitt huvud: 1/ det är bl a den teologin och tron som Humanisterna fångat upp i sin kritik– och jag kan inte invända mot den. 2/ så teologiskt fantasilöst och förenklat att inte antingen göra upp med denna gamla världsbild som även Jesus omfattade eller att brottas med texten på större djup. Allvaret i och Ande-meningen (sic!) går ju inte att ta miste på hos de bibliska författarna.  

Läser så om Miljöpartiet. På DN debatt http://www.dn.se/debatt/miljopartiet-maste-vara-berett-bilda-regering-med-m argumenterar förre ekonomiske talespersonen Mikaela Valtersson för regeringsbildande med Moderaterna, vilket understryks i ett Eko-inslag i veckan där en majoritet av lokala partiföreträdare håller mer. I Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article13579206.ab konstaterar språkröret Gustaf Fridolin tillsammans med Jabar Amin om alliansens regeringspolitik 2008 att ”den ensidiga fokuseringen på skattesänkningar gjorde att det inte fanns pengar över att bygga upp det som krisen bröt ner och många lärare kan vittna om hur önskan om en vikarie, en fortbildningsdag eller rentav en högre lön mötts av det krassa konstaterandet att vi inte har råd. Och det där är ju saker som ett jobbskatteavdrag inte kan betala för. Några hundralappar extra i plånboken går inte att använda för att köpa en ny lärare till barnens skola med .

Själv sitter jag på en BUP-mottagning och känner av samma sak som lärarna. Överarbete, stress, mindre tid för patienterna, sämre vårdkvalitet och indragna fortbildningar samtidigt som jag privat tjänar en hel del extra på Borgs och Reinfeldts politik. Ovanpå detta så kommer då veckans boom. Det borgerligheten närstående SNS , studieförbundet Näringsliv och Samhälle konstaterar  att det inte blev effektivare med privatiseringar i offentlig sektor, snarare ökad segregering: Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag. http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten. Vilken känga!

Vilket ben ska Miljöpartiet stå på för att behålla sin trovärdighet? Jag märker att på BUP hinner man inte att fundera på helvetet. Där finns tillräckligt många små och varje dag har nog av sin egen plåga.

Anders Wesslund


Alpha – kristenhetens McDonalds

18 maj 2011

Alpha-kurser har varit inkörsporten för många till kristen tro. Jag hyser respekt för detta, men Alphakurser är inget neutralt fenomen och bör underkastas granskning. Konceptet med en måltid, lyssna på föredrag sen diskutera är bra som form, men det förutsätter en bra ledare.

Finns det absoluta svar om kristen tro, så som Alpha menar? Idag vill vi människor mer prata om olika alternativa tolkningar. Varför se en DVD av Nicky Gumbel utan att kunna fråga honom själv? Varför överhuvudtaget använda copyrightat material av Nicky Gumbel?  Varför sträva efter att materialet skall kunna användas varhelst i världen inom olika kyrkor? Det är frågor jag ställer mig, när jag tar del av vad Alpha erbjuder.  

Alpha är en rörelse som har blivit till en storindustri med centra i London (Holy Brompton). Man kan jämföra reklamen mellan Alpha och McDonalds och finna likheter. Det är mängden som hyllas. Utslätning och förytligande lurar runt hörnet. En BigMac kan ätas i Santiago de Chile och i Trelleborg. På liknande sätt marknadsförs kristen tro. Varför inte hellre pröva lokal mat och vara glad för skillnaden i matlagningskonsten?  

Lite litteratursökning på Alpha visar på att en konservativ kristendom (speciellt bibelsyn) finns i  botten. Sandy Millar, en förgrundsgestalt i Alphas historia, har en utpräglat konservativ kristen framtoning. Han har varit biskop i Uganda bland annat.

Alpha väljer att inte betona dop och nattvard; det är som med BigMac, bara mild kryddning  – det säljer nog bättre då. Alpha tenderar även att överbetona det karismatiska. Varför en Helige ande-helg?  Varför en samling om helande?  Det torde finnas en bakgrund  och rötter i Torontoväckelsen med sina överdrifter.

Kolla in varumärket för Alpha och jämför med McDonalds – det är förytligande och mängd som gäller.

Benny Fhager