Vi önskar God jul!

24 december 2015

Idag, på julafton, publicerar vi ett bidrag av Sten Högberg kring julen som högtid. Läs gärna det. Red. önskar alla läsare en god jul, var och hur ni än möter den, firar eller inte. Även om bidragen på denna blogg är enskilda röster från medlemmar i Förbundet Kristen humanism står alla upp för en humanism som i dessa tider handlar om att påminnas om rätten att söka asyl. Det var ett stort mänskligt framsteg när denna rättighet 1948 fastslogs i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

God jul!

Red.

Annonser

Är julen kristen eller en folklig fest med kristna förtecken?

24 december 2015

För någon vecka sedan gick ärkebiskop Antje Jackelén ut i ett försvar för den kristna julen. Julen är en kristen högtid var budskapet, med det vällovliga syftet att återföra en rätt ostyrig debatt i media. I den debatten har en sida stått för en bitter anklagelse mot sekulära och andra grupper som tar lätt på det kristna budskapet som är knutet till julen och hävdar att ska man fira jul så ska man också bekänna Guds människoblivande i Kristus. En annan sida hävdar med olika argument att julen har förkristna rötter och därför inte är kristen medan några hävdar att även om julen förr var kristen så finns det andra traditionella skäl att fira jul.

Jag håller med Antje att visst är julen kristen. Det är den kristna kyrkan som sen snart tusen år stått för programmeringen av festens kärna till form och innehåll, även om det var en folklig fest även under förkristen tid där vissa delar hade helt andra religiösa förtecken, Men oavsett vilken kärna en folkfest har så är det folket som firar den, som utvecklar dess olika traditioner från trakt till trakt över tid. Det styrs varken av kyrka eller av regering. Under det sista århundradet har det styrts mest av den fria marknadens propaganda för att köpa presenter. Det är inget man kan styra över när den folkliga majoriteten stödjer marknadsekonomi. Det enda sättet för varje enskild människa är att inte låta sig styras i sitt val av firande av de krafter i samhället som har andra värderingar än de man själv bygger sitt liv på.

Själv har jag en socialliberal hållning till folkliga fester. Därför reagerar jag skarpt på när kristna företrädare kräver en kristen bekännelse för att fira en folklig fest. Det är längesen uppfattningen att svenska folket var bärare av en homogen kristen kultur bars av en majoritet av befolkningen. Om jag förstått den svenska historien rätt så har den aldrig varit homogen även om myndigheterna under flera hundra år har krävt det. Det är en omhuldad myt att Sverige blivit mångkulturellt under de sista 50-till 100 åren. Det som förändrats är hur de maktägande klasserna i landet förändrat sin syn på en kulturell mångfald som fått den att bli synlig. Därmed har kanske den största homogeniseringsprocessen börjat driven av marknadskrafter, som vill fostra oss till goda demokratiska konsumenter. De som beskriver sig som sekulära i ett sekulärt Sverige har i stort sett bara förändrat sitt språkbruk. Det som för hundra år sedan var kristna socialliberala eller socialradikala värden är idag sekulära värden. Det som för hundra till tvåhundra år sedan var en kamp mellan radikalt, liberalt och konservativt kristna är idag en kamp mellan sekulära och konservativt religiösa, där alla religiösa dras över en kam.
Ett samhälle som vårt, där religiös, etnisk. kulturell och politisk mångfald korsas med könsidentiteter och jämlikhetssträvanden, behöver utveckla sina folkliga fester oavsett om de har en religiös kärna eller inte, så att de kan firas av alla. Det är enda sättet att skapa sammanhållning i den mångfald som vill hålla samman. Social sammanhållning är det som får ett samhälle att utveckla sin maximala potential i varje tid.

Jag tror på en framtid där några av de kristnas, muslimernas, judarnas och andra religiösa och etniska folkfester blir allas egendom och det byggs folkliga traditioner tillsammans eller utspritt, oavsett vilken identitet man har. Att festa med de festande och att glädjas med de glada är samhällsbyggande. Man behöver inte ha en given trosbekännelse för att delta de troendes eller icke troendes fest om det finns tillit och respekt för den andres särart och unika bidrag. Då har vi en stor chans att dra med oss alla dem som hamnar utanför feststämning och i social ensamhet för att man inte passar in, inte har rätt beteende och rätt social kod. Så har julen blivit i vår tid och det måste brytas om den överhuvud ska bära julens kristna värden vidare – Framtidstro, fredshopp och beredskap att underordna sig det nyfödda barnets behov av skydd och tilltro till dess möjlighet till växt och mognad.

 

Sten Högberg


En grundläggande demokratifråga

20 december 2015

För att ett samhällsproblem ska beröra oss krävs oftast att det skildras genom en enskild människas livhistoria. Vi behöver möjligheten att identifiera oss med den berättelsen handlar om eller att kunna placera in personen i vår bekantskapskrets. Detta är en nödvändig förutsättning för journalistiken.

Vi har alla hört, sett och läst om missförhållanden inom äldrevården. Vi har konfronterats med uppenbara fall av vanvård som väckt mycket upprördhet.

En begränsning som dock präglar dessa framställningar av verkligheten är att det är omöjligt att avgöra om de berättelser man får sig till livs genom press, radio och tv är typiska eller avvikande undantag.

Jag menar att dessa berättelser, som är alldeles nödvändiga för att vi ska beröras av ett problem, behöver kompletteras av storskaliga undersökningar som gör det möjligt att få en överblick av hur det ser ut i allmänhet, i detta fall i äldrevården. En sådan undersökning stötte jag på nyligen i en länk i ett twitterinlägg av Marie Demker. Det är en undersökning gjord av Petri Kajonius och som lagts fram som en avhandling vid Göteborgs universitet. En kortfattad överblick ges i
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2923123-aldreomsorgen-battre-an-sitt-rykte

Vi behöver berättelserna om enskilda människor. De är under alla omständigheter relevanta och giltiga i sig själva. Men vi behöver också att de övergripande undersökningar som utförs görs tillgängliga i korta och lättlästa sammanfattningar. Först när man tagit in bägge perspektiven blir det möjligt att ta ställning till samhällsproblemet. Jag har här valt äldrevården som ett exempel. Men den här frågan har en mycket allmännare giltighet än så. Jag ser detta som en grundläggande fråga för demokratins hälsa: att vi är så välinformerade som möjligt. Både berörda och sakliga på samma gång.

 

Lars Söderholm


Att kritisera Koranen är inte religionskritik

15 december 2015

Björn Ulvaeus tar i Expressen 13/12 upp frågan varför man inte får kritisera Koranen när kritik av ismer är så viktigt för att skapa tvivel på falska tankekonstruktioner och därmed ödmjukhet inför det mänskliga samspelet. Min första känsla är att Ulvaeus inte gillar att han får mothugg när han presenterar sina egna ”sanningar”. Min andra tanke är mer sympatisk när den fokuserar på hans positionering någonstans emellan de som vet att Gud finns och de som vet att Gud inte finns. Den sker när han berättar om biskopen av Canterburys bekännelse ”att han tvivlar ibland.” Ulvaeus erkänner att han känner medkänsla med Justin Welby. Det är denna känsla av tvivel som jag tolkat som nyckeln till hans debattinlägg. Med det som sympatisk tolkningsnyckel vill jag ge följande kritiska kommentarer.

1. Biskopens bekännelse om tvivel är ingen revolutionerande sak. Det är istället uttryck för autentisk kristen tro. Det är bara sällsynt att ledare för stora kyrkor vågar uttrycka det i det moderna tidevarv som dominerar vårt tänkande. Det finns ingen hållbar tro som inte bär på tvivel – känslan av tvivel är en viktig del i fördjupning av tro. Tro som Vetande finns inte om man har anledning att tvivla på det – däremot är tvivel i form av ett kritiskt förhållningssätt en viktig ingrediens i arbetet fram mot vetande inom de vetenskapliga disciplinerna. I det moderna är det vetandet som står högst i kurs medan tro och tvivel eller osäkerhet förhånas eller degraderas. Det förleder många människor i vår tid att övertolka tro till absolut vetande – ett farligt gift i religiösa sammanhang. Religionskritik är att sätta tummen på sådan övertolkning. Men eftersom vår moderna tidsanda förhärligar makt som bygger på absolut vetande så är fundamentalism och bokstavstro en stark lockelse oavsett religion eller filosofiska och politiska ismer.

2. Då jag vet att Ulvaeus är mer intresserad av att tvivla på kristendom och islam än av ateism och kapitalism eller en rad andra ismer som jag sällan läser Ulvaeustexter om, återgår jag till kritiken av de religiösa urkunderna. Jag vill påstå att kritik av Koranen eller Bibeln eller andra religiösa urkunder inte är religionskritik. Det är mest en kritik av den egna tolkningen av nämnda urkund. Om man ska göra det offentligt krävs att man utgår från att den egna tolkningen är sann, vilket man lätt stärks i om många står bakom och hurrar. Det är samtidigt en kritik av de religiösa grupper som tolkar sin urkund på samma sätt som kritikern. Problemet med Ulvaeus text är formuleringen ”kritisera Koranen”. Det är stor skillnad på religionen och den urkund den bygger på, lika stor om inte större skillnad än den vetenskap som bygger på Einsteins teorier och på den text där han skrivit ner sin teori. Det är stor skillnad att kritisera att författaren skrev det han (oftast en han) skrev och att kritisera tankebyggnaden som efterföljarna gjorde. Det är tankebyggnaderna – för de är otaliga – som ska kritiseras och ifrågasättas – framförallt när de leder till terrorism, våld och förtryck.
När Ulvaeus försäkrar att det är Koranen och inte de troende han kritiserar så väjer han för det centrala i all religionskritik, att det handlar om den troende människans tankebygge och tolkning och inte om urkunden i sig. Den existerar och ska hanteras genom historisk kritisk tolkning.
3. Terrorism är ett militärt taktiskt psykologiskt vapen för destabilisering som upprorsarméer eller nationella arméer använder sig av när man planerar att på sikt skaffa sig kontroll över ett territorium. Det är ingen religiös företeelse. Det har funnits i alla tider och varit ett av Västvärldens främsta vapen när man koloniserade världen från 1500-talet och framåt. I vår moderna tid har det mest effektivt använts av kommunister, nazister, fascister och nationalister som velat utöka ”Lebensraum” för den egna stam-identiteten. En del av dessa, t.ex. Nordirland och Serbien i nära tid och rum samt Ryssland, Turkiet och flera politiska och nationalistiska stambildningar i Mellanöstern, har använt sin religion och omtolkat den till snäv nationalism som befrämjar våldsanvändning.

4. Den bästa religionskritiken är ställningstagandet mot våldsförhärligande fundamentalistiska och bokstavstroende uttolkningar av religion genom att stödja och bygga ut och ge makt åt de tolkningar av religiösa urkunder som befordrar fred, försoning och samförstånd över gränserna mellan nationer, kulturer och religioner.

 

Sten Högberg


Hur gamla kan människor bli?

11 december 2015

Medierna fylls under några dagar av reportage om forskare som styrda av sin nyfikenhet gjort upptäckter om grundläggande biologiska fenomen som kunde användas för att minska risken för död i malaria. Svensken Lindahl upptäckte tillsammans med andra hur celler kan reparera tusentals DNA-skador, vilket öppnar nya vägar för behandling av cancer. DNA-reparationsfel kan möjligen också förklara åldrandet.
– Kan det leda till att förlänga livet? Hur gamla skulle vi kunna bli? frågar en nyfiken reporter.
Frågan är lika relevant som nobelpristagarnas nyfikna frågor till materien och biologin. Men torde kräva lite mer eftertanke än vad medieformatet tillåter.
De nya antimalaria-läkemedlen har redan dramatiskt minskat risken för att barn dör. Det kommer sannolikt att förlänga medellivslängden i områden med malaria.
Men att öka livschanserna hos barn har en annan valör än att göra samma sak hos äldre. Om man ökar chansen att bli fem år så ökar också möjligheten att nå vuxen ålder. Vad betyder det om en 73-åring får fem år till? Betyder det att fler får ålderssjukdomar? Tanken att förlänga vårt åldrande med fem år pekar på betydelsen av livskvalitet, om det betyder fem år till av kronisk värk, mental förvirring, ensamhet efter att ha förlorat sitt sociala nätverk.

Vinsten med att påverka åldrandet ligger nog inte i att leva flera år utan snarare att de sista åren får bättre livskvalitet. Nobelpristagarnas upptäckter, kräver de att vi också gör politiska prioriteringar?

Erik Lundgren


Symboler och tomrum

06 december 2015

Symbolen beskrivs i mitt lexikon som sinnebild, något mer konkret som föreställer och står för något bortom, något mer abstrakt. Det är alltså en inre bild, en bild i sinnet, som kräver en viss utvecklad psykisk mognad hos den enskilde individen. Utan mognaden förblir tingen och världen konkret. Samtidigt är symboler kollektiva, de återkommer som bärare av kollektiv erfarenhet. De samlar människor kring något gemensamt såsom en idrottsförenings klubbmärke, religiösa tecken eller historiska mytologiska figurer som tomtar. Laddningen är ofta stark och kan även exploateras, såsom i kommersiella varumärken.

I advents- och juletid blandas symboler friskt. Tomtar, renar och julgröt på julkort minner om ett svunnet agrarsamhälles folktro. Adventsljusstaken har tyskt ursprung, tydligt knutet till veckorna fram till den kristna julhelgen. Samtidigt töms dessa symboler alltmer på sina innebörder i senmodern tid. När symboler förlorar laddning förstoras och förmeras de. När de inte längre bär mening gränsar sökandet efter stämning och trivsel till groteskhet. Något förvrids, förvrängs – och exploateras. Jag tror det är ett av skälen till att det för varje år sätts upp alltfler ljusgirlanger runt dörrar, i träd och flaggstänger, runt balkonger och knutar, och att antalet ljusstakar och adventsstjärnor, i fönstren mångdubblas och ”become supersized”.

Man anar att bortom alla övertydliga och uppblåsta symboler längtar människor efter något annat. Något mer eller något förlorat. Den finske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 1980-talet om ett uppkommet värdetomrum i Västerlandet efter att den judiskt-kristna traditionen, som vid sidan av arvet från Grekland och antiken utgjort grundpelarna, alltmer vittrar bort. Han var pessimistisk om framtiden. Han anade mer religiöst fundamentalistiska, irrationella och sekulärt totalitära krafters återkomst men möttes av öppen kritik när han tvivlade på att mänskligheten skulle klara planetens fortbestånd.

Kyrkans adventstid är både rannsakan och hoppfull förväntan. Först kommer uppfordrande eskatologiska texter om att leva värdigt, i beredskap. Johannes döparens budskap därefter är kärvt; hycklare, inga religiösa åtbörder kan ersätta omvändelsen; har du två skjortor, ge bort den ena! I Marias lovsång kommer hoppet till uttryck; härskare ska störtas från sina troner, rika och fräcka har inget att hämta, de skickas bort tomhänta. Det är vad ad vent, ankomsten, handlar om. Sen föds Gud själv som flykting och frågar efter vem som öppnar sitt hjärta för denna flyktingfamilj. Knutet till dessa texter blir psalmerna Bered en väg för Herran och Hosianna Davids son laddade med profetisk, progressiv kraft. Hålls de isär riskerar de fungera som söt julkonfekt som klibbar igen både blodkärl och själ.

Humanister och sekulära senmoderna människor kan intellektuellt dryfta om Guds existens. Själv kan jag fastna där, men frågan är egentligen ovidkommande.( Sara Lidman lär ha fnyst åt frågan om hon trodde på Gud. Frågan verkar ha uppfattats som lika enfaldig som om att fråga om vi lever eller om man tror det finns syre i luften.) Oavsett tro eller föreställning om verkligheten återkommer en enda utmanande fråga tiderna igenom; i den kristna tron stavas den omvändelsen; den handlar helt enkelt om den enda centrala etiska frågan – hur behandlar du din medmänniska och din egen plats här på jorden? Tron visar sig i den egna och den gemensamma moralen, i handlingen.

I advent återkommer denna fråga. Nu när religionernas roll tycks återkomma är tror jag det är klokt att pejla in hur företrädarna och utövarna förhåller sig till den grundläggande etiska frågan. Och hur den besvaras av dem som gör anspråk i sin egen religions namn. Likaså kan frågan vara korrigerande till den konsumtionshets denna ultraliberala marknadsekonomi erbjuder som avgud när den exploaterar symbolerna. Ytterligare ett korrelat som frågan ger gäller de nationalistiska krafter som exploaterar symboler och kyrkans tradition för sin egen skull.

När kyrkor fylls i vårt land i advents- och juletid, ljus tänds och stämningsfulla sånger sjungs, kan symbolerna åter laddas med kraft om man uppfattar den etiska frågan i botten. Vi klarar av både att ta emot flyktingar och att skapa ett rättvist samhälle, säger den demokratiske presidentvalskandidaten Bernie Sanders i USA. Det är också adventsbudskapet i sin kärvhet, uppfordran och förväntan. Det är samma Hosianna som fann sitt uttryck i alla varma, solidariska och öppna handlingar för de flyktingar som sökt sig till Sverige under hösten.
Det gensvaret ger hopp.

 

Anders Wesslund


Unikt?

01 december 2015

Jag har på sista tiden fått flera tillfällen att irritera mig på den medielogik som säger att något måste vara ”unikt” för att det ska vara värt att rapportera om.
När jag gick på Journalisthögskolan en gång i tiden, så varnades vi för att försöka lyfta fram en positiv bild genom att ställa dem mot den förmodade negativa stereotypen. Ni vet: panorering över Tensta, speakerröst som talar om utanförskap, våld och elände – sedan zoomning till liten pojke, speakerrösten: ”men Ahmed, han trivs i Tensta!”, och så går programmet vidare med att berätta hur bra det kan vara i Tensta. Men, sade vår lärare, det hjälper inte, när man väl i inledningsvinjetten har slagit fast den negativa schablonbilden så befästs den än en gång.
I början av hösten kunde DN rapportera om ett panelsamtal mellan en rabbin, en präst och en imam i just Tensta. Detta, meddelade texten, var första gången ett sådant möte ägt rum i Stockholmstrakten. Vilket, visste vi som varit engagerade i dylika evenemang sedan 90-talet, inte var sant. Men om artikeln förmedlat att detta, om än en viktig och glädjande tilldragelse, bara var ett av en rad dialoginitiativ, hade det förmodligen inte blivit någon trespaltare, knappast ens en notis. Alltså förstärkte artikeln schablonbilden av att samarbete mellan religionerna är något ovanligt.
Någon månad därefter uppmärksammades att Stockholms moské och Katarina kyrka ingått ett ”unikt” samarbete i flyktingmottagande. Det var ju bra att det uppmärksammades, men faktum är ju att samarbete i sociala frågor är den kanske vanligaste formen av interreligiös dialog, som det finns otaliga exempel på över hela världen, och även i vårt land.
Och för en tid sedan fick vi veta att det som lockar människor till Katarina kyrka är ”att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud”. ”Unikt” med präster som tror på Gud? Ännu en bekräftelse på den gamla fördomen att Svenska kyrkan är livlös och andefattig med präster som egentligen inte tror på Gud. (”Du är ju inte som alla andra präster” tror jag är en replik som de flesta präster fått höra någon gång…)
Frågan jag ställer mig är om det inte går att lyfta fram en god sak utan att osynliggöra andra goda saker. Såväl panelsamtalet i Tensta som samarbetet mellan Katarina församling och moskén som Katarinamässan är förstås unika i den meningen att ingen gör exakt samma sak, och att varje samtal och samarbete blir unikt beroende på vilka som deltar. Kan inte det räcka? Är det inte, egentligen, en större nyhet att kunna förmedla att detta är ett av många exempel på den växande interreligiösa rörelsen, eller gudstjänstförnyelsen inom Svenska kyrkan, än att lyfta fram ”motbilder” som samtidigt bekräftar en negativ bild av verkligheten? Eller är medielogiken, som säger att det är en större nyhet att ett hus brinner ner än att det blir uppbyggt, omöjlig att rå på?
Helene Egnell