Unikt?

Jag har på sista tiden fått flera tillfällen att irritera mig på den medielogik som säger att något måste vara ”unikt” för att det ska vara värt att rapportera om.
När jag gick på Journalisthögskolan en gång i tiden, så varnades vi för att försöka lyfta fram en positiv bild genom att ställa dem mot den förmodade negativa stereotypen. Ni vet: panorering över Tensta, speakerröst som talar om utanförskap, våld och elände – sedan zoomning till liten pojke, speakerrösten: ”men Ahmed, han trivs i Tensta!”, och så går programmet vidare med att berätta hur bra det kan vara i Tensta. Men, sade vår lärare, det hjälper inte, när man väl i inledningsvinjetten har slagit fast den negativa schablonbilden så befästs den än en gång.
I början av hösten kunde DN rapportera om ett panelsamtal mellan en rabbin, en präst och en imam i just Tensta. Detta, meddelade texten, var första gången ett sådant möte ägt rum i Stockholmstrakten. Vilket, visste vi som varit engagerade i dylika evenemang sedan 90-talet, inte var sant. Men om artikeln förmedlat att detta, om än en viktig och glädjande tilldragelse, bara var ett av en rad dialoginitiativ, hade det förmodligen inte blivit någon trespaltare, knappast ens en notis. Alltså förstärkte artikeln schablonbilden av att samarbete mellan religionerna är något ovanligt.
Någon månad därefter uppmärksammades att Stockholms moské och Katarina kyrka ingått ett ”unikt” samarbete i flyktingmottagande. Det var ju bra att det uppmärksammades, men faktum är ju att samarbete i sociala frågor är den kanske vanligaste formen av interreligiös dialog, som det finns otaliga exempel på över hela världen, och även i vårt land.
Och för en tid sedan fick vi veta att det som lockar människor till Katarina kyrka är ”att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud”. ”Unikt” med präster som tror på Gud? Ännu en bekräftelse på den gamla fördomen att Svenska kyrkan är livlös och andefattig med präster som egentligen inte tror på Gud. (”Du är ju inte som alla andra präster” tror jag är en replik som de flesta präster fått höra någon gång…)
Frågan jag ställer mig är om det inte går att lyfta fram en god sak utan att osynliggöra andra goda saker. Såväl panelsamtalet i Tensta som samarbetet mellan Katarina församling och moskén som Katarinamässan är förstås unika i den meningen att ingen gör exakt samma sak, och att varje samtal och samarbete blir unikt beroende på vilka som deltar. Kan inte det räcka? Är det inte, egentligen, en större nyhet att kunna förmedla att detta är ett av många exempel på den växande interreligiösa rörelsen, eller gudstjänstförnyelsen inom Svenska kyrkan, än att lyfta fram ”motbilder” som samtidigt bekräftar en negativ bild av verkligheten? Eller är medielogiken, som säger att det är en större nyhet att ett hus brinner ner än att det blir uppbyggt, omöjlig att rå på?
Helene Egnell

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: