En grundläggande demokratifråga

20 december 2015

För att ett samhällsproblem ska beröra oss krävs oftast att det skildras genom en enskild människas livhistoria. Vi behöver möjligheten att identifiera oss med den berättelsen handlar om eller att kunna placera in personen i vår bekantskapskrets. Detta är en nödvändig förutsättning för journalistiken.

Vi har alla hört, sett och läst om missförhållanden inom äldrevården. Vi har konfronterats med uppenbara fall av vanvård som väckt mycket upprördhet.

En begränsning som dock präglar dessa framställningar av verkligheten är att det är omöjligt att avgöra om de berättelser man får sig till livs genom press, radio och tv är typiska eller avvikande undantag.

Jag menar att dessa berättelser, som är alldeles nödvändiga för att vi ska beröras av ett problem, behöver kompletteras av storskaliga undersökningar som gör det möjligt att få en överblick av hur det ser ut i allmänhet, i detta fall i äldrevården. En sådan undersökning stötte jag på nyligen i en länk i ett twitterinlägg av Marie Demker. Det är en undersökning gjord av Petri Kajonius och som lagts fram som en avhandling vid Göteborgs universitet. En kortfattad överblick ges i
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2923123-aldreomsorgen-battre-an-sitt-rykte

Vi behöver berättelserna om enskilda människor. De är under alla omständigheter relevanta och giltiga i sig själva. Men vi behöver också att de övergripande undersökningar som utförs görs tillgängliga i korta och lättlästa sammanfattningar. Först när man tagit in bägge perspektiven blir det möjligt att ta ställning till samhällsproblemet. Jag har här valt äldrevården som ett exempel. Men den här frågan har en mycket allmännare giltighet än så. Jag ser detta som en grundläggande fråga för demokratins hälsa: att vi är så välinformerade som möjligt. Både berörda och sakliga på samma gång.

 

Lars Söderholm