Att kritisera Koranen är inte religionskritik

15 december 2015

Björn Ulvaeus tar i Expressen 13/12 upp frågan varför man inte får kritisera Koranen när kritik av ismer är så viktigt för att skapa tvivel på falska tankekonstruktioner och därmed ödmjukhet inför det mänskliga samspelet. Min första känsla är att Ulvaeus inte gillar att han får mothugg när han presenterar sina egna ”sanningar”. Min andra tanke är mer sympatisk när den fokuserar på hans positionering någonstans emellan de som vet att Gud finns och de som vet att Gud inte finns. Den sker när han berättar om biskopen av Canterburys bekännelse ”att han tvivlar ibland.” Ulvaeus erkänner att han känner medkänsla med Justin Welby. Det är denna känsla av tvivel som jag tolkat som nyckeln till hans debattinlägg. Med det som sympatisk tolkningsnyckel vill jag ge följande kritiska kommentarer.

1. Biskopens bekännelse om tvivel är ingen revolutionerande sak. Det är istället uttryck för autentisk kristen tro. Det är bara sällsynt att ledare för stora kyrkor vågar uttrycka det i det moderna tidevarv som dominerar vårt tänkande. Det finns ingen hållbar tro som inte bär på tvivel – känslan av tvivel är en viktig del i fördjupning av tro. Tro som Vetande finns inte om man har anledning att tvivla på det – däremot är tvivel i form av ett kritiskt förhållningssätt en viktig ingrediens i arbetet fram mot vetande inom de vetenskapliga disciplinerna. I det moderna är det vetandet som står högst i kurs medan tro och tvivel eller osäkerhet förhånas eller degraderas. Det förleder många människor i vår tid att övertolka tro till absolut vetande – ett farligt gift i religiösa sammanhang. Religionskritik är att sätta tummen på sådan övertolkning. Men eftersom vår moderna tidsanda förhärligar makt som bygger på absolut vetande så är fundamentalism och bokstavstro en stark lockelse oavsett religion eller filosofiska och politiska ismer.

2. Då jag vet att Ulvaeus är mer intresserad av att tvivla på kristendom och islam än av ateism och kapitalism eller en rad andra ismer som jag sällan läser Ulvaeustexter om, återgår jag till kritiken av de religiösa urkunderna. Jag vill påstå att kritik av Koranen eller Bibeln eller andra religiösa urkunder inte är religionskritik. Det är mest en kritik av den egna tolkningen av nämnda urkund. Om man ska göra det offentligt krävs att man utgår från att den egna tolkningen är sann, vilket man lätt stärks i om många står bakom och hurrar. Det är samtidigt en kritik av de religiösa grupper som tolkar sin urkund på samma sätt som kritikern. Problemet med Ulvaeus text är formuleringen ”kritisera Koranen”. Det är stor skillnad på religionen och den urkund den bygger på, lika stor om inte större skillnad än den vetenskap som bygger på Einsteins teorier och på den text där han skrivit ner sin teori. Det är stor skillnad att kritisera att författaren skrev det han (oftast en han) skrev och att kritisera tankebyggnaden som efterföljarna gjorde. Det är tankebyggnaderna – för de är otaliga – som ska kritiseras och ifrågasättas – framförallt när de leder till terrorism, våld och förtryck.
När Ulvaeus försäkrar att det är Koranen och inte de troende han kritiserar så väjer han för det centrala i all religionskritik, att det handlar om den troende människans tankebygge och tolkning och inte om urkunden i sig. Den existerar och ska hanteras genom historisk kritisk tolkning.
3. Terrorism är ett militärt taktiskt psykologiskt vapen för destabilisering som upprorsarméer eller nationella arméer använder sig av när man planerar att på sikt skaffa sig kontroll över ett territorium. Det är ingen religiös företeelse. Det har funnits i alla tider och varit ett av Västvärldens främsta vapen när man koloniserade världen från 1500-talet och framåt. I vår moderna tid har det mest effektivt använts av kommunister, nazister, fascister och nationalister som velat utöka ”Lebensraum” för den egna stam-identiteten. En del av dessa, t.ex. Nordirland och Serbien i nära tid och rum samt Ryssland, Turkiet och flera politiska och nationalistiska stambildningar i Mellanöstern, har använt sin religion och omtolkat den till snäv nationalism som befrämjar våldsanvändning.

4. Den bästa religionskritiken är ställningstagandet mot våldsförhärligande fundamentalistiska och bokstavstroende uttolkningar av religion genom att stödja och bygga ut och ge makt åt de tolkningar av religiösa urkunder som befordrar fred, försoning och samförstånd över gränserna mellan nationer, kulturer och religioner.

 

Sten Högberg


J’accuse…

28 oktober 2015

Medan rapporteringen från dådet i Trollhättan rullade på Aktuellt fick jag ett meddelande från en god vän. Vet du något om det här, löd frågan.
Länken var från Mona Walters blogg. Jag länkar inte vidare, den som vill kan enkelt finna den via en sökmotor. Mona Walter är den somaliska sekulära muslimen, som mötte en konservativ form av islam när hon kom till Sverige, konverterade till kristendomen och nu ser det som sin mission att, ofta tillsammans med Sverigedemokraterna närstående personer, föra en kampanj mot islam.
Det inlägg som min vän fått sig tillsänt av en bekant handlade om en samtalskväll i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Kvällen ingick i en fördjupningskurs i kristen tro, där den ansvarige prästen valt att lägga in flera tillfällen där deltagarna skulle få bekanta sig med andra religiösa traditioner, bland dem islam, som det gällde denna kväll.
När SD-politikern Paula Bieler passerade kyrkan såg hon affischen som annonserade temat ”Handlar Koranen om våld och hat eller om kärlek och förlåtelse?”. Hon fotograferade och lade ut på Instagram och Facebook. Snart manade kommentarerna ”kunniga” människor att gå dit och ställa frågor: ”det kan bli roligt”. Hur detta gick till kan man se på en video som Jan Sjunnesson spelade in och lade upp på sin blogg, som Mona Walter länkade till.
Ett drygt 20-tal personer infann sig med det enda syftet att bevisa att Koranen bara handlar om våld och hat, och lyckades förstås dominera kvällen. Den aggression, maskerad under de arroganta flin som man ofta ser hos människor som vet att de har rätt och inte tänker lyssna på någon annan, som präglade deras uppträdande fick mig att må fysiskt illa och skaka inombords, när jag såg filmen parallellt med rapporteringen från Trollhättan. Det blev för mig tydligt att det finns en koppling mellan denna aggression och den som drev Anton Lundin Pettersson till hans dåd.
Nej, jag tror inte att någon av dem som var i S:t Jacobs kyrka denna kväll skulle vilja döda någon på grund av hens hudfärg eller religion. Inte heller att deras avsikt med att hetsa mot islam är att bana vägen för sådana dåd. Men jag menar att deras aktion har en koppling till det tankemönster vars yttersta konsekvens är terrordåd som det i Trollhättan.
Jag kan förstå att den som likt Mona Walter utsatts för påtryckningar av representanter för en reaktionär tolkning av islam, eller har flytt från mullornas Iran, som jag gissar att några av de andra i kyrkan den kvällen hade gjort, har svårt att se något gott i islam.
Men jag menar att den som medverkar till konvertering och dop av människor med dåliga erfarenheter av en annan trostradition har ett stort ansvar i att hjälpa dem att försona sig med den, och kunna se att den också har goda sidor. Den som tar emot en konvertit i sin kyrka måste göra klart att det inte är acceptabelt att förtala en annan trostradition och dess anhängare, utan att kristen tro handlar om försoning och om att ”hålla fred med andra så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom 12:18).
Uppenbarligen sprids denna YouTube-länk, och vilseledande information om vad som hände vid detta kurstillfälle av såväl enskilda kristna som av kristna publikationer. Jag menar att den som sprider material som på detta sätt hetsar mot islam, och misstänkliggör dem som för dialog med islam, bär en del av ansvaret för det samhällsklimat som får personer som Anton Lundin Pettersson att tro att de försvarar nationen när de mördar och sprider hat och rädsla. Detta ”kristet” inspirerade hat är en liten del av den hela bilden, men det är den del som vi som kristna humanister har ett särskilt ansvar för.
Min fråga till mina medkristna i alla samfund är idag: vill ni vara med och ta ansvar för att upprätta ett samtalsklimat där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och trosövertygelser? Trollhättan visar att detta är en fråga på liv och död. Så må vi då välja livet.
Helene Egnell


Varför faller vi för lidandespornografin?

31 augusti 2014

ISIS tänker könsstympa alla kvinnor mellan 11 och 46 år! Så fasansfullt, klick. Ögonblicket efter att jag delat den gruvliga nyheten kom eftertankens kranka blekhet: kan det här verkligen stämma? Ett inte alltför avancerat sökande på nätet avslöjade att detta var ett falskt rykte som första gången börjat spridas i Syrien för två år sedan. Denna gång gavs det trovärdighet genom att ha spridits av en FN-tjänsteman som borde veta bättre.
Det här är bara ett av de falska rykten som spridits i samband med sommarens grymma händelser i Mellanöstern. Ett annat var detta med korsfästa kristna i Mellanöstern. Bilden som illustrerade artikeln förde på något sätt tanken till gamla oljetryck, och den som läste det finstilta kunde se att den kom från folkmordet på armenier i början av förra århundradet. Snart visade det sig att även detta rykte var falskt. Den enda bild på någon som blivit korsfäst under ISIS framfart lär föreställa en muslim, som troligtvis dödats innan han spikades upp på korset androm till varnagel. Förfärligt och barbariskt, men långt ifrån ryktet om att korsfästelse var ett straff som islamisterna reserverat för kristna. Många av de lemlästade barn som illustrerat artiklar om kriget i Gaza har visat sig vara hämtade från Syrien. En och samma bild på en raserad kyrka i Syrien har fått illustrera rykten om att andra, helt välbehållna, kyrkor attackerats.
Och så var det kvinnan i Uppsala som enligt olika counterjihadistiska, rasistiska, ultrasionistiska internetsajter och t o m Haaretz som normalt sett är en tillförlitlig källa, anfallits och misshandlats av ett gäng muslimer i Gottsunda, som var iklädda sjalar i de palestinska färgerna, för att hon burit en davidsstjärna runt halsen. Kvinnan sade sig inte ha vågat polisanmäla av rädsla för att muslimerna skulle få reda på hennes namn och hämnas. Sajterna ondgjorde sig över att ”gammelmedia” av pur politisk korrekthet valt att inte rapportera om detta dåd. Nyheten illustrerades av ett foto på en glad blond kvinna, och ett foto som visade ett uppsvullet ansikte med helt igenmurade ögon. Hm, tänkte jag luttrat – den där bilden skulle kunna föreställa vem som helst. Och eftersom hennes namn nu spridits på allehanda internetsajter hade det väl inte gjort något om också polisen fått det? Mycket riktigt – snart kunde Metros Viralgranskaren meddela att fjädern som denna höna byggts av var att någon spottat på kvinnan och kastat ur sig ett antisemitiskt glåpord, vilket hon anmält till polisen. Vilket naturligtvis är oerhört illa i sig – men något helt annat än den story som spreds.
Det räcker så väl med alla de grymheter som ISIS faktiskt begår, med alla de barn som faktiskt dödats i bombningarna av Gaza, med de trakasserier i form av glåpord och spottloskor som judar, muslimer och rasifierade personer dagligen drabbas av i Sverige. Varför dessa falska nyheter, och vad gör de med oss?
Det obehagliga är att det inte räcker med att det finns en massa grymhet och lidande i världen, utan att det finns de som utnyttjar lidandet för sina egna syften. För naturligtvis har de som sprider dessa rykten ett syfte. Dels kan det förstås handla om att man bara vill skruva upp temperaturen lite grann för att få världen att lyssna. Men dels finns det helt klart islamofoba, antisemitiska och allmänt rasistiska agendor, där man vill utmåla sina hatobjekt som omänskliga och barbariska. Och till en del lyckas man säkert.
Men risken, när det falska ryktet avslöjats, är ju också att det får motsatt verkan. Nästa gång vi hör om angrepp på kristna/palestinier/judar tänker vi kanske att det där är nog överdrivet, det är säkert inte så farligt ändå… Det blir som med pojken som ropade ”vargen kommer”.
Och den riktigt obehagliga frågan vi alla måste ställa oss är varför vi så gärna delar dessa vidriga bilder och nyheter. Är det bara moralisk upprördhet, eller finns det något som är släkt med ”skräckblandad fascination”? Historikern Karen Halttunen har myntat begreppet ”the pornography of pain” för hur medkänslan med de lidande kunde få en nästan pornografisk kvalitet när ett känslosamt och humanitärt ideal utvecklades på 1700-talet – en fascination och lockelse i det som man ville ta avstånd från. Lidandespornografi skulle man kanske kunna säga på svenska.
Det kittlar lite att läsa om grymheter. Och för kristna finns det sedan den första kyrkans tid en särskild frestelse att romantisera martyriet och glorifiera lidandet. På internetsajten Wazala finns en utmärkt artikel om detta.
Det finns alltså skäl att hejda sig och försöka utöva lite mindfulness nästa gång en länk om ohyggliga grymheter dyker upp i flödet på sociala medier. Stanna upp och känna efter. Varför vill jag läsa denna länk och konfronteras med dessa upprörande bilder? Handlar det om ”lidandespornografi”? Och om man känner att man trots allt nog vill läsa och dela finns det anledning att ställa sig de nyktra frågor som Viralgranskaren rekommenderar:
1. Vem är det som berättar det här? Vad har personen eller källan för motiv att sprida vidare storyn?
2. Var och när hände det? Framkommer det inte riktigt i storyn var händelsen ägt rum, eller är artikeln gammal?
3. Finns det konkreta fakta att ta fasta på i storyn? Saknas referenser till namn, fysiska platser eller en bestämd tidpunkt i storyn?
4. Verkar det för bra för att vara sant? Är storyn som gjord för att twittra eller facebooka?
Om svaren är ja på en eller fler av frågorna ovan, hitta ytterligare minst en trovärdig källa som stödjer storyn. Om du inte hittar det – dela för guds skull inte vidare storyn på sociala medier, manar Viralgranskaren.
Och jag vill tillägga – även om uppgifterna förefaller vara sanna måste man fundera över vems ärenden man går när man sprider artikeln. Har den en tydlig islamofobisk, antijudisk, eller rasistisk tendens, eller ger uttryck för en glorifiering av lidande, ska man kanske ändå avstå. För min del har jag beslutat att bara dela positiva nyheter, som lyfter fram dem som trots allt verkar för förståelse och samarbete över alla de gränser våldet vill dra upp.

Helene Egnell