Klyv ett stycke trä

26 maj 2013

Klyv ett stycke trä…

Det där trästycket hade han haft i fickan ända sedan den dagen när han var ute och gick på gårdsplanen. Det var där bonden de hyrde av högg sin ved. Ett ganska magert stycke trä, med flera kvistar i. En del av stycket var rot, hade vuxit under jorden. Riktigt klart för sig varför det drog till sig hans intresse hade han inte. Kanske var det just för att han inte visste som han tog det med sig. Han fick in det i jackfickan. Tur att han hade rymliga fickor på sin slitna jacka.

Klyv stycket trä.

Tanken låg i hans huvud, skvalpade runt där han tog sig fram på den knaggliga stigen ner mot den, insjön. Närmre sjön blev växtligheten lummigare.

När han hittade en sten där han skulle slå sig ner, rasslade det till i det torra gräset. En kopparorm, tydligen.

Han erinrade sig kvinnan han träffade nyligen. Hon var i sjuttioårsåldern, hade haft problem med sin höft en tid. Operationen var inplanerad. Men höften blev plötsligt så mycket sämre, operationen måste ske tidigare än vad som var tänkt. När den var över fick hon beskedet att höften drabbats av nekros. Den hade dött, av blockerad blodtillförsel. Det hade gjort operationen mer komplicerad än väntat. Mer av konstmaterial måste ersätta hennes höft.

Han stack handen i fickan, kände på träbiten. Det var länge sedan den varit en del av trädet, pumpats igenom med näring. Också den hade drabbats av nekros.

Han tog fram träbiten. Sandpapper och en morakniv hade han i ryggsäcken. Med höger hands fingrar följde han träets yta. Trästycket hade en inböjning som fångade hans intresse. Han drog försiktigt sandpappret längs inbuktningen, fick den mjukare, fick den att träda fram tydligare.

På håll hörde han några svalor.

Klyva trästycket, nej, det kunde han inte.

Med viss möda fick han ner träbiten i jackfickan igen.

Svalorna blev ivrigare, han rycktes upp ur sina tankar.

Roten skulle han slipa med fint sandpapper. Sedan olja in. Blekt grågrön färg, ett par ganska tunna intensivt röda linjer, började han tänka. Färgen låg kvar hemma i förrådet.

När han var tillbaka på gården var det för mörkt att måla trästycket. Men att bearbeta ytan med kniv och stämjärn gick bra. Han kände att formen började stämma.

Färgerna kom på nästa förmiddag.

Han kände sig ganska nöjd med resultatet.

Så återkom tanken att klyva trästycket. Han kunde inte lämna den. En stor del av dagen gick. Men klyva stycket kunde han heller inte, han fick det inte att stämma.

Nästa morgon gick han tidigt ner till insjön. Han tog några simtag i det långgrunda vattnet. Inget spår av kopparormen den här morgonen. Han saknade den faktiskt. Han satte sig ner i gräset. Kände trästycket i fickan och drog upp det. Tanken att klyva trästycket hade inte släppt honom. Nu synade han den igen, eftertänksamt. Klyva den, nej. Men i morgonljuset såg han att trästycket hade en spricka. Det fick honom att rycka tillbaka.

Hans arbete hade varit förgäves.

Tillbaka till gården och förrådet. Hitta ett nytt trästycke och börja om? Han började leta men hittade inget. Besviken gick han in i förrådet där han hade sin verkstad. Slog sig ner. På det gamla spritköket kokade han upp lite vatten. Han hittade kaffepulvret och kaffekoppen med det halva örat.

Han sitter där och tankarna går. Han kan inte låta bli att föra handen över trästycket. Nu när han vet att det är sprucket, känner han det så tydligt med fingrarna. Så synd, tänker han.

Han lägger det ifrån sig. Går åter ut på gårdsplanen för att leta ett nytt trästycke. Jo, han hittar ett stycke och tankarna går igång, han börjar arbeta med det. Men det tidigare stycket kan han inte släppa.

Det går ytterligare ett par dagar. Gradvis går det upp för honom att sprickan i det första trästycket är på väg att bli en väsentlig del av det arbetet. Efter en del funderingar gör han sprickan aningen tydligare genom att markera den med en blålila färg som är så mörk att den knappt framträder från bakgrunden.

…så är jag där

Lars Söderholm

Annonser

Coexist Malmö – en väg till religiös samverkan

20 maj 2013

I söndagskväll restes ett stort kupoltält på Stortorget i Malmö. Genomskinligt och öppet. Med stöd av kommunens avdelning för Trygghet och Säkerhet skapades en mötesplats för fyra religioner mitt på torget – som en del av Eurovision-festivalen. I snart en vecka har detta tält fyllt av spännande panelsamtal med representanter från olika religioner, intervjuer med intressanta personligheter och sång och musik från olika kulturer och religiösa traditioner. Hela tiden en flöde av nyfikna människor som stannar till, tittar in, undrar vad det är fråga om och hamnar i samtal med någon buddist, eller en judinna, en muslim, en präst eller en frikyrkopastor eller diakon som är på plats mellan 11 och 19 varje dag.

Hur har det uppstått? – I slutet av oktober bjöds nära 30 församlingar och religiösa organisationer i Malmö, med relation till riksorganisationer som har SST bidrag. De bjöds in av SST – Statens Stöd till Trossamfunden och Malmö Stadskontors avdelning för Trygghet och Säkerhet. Omkring tjugo församlingar representerades i början. Seminarier kring Mänskliga rättigheter och Religionsfrihetslagen, värderingsövningar, ideprocessande. Det ledde fram till ett gemensamt dokument med en värdegrund som alla kunde samlas kring – med det tillägget att varje församling förväntades bjuda på sin särart. Dokumentet undertecknades av 12 församlingars ledningar. Tre muslimska, en judisk, en buddistisk, fyra frikyrkor inkl. FA, en ortodox församling och Svenska kyrkan.

Det har blivit gemensam matlagning, församlingsrally med besök i åtta församlingars lokaler, kris och katastrofövning i Stadshuset krisledningsrum och en hektisk planering för vaska fram ett namn och ett program för att göra oss synliga under Eurovisionfestivalen.

Två mål finns med denna aktiva samverkan i samspel med Stadskontoret. Det första handlar om att hitta en stödorganisation för katastrofberedskap i Malmö där församlingarna kan delta med sina ideella resurser, och på sikt också kunna stödja varandra om någon församling utsätts för hatbrott eller förstörelse. Det andra målet handlar om att på lång sikt skapa fest i Malmö på religionernas grund och bjuda in malmöborna att delta.

Ett långsiktigt fredsprojekt mellan religiösa traditioner men också en aktiv bearbetning av den mur av osäkerhet som samhällets institutioner visar kring umgänget med de religiösa grupperna i samhällskroppen. Vi följer profetens Jeremias uppmaning till judarna som förts som fångar till Babylon på 500-talet f.kr. – ”Sök den stads bästa, dit jag fört er bort i fångenskap.” .Att ta ansvar för sin stads bästa trots att stadens styrs av människor som inte har samma religion kräver tolerans för religiös mångfald. En utmaning men en spännande och nödvändig utmaning.

Ikväll avslutades dagen i Coexist Malmös Festivaltält med en panel med en representant för Tibetansk buddism, jag själv som representerade Equmeniakyrkan, Malmö Missionsförsamling och Universitetskyrkan, en judinna från synagogan och ordföranden i Bosniakiska islmska församlingen. Vi fick svara på frågor om hur vi såg på himmel och helvete i våra olika traditioner och hur vi såg på genusfrågorna utifrån en frågelapp från en gymnasist – ”Har Gud snopp?”. Mycket spännande samtal.

Sista dagen för Coexist-tältet innebär att en kippavandringdring från Synagogan avslutas vid Coexisttältet och ett panelsamtal genomförs på temat ”Svenskar är vi allihopa – om normer, normalitet och värderingar.”. Det blir buddistisk sång och en gospelkör svänger loss. En bra upptakt till Eurovisionsschlager – finalen.

Sten Högberg


Sanningen skall göra er fria

12 maj 2013

Under påsktiden läste vi i kyrkan texten om romaren Pilatus förhör med Jesus. Var det sant att han gjorde anspråk på att vara kung, en utmaning mot kejsarmakten? Jesus svarade kryptiskt att han hade kungamakt därför att han kommit till världen för att vittna om sanningen. Pilatus svar har genljudit genom historien: Vad är sanning? Och han tar inte Jesu sanning på allvar. Att hans kungamakt skulle var byggd på ett sanningsuppdrag räckte inte för en dödsdom. Begreppet sanning var för bräckligt. Pilatus går ut till folket och säger att han inte finner honom skyldig.
Vetenskaplig sanning gränsar till vad antika grekiska filosofer tänkte om sanningens logik. Om något är sant, kan inte motsatsen vara det. Om en forskare ger evidens för något, så är det sant, dvs andra forskare inte bara accepterar evidensen, utan tror också på resultatet. Än starkare blir tron om man uppfyller Poppers kriterium. Om man försökt visa att resultatet är falskt, men inte lyckas med det, så är det troligen sant.
Historien känner många exempel på handlande, som bygger på vetenskapliga sanningar. Lobotomi användes länge inom psykiatrin, vilket grundade sig på kunnande om mänskligt beteende. Det var sant att psykotiska och ångestfyllda patienter blev lugna. Äldre mentalskötare kan berätta om hur lugnt det blev på avdelningarna när lobotomin genomfördes.
Ingreppen upphörde, när en annan sanning föddes. Lobotomin medförde grava biverkningar, störning av personligheten, nedsatta intellektuella funktioner. Det var en sanning som uppstod först senare, de som i bästa tro lanserade lobotomin saknade tillgång den senare sanningen.
Ibland fuskar forskare genom att manipulera experiment eller hitta på data. Det finns en bred gråzon, forskare kan välja data som bäst passar det man vill visa utan att de är osanna. Photoshop har gett nya möjligheter att tydligare visa det man själv ser tydligt. Genom ökad kontrast kan även kritiska läsare bättre se det som forskaren är övertygad om, dvs tror på.
Forskningsfusk har inte det sanktionssystem som gäller för vanlig brottslighet. Förmodligen är tanken att forskning är självkorrigerande. Andra forskare försöker upprepa försöken, men får andra resultat och då har en första sanning undanröjts. Eller också finner forskare att resultaten var så sanna, att man själv överger gamla egna sanningar.
Människor i allmänhet har stort förtroende för forskning. Nästan ingen säger nej till att lämna blodprov, att låta forskare titta i journaler eller att besvara djupt personliga frågor. Ibland avslöjas obarmhärtigt osanna forskningsresultat. Då raseras förtroendet. När Reinharts och Rocards sanning, relationen mellan statsskuld och ekonomisk tillväxt visades bygga på ett fel i ett excel-program fick det konsekvenser. Innan misstaget upptäcktes motiverade det politiker, ofta med konservativ färg, att genomföra drastiska nedskärningar. När det uppdagades började vänsterpolitiker argumentera för motsatta åtgärder. Men att sanningen var så bräcklig, gjorde att förtroendet för vetenskaplig sanning fick en knäck. Fanns det en slags sanning i Pilatus fråga?
Sanning kan ha att göra med hur väl ett resultat stämmer med verkligheten. Det betyder att när verkligheten ändras, tex samhällsekonomin eller barns förutsättningar för skolan, så betyder det att gårdagens sanningar inte är tillämpbara, även om de fortfarande är sanna.
Vetenskaplig forskning har fått allt större betydelse som tillhygge i politiska debatter. Förmågan att välja den sanning som passar den egna agendan bäst har snart nått sin fulländning. En slags ayatollakultur, den som har sanningen (eller Gud) på sin sida kan inte ha fel.
Med all respekt för vetenskaplig sanning, det kan finnas anledning att reflektera över vad Jesus menade med sanning, en djupare innebörd; kanske ett budskap om ett syfte, en intention, en vilja, en tolkningsmöjlighet av vad Gud vill med världen.
Politik är att vilja sa Olof Palme.

Erik Lundgren