Vad är Sverige?

23 januari 2013

 Jag tillbringade julen i El Salvador. Varmt, vackra bergslandskap, nära till Stilla havet. Vänlighet, även de beväpnade vakterna i varuhusen log, när vi kom traskande med barnbarnen.

                      Längs dammiga bergsvägar kom vi till en avlägsen, fattig by. Hönsen kacklade, majs låg på torkning direkt på marken. Kristian, en teologistudent hade fått order av biskopen att åka till församlingen, där hans mamma en gång gjort insatser för fattiga och utsatta under inbördeskriget.

                      Kyrkan var några träbänkar under ett plåttak stött på en vedtrave. Den blev överfull av finklädda människor och massor av barn. Kristian spelade till julens psalmer på ett keyboard, och visade oss förtjust notboken ‘Julens sånger’. Han talar perfekt svenska, efter att ha kommit som ensamt flyktingbarn till Husum och Övik.

                      Han var välkommen och hemma i byn.

                      -Sådana som Kristian måste vara viktiga för att hålla samman landet, sa jag till min dotter.

                      -Inte alls, sa hon. El Salvador är ett land, men ingen bryr sig om landet. Några få rika familjer äger allt men betalar ingen skatt. All mat importeras från USA. Allt för många har onda familjeminnen från inbördeskriget. Det gemensamma finns inte, bara familjen, vänner eller sådana som man måste ställa in sig hos. Men presidenten är progressiv, och det finns hopp om ändring, men landet El Salvador väntar ännu på ett bli ett land.

                      Under veckorna i El Salvador läste jag en avhandling av Jan Eckerdal, Kyrkans kropp.  Han tar upp begreppet ‘föreställd gemenskap’. De människor vi fysiskt träffar i familjen, bostadsområdet,  eller församlingen har vi en naturlig samhörighet med. Det är annorlunda med större enheter som nationen. Vi måste tänka oss att vi hör till den. Vi betalar skatt, vi för politiska strider om statens roll, men träffar till slut ett demokratiskt beslut. Vi avstår från privat konsumtion för skolbarn, ensamstående eller sjuka i andra landsändar, därför att vi föreställer oss en gemenskap, ett vidare ansvar än för dem som vi har omedelbar, nära kontakt med. 

                      Det finns andra föreställda gemenskaper än nationen. Vi är pensionärer, miljöaktivister, församlingar eller tillhör politiska grupper. Sådana gemenskaper bryter nationsgränserna, de kan vara både mindre och större än nationen. Föreställda gemenskaper är inte något ensartat, vi kan höra till flera, samtidigt vara svenskar, tillhöra en frikyrka och vara med i miljörörelsen.

                      Det viktiga är att det är något som individen upplever. Den tar ställning efter demokratiska beslut eller frivilligt. Jag tror att de föreställda gemenskaper som överlever generationsskiften är sådana som bottnar i djupt upplevda individuella känslor.

                      Vad är kärnan i begreppet föreställda gemenskaper? En känsla av samhörighet med människor vi aldrig har sett, kanske aldrig kommer att se, men som bottnar i att vi förstår att vi är lika, att vi är som dom. Vi delar något som går utöver den lilla krets, som finns i vår fysiska närmiljö. Tänker man så blir diskussionen om skolavslutningarna absurd. Ett gemensamt kulturarv vårdas av dem som hör till det. Det kan inte styras av någon som vill förbjuda det gemensamma, därför att det inte passar in i en ideologi, som inte alla delar.

                      Än mer absurd blir Sverigedemokraternas inställning till svenskheten. De nya som kommer till vårt land vill ofta inget hellre än att få ett personnummer, ett arbete, slippa krig, och ingå i den föreställda gemenskapen av att vara svensk. Den innebär inte att man är som alla andra, utan man har en individuell föreställning. Att delta i en föreställd gemenskap är något man vill. Man kan också samtidigt vilja vara i annan gemenskap, den egna kulturen, med de utesluter inte varandra.

                        Det vackraste Kristian vet är Höga Kusten. Han tog dit sin sambo för några år sedan, som ingenting förstod – bara en massa berg, det har vi också i El Salvador. Kristian hade mött något mer, en gemenskap som han inte kan glömma, den vill ha nu odla i den lilla bergsbyn och andra byar i ett land som kanske är på väg att bli ett.

Erik Lundgren

Annonser

Tony Judt och vardagspolitik

12 januari 2013

Läser just nu den brittiskfödde amerikanske historikern Tony Judts lysande bok Illa far landet, Karneval förlag 2012 (www.karnevalforlag.se), om utvecklingen av de västeuropeiska staternas politik under 1900-talet. Fokus ligger dock på den senaste trettio åren och socialdemokratins tappade självförtroende. Boken beskrivs som ”en passionerad uppgörelse med det som enligt honom är kännetecknande för vår tid: materialismen och egennyttan, den okritiska beundran för marknaden, dyrkan av den privata sektorn, föraktet för den offentliga sektorn, de växande klyftorna mellan rika och fattiga, de falska föreställningarna om en gränslös tillväxt”. Judt, som undervisade vid universiteten i Oxford, Cambridge, Berkeley och New York, utmanar åt både höger och vänster med konstruktiva förslag gällande våra samhällens stora problem. Boken skrevs från sjukbädden, Judt dog 2010. ”Det är något är fullständigt fel med vårt sätt att leva idag. Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta… Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda. Vi frågar oss inte längre om domslut eller lagar är bra. Är de rättvisa? Är de befogade? Är de rättmätiga? Bidrar de till att skapa ett bättre samhälle eller en bättre värld? Detta var förr de stora politiska frågorna, även om man inte kunde förvänta sig några enkla svar. Vi måste lära oss att ställa dem på nytt.” Orden är Judts egna.

I sonens innebandylag är det föräldramöte. Vi står inför en situation där vi behöver dra in närmare 50 000 kronor till våra barns aktivitet säsongen 2012/13. Sexton familjer ska bära och dela denna kostnad. I november är det tretton, i dagsläget tolv kvar. Alla grabbar har fått i uppgift att sälja rabattkort á 100 kr för att hålla nere medlemsavgiften, laget söker sponsorer. Föräldrarna beslutar att deras grabbar ska försöka sälja minst fem kort var, sex behövs egentligen för att nå budgetmålet. De flesta föräldrarna hör till medelklassen, några egna företagare, flera som vi offentliganställda tjänstemän, andra i privat sektor. Några har svag ekonomi såsom ensamstående mamman. En del grabbar har uppenbarligen ingen hjälp med försäljningen, hos andra säljer föräldrar till arbetskamrater. Utfallet varierar. Vissa lyckas sälja fler, andra färre. En kille utan hjälp hemifrån säljer ingen och slutar sedan. För andra som slutar betalar föräldrarna sig fria. Andra anstränger sig mer och lyckas också få ut några fler rabattkort. Av var och en efter förmåga, åt alla efter behov.

När försäljningen är klar är underskottet fortfarande drygt 10 000 kr. Hur ska vi göra? Det är torsdag kväll, alla föräldrar är trötta. Ingen orkar sälja mer. ”Ja, men jag går in med det som fattas, så vi får slut på det här”, hur mycket behövs?” kommer de överrumplande orden från en pappa. Hans företag skjuter till. Våndorna löses upp, ingen behöver skjuta till något mer, vilket många var beredda att göra men svårt för vissa. Det finns en tacksamhet i luften.

Som lagledare går jag därifrån med blandade känslor. Vi är flera som bär upp laget med större ideellt engagemang än andra. Företagaren som inte avsätter någon tid (förutom denna kväll) kan gott betala, tänker jag. Men tonen var lite nedlåtande beträffande det folkrörelseaktiga slitet att dra in pengar: ”så vi får slut på det här…” Tjafset? Det kollektiva tampandet om ”småpengar”? Om mitt aktiva drivande av linjen att gemensamt jobba ihop mer? För jag vill hålla ner kostnaderna för de killar vars familjers ekonomi inte är så rymlig, de killar som inte har så mycket speltid men ändå får betala. Vilka mål har vi i laget? Kollektiva eller dolt individualistiska för vårt eget barn? Genom vårt lag drar den verklighet som Judt så levade skriver om. I detta föräldramöte, i denna förening fattar vi vardagens politiska beslut. Ska vi vara tacksamma? Har vi kommit närmare ett kollektivt mål? Och vilken är vinsten, undrar jag. Vinst? Just det ordet har en särskild laddning inom idrotten.

Lagen vann första matchen efter juluppehållet. Alla föräldrar var där.

Anders Wesslund


Torgny Segerstedt – teologen som blev tidningsredaktör och frihetskämpe

05 januari 2013

Torgny Segerstedt (1876-1945).

Uppväxt i Värmland. Modern gick tidigt bort och fadern gifte om sej. Torgny var en känslig yngling som var allvarlig och blyg. Under gymnasieåren växte ett teologiskt intresse fram. Han var rikt språkligt begåvad i klassiska språk och hebreiska.

Torgny tog studenten vid läroverket i Karlstad. Teologiprofessorn Pehr Eklund från Lund var en av censorerna. Torgny och Pehr kom att betyda mycket för varandra såväl privat som yrkesmässigt. Studentåren i Lund betydde kunskap och utveckling. Vänskapen med Pehr Eklund var inkörsporten till akademin. Ett års studier i Berlin 1898 innebar en ny inriktning teologiskt för Torgny. Segerstedt var ursprungligen teologiskt konservativ av gammalkyrklig typ. Torgny blev med tiden en stridbar liberalt inriktad teolog. Han var starkt påverkad av den danske filosofen Sören Kirkegaard och den tyske telogen Harnack. Segerstedt blev intensivt motarbetad personligt och yrkesmässigt av den kyrkliga ortodoxin. Han ansågs av dessa vara en kättare. Hans avhandling om polyteismens uppkomst blev inte formellt godkänd i Uppsala trots starkt stöd av Nathan Söderblom. Vänskapen med Pehr Nygren gjorde honom till docent i Lund och senare professor i religionshistoria i Stockholm. Men motarbetad av lundabiskopen Gottfrid Billing var han hela tiden och Torgny blev aldrig prästvigd.

Segerstedt hade träffat en norska i Berlin som blev hans fru. En speciell känsla för Norge hade han också därigenom. Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT populärt kallad handelstidningen eller HT) kallade honom som huvudredaktör 1917. Torgny blev kvar på HT till 1945 då han gick bort precis innan Tysklands kapitulering och Hitlers död.

I Torgnys liberala teologi dominerade samvetet och ett starkt frihetspatos. En mycket stark motvilja mot kyrka och ortodoxi ingick i hans liberalism. När Hitler grep makten i Tyskland 1933 skrev Torgny i HT – Herr Hitler är en förolämpning -. Han fortsatte att med pennan driva en ursinnig kamp mot nazismen. Inget kunde hindra Torgny att skriva negativt om nazismen och judeförföljelserna. Han torde tidvis ha levt under dödshot och pressades av regering och kung att hålla tyst. Ett komplext privatliv gjorde inte situationen lättare för honom. Delar av HT kom att konfiskeras, då trycktes HT med tomma fält.

 Handelstidningen var under speciellt andra världskriget av yttersta betydelse för oppositionen mot Hitler och citerades i hela Europa. Speciellt uppskattad var HT i det av Tyskland ockuperade Norge dit tidningen mer eller mindre smugglades till motståndsrörelsen underjordiskt. Torgny Segerstedts liberala teologi hade utvecklats i sekulär riktning och kom att slå ut i full blomning i motståndet mot nazismen.

I december i år 2012 hade Jan Troells film – Dom över död man – premiär. Filmen som passande nog är svartvit (trycksvärta) handlar om Torgny Segerstedts liv mellan 1933 och till hans död 1945.

Filmen är ytterligt välgjord och fäster uppmärksamheten på Segerstedts gärningar i frihetens tjänst.

Benny Fhager