Att se sin egen rasism

08 juni 2014

UR sänder en serie program av journalisten Natacha Lopez om rasismens mekanismer. Psykologiprofessorn talar om evolutionärt nedlagda beteenden. Att kategorisera är ett. För att hantera all information hjärnan tar emot blir nödvändigt och ekonomiskt; fördomen är de tidigare kategoriserade erfarenheterna inför ett fenomen, t ex ens idé om danskar, unga män eller björkar. Ett annat beteende är reaktionen inför det främmande; människor emellan är hudfärg och kulturella yttringar sådana reaktioner. Är det farligt eller kan nyfikenheten ta över?

Rasism är kontextuell och är att göra politik av fördomen istället för att pröva den. Professorn uppmanar oss att backa ett steg, och var ödmjuka inför våra tankar, medvetna om att våra föreställningar med nödvändighet bottnar i fördomen. Två former av rasism beskrivs i brittisk rasismforskning. Den ena utgår från att föra vidare felaktiga föreställningar av det okända och att generalisera. Antiislamismen i väst förstärktes mer av amerikanska myndigheters responsmönster ”kriget mot terrorismen” än av själva attackerna 11/9. Efter det gjordes alla muslimer till potentiella terrorister istället för urskiljandet av Al Qaida-grupperingar. Den andra bottnar i socioekonomiska villkor. Religionshistorikern uppmärksammar lyssnarna på att det i Sverige främst är män ur arbetarklass och lägre tjänstemän som är kritiska mot rumänska tiggare, vanligtvis romer. Dessa mäns egen utsatthet i det svenska samhället exploateras av främlingsfientliga och nationalistiska krafter och vänds mot människor i ännu större nöd. Här handlar rasismen om behovet av att utse syndabockar.

Främlingsfientligheten har fått ett otäckt grepp i vår tid. Kalla vindar blåste genom EU-parlamentsvalen och vi konfronteras dagligen med vår egen rasism i vardagens möten. På resa hem genom ett försommarfagert Sverige förra helgen, kände jag själv hur känslorna stred och kolliderade inom mig. Naturens skönhet var svår att ta in. Både på stationen i Bankeryd,min barndoms hemort, och senare på västra stambanan, blev resenärer utan tillräckligt med pengar eller fel betalkort hårt behandlade av stressade tågkonduktörer. Troligen var de romer och asylsökanden. Jag skämdes över detta bemötande av dessa Sverige-representanter och över mitt eget halvhjärtade försök när jag försökte få konduktörens uppmärksamhet för att kunna skjuta till resterande belopp. Min skam över min tafatthet följde mig vidare på resan medan kvinnan fick kliva av.

I Stockholm mötte jag mina blivande sovvagnskamrater, män i min ålder, ingen med mindre än 50 000 kr i månadslön. De tillhörde ett sällskap på väg mot dykaräventyr utanför Narvik. Sympatiska killar, vi alla privilegierade, tillhörande ett annat Sverige. I Västerås stod vi still och en av dem kommenterade att Stockholm växer med ett Västerås, d v s ca 120 000 personer på ett decennium. Eller var det mindre?

Hemma igen möter jag asylfamiljerna på jobbet. Nu trettonåriga tjejen och ensamstående mamman som förra året var glad över sina nya fotbollsbenskydd, nu på väg in i apatiskt tillstånd. Jämnåriga flickan och hennes familj, en annan familj, ett annat öde, sover inte på nätterna av skräck inför återsändandet. Tioårige grabben i tredje familjen och hans mamma pratar inte hemma om det hemska – avvisandet. Romer från en tidigare sovjetrepublik och förföljelse. i Sverige har de dessutom blivit kvitt pappa, plågoanden, förgriparen. Nu ska de sändas tillbaka tillsammans. I vår har Migrationsverket en drive, det är många familjer som poliserna, oanmälda besöker tidigt om morgnarna för att transporter till flygplatsen. Eller så skickas fäderna i förväg till förvaret i Gävle. Det är trasiga familjer som under några år getts hopp om en framtid i små gästvänliga Norrlandssamhällen. Nu skickas de ut ur landet tillbaka till det de flytt ifrån. Utblottade.

I mötena på BUP-mottagningen är dessa minsta verkligen som systrar och bröder. Där i rummet finns inte skillnaderna, där är vi bara människor. Där framträder ett annat nedlagt evolutionärt mönster; förmågan till empati, att med-känna. I Sverige och Europa, i samhällen som tudelas och där människor är rädda, där exploateras däremot fördomar och syndabockar utses. Där stängs gränser till. Älska varandra är det återkommande budskapet i Nya testamentet. Det är krävande, det är ansträngande, inte något harmlöst för särskilt religiösa själar eller en specifik egenskap hos goda människor. Det är lika mycket att medvetandegöra sig om sina fördomar, att anstränga sig och känna ödmjukhet inför sina tankar, som professorn sade, som att agera politiskt. Att arbeta mot strukturer som ökar gapen och för samhällen där klyftor minskas, där man anstränger sig, avstår från egna privilegier för att inte ge jordmån åt rasismen att slå rot än mer.

Ideologierna räcker inte. Inte liberalismen, inte socialismen – men de är nödvändiga för att garantera mänskliga rättigheter. Men kärleken, uppfordran att älska går direkt in i hjärtat – in i det mellanmänskliga mötet där gränser och främlingskap upphävs. Att se den romska tiggaren i ögonen och där se sig själv. Kanske är det en lika medmänsklig som revolutionär handling; i det inre och det yttre.

Anders Wesslund


Vad är Sverige?

23 januari 2013

 Jag tillbringade julen i El Salvador. Varmt, vackra bergslandskap, nära till Stilla havet. Vänlighet, även de beväpnade vakterna i varuhusen log, när vi kom traskande med barnbarnen.

                      Längs dammiga bergsvägar kom vi till en avlägsen, fattig by. Hönsen kacklade, majs låg på torkning direkt på marken. Kristian, en teologistudent hade fått order av biskopen att åka till församlingen, där hans mamma en gång gjort insatser för fattiga och utsatta under inbördeskriget.

                      Kyrkan var några träbänkar under ett plåttak stött på en vedtrave. Den blev överfull av finklädda människor och massor av barn. Kristian spelade till julens psalmer på ett keyboard, och visade oss förtjust notboken ‘Julens sånger’. Han talar perfekt svenska, efter att ha kommit som ensamt flyktingbarn till Husum och Övik.

                      Han var välkommen och hemma i byn.

                      -Sådana som Kristian måste vara viktiga för att hålla samman landet, sa jag till min dotter.

                      -Inte alls, sa hon. El Salvador är ett land, men ingen bryr sig om landet. Några få rika familjer äger allt men betalar ingen skatt. All mat importeras från USA. Allt för många har onda familjeminnen från inbördeskriget. Det gemensamma finns inte, bara familjen, vänner eller sådana som man måste ställa in sig hos. Men presidenten är progressiv, och det finns hopp om ändring, men landet El Salvador väntar ännu på ett bli ett land.

                      Under veckorna i El Salvador läste jag en avhandling av Jan Eckerdal, Kyrkans kropp.  Han tar upp begreppet ‘föreställd gemenskap’. De människor vi fysiskt träffar i familjen, bostadsområdet,  eller församlingen har vi en naturlig samhörighet med. Det är annorlunda med större enheter som nationen. Vi måste tänka oss att vi hör till den. Vi betalar skatt, vi för politiska strider om statens roll, men träffar till slut ett demokratiskt beslut. Vi avstår från privat konsumtion för skolbarn, ensamstående eller sjuka i andra landsändar, därför att vi föreställer oss en gemenskap, ett vidare ansvar än för dem som vi har omedelbar, nära kontakt med. 

                      Det finns andra föreställda gemenskaper än nationen. Vi är pensionärer, miljöaktivister, församlingar eller tillhör politiska grupper. Sådana gemenskaper bryter nationsgränserna, de kan vara både mindre och större än nationen. Föreställda gemenskaper är inte något ensartat, vi kan höra till flera, samtidigt vara svenskar, tillhöra en frikyrka och vara med i miljörörelsen.

                      Det viktiga är att det är något som individen upplever. Den tar ställning efter demokratiska beslut eller frivilligt. Jag tror att de föreställda gemenskaper som överlever generationsskiften är sådana som bottnar i djupt upplevda individuella känslor.

                      Vad är kärnan i begreppet föreställda gemenskaper? En känsla av samhörighet med människor vi aldrig har sett, kanske aldrig kommer att se, men som bottnar i att vi förstår att vi är lika, att vi är som dom. Vi delar något som går utöver den lilla krets, som finns i vår fysiska närmiljö. Tänker man så blir diskussionen om skolavslutningarna absurd. Ett gemensamt kulturarv vårdas av dem som hör till det. Det kan inte styras av någon som vill förbjuda det gemensamma, därför att det inte passar in i en ideologi, som inte alla delar.

                      Än mer absurd blir Sverigedemokraternas inställning till svenskheten. De nya som kommer till vårt land vill ofta inget hellre än att få ett personnummer, ett arbete, slippa krig, och ingå i den föreställda gemenskapen av att vara svensk. Den innebär inte att man är som alla andra, utan man har en individuell föreställning. Att delta i en föreställd gemenskap är något man vill. Man kan också samtidigt vilja vara i annan gemenskap, den egna kulturen, med de utesluter inte varandra.

                        Det vackraste Kristian vet är Höga Kusten. Han tog dit sin sambo för några år sedan, som ingenting förstod – bara en massa berg, det har vi också i El Salvador. Kristian hade mött något mer, en gemenskap som han inte kan glömma, den vill ha nu odla i den lilla bergsbyn och andra byar i ett land som kanske är på väg att bli ett.

Erik Lundgren