Varför blir alla så arga?

13 oktober 2015

”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” var rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter den 19 augusti. Om artikelförfattarnas syfte var att reta upp så många som möjligt lyckades de verkligen. Knappt hade vågorna lagt sig efter den debatten, så var det dags för ett drev mot Stockholms biskop på grund av ett yttrande som också rörde relationen till andra religioner. Varför rör denna fråga upp så starka känslor? Kan vi lära oss att hantera dem på ett sätt som möjliggör ett respektfullt samtal?
Det var prästerna i Storkyrkan i Stockholm, med domprosten i spetsen, som med anledning av 90-årsminnet av det ekumeniska mötet i Stockholm ville uppmärksamma att religionsdialogen idag är en brännande fråga. Och alla blev, som sagt, arga. De som tycker att religionsdialog är att svika kyrkans missionsuppdrag blev arga. Katoliker, som tyckte att skribenterna gav Nathan Söderblom äran för Andra Vatikankonciliet och misstolkade Nostra Aetate blev arga. Och vi som är engagerade i religionsdialog och tyckte att artikeln å ena sidan slog in öppna dörrar, och å andra sidan att den gjorde det på ett slarvigt och okunnigt sätt, blev arga.
Fast det var ju många som blev glada också. Människor utanför kyrkan eller i dess periferi blev glada när de förstod att det finns en öppenhet i kyrkan, som de inte väntat sig finna där – och det är artikelns ovanskliga förtjänst. Men sedan blev ju också alla som älskar att hata Svenska kyrkan, och de är många, glada. De evangelikala fick sin bild av en ljum och urvattnad kyrka bekräftad. Intellektuellt lagda katoliker kunde gotta sig åt faktafel och bristande stringens. Inomkyrkliga belackare av religionsdialog fick sin bild av en ogenomtänkt och synkretistisk verksamhet bekräftad. Rallarsvingarna haglade tätt.
När den debatten en dryg månad senare lagt sig var det dags igen. Ett yttrande av biskop Eva Brunne i ett informellt samtal med Sjömanskyrkans styrelse åtta månader tidigare blev utgångspunkt för ett kyrkopolitiskt blogginlägg. Frågan om huruvida kapellet i Frihamnen skulle kunna välkomna icke-kristna trosbekännare, och hur deras behov av bönelokal skulle kunna tillgodoses, kom upp i samtalet. Biskopen nämnde då den praxis som finns i kapell på institutioner av olika slag, med en flexibel inredning där t ex ett krucifix kan tas bort, och en pil mot Mecka ritas in. Bloggaren i fråga tog upp detta som ett symtom på den utslätning av kyrkans identitet som han menade var den socialdemokratiska kyrkopolitikens mål.
Detta plockades upp av tidningen Världen idag, och när nyheten sedan nådde högerextrema sajter skrek rubrikerna ”Biskop vill byta ut korset mot en pil mot Mecka”, och därmed var drevet igång. Ett drev som sträckte sig från etablerade ledarsidor till sociala medier och mail där de hot som uttalades ledde till att Stiftskansliet i Stockholm såg sig föranlett att höja säkerheten.
Varför blir alla så arga? Eller snarare, varför blir alla SÅ arga? Varför uppstår denna debatt gång på gång utan att vi tycks komma vidare? Det är ju inte första gången som religionsmötesfrågorna är på tapeten. Samma debatt rasade när Sofia församling för fyra år sedan anställt en imam för ett interreligiöst ungdomsprojekt på Fryshuset, och som när Antje Jackelén inför ärkebiskopsvalet vägrade ge ett förenklat svar på den felaktigt ställda frågan om Jesus eller Muhammed ger den bästa bilden av Gud.
Medias oförmåga att hantera komplexa frågor spelar förstås roll (tillspetsade rubriker har bidragit till att ge allmänheten en felaktig bild av vad saken gäller i alla dessa fall). Att frågan om dialog med muslimer plockas upp och utnyttjas av rasistiska grupper är en viktig faktor. Men här vill jag fundera kring de inomkyrkliga aspekterna.
Det är nytt för oss att leva i ett mångreligiöst samhälle, där frågan ”finns det flera vägar till Gud” inte är en akademisk fråga, utan en som rör hur vi ser på våra grannar och arbetskamrater. Den teologiska reflektionen över detta i våra kyrkor har inte riktigt tagit fart ännu. Det finns en osäkerhet hos många, och det finns ett glapp mellan de av oss som står i en praktik som stimulerat en sådan reflektion, och de för vilka detta ännu är okänd terräng. För en del av oss är det en självklarhet att vid behov inreda andaktsrum så att många kan känna sig hemma, eller att låna ut församlingslokaler till andra samfund, för andra är detta en ny tanke. Det som är nytt kan väcka oro, och oro som inte bearbetas kan ta sig uttryck i aggressivitet.
Jag tror att en viktig förutsättning för att den interreligiösa dialogen ska kunna utvecklas och bli en angelägenhet för fler, är att vi vinnlägger oss om den intrareligiösa dialogen, alltså samtalet inom våra kyrkor. Positionerna är ofta låsta, viljan att förstå den andres bevekelsegrunder obefintlig. Ofta handlar anklagelserna om feghet. ”Vågar vi?” löd den retoriska frågan i storkyrkoprästernas artikel – underförstått är det bristande mod som får människor att förneka att det finns flera vägar till Gud och vägra öppna sig för den religiöst andra. Och de för vilka det är viktigt att bara Jesus är vägen till frälsning anklagar gärna de andra för att inte ”våga” stå upp för den sanna tron.
Tänk om vi skulle kunna sluta att anklaga varandra för bristande tro och mod, vara lite varsamma med varandra och acceptera att vi utifrån samma tro gör olika tolkningar i denna liksom i många andra frågor! Tänk om vi skulle öva oss på att inte ”baktala, sprida lögner eller tala illa om vår nästa, utan urskulda henne, tala väl om henne och tyda allt till det bästa” för att tala med Luthers förklaring till det åttonde budet! Då kanske det goda samtalet skulle komma till stånd, där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och kanske närma oss varandra utan att behöva vara överens om allt.
Om vi som kristna kunde förverkliga ett sådant förhållningssätt till varandra tror jag det skulle ha en icke oväsentlig inverkan på samtalsklimatet i samhället i stort.
Helene Egnell


Förbundets rötter

22 maj 2014

Att 1914 utgjorde början på en mycket destruktiv period i Europas historia blir vi nu ofta uppmärksammade på. Många drar paralleller mellan 1914 och 2014. Här kommer några rader om positiva ting som skedde i vårt land under tiden för ungefär hundra år sedan.

Religionsvetenskapliga sällskapet hade söndag den 18 maj ett möte på Sigtunastiftelsen. Direktor Alf Linderman visade oss runt på Stiftelsen och berättade om verksamheten.

I början av 1900-talet förändrades snabbt förhållandena i samhället och kyrkans sätt att fungera kändes inte på samma sätt relevant för denna nya tid. I Ungkyrkorörelsen växte en ambition att möta en ny tid på ett nytt sätt.

En av de drivande i denna rörelse var Manfred Björkquist. Han var uppvuxen i ett prästhem i Ångermanland. Han studerade filosofi och pedagogik och skrev en licavhandling i pedagogik. Uppenbarligen var han en person som mycket känsligt såg var problemen i tiden fanns. Och han var en person som kunde engagera andra, dra igång många olika typer av verksamheter.

En av dem var Förbundet för Kristen Humanism. En annan, där han var en av idégivarna, var Sigtunastiftelsen. Tankarna växte fram strax före första världskriget. Han hade mycket god hjälp av Oscar Ekman, på den tiden en mycket kapitalstark ekonomisk aktör. Sigtunastiftelsen startade 1917. Den mest namnkunnige av dem som drog igång Sigtunastiftelsen var Nathan Söderblom. Manfred Björkquist blev Stiftelsens första direktor.

Björkquist var skicklig i att se och upptäcka konflikter. En strävan han hade var att överbrygga olika konflikter, att få människor av helt olika bakgrund att träffas och föra samtal. Jag minns själv från sjuttiotalet hur varje sensommar anordnades en konferens med rubriken ”Arbetare och akademiker” som stod öppen för människor med olika bakgrund.

Alf Linderman menade i sitt anförande att denna kultur av möten mellan olika krafter i samhället i sin förlängning ledde till Saltsjöbadsavtalen och den svenska modellen.

Linderman strök också under det stora värdet i att Sigtunastiftelsen under alla år varit en privat stiftelse och stått oberoende av kyrkor. Att just detta gjort att det varit och är möjligt att komma som den man är och föra samtal utan att vara bunden till olika konfessioner.

Så fick vi vandra runt i byggnaderna, se biblioteket och refugiet.

Därefter höll Karin Nyberg-Fleischer ett föredrag om Manfred Björkquist. Hon kompletterade Lindermans bild. Karin Nyberg-Fleischer pekade på Manfred Björkquist mycket stora förmåga att dra igång projekt för att göra gott. Inte minst när det gällde folkbildning. Hon fick också igång ett samtal bland åhörarna så att flera personer kompletterade bilden av Björkquist och Stiftelsen. Bland dem var Sven Hartman, son till Olov Hartman, var med i samtalet efter Karins föredrag och gav en personlig bild av livet på Kullen där Sigtunastiftelsen ligger.

Religionsvetenskapliga sällskapet bildades för ungefär hundra år sedan. Också där var Nathan Söderblom en av grundarna. Bland dem fanns också Gottlieb Klein, då överrabbin i Stockholm. Det är uppmuntrande att läsa om den djupa vidsynthet som präglade dessa personer. Klein och Söderblom hade en mycket nära vänskap. Förra året publicerades en bok som behandlade Sällskapets historia och där tecknas utförliga och initierade bilder av grundarna. Där finns också en mycket intressant bild, tecknad av Inga Sanner, av den tid i vilken Sällskapet kom till. I boken skriver Helle Klein om sin farfars far Gottlieb Klein.

Jag ställde frågan om vilken mening Björkquist och hans samtid lade i begreppet humanism. Björn Skogar menade att det var en rörelse präglad av idealism i filosofisk mening, en strävan efter att göra gott. En positiv människosyn hör också dit. Möjligen ett slags konservatism, som strävar efter att överbrygga motsättningar mer än att bejaka stora förändringar i samhället.

En knapp vecka tidigare var jag med mina kyrkvärdskollegor från Täby på besök i Djursholms kapell, ett kapell som mer eller mindre byggdes åt Nathanael Beskow, grundaren av den andra linjen, Förbundet för kristet samhällsliv, som sedan smälte samman med Förbundet för kristen humanism, till vårt nuvarande förbund.

Det finns tankar i Religionsvetenskapliga sällskapet att framöver ordna ett möte som behandlar Nathanael Beskow.

Lars Söderholm


Torgny Segerstedt – teologen som blev tidningsredaktör och frihetskämpe

05 januari 2013

Torgny Segerstedt (1876-1945).

Uppväxt i Värmland. Modern gick tidigt bort och fadern gifte om sej. Torgny var en känslig yngling som var allvarlig och blyg. Under gymnasieåren växte ett teologiskt intresse fram. Han var rikt språkligt begåvad i klassiska språk och hebreiska.

Torgny tog studenten vid läroverket i Karlstad. Teologiprofessorn Pehr Eklund från Lund var en av censorerna. Torgny och Pehr kom att betyda mycket för varandra såväl privat som yrkesmässigt. Studentåren i Lund betydde kunskap och utveckling. Vänskapen med Pehr Eklund var inkörsporten till akademin. Ett års studier i Berlin 1898 innebar en ny inriktning teologiskt för Torgny. Segerstedt var ursprungligen teologiskt konservativ av gammalkyrklig typ. Torgny blev med tiden en stridbar liberalt inriktad teolog. Han var starkt påverkad av den danske filosofen Sören Kirkegaard och den tyske telogen Harnack. Segerstedt blev intensivt motarbetad personligt och yrkesmässigt av den kyrkliga ortodoxin. Han ansågs av dessa vara en kättare. Hans avhandling om polyteismens uppkomst blev inte formellt godkänd i Uppsala trots starkt stöd av Nathan Söderblom. Vänskapen med Pehr Nygren gjorde honom till docent i Lund och senare professor i religionshistoria i Stockholm. Men motarbetad av lundabiskopen Gottfrid Billing var han hela tiden och Torgny blev aldrig prästvigd.

Segerstedt hade träffat en norska i Berlin som blev hans fru. En speciell känsla för Norge hade han också därigenom. Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT populärt kallad handelstidningen eller HT) kallade honom som huvudredaktör 1917. Torgny blev kvar på HT till 1945 då han gick bort precis innan Tysklands kapitulering och Hitlers död.

I Torgnys liberala teologi dominerade samvetet och ett starkt frihetspatos. En mycket stark motvilja mot kyrka och ortodoxi ingick i hans liberalism. När Hitler grep makten i Tyskland 1933 skrev Torgny i HT – Herr Hitler är en förolämpning -. Han fortsatte att med pennan driva en ursinnig kamp mot nazismen. Inget kunde hindra Torgny att skriva negativt om nazismen och judeförföljelserna. Han torde tidvis ha levt under dödshot och pressades av regering och kung att hålla tyst. Ett komplext privatliv gjorde inte situationen lättare för honom. Delar av HT kom att konfiskeras, då trycktes HT med tomma fält.

 Handelstidningen var under speciellt andra världskriget av yttersta betydelse för oppositionen mot Hitler och citerades i hela Europa. Speciellt uppskattad var HT i det av Tyskland ockuperade Norge dit tidningen mer eller mindre smugglades till motståndsrörelsen underjordiskt. Torgny Segerstedts liberala teologi hade utvecklats i sekulär riktning och kom att slå ut i full blomning i motståndet mot nazismen.

I december i år 2012 hade Jan Troells film – Dom över död man – premiär. Filmen som passande nog är svartvit (trycksvärta) handlar om Torgny Segerstedts liv mellan 1933 och till hans död 1945.

Filmen är ytterligt välgjord och fäster uppmärksamheten på Segerstedts gärningar i frihetens tjänst.

Benny Fhager