Sd och självrättfärdigheten

17 augusti 2015

I den senaste texten här på bloggen tar Helene Egnell upp hur man bemöter Sverigedemokraternas framsteg och lyfter fram bakomliggande känslor som oron för förändringar som en förklaring. Det är en klok och viktig text om att försöka förstå och se djupare mekanismer i oss själva och hos Sd:s sympatisörer. Jag saknar dock tankar kring andra centrala känslor; vreden/ilskan som är kopplade till en central konfliktlinje i samhället som inte längre syns men som kanske är den starkaste drivkraften i samhällsförändringen – konflikten om resursfördelningen. En annan stark känsla rör rädslan/föraktet för den egna svagheten som vänds mot dem man uppfattar svagare.

Rasism har djupa rötter i det mänskliga, något som ryms inom oss alla. Rädslan för förändringar, det främmande, ligger djupt rotat och är knutet till behovet av trygghet. Trygghet för många idag är en fast inkomst, en tillhörighet i arbets- eller samhällslivet – något allt fler saknar. En annan rottråd rör hopp, svek och upplevelsen av att bli orättvist bemött och behandlad – att det inte är rättvist, jämlikt oss emellan. Den är knuten till ilskan, den inre vreden. Den tredje, föraktet för den egna svagheten väcks och förstärks i mötet med det främmande och blir farlig när man reellt sätt är svagare och föraktad i andras ögon. Den erfarenheten har ökat hos många människor i takt med samhällsförsämringarna de senaste tre decennierna. Rasism börjar inom oss men förstärks av de yttre strukturerna.

När Helene beskriver att Sd-sympatisörerna har en ”misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen” blir det, menar jag, en för svag beskrivning av vad som pågått i samhället. Jag skrev medvetet försämringar för egen del och jag tror att ilska bättre än misstänksamhet förklarar det upplevda sveket mot politiska makthavare som många känner. Vad som skett beskrivs mer drastiskt och målande av den amerikanske miljardären Warren Buffets: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det”. Ja, de rika har vunnit det krig om världsbild och tillgångar som pågått medan vi i medelklassen dövats med lite ökad komfort. Och kyrkan har varken analys eller röst att förstår detta strukturellt. Kyrkan är och har varit teologiskt tyst inför nyliberalismen där man inte öppet gett den passivt stöd.

Om jag går till mig själv, en snart 53-årig vit man i enen heterosexuell familj med två fasta inkomster, har under många år nu, ja sedan 90-talet säkert, en smygande oro kommit över mig. Jag har sett ett samhälle förändras, hur en ny kurs lades och hur den gamla socialdemokratin började skorra falskt. Borgerligheten i all dess bredd, långt mer än företrädarna för dess partier, utan den borgerlighet i folkdjupen, också i mig själv tillhörande mittenskiktet av medelklassen, var nöjd med förändringen, ville ha den och visade sin avsaknad av både inlevelseförmåga med dem som drabbades och av intellektuell vilja att se strukturella samband när globaliseringen (kapitalets frikopplande från nationalstaterna) tog fart på 1980-90-talen. Vi ville ha det bättre för egen del, kunna konsumera mer, resa mer, välja dem vi ville identifiera oss med – uppåt. Vi valde i hög grad bort organisering i folkrörelser, frikopplade, förförda av möjligheten till privatkonsumtion och valfrihet – vilket i princip har varit det enda politiker inom (s) och borgerlighet erbjudit och tävlat om att ge oss. Men rädslan har smugit sig på, och visst är min oro över förändringar en rädsla, men inte en rädsla för förändringar i sig utan för det samhälle och de reaktioner jag förutsåg skulle växa fram. Och idag är vi där.

I Helenes text framstår denna rädsla mer som om den rör en existentiell fråga – för förändringar i allmänhet. Min rädsla är mer konkret; att vi åter ska få ett Europa som på 30-talet, också i Sverige. För många Sd-sympatisörer är förändringarna snarare reella erfarenheter av försämringar än allmän rädsla för förändringar. Deras rädsla är nog mer att de ser sina möjligheter till att få det bättre försämras. Och de har skäl att tro det för de senaste 25-30 åren av nyliberal politik i världen har ökat samtliga gap inom länder, mellan grupper och mellan länder.

Vad gjorde många människor i Sverige som förlorade jobben i 90-talets Sverige, som fick försämrade ersättningar från trygghetsystemen? De hoppades fortfarande på socialdemokratin fast deras maktskikt alltmer började tala som makten gör – i två folkomröstningar om EU och om euron blev deras röst överhetens; densamma som näringslivets och borgerlighetens. I valet 2006 övergav många (S) och satte sitt hopp till ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna. Vad vi sett sedan dess är hur besvikelsen över grusade förhoppningar på Alliansen ledde till att dammluckorna öppnades för Sd – och för många människor att lämna sitt personliga ansvar för vad de säger och tycker ”om invandringen”. Det var ett sista hopp som gick förlorat. Det var ett upplevt gigantiskt svek. Man var politiskt hemlös – och i den bemärkelsen i ett existentiellt tomrum. Det var i denna i desillusionerade upplevelse man
skulle förmedla sina värderingar till sina egna barn, nästa generation. Och man var förbannade.

Jag har själv en ilska inom mig. I tjugo yrkesverksamma år och som pappa har jag sett påtagliga försämringar inom den offentliga sektorn; sjukvården där jag arbetar och i skolan mina barn gått i. Jag har sett den systematiska försämringen. Dem jag möter i mitt arbete inom psykiatrin är långt ner på samhällsstegen, många arbetslösa, utförsäkrade och med begränsade resurser, både ekonomiskt och själsligt. Jag har mött min egen tilltagande stress tillsammans med många av oss som bär upp välfärden. Jag ser de hunsade, de som nu vill ta revansch mot allt de upplever att de mer bemedlade sviker dem i. Man vill ha upprättelse, man tar sin strid genom att sympatisera med Sd och öppnar för samma skrämmande situation som på 30-talet.

Samma tidsperiod har individualismens, valfrihetens och framgångens lov förkunnats. Med lyckliga människor i TV-soffor, reklam och glassiga program och tidningar trummade man in budskapet om vinnare och förlorare. Det är klart att många visste vem de själva var. I bästa fall kunde man som ung komma med i Robinson, Big brother eller Idol, var man medelklass flyttade man sina barn till rätt skola och såg till att hjälpa dem med rätt kontakter och krävde att få sina rättigheter för sina barn tillgodosedda.

Det har varit en tid då solidariteten som kitt i samhället försvunnit och den egna vinningen blev till real politik. Den förgiftade atmosfären och tog sig långt in i varje por och mellanmänsklig relation. Det blev till vad som idag är vår nutid då många blev lätta byten för ett neofascistiskt parti, som exploaterat djupt liggande känslor. Den egna undermedvetna rädslan för att hamna efter och undermedvetna föraktet för den egna svagheten lade man gärna på andra, invandrarna, flyktingarna – den nya under- och arbetarklassen. Men det var ett förakt man redan kände att man hade från dem lite högre upp på samhällsstegen, från medelklassen som frikopplade sig och skapade småborgerliga hem tagna ur de glassiga magasinen i försök att hålla distansen till dem man inte ville ha att göra med längre ner. Det hade blivit politiskt legitimt att inte bry sig om andra – och det var den enorma ansamlingen av rikedom hos de högsta i samhällena, hos ett folk som sade ja till en vandring högerut och ett (s)-parti vars toppskikt sedan länge förlorat kontakten med sitt ursprungliga uppdrag. Här faller det största moraliska ansvaret, på oss som medvetna om att vi tjänat på utvecklingen samtidigt symboliskt visat att det är ok att inte vara solidariska (utom när vi själva via hjälporganisationer får vara goda).

Jag sympatiserar med Helenes tankar om att sätta sig in i hur Sd:s sympatisörer känner och i att leta rätt på de egna känslorna. Dessutom är det hög tid att den inneboende självrättfärdigheten hos mig själv, medelklass, borgerlighet, toppskikten i samhället, inom (s) utsätts för en kritisk självreflektion i det offentliga. Vi behöver ta till oss alla rationella argument som visar på att ojämlikheten är en politiskt vald inriktning de senaste decennierna och att alla tillgänglig kunskap om samhällen visar att ojämlika samhällen föder nationalism och främlingsfientlighet. Det står mig upp i halsen att höra självrättfärdiga företrädare för den borgerlighet som under åtta år systematiskt i maktposition förstärkte klyftorna utan att idag anse sig ha något behov till självkritik. Hur avskyvärt det än är med rasismens åsikter och att se Sd:s framgångar mår jag sämre av att självkritiken uteblir. De väletablerades moralism och avsky för Sd-sympatisörenas åsikter gör dem bara starkare.

Ja, vi behöver prata om rädslan för förändringarna men också om ilskan och rädslan för svagheten. Och om hur vi ska ta oss an den ”smolk av egenrättfärdighet”, som Helene skriver om.

Anders Wesslund


Känsla och klokhet när kunskap inte räcker

05 augusti 2015

Så har då Sverigedemokraterna lyckats igen. Med en spektakulär annonskampanj mot tiggande EU-migranter, vars faktabakgrund de inte kan redovisa, har de än en gång lyckats få utrymme i media. Något som med största sannolikhet kommer att stärka deras opinionssiffror ytterligare.
För ett år sedan trodde jag att om vi genom debatt på sociala medier och aktioner i samband med deras valmöten skulle kunna tydliggöra deras okunnighet, inkompetens och neofascistiska ideologi, så skulle de åka ur riksdagen med en smäll. Så fel jag hade. Vad de än gör – uppenbara lögner, bristande faktaunderlag, brottslighet, en sjukskriven partiledare som fifflar med bidrag – så bara ökar opinionssiffrorna.
Så läste jag i David Thurfjells förträffliga bok Det gudlösa folket om en studie av de psykologiska mekanismerna hos ett antal amerikanska medborgare inför ett presidentval. Den visade att icke blott var folk mer benägna att uppmärksamma misstag och lögner hos motståndarkandidaten än den egna favoriten – utan även att de lögner och misstag deras egen kandidat stod för ledde till ökat stöd och gillande för denne! Man intog ett slags föräldra-attityd, där en mindre lyckad prestation hos barnet skapar en vilja att försvara och stödja barnet. David Thurfjells poäng i boken är att visa på hur dessa mekanismer fungerar i samband med bibelsyn och religionsförståelse – men jag tänkte också att precis detta är det väl som vi ser hos SD:s sympatisörer.
Så inte nog med att SD:s reklamkampanj ger dem uppmärksamhet. När vi goda antirasister kritiserar dem, gör roliga parodier och motaktioner och påpekar de språkliga felen i det engelska budskapet – då ger vi dem ännu mer uppmärksamhet på ett sätt som väcker ”beskyddarinstinkterna” hos SD-sympatisörerna. En del menar t o m att språkfelen var medvetna, för att öka uppmärksamheten i media. De är skickliga, och jag finner det oerhört skrämmande hur de gång på gång får media att dansa efter deras pipa – och att vi när vi kritiserar dem spelar med!
Så vad ska vi göra? Självklart måste vi fortsätta att protestera och argumentera – men samtidigt står det klart att det inte räcker. Sven-Eric Liedman hade en insiktsfull artikel i DN den 30 juni, Oförnuft och känsla http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ofornuft-och-kansla-harskar-i-var-tid/ . I den tydliggjorde han hur SD:s och andra nationalisters argument bygger på känslor och vaga föreställningar snarare än kunskap. Det är viktigt att klargöra. Men sedan tycker jag nog att professorns insikt brister, när han menar att svaret på denna känslomässiga argumentation är mer kunskap – något som ju SD-sympatisörerna visat sig vara fullständigt ointresserade av.
Om SD:s retorik bygger på känslor, så är det förstås för att deras idéer, och stödet för dem, bygger på känslor. Känslor av rädsla och misstro. Jag tror det konkret kan handla om olika sorters rädslor, men att en viktig komponent är rädslan för förändring. Vi lever i en tid som karaktäriseras av snabb förändring på så många plan. Det skapar osäkerhet, rädsla för att inte hänga med, misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen.
Jag menar inte att vi ska sluta sprida fakta och kunskap så mycket vi kan, det handlar inte om att vi också ska bli vaga och emotionella. Men detta är en existentiell fråga, och jag tror att vi måste göra mycket mer för att förstå rädslans mekanismer, förstå vad människor är rädda för, för att kunna nå igenom den mur som rädslan bygger. Det är kanske klokhet snarare än förnuft som kan bemöta känslans retorik.
Och där menar jag att kristen humanism och kristna humanister har en viktig, kanske avgörande roll att spela. Det dubbla kärleksbudet ger oss redskapen som kan hjälpa oss att gå in i oss själva och erkänna våra egna rädslor. ”Det som är botten i mig är botten också i dig” – låt oss fundera över vad som faktiskt irriterar, provocerar, skrämmer oss. Fundera över vart de känslorna skulle kunna föra oss om vi inte bars av en tro som hjälper oss att hantera rädslan och inte tillåter oss att göra skillnad på människor. Fundera över vad som i så fall skulle kunna få oss att tänka om, vad vi skulle behöva höra, hur vi skulle behöva bli bemötta. Fundera över om det möjligen kan ligga något litet smolk av egenrättfärdighet i vår antirasistiska aktivism.
Det är bra att vi som kristna sätter ned foten mot rasism och främlingsfientlighet av alla slag. Men viktigare än kampanjer av olika slag är kanske att vi gör våra kyrkor till gemenskaper dit man får komma med sina rädslor, ge uttryck för dem och mötas av människor som inte omedelbart sätter en etikett på en, utan hör vad som sägs bakom orden och kan bemöta det på ett sätt som minskar rädslan och ökar tilliten. Det kan vara vårt bidrag till att minska grogrunden för den neofascism som nu växer sig allt starkare.
Helene Egnell


Vad är Sverige?

23 januari 2013

 Jag tillbringade julen i El Salvador. Varmt, vackra bergslandskap, nära till Stilla havet. Vänlighet, även de beväpnade vakterna i varuhusen log, när vi kom traskande med barnbarnen.

                      Längs dammiga bergsvägar kom vi till en avlägsen, fattig by. Hönsen kacklade, majs låg på torkning direkt på marken. Kristian, en teologistudent hade fått order av biskopen att åka till församlingen, där hans mamma en gång gjort insatser för fattiga och utsatta under inbördeskriget.

                      Kyrkan var några träbänkar under ett plåttak stött på en vedtrave. Den blev överfull av finklädda människor och massor av barn. Kristian spelade till julens psalmer på ett keyboard, och visade oss förtjust notboken ‘Julens sånger’. Han talar perfekt svenska, efter att ha kommit som ensamt flyktingbarn till Husum och Övik.

                      Han var välkommen och hemma i byn.

                      -Sådana som Kristian måste vara viktiga för att hålla samman landet, sa jag till min dotter.

                      -Inte alls, sa hon. El Salvador är ett land, men ingen bryr sig om landet. Några få rika familjer äger allt men betalar ingen skatt. All mat importeras från USA. Allt för många har onda familjeminnen från inbördeskriget. Det gemensamma finns inte, bara familjen, vänner eller sådana som man måste ställa in sig hos. Men presidenten är progressiv, och det finns hopp om ändring, men landet El Salvador väntar ännu på ett bli ett land.

                      Under veckorna i El Salvador läste jag en avhandling av Jan Eckerdal, Kyrkans kropp.  Han tar upp begreppet ‘föreställd gemenskap’. De människor vi fysiskt träffar i familjen, bostadsområdet,  eller församlingen har vi en naturlig samhörighet med. Det är annorlunda med större enheter som nationen. Vi måste tänka oss att vi hör till den. Vi betalar skatt, vi för politiska strider om statens roll, men träffar till slut ett demokratiskt beslut. Vi avstår från privat konsumtion för skolbarn, ensamstående eller sjuka i andra landsändar, därför att vi föreställer oss en gemenskap, ett vidare ansvar än för dem som vi har omedelbar, nära kontakt med. 

                      Det finns andra föreställda gemenskaper än nationen. Vi är pensionärer, miljöaktivister, församlingar eller tillhör politiska grupper. Sådana gemenskaper bryter nationsgränserna, de kan vara både mindre och större än nationen. Föreställda gemenskaper är inte något ensartat, vi kan höra till flera, samtidigt vara svenskar, tillhöra en frikyrka och vara med i miljörörelsen.

                      Det viktiga är att det är något som individen upplever. Den tar ställning efter demokratiska beslut eller frivilligt. Jag tror att de föreställda gemenskaper som överlever generationsskiften är sådana som bottnar i djupt upplevda individuella känslor.

                      Vad är kärnan i begreppet föreställda gemenskaper? En känsla av samhörighet med människor vi aldrig har sett, kanske aldrig kommer att se, men som bottnar i att vi förstår att vi är lika, att vi är som dom. Vi delar något som går utöver den lilla krets, som finns i vår fysiska närmiljö. Tänker man så blir diskussionen om skolavslutningarna absurd. Ett gemensamt kulturarv vårdas av dem som hör till det. Det kan inte styras av någon som vill förbjuda det gemensamma, därför att det inte passar in i en ideologi, som inte alla delar.

                      Än mer absurd blir Sverigedemokraternas inställning till svenskheten. De nya som kommer till vårt land vill ofta inget hellre än att få ett personnummer, ett arbete, slippa krig, och ingå i den föreställda gemenskapen av att vara svensk. Den innebär inte att man är som alla andra, utan man har en individuell föreställning. Att delta i en föreställd gemenskap är något man vill. Man kan också samtidigt vilja vara i annan gemenskap, den egna kulturen, med de utesluter inte varandra.

                        Det vackraste Kristian vet är Höga Kusten. Han tog dit sin sambo för några år sedan, som ingenting förstod – bara en massa berg, det har vi också i El Salvador. Kristian hade mött något mer, en gemenskap som han inte kan glömma, den vill ha nu odla i den lilla bergsbyn och andra byar i ett land som kanske är på väg att bli ett.

Erik Lundgren