God Jul och Gott Nytt År

Nu tar bloggredaktören julledigt men läsare, kom gärna med kommentarer som hanteras igen fr o m 5/1. Vad tycker ni om bloggen mer allmänt? Något inlägg ni vill återvända till och kommentera? Välkomna, det uppskattas! Skribenter, har ni något som väntar på publicering tills dess?!

En God Jul tillönskas alla och ett Gott Nytt År!

Vi och världen efter Mandela

-ANC, använder dom inte våld?

Efter en dryg timmes argumentation i ungdomsförbundets styrelse, där jag och min kompis hade argumenterat för medlemskap i ISAK, IsoleraSydafrikaKommittén, kom denna enda kommentar från en av ledamöterna. Ja, ytterligare någon fråga hade ställts men i övrigt var det tre ur samfundsstyrelsen vi diskuterade med. Ungdomsförbundet fick inte fatta beslutet själva utan dessa väktare. Kan det ha varit 1984?

Två år senare deltog jag på Folkriksdagen mot apartheid i Folkets hus i Stockholm. Mest påtagligt var kraften i så gott som hela folkrörelsesverige att samfällt ge stöd åt den samlade anti-apartheidkampen i södra Afrika. Vi var en del i den världsvida rörelsen som bidrog med att ge internationellt tryck mot regimen i Sydafrika. Nej, helt samfällt var det inte. Med på folkriksdagen var också en delegation från MUF, Moderata Ungdomsförbundet under ledning av Beatrice Ask. De röstade konsekvent mot förslagen om stöd till ANC.

Ytterligare ett par tre år senare var SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråds rådsstyrelse en röst ifrån att få SKU att lämna ISAK. Sju ungdomsförbund röstade för att stanna kvar, sex för att lämna till förmån för ett försåtligt förslag från ett evangelikalt förbund. Jag var då ordförande i KRISS. Deras förbundsordförande var anhängare av Livets ord. Jag minns hur jag vid ett annat tillfälle sade till honom:
– Den Gud du bekänner känner inte jag.

ISAK bildades 1979 genom aktivt initiativ från flera av de kristna ungdomsförbunden och deras gemensamma engagemang via SKU. Lennart Renöfält; SMU:s internationelle sekreterare (tror jag han var), var flera år tongivande och viktig ordförande för ISAK. Tio år senare, 1989, just när apartheidregimen var som mest trängd, året före Nelson Mandelas frigivning, hade det varit en symbolhandling i totalt katastrofal riktning om de svenska kristna ungdomsförbunden valt att träda ur ISAK även om sex av oss varit kvar som enskilda medlemmar. Det hade gett eko internationellt.

Idag är detta historia. Det vi lärt oss från Sydafrika efter apartheids fall och övergången till ett demokratisk, fritt och icke-rasistiskt styre är att historien inte får glömmas, inte heller förvrängas. Sannings- och försoningskommissionen, the Truth and Reconciliation Commission, TRC, som leddes av ärkebiskop Desmond Tutu, sökte försoningens väg för sitt land. I det domstolsliknande organ som sattes upp var det möjligt för bödlarna och förtryckarnas utövare under apartheid att söka amnesti. Vad som krävdes var att de inför offrens anhöriga gav vittnesmål om sanningen om vad som hade hänt. Utan sanning, ingen försoning och heller inte heller möjlighet till att ge förlåtelse för dem som klarade att ge det. För att försoning skulle var möjlig och en fredlig framtid mellan folkgrupperna i Sydafrika behövde det som skett benämnas och bli sant – hur hemska vittnesbörden än var. Här kunde man se tydliga avtryck av kristna tankar kring försoning.

Nelson Mandela och ANC, som sedan bildandet 1912 hade ickevåldet som ledstjärna (influerade av Gandhi), valde efter Sharpevillemassakern 21 mars 1960, att ta till väpnad kamp. Mandela var med och bildade ANC:s väpnade gren – det var därför han satt fängslad i 27 år. Tillsammans med den sydafrikanska regeringen kom flera västländer att beskriva ANC och Nelson Mandela som terrorister – så sent som 2008 tog USA bort terroriststämpeln från Mandela. Man hade för stora egna ekonomiska intressen för att stödja befrielsekampen, istället gav man stöd till regimen.

När Nelson Mandelas minne idag hedras i en hel värld, är det mannen som visade vägen för försoning och hopp. Alla som idag hyllar och vördar honom för detta väljer därmed också att säga ja till de goda krafterna. Det ska vi alla välkomna. Men Mandela såg inte sig själv som en hjälte, ett helgon eller en människa större än någon annan. Han såg sig som en i sitt folk, som ledde dem och delade kampen med dem för sin frihet. Att vara sann mot honom är att då tillstå hela hans livsgärning, att det var och är en befrielsekämpe som gått ur tiden. Utan kampen hade heller inte hans försoningsgärning varit möjlig.
Att vara sann mot Mandela och det sydafrikanska folkets lidande, är att vara sann mot hela denne mans och hans rörelses historia. Annars är man heller inte sann mot sig själv, de ideal och de människor man företräder idag. Ansvaret att föra försoningens budskap vidare går genom oss alla, och våra politiska ledare – som en fortsatt sannings- och försoningskommission.

Hur skriver vi vår historia?

Anders Wesslund

Ulla Isaksson – Donsö.

Ulla Isaksson (1916-2000) är en svensk författare som behandlat gud, kvinnan och kärleken i sitt författarskap. Hon växte upp i Stockholm i en övre medelklassfamilj. Modern och hennes släkt hade starka band till Svenska Missionsförbundet. Immanuelskyrkan i Stockholm var hennes uppväxtkyrka. Hon debuterade på 1940-talet med böcker av kristet innehåll på EFS och Missionsförbundets förlag.

Ulla hade gift sej och fått två barn på 40-talet. Mot decenniets slut kom hennes religiösa värlsbild att ifrågasättas i en intellektuell process hon drogs in i. Vid denna tid kom också en kris i hennes äktenskap. Ulla kom i kontakt med Sigtunastiftelsen och andra författare som Lars Ahlin, Karl Vennberg och inte minst Olov Hartman. Hennes författarskap utvecklades. En bok fick hon bränna då hon inte var nöjd med resultatet.

Sommaren 1948 kom Ulla Isaksson som sommargäst till Donsö i Göteborgs södra skärgård. Hon bodde på det lilla pensionatet på berget vid hamnen. Ulla fann vänner på ön och gjorde utflykter med båt. Hon torde ha varit starkt berörd av den särdeles vackra naturen och öns färgstarka människor. Ulla kom också att besöka öns dåvarande missionskyrka som låg mitt i byn nära hamnen.

Vänner hade sett att hon antecknat när hon varit på ön och ute på havet. Ulla kom att skriva boken – Ytterst i havet – utgiven 1950. Boken handlar om en frikyrkopastor i kris existentiellt, trosmässigt och äktenskapligt. Donsömiljön i boken är omisskännlig. Isakssons bok kom att skaka om Missionsförbundet rejält. Många upplevde den som ett angrepp på Missionsförbundets pastorskår. Öns invånare tog illa vid sej. Det handlade om väckelsekristen miljö som då inte hade vana att ta till sej skönlitteratur.
Inger Littberger har i sin doktorsavhandling – Ulla Isakssons Romankonst – 1996 noga analyserat boken. Littberger hade också haft direktkontakt med Ulla under avhandlingens gång. Ulla har vid kontakten med Littberger uppgivit att handlingen i boken är fiktiv. Pastorn står för hennes egen trosmässiga och existentiella kris. Egentligen öppnar boken för en vidare gudsbild präglad av obegränsad kärlek.

Ytterst i havet kom att bli Ulla Isakssons genombrottsbok. Bortsett från vissa fromma tidningar fick Ulla bra recensioner även om det förekom att man tyckte boken var överlastad. I efterhand kan jag ha en förståelse för att Donsös befolkning kan ha känt sej utnyttjad. Ett etiskt dilemma är det onekligen att använda en miljö och inte klart säga ut att handlingen är påhittad. Donsö kallas Måsöga men Ulla har själv berättat att det var Donsös miljö hon använt sej av.

Ulla kom att bli en framstående författare med ett otal böcker. Därtill flera filmmanus för Ingemar Bergman bland annat den Oscarsbelönade – Jungfrukällan -. Hon gifte om sej 1963 med litteraturprofessorn Erik Hjalmar Linder. Linder var en känd kristen humanist som ofta skrev i Förbundet Kristen Humanisms årsbok speciellt på 1950-talet. Ulla sista bok – Boken om E – är en skildring av makens alzheimersjukdom. Boken är lysande och jag rekommenderar den gärna till anhöriga till demenssjuka.

Benny Fhager