Det förflutnas ständiga närvaro

04 november 2015

Jag är uppvuxen på en bondgård Ljunghalla i västra Lindome ett par mil söder om Göteborg. Framtill 1973 tillhörde Lindome Halland, innan det gick över till Mölndals kommun och dåvarande Bohuslän.

Gården låg precis där motorvägen och Lindomemotet idag är. Gården är i praktiken utplånad. Hus och ladugård revs av Vägverket på 1990-talet när LindoLjunghalla gårdmemotet byggdes. Motorvägen kom på 1980-talet. Bygden heter Gastorp och består idag förutom vägarna av villabebyggelse.

Mina första minnen är från sandhögen framför gärdesgården där jag byggde vägar. Framför ladugården hade vi en liten fotbollsplan. Jag var nära att köras över av en bil när jag sprang över vägen efter en fotboll sex år gammal. Varje torsdag cyklade jag österut till Lindome station för att köpa RekordMagasinet, vilket lag var på baksidan denna vecka? Jag samlade lagbilderna i en pärm. Vi hade allahanda djur och jag gav korna namn. Värst var när slaktbilen kom. Bilen hämtade kor för slakt eller kalvar. Djuren råmade så hjärteskärande när drogs in i slaktbilen för färden mot döden.

Jag gick i Lindome kyrkas söndagsskola till tolv års ålder och var med på gudstjänsterna på söndagarna med någon från släkten. Vi hade ingen påtaglig syndakatalog och andan var rätt fri även om det förutsattes skötsamhet och inget söndagsarbete . Mest betonades arbetsmoralen. Att gå och slå dank och att inte göra rätt för sej gick inte an. Men inget tvångsarbete förekom eller aga.

Det kom en bil med några personer körande på gårdsplanen. Allvarliga samtal jag inte förstod. Jag kan ha varit kanske 8 år gammal. Efteråt hörde jag mina föräldrar smågräla. Min mamma sa att gården gått i hennes släkt i fem generationer. Hon krävde en ersättningsgård men min far var mer medgörlig. Min mor gick bort när jag var 35 år, motorvägen var då bygd. Min far levde  till slutet av 1990-talet efter att gårdens hus förutom den gamla smedjan rivits. Gårdens verksamhet hade avvecklats successivt under 1960 och 70-talet.

Jag bodde några år centralt i Lindome vid den tidigare Metodistkyrkan efter jag gift mej. Min äldste son Carl är döpt i Lindome kyrka. Som medicine kandidat ledde jag en studiecirkel om döden i Lindome församlingscentrum och samarbetade i detta med bland annat dåvarande biskop Bertil Gärtner. Jag gick senare över till Svenska Missionsförbundet, min fru Barbros samfund. Men jag betecknar mej som ekumen och kom att engagera mej i KRISS och senare Förbundet Kristen Humanism. Jag lämnade geografiskt Lindome 1976. Mina stadsdelar i Göteborg kom att bli Johanneberg med sin Missionskyrka. På sommaren och vissa helger Donsö i Göteborgs södra skärgård där jag är skriven sedan 2007.

Jag lärde mej från barnsben att arbetet var viktigt. Tidigt hade jag en lust att åstadkomma något som skulle betyda något. En etisk dimension har jag alltid haft. Redan på 1970-talet hade vi med kamratgrupp i KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige) analyserat den ekologiska krisen som vi idag ser bakom klimatförändringarna. Jag lärde mej tidigt arbeta för mänskliga rättigheter och såg det som en naturlig konsekvens av min kristna tro. Bokstavstolkning, fundamentalism tycker jag illa om då jag sett farliga konsekvenser av densamma.

Arbetsmoralen från uppväxten har inte alltid varit lätt att bära, kraven kan lätt bli för höga både på mej själv och omgivningen. Men jag har lärt mej navigera här med livet som läromästare. Jag blev läkare inom psykiatri med inriktning mot äldres hälsa. Har en tanke om att se människors livshistoria bakom sjukdomssymtomen.

Mitt arbetsliv närmar sej sitt slutskede men pågår alltjämt. Nya utmaningar väntar. Men jag ser framåt med tillförsikt. Livet är mer än arbetet.

 

Benny Fhager


Ulla Isaksson – Donsö.

08 december 2013

Ulla Isaksson (1916-2000) är en svensk författare som behandlat gud, kvinnan och kärleken i sitt författarskap. Hon växte upp i Stockholm i en övre medelklassfamilj. Modern och hennes släkt hade starka band till Svenska Missionsförbundet. Immanuelskyrkan i Stockholm var hennes uppväxtkyrka. Hon debuterade på 1940-talet med böcker av kristet innehåll på EFS och Missionsförbundets förlag.

Ulla hade gift sej och fått två barn på 40-talet. Mot decenniets slut kom hennes religiösa värlsbild att ifrågasättas i en intellektuell process hon drogs in i. Vid denna tid kom också en kris i hennes äktenskap. Ulla kom i kontakt med Sigtunastiftelsen och andra författare som Lars Ahlin, Karl Vennberg och inte minst Olov Hartman. Hennes författarskap utvecklades. En bok fick hon bränna då hon inte var nöjd med resultatet.

Sommaren 1948 kom Ulla Isaksson som sommargäst till Donsö i Göteborgs södra skärgård. Hon bodde på det lilla pensionatet på berget vid hamnen. Ulla fann vänner på ön och gjorde utflykter med båt. Hon torde ha varit starkt berörd av den särdeles vackra naturen och öns färgstarka människor. Ulla kom också att besöka öns dåvarande missionskyrka som låg mitt i byn nära hamnen.

Vänner hade sett att hon antecknat när hon varit på ön och ute på havet. Ulla kom att skriva boken – Ytterst i havet – utgiven 1950. Boken handlar om en frikyrkopastor i kris existentiellt, trosmässigt och äktenskapligt. Donsömiljön i boken är omisskännlig. Isakssons bok kom att skaka om Missionsförbundet rejält. Många upplevde den som ett angrepp på Missionsförbundets pastorskår. Öns invånare tog illa vid sej. Det handlade om väckelsekristen miljö som då inte hade vana att ta till sej skönlitteratur.
Inger Littberger har i sin doktorsavhandling – Ulla Isakssons Romankonst – 1996 noga analyserat boken. Littberger hade också haft direktkontakt med Ulla under avhandlingens gång. Ulla har vid kontakten med Littberger uppgivit att handlingen i boken är fiktiv. Pastorn står för hennes egen trosmässiga och existentiella kris. Egentligen öppnar boken för en vidare gudsbild präglad av obegränsad kärlek.

Ytterst i havet kom att bli Ulla Isakssons genombrottsbok. Bortsett från vissa fromma tidningar fick Ulla bra recensioner även om det förekom att man tyckte boken var överlastad. I efterhand kan jag ha en förståelse för att Donsös befolkning kan ha känt sej utnyttjad. Ett etiskt dilemma är det onekligen att använda en miljö och inte klart säga ut att handlingen är påhittad. Donsö kallas Måsöga men Ulla har själv berättat att det var Donsös miljö hon använt sej av.

Ulla kom att bli en framstående författare med ett otal böcker. Därtill flera filmmanus för Ingemar Bergman bland annat den Oscarsbelönade – Jungfrukällan -. Hon gifte om sej 1963 med litteraturprofessorn Erik Hjalmar Linder. Linder var en känd kristen humanist som ofta skrev i Förbundet Kristen Humanisms årsbok speciellt på 1950-talet. Ulla sista bok – Boken om E – är en skildring av makens alzheimersjukdom. Boken är lysande och jag rekommenderar den gärna till anhöriga till demenssjuka.

Benny Fhager