Ideologi och naivitet

EU-valet fyllde mig med både häpnad och oro. Hur kan medvetna människor i europeiska länder rösta på högerextrema partier med de mest tveksamma ideologiska rötter?
Oron spiller över på den svenska valrörelsen. Ingen stor berättelse eller vision om samhället. De stora partierna samlas i mitten och triangulerar. Fokus ligger på procentförskjutningar i opinionsläget och undanglidande retoriska formuleringar som inte väcker förväntningar.
Ibland bränner det dock till. Stefan Fölster och Lars Hultman skrev nyligen (DN 15 maj) om att arbetsmarknaden kommer att radikalt förändras med IT och robotisering. Drygt 2 miljoner svenskar kommer att sakna arbetsuppgifter när nuvarande arbeten ersätts av digital teknik. Den nya tekniken skiljer sig från andra stora teknikskiften de sista tvåhundra åren, som möjliggjort produktivitetsökning även hos personer med ringa utbildning, avlastning från tunga arbeten eller tidigare otänkbar konsumtion av varor och mat. Den avgörande skillnaden mot tidigare teknikskiften är att färre, inte fler får arbete. Historiskt har varje teknikskifte inneburit att några blir oerhört rika, samtidigt som tillväxten gör att de flestas levnadsnivå höjs. IT-tekniken har redan gjort några rika, men vad händer med dem som förlorar sitt arbete? Den tendens som den populäre ekonomen Piketty beskrivit med ökande förmögenhetsskillnader på grund av att värdet av förmögenheter stiger snabbare än tillväxten, den tendensen kan komma att förstärkas.

Slavoj Zizek är en kändisfilosof med bakgrund i det kommunistiska Jugoslavien. Han har tagit fasta på den franske filosofen Althussers tankar om att ideologier är tomma på innehåll. I Jugoslavien talade ledarna om det nya goda samhälle som skulle komma. Men talet var i själva verket anpassat till den faktiska verkligheten och inte en drivkraft för att förändra den.
Har det med den svenska valdebatten att göra? Är valfrihet grundad i en liberal ideologi? Eller är det en retorisk formulering för ett konsumtionsinriktat och kapitalistiskt Sverige? Faller det socialdemokratiska talet om skolan och välfärden in i samma mönster, inte drivet av en ideologi utan en anpassning till hur marknadskrafterna vill att Sverige ska se ut? Val av skola eller sjukhus är bara meningsfull om det finns reella skillnader som går att uppfatta. Skillnaderna blir problematiska om de gynnar välbeställda och konserverar skillnader som gör att vissa barn eller sjuka får sämre utbildning eller sämre sjukvård. Den ideologiska laddningen är tydlig.

FI och MP förordar sänkt arbetstid. Är det en anpassning till Fölsters och Hultmans scenario, en praktisk lösning av ett problem, eller är det drivet av en vision om ett annat samhälle?
Jag tror inte att ideologier är tom retorik. När kyrkans företrädare i ett aktuellt exempel ser alla möjliga praktiska hinder för att ge husrum åt romer, så finns i bakgrunden en outtalad idévärld: Romer är människor, vilka som grupp har särskilda egenskaper, som gör att de inte passar in i ett vanligt bostadsområde. Men sådana rasistiska argument tål inte dagsljuset.
Problemet är inte ideologiers tomhet, utan att de döljs genom att kläs i en retorik som handlar om annat, regler, budgetramar och praktikaliteter. En valrörelse som döljer värderingsskillnader genom medial procentexercis skadar demokratin.

Zizek hade en underbar strategi i sin ungdoms Jugoslavien. Han var medvetet naiv. Genom att ta den offentliga ideologin om allas lika värde på allvar ville han underminera det offentliga hyckleriet. Han passade inte in och sökte sig utomlands. Men idén att ta ideologin på allvar och öppet redovisa den rymmer en sprängkraft. Kyrkan har känt till det från början, sabbaten är till för människorna och inte tvärtom. Kyrkan känner många, som i strid mot sin egen överhet fick betala priset med livet eller utstötthet, för att de tog budskapet om alla människors oändliga och lika värde på allvar. Målet var det goda samhället, gudsriket, som krävde ett naivt allvar; om ni inte blir som barn….

Erik Lundgren

Att se sin egen rasism

UR sänder en serie program av journalisten Natacha Lopez om rasismens mekanismer. Psykologiprofessorn talar om evolutionärt nedlagda beteenden. Att kategorisera är ett. För att hantera all information hjärnan tar emot blir nödvändigt och ekonomiskt; fördomen är de tidigare kategoriserade erfarenheterna inför ett fenomen, t ex ens idé om danskar, unga män eller björkar. Ett annat beteende är reaktionen inför det främmande; människor emellan är hudfärg och kulturella yttringar sådana reaktioner. Är det farligt eller kan nyfikenheten ta över?

Rasism är kontextuell och är att göra politik av fördomen istället för att pröva den. Professorn uppmanar oss att backa ett steg, och var ödmjuka inför våra tankar, medvetna om att våra föreställningar med nödvändighet bottnar i fördomen. Två former av rasism beskrivs i brittisk rasismforskning. Den ena utgår från att föra vidare felaktiga föreställningar av det okända och att generalisera. Antiislamismen i väst förstärktes mer av amerikanska myndigheters responsmönster ”kriget mot terrorismen” än av själva attackerna 11/9. Efter det gjordes alla muslimer till potentiella terrorister istället för urskiljandet av Al Qaida-grupperingar. Den andra bottnar i socioekonomiska villkor. Religionshistorikern uppmärksammar lyssnarna på att det i Sverige främst är män ur arbetarklass och lägre tjänstemän som är kritiska mot rumänska tiggare, vanligtvis romer. Dessa mäns egen utsatthet i det svenska samhället exploateras av främlingsfientliga och nationalistiska krafter och vänds mot människor i ännu större nöd. Här handlar rasismen om behovet av att utse syndabockar.

Främlingsfientligheten har fått ett otäckt grepp i vår tid. Kalla vindar blåste genom EU-parlamentsvalen och vi konfronteras dagligen med vår egen rasism i vardagens möten. På resa hem genom ett försommarfagert Sverige förra helgen, kände jag själv hur känslorna stred och kolliderade inom mig. Naturens skönhet var svår att ta in. Både på stationen i Bankeryd,min barndoms hemort, och senare på västra stambanan, blev resenärer utan tillräckligt med pengar eller fel betalkort hårt behandlade av stressade tågkonduktörer. Troligen var de romer och asylsökanden. Jag skämdes över detta bemötande av dessa Sverige-representanter och över mitt eget halvhjärtade försök när jag försökte få konduktörens uppmärksamhet för att kunna skjuta till resterande belopp. Min skam över min tafatthet följde mig vidare på resan medan kvinnan fick kliva av.

I Stockholm mötte jag mina blivande sovvagnskamrater, män i min ålder, ingen med mindre än 50 000 kr i månadslön. De tillhörde ett sällskap på väg mot dykaräventyr utanför Narvik. Sympatiska killar, vi alla privilegierade, tillhörande ett annat Sverige. I Västerås stod vi still och en av dem kommenterade att Stockholm växer med ett Västerås, d v s ca 120 000 personer på ett decennium. Eller var det mindre?

Hemma igen möter jag asylfamiljerna på jobbet. Nu trettonåriga tjejen och ensamstående mamman som förra året var glad över sina nya fotbollsbenskydd, nu på väg in i apatiskt tillstånd. Jämnåriga flickan och hennes familj, en annan familj, ett annat öde, sover inte på nätterna av skräck inför återsändandet. Tioårige grabben i tredje familjen och hans mamma pratar inte hemma om det hemska – avvisandet. Romer från en tidigare sovjetrepublik och förföljelse. i Sverige har de dessutom blivit kvitt pappa, plågoanden, förgriparen. Nu ska de sändas tillbaka tillsammans. I vår har Migrationsverket en drive, det är många familjer som poliserna, oanmälda besöker tidigt om morgnarna för att transporter till flygplatsen. Eller så skickas fäderna i förväg till förvaret i Gävle. Det är trasiga familjer som under några år getts hopp om en framtid i små gästvänliga Norrlandssamhällen. Nu skickas de ut ur landet tillbaka till det de flytt ifrån. Utblottade.

I mötena på BUP-mottagningen är dessa minsta verkligen som systrar och bröder. Där i rummet finns inte skillnaderna, där är vi bara människor. Där framträder ett annat nedlagt evolutionärt mönster; förmågan till empati, att med-känna. I Sverige och Europa, i samhällen som tudelas och där människor är rädda, där exploateras däremot fördomar och syndabockar utses. Där stängs gränser till. Älska varandra är det återkommande budskapet i Nya testamentet. Det är krävande, det är ansträngande, inte något harmlöst för särskilt religiösa själar eller en specifik egenskap hos goda människor. Det är lika mycket att medvetandegöra sig om sina fördomar, att anstränga sig och känna ödmjukhet inför sina tankar, som professorn sade, som att agera politiskt. Att arbeta mot strukturer som ökar gapen och för samhällen där klyftor minskas, där man anstränger sig, avstår från egna privilegier för att inte ge jordmån åt rasismen att slå rot än mer.

Ideologierna räcker inte. Inte liberalismen, inte socialismen – men de är nödvändiga för att garantera mänskliga rättigheter. Men kärleken, uppfordran att älska går direkt in i hjärtat – in i det mellanmänskliga mötet där gränser och främlingskap upphävs. Att se den romska tiggaren i ögonen och där se sig själv. Kanske är det en lika medmänsklig som revolutionär handling; i det inre och det yttre.

Anders Wesslund

Kyrkan och homosexualiteten

Uppdrag granskning i SVT sände nyligen ett program inspelat med dold mikrofon i samband med själavård. Detta är ett etiskt tveksamt arbetssätt för granskande journalistik, men än mer tveksamt etiskt är vad som uppdagades.

Ett antal präster inom Svenska kyrkan tror att man genom bön kan bota homosexualitet. Ärkebiskop Anders Wejryd tog förtjänstfullt avstånd från dessa villfarelser. Inom Svenska missionskyrkan (del av nuvarande Equmeniakyrkan) fick vi länge kämpa för att lokala församlingar skulle kunna viga samkönade par. Evangelister inom samfundet arbetade frenetiskt emot möjligheten och övertalade styrelsen. Men kongressen 2010 öppnade för samkönade vigslar om än med knapp majoritet.

Att tolka bibelns och Jesu kärleksbudskap idag förutsätter en tolkning till vår tids världsbild. Vi tror inte längre att jorden är centrum i vårt solsystem. Vi tror att Gud kan skapa genom evolution. Vetenskap står inte i motsats till tro.

Jag skäms över kyrkans homofobi. Men såsom naturvetenskapliga upptäckter accepterats tror jag också alltfler kommer att uttrycka sin tacksamhet för kyrkor som bejakar samkönade äktenskap.

Benny Fhager

En öppen hand och en knuten hand

”Är Sverigedemokrater människor?” Så skulle det här inlägget också kunnat heta. Eller ”Är rasister människor?” Det ska handla om hur vi som kristna humanister ska kunna bidra till att hejda den brunslammiga flod, som EU-valet visade hotar att översvämma Europa.
Själv var jag med och vände ryggen mot Jimmie på Norrmalmstorg dagen före valet, efter att i tidningar och sociala media ha följt och glatts åt att de starka, uppfinningsrika och roliga protester som följt Sverigedemokraternas turné genom landet: vända ryggar, röda hjärtan, paltparty, picknick, ”I ett hus vid skogens slut”, skyltarna i T-banan med ”Tänk på avståndet mellan fakta och fördom”, och Folkmusiker mot rasisms gig på Slussen. Det kändes som en stark folkrörelse – och därför kom SD:s valresultat på 10% som en verklig kalldusch. Och frågan är hur vi nu för kampen vidare.
Under hela valkampanjen fördes ju debatten om vilka former kampen ska ta sig på tidningarnas ledarsidor och i sociala media. Vissa ledarskribenter förde fram ”kålsuparteorier” om att motdemonstranterna var ”likadana fast tvärtom” och varnade för att det skulle vara kontraproduktivt med motmanifestationer, som bara skulle underlätta för SD att sätta på sig offerkoftan. I facebookgrupper mot rasism var debatten livlig om huruvida tysta ryggvändardemonstrationer är ett effektivare medel än vuvuzelor. Är poängen att hindra SD från att framföra sitt budskap, eftersom det per definition är hets mot folkgrupp, eller är poängen att signalera ”vi hör vad du säger men vi gillar det inte”. I någon mån kunde man urskilja en generationsklyfta, där de unga stod för den mer högljudda linjen, men det handlade också om ideologisk grund.
Diskussionerna har också handlat om huruvida det är någon idé att försöka föra dialog med rasister. Är de vilseförda underdogs som dras med i något de inte riktigt förstår, eller är de hårdföra ideologer som vet precis vad de säger och gör, som det inte är någon vits att dalta med?
När jag stod där på Norrmalmstorg tillsammans med en övervägande ungdomlig skara som skanderade ”Inga rasister på våra gator”, och ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen! När ska vi göra’t? Nu!” kände jag mig alltmer kluven. Själv hade jag föredragit en tyst demonstration, men det nätverk som utlyst demonstrationen hade uttalat att alla uttryck var välkomna.
Jag bar prästskjorta som en markering att kyrkan inte ställer upp på SD:s försök att framställa sig som kyrkans vänner. Efter demonstrationen kom en man med SD-knapp och frågade om jag tyckte att han borde gå ur kyrkan. Jag svarade att jag tyckte han skulle gå med i en bibelstudiegrupp och samtala om hur Bibeln säger att vi ska förhålla oss till ”invandraren, änkan och den faderlöse”, men det hade han ingen lust med. Så jag föreslog att han skulle försöka hitta en kyrka vars bibeltolkning stämde bättre med hans egen människosyn.
Men – hur ska vi som kristna humanister förhålla oss till människor som står för en icke-humanistisk människosyn, vilket jag menar SD står för (för att inte tala om de öppet nazistiska och klassiskt rasistiska partier som också gjort sig synliga på våra gator det senaste året)? Hur kan vi på en gång föra dialog med dem och bekämpa det de företräder?
Jag tror ju på dialog, och en grundregel i dialogen är ”låt var och en definiera sig själv”. SD hävdar att de inte är rasistiska. Jag hävdar att deras politik genomsyras av rasism. Så hur ska jag då kunna föra dialog med dem? ”Jag är inte rasist! – Jo det är du!” är inte en bra utgångspunkt för ett samtal.
Och det är här jag känner att medan ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen!” är en ok paroll, så är ”Inga rasister på våra gator” problematisk. Därför att den a) reducerar människor till en åsikt, b) säger att människor som hyser denna åsikt inte ska få gå på gatorna. Jag vet att paroller med nödvändighet är förenklade. Utifrån a) det faktum att rasismen inte är vilken åsikt som helst, utan en avskyvärd åsikt som leder till folkmord, och b) att slagordet syftar på rasister som ger uttryck åt sina åsikter genom marscher och torgmöten, så kan jag acceptera det.
Men jag känner att jag inte vill använda det. Alla metoder som på något sätt återspeglar det vi vill bekämpa är dåliga, tänker jag. Och mot dem som vill reducera andras mänsklighet kan vi inte svara med samma mynt. Jag kan inte reducera den som hyser rasistiska tankar till bara en rasist. Men jag kan inte heller försöka förklara genom att kategorisera honom som lågutbildad, arbetslös, svagbegåvad – för alla sammantagna undersökningar av människor som dras till rasistska budskap visar att så enkelt är det inte. (Den enda gemensamma nämnaren lär vara att män är överrepresenterade, varför jag dristade mig att skriva ”honom”.)
Kristen humanism ger aldrig upp om människan. Som kristna humanister måste vi helt enkelt försöka möta människan, utan förutfattade meningar, utan etiketter, och försöka förstå varför just denna människa röstar på SD eller ännu värre partier. När vi möter dem i kyrkliga sammanhang (för visst – de finns ju i våra församlingar och att uppmana dem att lämna kyrkan känns inte riktigt bra!) möter vi dem som kristna bröder och systrar – låt vara bröder och systrar som måste få klart för sig att rasism och kristen tro inte går ihop. Den gamla devisen om att ”hata synden men älska syndaren”, som sannerligen har missbrukats och är tveksam i många sammanhang, kanske kan vara användbar? Den säger ju att jag vill inte definiera dig utifrån din åsikt som jag ogillar, men jag vill förstå varför du hyser denna åsikt, vad du ser i vårt samhälle som skrämmer dig och som du tror dessa partier kan rädda dig från. Och jag kan berätta om vad jag ser som skrämmer mig, och hur jag tror vi kan komma tillrätta med det utifrån kristna och humanistiska värderingar, och varför jag menar att all form av rasism är emot kristen tro. Och i detta samtal är jag medveten om att jag också är en ”syndare” som gärna sätter etiketter på människor och faller för de enkla förklaringarna och lösningarna.
Jag tror det är livsviktigt att vi för de här samtalen. Men jag tror att det samtidigt är viktigt att fortsätta opinionsbildning och debatt genom aktioner av olika slag under den kommande valrörelsen, och genom motdemonstrationer närhelst rasism och nazism förs fram i offentligheten. Vi måste säga ett tydligt nej till rasismen innan det är för sent. För historien visar att det kan bli försent.
Så kanske kan man plocka fram en gammal refräng från Fria Pro-teatern: ”En öppen hand och en knuten hand, det är det det handlar om”. En öppen hand i mötet med människan som hyser de rasistiska åsikterna, och en knuten hand mot ideologierna och företrädarna som utformar och sprider dem.
Till slut vill jag säga att jag inte menar att det bara är kristna som kan eller ska föra de här samtalen. Den muslimske ståuppkomikern Soran Ismail, som regelbundet lunchar med Sverigedemokrater är den främsta förebilden i sammanhanget. Och att om man vill skaffa sig fakta för såväl dialog som debatt om rasismen är http://expo.se en mycket värdefull källa.

Helene Egnell