Senmodern tro

19 oktober 2014

Lars fina text på bloggen 29/9 om förmodern och modern verklighetstolkning vill jag fortsätta reflektera kring. Genom att tänka kring tro idag i kristen och europeisk kontext innebär att leva och tänka efter Upplysningen. Genom Upplysningen har människan blivit myndig och därmed befriad ur (religiösa) traditioners förtryck. Samtidigt pekar Lars på hur den östliga, ryska kulturen hjälper oss att se att genom detta genombrott i historien gick något grundläggande mänskligt också förlorat.

Vi kan se att religionen behöver den sekulära kraften, att den befriar. Vi ser samtidigt hur verkligheten blir kall om enbart distans och rationalitet får råda. Modernitet; post-, och senmodernitet är stum kring lidandet, delandet, solidariteten. Frikopplad från större ideologier och frånkopplad från en tidigare religiös föreställningsvärld har krass nyliberalism, d v s en snäv och andefattig dyrkan av kapitalistiska idéer, lett till ett farligt läge i Europa igen. Upplysningens liberala idégods har urholkats och socialismens profetiska laddningar förlorats. Motreaktioner finns både i religiös fundamentalism och nationalistiska och fascistiska idéer som gärna lånar religionen till att demonisera och utestänga ”den andre”. Båda handlar om återgång till tider som inte längre finns. Ingen av dem är befriande krafter utan vill återföra människor till lydnad och underordning. När de ihjälsegrande och sekularistiska (obs! ej sekulära) EU och religiösa USA ska möta detta, har de ingen moralisk styrka längre varken inom sina egna länder, i förhållande till gamla öst (Ryssland) eller till den muslimska världen. Både religiösa fundamentalister och nykonservativa med fascistiskt idéstoff kritiserar dem på det sociala området – och erbjuder sina alternativ.

En religion som inte vill fly behöver både kritisera de grunda kapitalistiska marknadsliberala idéerna och ge tillbaka lidandets dimension i tron. Här behöver religiösa humanister ur alla trostraditioner finnas med tillsammans i dialogen om vägen framåt. För oss kristna är det inåt en kritik mot fortsatt omogna trosföreställningar/borgerlig religion och utåt en kritik mot den förhärskande tillväxt- och konsumtionskapitalism vi lever i. Det handlar om att erkänna att Gud är död för att kunna tro och hävda att Gud fortfarande är.

Anders Wesslund


Ideologi och naivitet

19 juni 2014

EU-valet fyllde mig med både häpnad och oro. Hur kan medvetna människor i europeiska länder rösta på högerextrema partier med de mest tveksamma ideologiska rötter?
Oron spiller över på den svenska valrörelsen. Ingen stor berättelse eller vision om samhället. De stora partierna samlas i mitten och triangulerar. Fokus ligger på procentförskjutningar i opinionsläget och undanglidande retoriska formuleringar som inte väcker förväntningar.
Ibland bränner det dock till. Stefan Fölster och Lars Hultman skrev nyligen (DN 15 maj) om att arbetsmarknaden kommer att radikalt förändras med IT och robotisering. Drygt 2 miljoner svenskar kommer att sakna arbetsuppgifter när nuvarande arbeten ersätts av digital teknik. Den nya tekniken skiljer sig från andra stora teknikskiften de sista tvåhundra åren, som möjliggjort produktivitetsökning även hos personer med ringa utbildning, avlastning från tunga arbeten eller tidigare otänkbar konsumtion av varor och mat. Den avgörande skillnaden mot tidigare teknikskiften är att färre, inte fler får arbete. Historiskt har varje teknikskifte inneburit att några blir oerhört rika, samtidigt som tillväxten gör att de flestas levnadsnivå höjs. IT-tekniken har redan gjort några rika, men vad händer med dem som förlorar sitt arbete? Den tendens som den populäre ekonomen Piketty beskrivit med ökande förmögenhetsskillnader på grund av att värdet av förmögenheter stiger snabbare än tillväxten, den tendensen kan komma att förstärkas.

Slavoj Zizek är en kändisfilosof med bakgrund i det kommunistiska Jugoslavien. Han har tagit fasta på den franske filosofen Althussers tankar om att ideologier är tomma på innehåll. I Jugoslavien talade ledarna om det nya goda samhälle som skulle komma. Men talet var i själva verket anpassat till den faktiska verkligheten och inte en drivkraft för att förändra den.
Har det med den svenska valdebatten att göra? Är valfrihet grundad i en liberal ideologi? Eller är det en retorisk formulering för ett konsumtionsinriktat och kapitalistiskt Sverige? Faller det socialdemokratiska talet om skolan och välfärden in i samma mönster, inte drivet av en ideologi utan en anpassning till hur marknadskrafterna vill att Sverige ska se ut? Val av skola eller sjukhus är bara meningsfull om det finns reella skillnader som går att uppfatta. Skillnaderna blir problematiska om de gynnar välbeställda och konserverar skillnader som gör att vissa barn eller sjuka får sämre utbildning eller sämre sjukvård. Den ideologiska laddningen är tydlig.

FI och MP förordar sänkt arbetstid. Är det en anpassning till Fölsters och Hultmans scenario, en praktisk lösning av ett problem, eller är det drivet av en vision om ett annat samhälle?
Jag tror inte att ideologier är tom retorik. När kyrkans företrädare i ett aktuellt exempel ser alla möjliga praktiska hinder för att ge husrum åt romer, så finns i bakgrunden en outtalad idévärld: Romer är människor, vilka som grupp har särskilda egenskaper, som gör att de inte passar in i ett vanligt bostadsområde. Men sådana rasistiska argument tål inte dagsljuset.
Problemet är inte ideologiers tomhet, utan att de döljs genom att kläs i en retorik som handlar om annat, regler, budgetramar och praktikaliteter. En valrörelse som döljer värderingsskillnader genom medial procentexercis skadar demokratin.

Zizek hade en underbar strategi i sin ungdoms Jugoslavien. Han var medvetet naiv. Genom att ta den offentliga ideologin om allas lika värde på allvar ville han underminera det offentliga hyckleriet. Han passade inte in och sökte sig utomlands. Men idén att ta ideologin på allvar och öppet redovisa den rymmer en sprängkraft. Kyrkan har känt till det från början, sabbaten är till för människorna och inte tvärtom. Kyrkan känner många, som i strid mot sin egen överhet fick betala priset med livet eller utstötthet, för att de tog budskapet om alla människors oändliga och lika värde på allvar. Målet var det goda samhället, gudsriket, som krävde ett naivt allvar; om ni inte blir som barn….

Erik Lundgren


Att se sin egen rasism

08 juni 2014

UR sänder en serie program av journalisten Natacha Lopez om rasismens mekanismer. Psykologiprofessorn talar om evolutionärt nedlagda beteenden. Att kategorisera är ett. För att hantera all information hjärnan tar emot blir nödvändigt och ekonomiskt; fördomen är de tidigare kategoriserade erfarenheterna inför ett fenomen, t ex ens idé om danskar, unga män eller björkar. Ett annat beteende är reaktionen inför det främmande; människor emellan är hudfärg och kulturella yttringar sådana reaktioner. Är det farligt eller kan nyfikenheten ta över?

Rasism är kontextuell och är att göra politik av fördomen istället för att pröva den. Professorn uppmanar oss att backa ett steg, och var ödmjuka inför våra tankar, medvetna om att våra föreställningar med nödvändighet bottnar i fördomen. Två former av rasism beskrivs i brittisk rasismforskning. Den ena utgår från att föra vidare felaktiga föreställningar av det okända och att generalisera. Antiislamismen i väst förstärktes mer av amerikanska myndigheters responsmönster ”kriget mot terrorismen” än av själva attackerna 11/9. Efter det gjordes alla muslimer till potentiella terrorister istället för urskiljandet av Al Qaida-grupperingar. Den andra bottnar i socioekonomiska villkor. Religionshistorikern uppmärksammar lyssnarna på att det i Sverige främst är män ur arbetarklass och lägre tjänstemän som är kritiska mot rumänska tiggare, vanligtvis romer. Dessa mäns egen utsatthet i det svenska samhället exploateras av främlingsfientliga och nationalistiska krafter och vänds mot människor i ännu större nöd. Här handlar rasismen om behovet av att utse syndabockar.

Främlingsfientligheten har fått ett otäckt grepp i vår tid. Kalla vindar blåste genom EU-parlamentsvalen och vi konfronteras dagligen med vår egen rasism i vardagens möten. På resa hem genom ett försommarfagert Sverige förra helgen, kände jag själv hur känslorna stred och kolliderade inom mig. Naturens skönhet var svår att ta in. Både på stationen i Bankeryd,min barndoms hemort, och senare på västra stambanan, blev resenärer utan tillräckligt med pengar eller fel betalkort hårt behandlade av stressade tågkonduktörer. Troligen var de romer och asylsökanden. Jag skämdes över detta bemötande av dessa Sverige-representanter och över mitt eget halvhjärtade försök när jag försökte få konduktörens uppmärksamhet för att kunna skjuta till resterande belopp. Min skam över min tafatthet följde mig vidare på resan medan kvinnan fick kliva av.

I Stockholm mötte jag mina blivande sovvagnskamrater, män i min ålder, ingen med mindre än 50 000 kr i månadslön. De tillhörde ett sällskap på väg mot dykaräventyr utanför Narvik. Sympatiska killar, vi alla privilegierade, tillhörande ett annat Sverige. I Västerås stod vi still och en av dem kommenterade att Stockholm växer med ett Västerås, d v s ca 120 000 personer på ett decennium. Eller var det mindre?

Hemma igen möter jag asylfamiljerna på jobbet. Nu trettonåriga tjejen och ensamstående mamman som förra året var glad över sina nya fotbollsbenskydd, nu på väg in i apatiskt tillstånd. Jämnåriga flickan och hennes familj, en annan familj, ett annat öde, sover inte på nätterna av skräck inför återsändandet. Tioårige grabben i tredje familjen och hans mamma pratar inte hemma om det hemska – avvisandet. Romer från en tidigare sovjetrepublik och förföljelse. i Sverige har de dessutom blivit kvitt pappa, plågoanden, förgriparen. Nu ska de sändas tillbaka tillsammans. I vår har Migrationsverket en drive, det är många familjer som poliserna, oanmälda besöker tidigt om morgnarna för att transporter till flygplatsen. Eller så skickas fäderna i förväg till förvaret i Gävle. Det är trasiga familjer som under några år getts hopp om en framtid i små gästvänliga Norrlandssamhällen. Nu skickas de ut ur landet tillbaka till det de flytt ifrån. Utblottade.

I mötena på BUP-mottagningen är dessa minsta verkligen som systrar och bröder. Där i rummet finns inte skillnaderna, där är vi bara människor. Där framträder ett annat nedlagt evolutionärt mönster; förmågan till empati, att med-känna. I Sverige och Europa, i samhällen som tudelas och där människor är rädda, där exploateras däremot fördomar och syndabockar utses. Där stängs gränser till. Älska varandra är det återkommande budskapet i Nya testamentet. Det är krävande, det är ansträngande, inte något harmlöst för särskilt religiösa själar eller en specifik egenskap hos goda människor. Det är lika mycket att medvetandegöra sig om sina fördomar, att anstränga sig och känna ödmjukhet inför sina tankar, som professorn sade, som att agera politiskt. Att arbeta mot strukturer som ökar gapen och för samhällen där klyftor minskas, där man anstränger sig, avstår från egna privilegier för att inte ge jordmån åt rasismen att slå rot än mer.

Ideologierna räcker inte. Inte liberalismen, inte socialismen – men de är nödvändiga för att garantera mänskliga rättigheter. Men kärleken, uppfordran att älska går direkt in i hjärtat – in i det mellanmänskliga mötet där gränser och främlingskap upphävs. Att se den romska tiggaren i ögonen och där se sig själv. Kanske är det en lika medmänsklig som revolutionär handling; i det inre och det yttre.

Anders Wesslund