Gränssnittet mellan kyrkan och samhällsinstitutionerna

09 september 2016

Jag sitter som studentpastor i ett möte med anställda på en av högskolans fakulteter för att gå igenom studiesociala problem. Ett tillfälle ges för pastorn att presentera vad Universitetskyrkan på högskolan kan erbjuda: samtal, pilgrimsvandring, samtalsgrupp om existentiell hälsa eller möjlighet att delta i tyst middagsbön i ett av högskolans Stilla rum med tyst meditation kring den bön som den kristna fredsrörelsen och icke-våldsrörelsen Sabeel skickar ut via nätet inför varje torsdag. Allt finns beskrivet i en liten broschyr att dela ut till intresserade. Efter mötet spänner en av de anställda ögonen i mig och ställer en skarp fråga: ”Har du verkligen rätt att driva politiska åsikter på högskolan?!”. Mitt svar var att det jag lyfter fram i vår broschyr var i linje med högskolans värdegrund och frågor som hanteras på andra fakulteter, men hon godtog inte mitt svar. Konflikten innebar att jag omformulerade informationen så att den inte skulle kunna missuppfattas.

En ny rektor på en annan högskola beslutar mot sina anställdas råd att utestänga Universitetskyrkan från högskolans lokaler eftersom religion inte har på högskolan att göra. Högskolans uppdrag är ju att undervisa i rationell vetenskap. Kyrkoherden i stan drog bort studentprästen från högskolan medan studentpastorn kämpade vidare för att hitta en lokal utanför högskolan för att kunna hålla kontakt med alla studenter som sökte sig till henne. En anställd på högskolan som inte gillade åtgärden slussade in henne i kårens lokaler och kåren upptäckte hur populär hennes mötesplats var bland studenter och anställda. Efter en tid var en studentpräst tillbaka i teamet.

En fängelsepastor gick en runda på ett kvinnofängelse och en av de intagna ville att han skulle följa med in på hennes rum för ett samtal. Han brukade vara restriktiv med det på kvinnofängelset men gick med på det om dörren var öppen ut mot korridoren utanför. Hon ville att han skulle driva ut onda andar som hon kände i rummet. Han förklarade att han inte sysslade med sådant men han lärde henne en kort bön hon kunde be om hon behövde få hjälp av Gud. Hon var inte nöjd med den hjälpen.

Snart gick rykten från fängelseledningen till kriminalvårdskonsulenterna på SKR som kontaktade mig, som då var ordförande och anställare av fängelsepastorer i en utvidgning av åtaganden. Jag bestämde mig för att undersöka vad det handlade om genom ett samtal med anstaltschefen. Hon gav inga skäl för varför han var olämplig, men de ville avsluta kontraktet med hans lilla församling. Kontraktet innebar att församlingen fick ersättning av anstalten för hans 20% tjänst där. Ett samtal med pastorn visade att anstaltschefen anklagat honom för att ha drivit ut onda andar i fängelset. Han hade själv förstått från vilken intagen den uppgiften måste ha kommit. Han hade sökt den tjänst jag annonserat om och jag prövade hans teologi kring onda andar och kom fram till att hans berättelse var trovärdig. Han hade blivit utsatt för en manipulation och blivit sänkt trots att han hanterat den rätt. Jag tog åter kontakt med anstaltschefen och klarade ut att de kunde avsluta det gamla kontraktet men att jag bedömde honom som en utmärkt fängelsepastor och att jag tänkte anställa honom i ett nytt kontrakt. Anstaltschefen blev inte glad eftersom hon hade en annan syn. Jag anmärkte på att hon lyssnade till rykten från en intagen som aktivt manipulerat henne och övrig personal och förklarade för henne pastorns hantering av hennes propåer varit föredömlig när han avvisat henne på det sätt han gjort. Det blev till slut ett fall för kriminalvårdsregionen som satte dit en ny chef som fick order att lägga ner ryktesspridningen. Han gjorde ett uppskattat jobb ytterligare två år tills en ny anstaltschef tog över som avslutade hans tjänst på anstalten utan motivering

Under mina sjutton senaste pastorsår har jag varit inblandad i samarbete med polisen kring dödsbud, bl.a. vid brandkatastrofen i Göteborg och som arbetsgivare för sjukhus- och fängelsepastorer, vilka jag haft i kontinuerlig arbetshandledning samt som arbetande fängelsepastor och studentpastor. Hela tiden har det skett i tätt och ekumeniskt samarbete med Svenska kyrkan. Jag är på väg ut i pension och det är dags att delge en del viktiga erfarenheter inom ett fält som är okänt för många.

Att befinna sig i gränssnittet mellan kyrkan och samhällets institutioner innebär en balansgång mellan kyrkans evangeliska uppdrag och samhällsinstitutionernas sekulära uppdrag. I de allra flesta fall fungerar uppdragen kompletterande på ett erkänt positivt sätt. Sjukhus, högskolor, universitet, kriminalvårdsanstalter, polisen och storföretag kan visa stor uppskattning för vad vi betyder för deras personal och dem de härbärgerar i sin verksamhet. Men man får vara medveten om att det finns ideologiska konflikter inom dessa institutioner där vissa är skeptiska eller direkt avvisande mot kyrkans närvaro. Det blir tydligast om högsta chefen har en egen agenda som går vid sidan om det politiska regelverket mer eller mindre öppet.

Det går inte att från vår och kyrkans sida ifrågasätta systemens giltighet och rättigheter. Vi finns på plats utifrån institutionernas villkor. Det är inte vår sak, som rör oss som ”fria radikaler” i främmande system, inte alltid så demokratiska. Vi arbetar under avtal och restriktioner och kan göra mycket gott inom dessa ramar. Men våra kyrkors ledare behöver vara vaksamma om deras utsända präster, pastorer eller diakoner utsätts för orättfärdig behandling och inte alltid köpa institutionernas hantering utan att en kyrkoledare med hög position i sin kyrka träder till den utsändes försvar oavsett om denne har gjort rätt eller fel. En institutionssjälavårdare kan absolut göra fel och göra sig omöjlig, men kyrkans ledning, biskop eller kyrkoledare bör begära ett resolut samtal med den beslutsfattare som stänger av en institutionssjälavårdare och från högsta ort begära besked om skäl för avvisningen. Först då kan en kritisk granskning av själavårdarens handlag genomföras från kyrkans sida. Fram tills att allt är klarlagt bör kyrkan företräda sin själavårdare som arbetar i mycket utsatta positioner. Det handlar också om att skydda de små frikyrkoförsamlingar som har tagit anställningsansvar men som inte längre får betalt för tjänsten. Målet med insatsen i en kris behöver inte vara att återställa allt vid det gamla, men göra det obekvämt för institutionschefer att ta lättvindiga avvisningsbeslut som är utan vederhäftig grund.

 

Sten Högberg


Kyrkan och homosexualiteten

04 juni 2014

Uppdrag granskning i SVT sände nyligen ett program inspelat med dold mikrofon i samband med själavård. Detta är ett etiskt tveksamt arbetssätt för granskande journalistik, men än mer tveksamt etiskt är vad som uppdagades.

Ett antal präster inom Svenska kyrkan tror att man genom bön kan bota homosexualitet. Ärkebiskop Anders Wejryd tog förtjänstfullt avstånd från dessa villfarelser. Inom Svenska missionskyrkan (del av nuvarande Equmeniakyrkan) fick vi länge kämpa för att lokala församlingar skulle kunna viga samkönade par. Evangelister inom samfundet arbetade frenetiskt emot möjligheten och övertalade styrelsen. Men kongressen 2010 öppnade för samkönade vigslar om än med knapp majoritet.

Att tolka bibelns och Jesu kärleksbudskap idag förutsätter en tolkning till vår tids världsbild. Vi tror inte längre att jorden är centrum i vårt solsystem. Vi tror att Gud kan skapa genom evolution. Vetenskap står inte i motsats till tro.

Jag skäms över kyrkans homofobi. Men såsom naturvetenskapliga upptäckter accepterats tror jag också alltfler kommer att uttrycka sin tacksamhet för kyrkor som bejakar samkönade äktenskap.

Benny Fhager


Det häftiga andetaget

19 juni 2012

Tydliga konflikter gör det lätt att ställning. Vietnamkriget var tydligt, en stormakt som angrep ett litet fattigt land. Det moraliskt självklara gjorde det svårt att stanna kvar i det kalla krigets världsbild. Det gick inte hem att hävda att ett litet land angreps för att sätta stopp för kommunistisk infiltration. Den moraliska frågan tog kommandot över den politiska, till slut även i USA.

Algerietkriget var annorlunda, få minns det nu. Algerierna kämpade för frihet och ville inte längre vara en fransk provins. Samtidigt ville man bli av med den franska överklassen. Drakoniska våldsdåd gjorde att fransk-algerierna flydde till Frankrike, men mötte kallsinne. De kallades svartfötter (pied-noirs), hade levt ett gott liv i Algeriet, och hamnade i flyktingläger. Vem skulle vi ta ställning för? Algerierna som kämpade för frihet med grymma våldsdåd? Flyktingarna till Frankrike, vana vid ett gott liv, som blev förlorare och tvingades leva i flyktingläger, som ingen hade förberett? Hade alla både rätt och fel?

 Den arabiska våren fick oss att jubla. Vanligt folk gick ut på gator och torg och störtade avskyvärda diktatorer. Vi kände att de som hade rätten på sin sida fick den politiska makten. Men de första valen ledde till resultat som vi inte tänkt oss. Partier med brett folkligt stöd visade sig ha frihetsinskränk-ningar på sin agenda. När kopterna, en minoritetsgrupp uttryckte oro för partier nära det muslimska brödraskapet drog vi ett häftigt andetag. Än värre när de verkar föredra en president, som var del av den gamla förtryckarregimen.

Konflikten i Syrien är moraliskt glasklar. En grym diktator låter mörda kvinnor och barn. Rysslands och Kinas ledare driver ett cyniskt maktspel som gör blodbadet möjligt. Vi ser tydligt vem som handlar moraliskt förkastligt. Men drar ett nytt häftigt andetag, när vi hör att kristna syrianer i Södertälje stöder diktatorn, han skyddar oss, hans regim är vår säkerhet läser vi.

  Politik är att välja mellan olika alternativ för hur samhället skall se ut. Valet påverkas av att vi också har grundläggande värderingar. Svaret på frågan om vad som är rätt och fel är inte entydigt, men styrkan i genomslaget för etiska och moraliska värderingar blir starkare, när vi ser en tydlig orättvisa. Det blir lätt att ta politisk ställning när den starkare slår den svagare, när en grupp får stora ekonomiska förmåner på bekostnad av andra.

 Hur fungerar värderingar i ett land med hög grad av jämlikhet? Och vad händer om politiska krafter ändrar detta? Vi har sett hur höger och vänster samlas i mitten. Det gamla skattesänkarpartiet kallar sig arbetarparti, det gamla arbetarpartiet motsätter sig inte vinst i välfärden. Det som avgör val är plånboksfrågor eller partiledarnas genomslag i rutan. Däremot gamla värdeladdade ord som solidaritet, individens frihet har fått en ny svagare innebörd. Juholt försökte med  klasskampsretorik, som inte ens socialdemokrater stod ut med. När starka moraliska övertoner inte stämmer med den upplevda verkligheten i samhället, är det då vi drar det häftiga andetaget?

Ibland tar kyrkan ställning i politiska frågor, vi minns påskuppropen. Det sker utifrån tro och värderingar – vår tro tvingar oss att se orättfärdigheter i samhället och protestera. Det väcker  motstånd. Kyrkans budskap ska stanna innanför väggarna, inte hoppa in i samhällsdebatten, inte ta ställning för det ena eller andra partiet. En stark inre övertygelse ändra politikens sekulära förutsättningar alltför mycket. Det självklara fria valet mellan politiska alternativ får en slagsida, därför att frågan om vad som är rätt och fel blir viktig. Våra politiker tenderar att undvika värderingsargumenten eller väljer bara dem som gynnar den egna agendan.

Vad betyder Jesu ord om att Guds rike är invärtes i er? Att det ska stanna där, eller att vi ska drivas av en stark inre övertygelse? Vi ska inte vara tysta, när vi ser det som är fel. Kan det häftiga andetaget vara en klokhet, när den faktiska verkligheten är svårtolkad? Och kan tystnad inför övervåld och maktövergrepp vara ett brott mot den innersta kärnan i våra egna liv?

 

Erik Lundgren


Skolavslutningar i kyrkan

01 juni 2011

Skolavslutning i kyrkan tillhör vår kulturtradition sedan många generationer. Så länge prästen är tyst, talar allmänt om livet eller sommaren eller låter sig och Kyrkan reduceras till en tradition…

… och om Den blomstertid nu kommer betraktas som en del av en svensk tradition om sommar och inte som en psalm, då godkänner Skolinspektionen att man kan vara i kyrkan.

 

Så länge man får diktera villkoren och förbjuda prästen att komma med religiösa inslag, då tycker alltså den statliga myndigheten och skolministern att det är ok. Vill kyrkan gå med på dessa villkor? Inte alla präster och församlingar. En del har tackat nej och man förstår dem. Det är inte precis en jämlik relation som presenteras.

Å andra sidan, om en skolavslutning innehåller böner, välsignelser och eventuellt någon annan psalm än sommarpsalmerna eller en andlig visa, alltså är mer traditionellt kyrklig, då vill nog inte så många ha avslutningen i en kyrka. ”Tvingas” man be med i Fader vår, som skolministern uttryckte det, eller, som jag hörde på jobbet, måste tro att Jesus for i väg upp i skyn till himlen på det sätt man hört predikas, då blir man heller inte så entusiastisk. Det är kanske därför mer moderna präster anpassar budskapet till något mer allmänt om kärlek, vilket ju är rätt klokt om man talar inför barn och deras föräldrar på just en – skolavslutning. Men varför då vara i kyrkan? undrar Sturmark och mer traditionella präster. Jag kan inte annat än hålla med.

Min skolgång skedde i en tid morgonbönen just hade tagits bort i slutet av 60-talet. Alla skolavslutningar under min grundskoletid hölls i lövade aulor. Det var högtidligt och stämningsfullt. Till kyrkan gick vi inför kyrkans högtider, men på avslutningsdagen var det inte något jag saknade. Det kändes snarast naturligt att avsluta skolan i  – just skolan.

För kyrkan är väl inte i första hand en kulturell företeelse? Visserligen förvaltar kyrkan en tradition – av sin tro – genom sekler.  Det är knappast den traditionen rektorer, lärare och föräldrar som gillar skolavslutningar i kyrkor vill bevara, tror jag. Inte heller är det invandrare eller mångkulturella människor som vill ta ifrån kyrkan sin egen tradition. I senmodern tid när stat och kyrka är åtskild, känns det mer riktigt att Svenska kyrkan liksom skolorna hittar vidare ur sin ambivalens. Likaså skolministern och Christer Sturmark. För även han kan tänka sig vara i kyrkolokalen, men det är inte respektfullt och tolerant att som ateist göra anspråk på kyrkorummet för sekulära arrangemang och på sina egna villkor med argumentet att man betalar skatt för dem. I vårt numera mångkulturella samhälle behöver vi öva oss i att se var skillnaderna går mellan sekulära och religiösa sammanhang – och att ha respekt för dem.

Kyrkorna bjuder in till att dela tro. I en del församlingar är den traditionell och föga attraherande på medborgarna. I andra är den mer inklusiv och kan se det kristna i det allmänmänskliga – och tonar ner trons särart. Denna tro kan ha en öppen hållning, humanistisk om man så vill, till mycket i det samhälle man lever i. Då når man kanske också fler, och blir kanske t o m godkänd som avslutningsplats. Men, likväl handlar det om inbjudan till tro – annars handlar det väl inte om att vara Kyrka?

I en tid då sekulariserade svenskar är ambivalenta till sin tro är det lätt att hålla fast vid Traditionen men den gör knappast den levande tron- hur den än tar sig uttryck; konservativ, reaktionär, radikal –  mer synlig. Många tar avstånd från trosföreställningar som inte är lätta att omfatta i senmodern tid och i ett mångkulturellt samhälle. Men man saknar något. Tomrummet finns där efter förlorad tro som man inte förmår mötas kring i Sverige idag. När diskussionen om skolavslutningar i kyrkan kommer upp är det troligen detta ambivalenta förhållande till tron hos många individer– och kyrkans lite ovana förhållande till den nya situationen med skilsmässa kyrka – stat och ett samhälle bortom folkkyrkan och enhetssamhället det handlar om.

Det är alltså en ambivalent relation och den mår bäst av att redas ut – hur ska vi ha det med varandra? Ska relationen redas ut, bör det ske på jämlika villkor, och inte som nu dikteras av ena parten. Båda parter behöver pröva sina bevekelsegrunder med respekt för varandra. Och frågan är: vad har en sekulär ceremoni i en religions lokal att göra?

Anders Wesslund