Kristen tro, demokrati och antirasism

25 mars 2014

Efter demonstrationen mot antirasism på Möllevången den 16 mars, som samlade 10000 personer, har vårt twitterkonto i Universitetskyrkan i Malmö @Unprastmalmo, gått varm av diskussioner kring våldsamt motstånd, antifascism, demokrati och var kyrkan står.

Det kan var dags att reda lite grand i hur mönstret ser ut i världens kristna traditioner och hur dessa traditioner kan härledas från bibeltexterna. Det blir självklart en ofullständig analys från min begränsade horisont, men det är ju bara den egna horisonten jag kan använda i mina egna beslut, uttalanden och handlingar.

Först vill jag påstå att både demokrati, antirasism och antifascism har bäring på grundläggande värden i både evangelisternas beskrivning av Jesus gestaltning av Himmelrikets Anda och Guds vilja och även i olika delar av Paulus sätt att se på den kristna församlingens maktstruktur och hur han vägleder församlingsledare i en grekisk-romersk kulturkontext. Men det finns en viktig skillnad mellan evangeliernas Jesusskildringar och Paulus som kan handla om utbildning. Jesus skildras med ett djupt och intuitivt samspel med Gud, som hos en profet där all undervisning och alla tecken är utflöden från Gud. Vilken utbildning han har utöver den judiska synagogskolan känner vi inte till. Men Jesus gestaltar en människosyn som med dagens radikalpolitiska termer skulle kunna etiketteras som antifascistisk, antirasistisk och antinationalistisk. Han är provokativt stödjande samhällets marginaliserade, vilket han menar ska visa på Himmelrikets mönster. De rika och mäktiga ska föras åt sidan och de nertryckta ska resa sig. Paulus som hade högskoleexamen från den hellenistiskt inspirerade, judiske farisén och rabbinen Gamaliel, och som skaffat sig romerskt medborgarskap, visar upp två sidor. Den ena sidan visar samma intuitiva lyssnande efter Guds tilltal, som Jesus visade, men han är också den intellektuelle och högutbildade världsmedborgaren som anser sig skicklig i att förstå den grekiska och romerska andan, som i likhet med den judiska, var patriarkal och auktoritetstroende.

Paulus utvecklade också intressanta idéer kring det som vi idag ser som demokratiska mönster. Hans syn på organisation bygger på att varje enskild medlem i kyrkan är bärare av Helig Ande och vägleds och undervisas i sitt inre av Guds Ande och hon har en individuell andlig gåva att förmedla till gemenskapen. Individen är inte viljelös, utan har att själv bejaka Guds Anda. Det betyder att alla medlemmar uppmanas att ta initiativ och förmedla inspiration till andra allt efter tro. En sådan gåva som Paulus anser betydelsefull är ”gåvan att skilja mellan andar”. Andar betyder inte här spöken utan i vilken Anda en handling eller ett budskap ges. Om någon ledare undervisar i en anda av hat istället för kärlek, förutsätter Paulus att den eller de medlemmar som bär skiljandets gåva ska stoppa talaren i det offentliga rummet. En extrem kontrollfunktion för att inte maktmänniskor ska ta över en gemenskap. Väckelserörelsens församlingar på 1800-talet tolkade Paulus så att varje medlem, kvinna som man, hade en röst likvärdig med föreståndaren. Vid omröstningar kunde majoritetsbeslut protokollföras med orden ”Den Helige Ande och vi har beslutat…”. De som hamnade i minoritet godkände majoritetsbeslutet eftersom den Heliga Anden varit med. Så höll man enigheten samman. Det är demokratins viktigaste och svåraste moment att de som förlorat en omröstning har att erkänna majoritetsbeslutets giltighet och att man underordnar sig beslutet. En omogen demokrati visar sig i om de starka vill manipulera för att säkra sin seger och om förlorarna gör uppror mot resultatet oavsett om det är manipulerat eller ej.

Men hur ska man förstå Paulus när han å ena sidan kan påstå att i Kristus är man varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, för i Kristus är man Ett? Medan han kan å andra sidan kan uppmana en grupp kvinnor att tiga i församlingen, därför att det inte är kvinnans rättighet, eller att mannen ska vara sin hustrus överhuvud eller uppmana de kristna slavarna att lyda sina herrar. Är man snäll kan man tolka Paulus som pragmatiker med en tro på att den kristna kärleken ska förändra de patriarkala mönstren inifrån. Jag tror inte Paulus kunnat ana att hans konkreta råd till församlingsledare i prekära sociala konflikter skulle bli vägledande för hur patriarkala maktstrukturer skulle byggas i hans kyrkor i Europa. Problemet stavas bokstavstrogen bibelsyn som växt sig starkare med tidsavståndet.

Bokstavstron är utbredd inom alla kyrkofamiljer tillsammans med olika former av dogmatisk fundamentalism. Det låser texten för vissa läsare till att vara Guds nedskrivna lag. Jesusorden, liknelserna, berättelserna och breven blir näst intill absoluta och magiska formler. I dessa kyrkliga miljöer frodas både patriarkala och auktoritära världsbilder motiverade som gudagivna trots att den andan inte liknar något av vad evangeliernas Jesus gestaltade. Men i alla dessa kyrkor spirar också motrörelser mer eller mindre framgångsrikt, som jobbar på projektet att vända på maktordningen efter Jesus mönster.

Jag tror att den viktigaste uttolkningen av Himmelrikets medborgarskap i Nya Testamentet, är att det är emot all rasism där en folkgrupp eller nationalitet värderas högre än en annan – där är inte jude eller grek. Det är emot all fascism som förhärligar det starka före det svaga och förordar våldsmakt som aktivt kontrollinstrument och artificiella hierarkier som samhällets grundordning – där är inte slav eller fri. Det är emot den könsmaktsordning som värderar män framför kvinnor i alla positioner – där är inte man eller kvinna. Jesus exempel visar också att samhället inte kan förändras med våld och maktövertagande utan att själv gå under genom våld. Himmelrikets Anda kan bara byggas in i samhället långsiktigt utan förtryckande maktsystem och med genuin människokärlek som sätter egenintresset i andra hand.

Sten Högberg

Annonser

Haiti – landet utan slut

20 mars 2014

”Haiti är ett vackert ansikte med ett solkigt leende, en karibisk mardröm i lyxutgåva. Det bergiga landskapet läker ett sårat öga men är samtidigt ett levande bevis på en naturkatastrof. Landet är västra halvklotets fattigaste land där nästa fyra av fem invånare lever i djup fattigdom. Klyftan mellan fattiga och rika är enorm. Här finns nästan allt av ingenting och samtidigt lever ett oförtrutet hopp.”

Jag skrev några rader på en servett bara timmarna innan återresan hem. Nu har Svenska kyrkans fastekampanj tagit fart och Haiti är ett av två fokusländer.

En promenad genom huvudstaden Port-au-Prince berättar mycket av historien. De stora bilarna, ofta med en internationell organisations emblem trängs med rostiga flak och konstnärligt målade bussar. Bitvis blir den heta luften nästa outhärdlig. Dofterna av avföring och ruttnat kött blandas med kokande grytor och avgaserna från föråldrade lastbilar. Längst varje hårt trafikerad gata försöker människor hitta sin försörjning, varje kvadratmeter av en trottoar, ett torg, en vändplats är ett stånd.

Här bor de människor som försöker leva en vardag, hit kommer de som förlorat allt. Trots att jordbruket sysselsätter den övervägande delen av befolkningen bidrar den endast till tio procent av landets ekonomi och de som inte längre kan leva på att odla jord och djur tvingas till slut fly till staden.

Haiti är en av världens mest tätbefolkade nationer med en stat nästan helt utan närvaro. Ekonomin har försämrats stadigt de senaste 20 åren. Den stora jordbävningen som skakade Haiti 2010 var den svåraste på många år och gjorde läget än värre. Under hösten 2010 spreds sjukdomen kolera och fall rapporterades från alla landets regioner.
2008 utsattes Haiti under drygt tre veckor för fyra tropiska stormar och orkaner som krävde cirka 800 dödsoffer.

Endast omkring en fjärdedel av Haitis yta beskrivs som odlingsbar, men befolkningstrycket gör att över hälften av all mark brukas. På många håll har den blivit allt mer utarmad. En stor del av det utländska biståndet består av livsmedel, vilket också bidragit till att undergräva den inhemska produktionen.

Det är alltid på flygplatsen, när jag landat, som desperationen över detta övergivna folk blir som starkast. Men det är alltid på flygplatsen, när jag ska lämna, som förstår att hoppet återvänt. Då, när jag träffat människorna, alla de som trots allt tror att en framtid är möjlig. Också för att det arbete som Svenska kyrkan och samarbetsorganisationer på Haiti gör och gjort faktiskt förändrat livet för många människor.

Det jag sett har övertygat mig om att ett bidrag till Svenska kyrkans fastekampanj gör skillnad.

Thomas Ekelund


När historien händer

09 mars 2014

100 år efter 1:a världskrigets utbrott ser vi igen bilder på soldater på förstasidorna, som om historien inte hade hänt. Som om miljoner döda inte hade dött.
Eftervärlden förundras över två saker från första världskrigets utbrott. Det föregicks av ett antal mellanstatliga allianser, som gjorde krigsutbrottet nästan oundvikligt, när väl det första skottet kom. En situation hade byggts upp, som gjorde krigsutbrottet logiskt. Till det kom en krigspropaganda som fick unga människor gå sjungande och flaggviftande mot en säker död.
Nu ser vi dem igen, unga män i uniformer, tungt beväpnade, delvis maskerade. Om de gör vad soldater är utbildade för, vet vi att många av dem ska dö. Samtidigt vet vi att detta är ett skådespel. Putin visar musklerna, för att få igenom en politisk vilja. Men bakom det som ser ut som maskerad eller lek med tennsoldater tornar en fruktansvärd verklighet upp sig. Atombombssvampar i Europas och Rysslands hjärta, om konfliktspelet går över styr. Vreden som byggts upp mot Rysslands folkrättsligt vidriga beteende i Ukraina kan få USA och västmakter med kärnvapen att säga att det finns en röd linje som inte får överskridas. Vad blir den logiska följden av det?
Värdeord, men med olika valör beroende på vem som uttalar dem, korsar mediescenerna, fascister, judar, homosexuella, homofober, stormaktsdrömmare, Någon uttalar förståelse för motstånd mot etniskt förtryck, andra om folkresning mot en diktator. Men vad betyder sådana ord?
Lars Ahlins träffsäkra iakttagelse för länge sedan tycks mer sann än någonsin: Människors benägenhet att ge gamla ord nya betydelser är större än förmågan att hitta nya ord.
Menade han att gamla ord med tunga laddningar återanvänds slarvigt i en ny historisk situation? Parter i en konflikt behöver mobilisera människor för att hävda sina egna intressen. Orden är så starkt laddade att de ändrar vårt sätt att tänka och handla, men samma ord har helt olika innebörd för olika grupper av människor? Jag tror det.
Hur skall vi agera, vi som inte har vapen, som inte råder över arméer? Vi som inte kan använda propaganda eller droger för att tvinga ut unga män att döda andra unga män? Kristna fredsrörelsen, läkare mot kärnvapen, läkare utan gränser, Rädda barnen, Lutherska världsförbundet, Röda korset, Unicef. Fredsorganisationerna är många, men vapenlösa, det är ju själva poängen.
Kanske kommer vi ur den akuta situationen med andan i halsen. Men alla vapenlösa, om de förlorar modet, vad är då hoppet för världen, för framtiden? När Jimmie Åkesson sitter och berättar om sin barndom för psykoterapeuten Perris känner vi obehag på sin höjd. Men ge de främlingsfientliga vapen och den makt som vapen ger. Då händer något helt annat.
Jag vet, det är för lätt att säga att vi ska stödja civilsamhällena, lyfta fattiga, ge alla lika chanser. När girigheten också beväpnar sig med dödliga vapen, då är det för sent, då blir fredsarbete tomma ord. Nu hävdar åter svenska politiker behovet av en kraftig upprustning av det svenska försvaret som en väg in i framtiden. När kommer insikten att militär upprustning är farlig, ett av de största hoten mot fred? I kaoset på Majdan, hur identifierar vi människor som vill gå in i framtiden utan att gå över ett stort antal döda? Är morska uttalanden av en svensk utrikesminister vårt lands bidrag?
Fredsarbete är långsiktigt. Det är kanske vår enda chans, att gräva runt trädet ännu ett år.

Erik Lundgren


Norrlandsbilder

03 mars 2014

Årets sommarmöte för Förbundet Kristen humanism är förlagt till en av Europas två kulturhuvudstäder 2014. Ska man vara uppriktig är det främst städer i den västra delen av vår världsdel det handlat om. Sedan starten 1985 med Aten, har man dock kunnat se EU:s utvidgning österut avspegla sig i valet av städer. I år är Riga i Lettland en av städerna. Den andra är – Umeå! Så långt norrut har utnämnandet bara nått en gång tidigare, till Reykjavik år 2000, som då var en av nio utvalda städer. Dessa båda städer ligger på ungefär samma breddgrad.

För många sörlänningar är Umeå nog nästan lika exotiskt eller åtminstone lika mentalt avlägset. Det är någonstans i norra Sverige, i Norrland. Dit man kanske skulle åka någon gång, eller där man var på fjällvandringen en gång när man var ung. I någon av de storslagna nationalparkerna, orörda fast landet omkring exploaterat. Man åkte tåg hela natten och reste stor del av nästa dag för att komma fram. Visst låg Skellefteå, eller var det Sollefteå, längst norrut? Men Piteå då, är det söder om, nej både Skellefteå och Piteå är väl norr om Umeå? Jo, det är rätt.

Idag har kanske Norrlandsbilden förändrats. Många fler svenskar har sedan slutet av 70-talet idag kontakt med denna stora landsdel av Sverige. Det hänger ihop med universiteten och högskolorna där alltfler studenter söderifrån fått sina utbildningar. En dotter, en son, en kusin eller ett brorsbarns har kanske läst i Umeå eller Luleå i första hand men kanske även Östersund, Sundsvall, Härnösand och Gävle, men då är vi långt söderut. Och det är nog främst Umeå det handlat om. I globaliseringens och regionaliseringens tid är det egentligen bara denna stad och region som har haft tillväxt, växtvärk och lite hybris. Här uppe kallar man sig självutnämnt för Norrlands huvudstad. Man kan undra om Umeå faktiskt ligger i Norrland eller om det är en anomali, men då är man kanske lite hård, trots allt.

Eller har Norrlandsbilden egentligen förändrats? Bara namnet i sig är talande. Det är och har varit maktens namn på den nordliga provinsen. Norrland är den koloniala benämningen på de platser där uppe som har de konstiga namnen både på svenska, samiska, meänkieli eller tornedalsfinska. Norrland ligger även ovanpå delar av ett annat land, Sápmi. ”Norrland har varit en projektionsyta i det svenska modernitetsprojektet, och även den nu rådande Norrlandsbilden är en konsekvens av nationalstatens behov av en motpol i berättelsen om den moderna, urbana nationen”, skriver Po Tidholm i förordet till sin utmärkta essä- och reportagebok med just namnet Norrland (Teg Publishing, Luleå, 2012.) Historien om Norrland är lång och sorglig fortsätter Tidholm, och det är historien om nationalstaten Sveriges koloniala arv. ”I Norrland hafva vi inom våra gränser ett Indien om vi förstår att bruka det” har varit blicken hos makten alltsedan Axel Oxenstiernas uttalande på 1600-talet.

Ja, är det så vi fortfarande ser på Norrland? Eller är bilderna fler och mer mångfasetterade? Vid årets sommarmöte 6-10 augusti på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå ges möjlighet att ompröva gamla föreställningar och berikas av fler, nya bilder!

Anders Wesslund

Läs mer om sommarmötet på http://www.kristenhumanism.org, info kommer där inom kort.

Några litteraturtips förutom Po Tidholms bok:
http://nilsharnesk.com/2012/12/28/sista-chansen-for-norrbotten-och-norrland-norrlandsfragan-anno-2012/, Joar Tiberg, Ingenting händer. Manifest förlag. Lennart Lundmark, Stulet land, svensk makt på samisk mark. Ordfront, 2014. http://tank.umu.se/ligger-umea-i-norrland/