En plats som är hemma

13 augusti 2014

”Att vara hemma är att bli förstådd utan att behöva säga så mycket.” Så skriver Göran Rosenberg i sin underbara bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. En mening som satte ord på något som jag försökt formulera i olika diskussioner på Facebook kring frågor om nationalism och svenskhet.
På nationaldagen var det en vänsterradikal grupp som bestämde sig för att uttrycka sin samhällskritik genom att bränna svenska flaggor. Det var inte helt klart vad denna flaggbränning stod för, men diskussionens vågor gick höga kring huruvida detta var ett bra sätt att föra den antirasistiska kampen. Bland dem som stödde aktionen fanns idéer om att all form av nationalism är av ondo, att det inte spelar någon roll var man är född, utan att vi alla borde bli världsmedborgare.
Efter att ha läst Göran Rosenbergs bok har jag stärkts i min uppfattning att bara den som har en mycket stark grundtrygghet och har en levande förbindelse med den miljö i vilken man växte upp, kan proklamera sig som världsmedborgare. Om man, som Göran Rosenbergs far, har förlorat platsen, människorna och språket som formade en, är det oerhört svårt att göra sig hemmastadd någon annanstans.
Många i vår värld, och många i vårt land, har erfarenheter liknande David Rosenbergs. Det är höjden av arrogans av den som har lyckan att ha ett hemland att bränna detta hemlands flagga, ett mycket missriktat uttryck för solidaritet med dem som förlorat sitt hemland och inget hellre vill än att återvända dit, eller åtminstone upprätthålla sin förbindelse med det.
Att erkänna att det finns en ”plats där vi första gången sätter ord på världen och delar den med andra människor och gör den till vår”, och att den platsen inte kan ersättas, är inte detsamma som att säga att det är den objektivt sett bästa platsen i världen, eller att vi som kommer därifrån är överlägsna alla andra. Tvärtom, tänker jag, om jag inser betydelsen för mig av min plats, så förstår jag bättre att andra platser är viktiga för andra människor.
Göran Rosenberg beskriver sin Plats, Södertälje, på ett sådant sätt att jag, som växte upp ett årtionde senare i en helt annan miljö några mil därifrån, känner igen min barndoms Plats och förstår hur den har präglat mig.
Det finns en Karin och en Ingvar också i boken. De närmaste vännerna, som var hemma på den nya platsen. Det gick trots allt att knyta starka vänskapsband där. Det fanns möten människa till människa.
Att vara en Karin eller en Ingvar, som ser en människa som man tror att man kan bli vän med och inte en flykting som aldrig kan bli annat än en främling, och att förstå vad det betyder att ha en plats som är hemma – det tror jag är ett bättre bidrag till kampen mot rasism än vidlyftiga deklarationer om världsmedborgarskap.

Helene Egnell


Kristen tro, demokrati och antirasism

25 mars 2014

Efter demonstrationen mot antirasism på Möllevången den 16 mars, som samlade 10000 personer, har vårt twitterkonto i Universitetskyrkan i Malmö @Unprastmalmo, gått varm av diskussioner kring våldsamt motstånd, antifascism, demokrati och var kyrkan står.

Det kan var dags att reda lite grand i hur mönstret ser ut i världens kristna traditioner och hur dessa traditioner kan härledas från bibeltexterna. Det blir självklart en ofullständig analys från min begränsade horisont, men det är ju bara den egna horisonten jag kan använda i mina egna beslut, uttalanden och handlingar.

Först vill jag påstå att både demokrati, antirasism och antifascism har bäring på grundläggande värden i både evangelisternas beskrivning av Jesus gestaltning av Himmelrikets Anda och Guds vilja och även i olika delar av Paulus sätt att se på den kristna församlingens maktstruktur och hur han vägleder församlingsledare i en grekisk-romersk kulturkontext. Men det finns en viktig skillnad mellan evangeliernas Jesusskildringar och Paulus som kan handla om utbildning. Jesus skildras med ett djupt och intuitivt samspel med Gud, som hos en profet där all undervisning och alla tecken är utflöden från Gud. Vilken utbildning han har utöver den judiska synagogskolan känner vi inte till. Men Jesus gestaltar en människosyn som med dagens radikalpolitiska termer skulle kunna etiketteras som antifascistisk, antirasistisk och antinationalistisk. Han är provokativt stödjande samhällets marginaliserade, vilket han menar ska visa på Himmelrikets mönster. De rika och mäktiga ska föras åt sidan och de nertryckta ska resa sig. Paulus som hade högskoleexamen från den hellenistiskt inspirerade, judiske farisén och rabbinen Gamaliel, och som skaffat sig romerskt medborgarskap, visar upp två sidor. Den ena sidan visar samma intuitiva lyssnande efter Guds tilltal, som Jesus visade, men han är också den intellektuelle och högutbildade världsmedborgaren som anser sig skicklig i att förstå den grekiska och romerska andan, som i likhet med den judiska, var patriarkal och auktoritetstroende.

Paulus utvecklade också intressanta idéer kring det som vi idag ser som demokratiska mönster. Hans syn på organisation bygger på att varje enskild medlem i kyrkan är bärare av Helig Ande och vägleds och undervisas i sitt inre av Guds Ande och hon har en individuell andlig gåva att förmedla till gemenskapen. Individen är inte viljelös, utan har att själv bejaka Guds Anda. Det betyder att alla medlemmar uppmanas att ta initiativ och förmedla inspiration till andra allt efter tro. En sådan gåva som Paulus anser betydelsefull är ”gåvan att skilja mellan andar”. Andar betyder inte här spöken utan i vilken Anda en handling eller ett budskap ges. Om någon ledare undervisar i en anda av hat istället för kärlek, förutsätter Paulus att den eller de medlemmar som bär skiljandets gåva ska stoppa talaren i det offentliga rummet. En extrem kontrollfunktion för att inte maktmänniskor ska ta över en gemenskap. Väckelserörelsens församlingar på 1800-talet tolkade Paulus så att varje medlem, kvinna som man, hade en röst likvärdig med föreståndaren. Vid omröstningar kunde majoritetsbeslut protokollföras med orden ”Den Helige Ande och vi har beslutat…”. De som hamnade i minoritet godkände majoritetsbeslutet eftersom den Heliga Anden varit med. Så höll man enigheten samman. Det är demokratins viktigaste och svåraste moment att de som förlorat en omröstning har att erkänna majoritetsbeslutets giltighet och att man underordnar sig beslutet. En omogen demokrati visar sig i om de starka vill manipulera för att säkra sin seger och om förlorarna gör uppror mot resultatet oavsett om det är manipulerat eller ej.

Men hur ska man förstå Paulus när han å ena sidan kan påstå att i Kristus är man varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, för i Kristus är man Ett? Medan han kan å andra sidan kan uppmana en grupp kvinnor att tiga i församlingen, därför att det inte är kvinnans rättighet, eller att mannen ska vara sin hustrus överhuvud eller uppmana de kristna slavarna att lyda sina herrar. Är man snäll kan man tolka Paulus som pragmatiker med en tro på att den kristna kärleken ska förändra de patriarkala mönstren inifrån. Jag tror inte Paulus kunnat ana att hans konkreta råd till församlingsledare i prekära sociala konflikter skulle bli vägledande för hur patriarkala maktstrukturer skulle byggas i hans kyrkor i Europa. Problemet stavas bokstavstrogen bibelsyn som växt sig starkare med tidsavståndet.

Bokstavstron är utbredd inom alla kyrkofamiljer tillsammans med olika former av dogmatisk fundamentalism. Det låser texten för vissa läsare till att vara Guds nedskrivna lag. Jesusorden, liknelserna, berättelserna och breven blir näst intill absoluta och magiska formler. I dessa kyrkliga miljöer frodas både patriarkala och auktoritära världsbilder motiverade som gudagivna trots att den andan inte liknar något av vad evangeliernas Jesus gestaltade. Men i alla dessa kyrkor spirar också motrörelser mer eller mindre framgångsrikt, som jobbar på projektet att vända på maktordningen efter Jesus mönster.

Jag tror att den viktigaste uttolkningen av Himmelrikets medborgarskap i Nya Testamentet, är att det är emot all rasism där en folkgrupp eller nationalitet värderas högre än en annan – där är inte jude eller grek. Det är emot all fascism som förhärligar det starka före det svaga och förordar våldsmakt som aktivt kontrollinstrument och artificiella hierarkier som samhällets grundordning – där är inte slav eller fri. Det är emot den könsmaktsordning som värderar män framför kvinnor i alla positioner – där är inte man eller kvinna. Jesus exempel visar också att samhället inte kan förändras med våld och maktövertagande utan att själv gå under genom våld. Himmelrikets Anda kan bara byggas in i samhället långsiktigt utan förtryckande maktsystem och med genuin människokärlek som sätter egenintresset i andra hand.

Sten Högberg