Kristen tro, demokrati och antirasism

25 mars 2014

Efter demonstrationen mot antirasism på Möllevången den 16 mars, som samlade 10000 personer, har vårt twitterkonto i Universitetskyrkan i Malmö @Unprastmalmo, gått varm av diskussioner kring våldsamt motstånd, antifascism, demokrati och var kyrkan står.

Det kan var dags att reda lite grand i hur mönstret ser ut i världens kristna traditioner och hur dessa traditioner kan härledas från bibeltexterna. Det blir självklart en ofullständig analys från min begränsade horisont, men det är ju bara den egna horisonten jag kan använda i mina egna beslut, uttalanden och handlingar.

Först vill jag påstå att både demokrati, antirasism och antifascism har bäring på grundläggande värden i både evangelisternas beskrivning av Jesus gestaltning av Himmelrikets Anda och Guds vilja och även i olika delar av Paulus sätt att se på den kristna församlingens maktstruktur och hur han vägleder församlingsledare i en grekisk-romersk kulturkontext. Men det finns en viktig skillnad mellan evangeliernas Jesusskildringar och Paulus som kan handla om utbildning. Jesus skildras med ett djupt och intuitivt samspel med Gud, som hos en profet där all undervisning och alla tecken är utflöden från Gud. Vilken utbildning han har utöver den judiska synagogskolan känner vi inte till. Men Jesus gestaltar en människosyn som med dagens radikalpolitiska termer skulle kunna etiketteras som antifascistisk, antirasistisk och antinationalistisk. Han är provokativt stödjande samhällets marginaliserade, vilket han menar ska visa på Himmelrikets mönster. De rika och mäktiga ska föras åt sidan och de nertryckta ska resa sig. Paulus som hade högskoleexamen från den hellenistiskt inspirerade, judiske farisén och rabbinen Gamaliel, och som skaffat sig romerskt medborgarskap, visar upp två sidor. Den ena sidan visar samma intuitiva lyssnande efter Guds tilltal, som Jesus visade, men han är också den intellektuelle och högutbildade världsmedborgaren som anser sig skicklig i att förstå den grekiska och romerska andan, som i likhet med den judiska, var patriarkal och auktoritetstroende.

Paulus utvecklade också intressanta idéer kring det som vi idag ser som demokratiska mönster. Hans syn på organisation bygger på att varje enskild medlem i kyrkan är bärare av Helig Ande och vägleds och undervisas i sitt inre av Guds Ande och hon har en individuell andlig gåva att förmedla till gemenskapen. Individen är inte viljelös, utan har att själv bejaka Guds Anda. Det betyder att alla medlemmar uppmanas att ta initiativ och förmedla inspiration till andra allt efter tro. En sådan gåva som Paulus anser betydelsefull är ”gåvan att skilja mellan andar”. Andar betyder inte här spöken utan i vilken Anda en handling eller ett budskap ges. Om någon ledare undervisar i en anda av hat istället för kärlek, förutsätter Paulus att den eller de medlemmar som bär skiljandets gåva ska stoppa talaren i det offentliga rummet. En extrem kontrollfunktion för att inte maktmänniskor ska ta över en gemenskap. Väckelserörelsens församlingar på 1800-talet tolkade Paulus så att varje medlem, kvinna som man, hade en röst likvärdig med föreståndaren. Vid omröstningar kunde majoritetsbeslut protokollföras med orden ”Den Helige Ande och vi har beslutat…”. De som hamnade i minoritet godkände majoritetsbeslutet eftersom den Heliga Anden varit med. Så höll man enigheten samman. Det är demokratins viktigaste och svåraste moment att de som förlorat en omröstning har att erkänna majoritetsbeslutets giltighet och att man underordnar sig beslutet. En omogen demokrati visar sig i om de starka vill manipulera för att säkra sin seger och om förlorarna gör uppror mot resultatet oavsett om det är manipulerat eller ej.

Men hur ska man förstå Paulus när han å ena sidan kan påstå att i Kristus är man varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, för i Kristus är man Ett? Medan han kan å andra sidan kan uppmana en grupp kvinnor att tiga i församlingen, därför att det inte är kvinnans rättighet, eller att mannen ska vara sin hustrus överhuvud eller uppmana de kristna slavarna att lyda sina herrar. Är man snäll kan man tolka Paulus som pragmatiker med en tro på att den kristna kärleken ska förändra de patriarkala mönstren inifrån. Jag tror inte Paulus kunnat ana att hans konkreta råd till församlingsledare i prekära sociala konflikter skulle bli vägledande för hur patriarkala maktstrukturer skulle byggas i hans kyrkor i Europa. Problemet stavas bokstavstrogen bibelsyn som växt sig starkare med tidsavståndet.

Bokstavstron är utbredd inom alla kyrkofamiljer tillsammans med olika former av dogmatisk fundamentalism. Det låser texten för vissa läsare till att vara Guds nedskrivna lag. Jesusorden, liknelserna, berättelserna och breven blir näst intill absoluta och magiska formler. I dessa kyrkliga miljöer frodas både patriarkala och auktoritära världsbilder motiverade som gudagivna trots att den andan inte liknar något av vad evangeliernas Jesus gestaltade. Men i alla dessa kyrkor spirar också motrörelser mer eller mindre framgångsrikt, som jobbar på projektet att vända på maktordningen efter Jesus mönster.

Jag tror att den viktigaste uttolkningen av Himmelrikets medborgarskap i Nya Testamentet, är att det är emot all rasism där en folkgrupp eller nationalitet värderas högre än en annan – där är inte jude eller grek. Det är emot all fascism som förhärligar det starka före det svaga och förordar våldsmakt som aktivt kontrollinstrument och artificiella hierarkier som samhällets grundordning – där är inte slav eller fri. Det är emot den könsmaktsordning som värderar män framför kvinnor i alla positioner – där är inte man eller kvinna. Jesus exempel visar också att samhället inte kan förändras med våld och maktövertagande utan att själv gå under genom våld. Himmelrikets Anda kan bara byggas in i samhället långsiktigt utan förtryckande maktsystem och med genuin människokärlek som sätter egenintresset i andra hand.

Sten Högberg


När filosoferna skrattade

23 november 2011

Vi minns hur det gick när Paulus försökte övertyga filosoferna på Areopagen i det antika Athen om att Kristus uppstått från de döda. De skrattade åt galningen.

Filosoferna hade en särskild ställning i Athen, Platon hade givit ett teoretiskt underlag, staten skulle ha tre klasser. Väktarna skulle som soldater skydda mot inre och yttre angrepp. Några bland dem skulle få särskild utbildning, de mest upplysta, filosoferna, skulle styra staten. Resten var det arbetande folket, de skulle inte upplysas, de skulle arbeta. En liten minoritet hade rösträtt, man anser att de utgjorde omkring en tiondel, och de röstberättigade var inte kvinnor, slavar eller invandrare.

Andra filosofer modifierade Platons tankar om en idealstat, men tanken levde kvar att några skulle vara befriade från vanligt arbete, en styrande, upplyst, manlig överklass. Det uppfattades som en naturlag, det var emot naturens ordning att de upplysta skulle arbeta. Inte underligt att man skrattade åt Paulus. Att alla var ett, män, kvinnor, slavar och fria. Det var otänkbart på Areopagen. Var det ett misstag av Paulus att ge en religiös motivering – att den som avrättats av staten som en förbrytare på tortyrinstrumentet korset var Guds son? Det var en titel som var reserverad för kejsaren. Dessutom skulle denne statens och kejsarens fiende ha uppstått från de döda. En amsaga.

Vår tid har nog svårt att uppfatta sprängkraften i Paulus budskap på sin tid. Finns den kvar? I vår tid har den hegemoniska tanken på individens frihet alltmer ersatt en tidigare dominerande tanke om medborgarskap, solidaritet, kollektivets kraft. Miljödebatten är ett vackert exempel. Som individer ska vi ta ansvar, släcka lyset, cykla, göra kloka miljöval. Det blir knepigare om kyrkor eller kristna från sin kristna värdering pekar på en annan världsordning, ett systemfel, ekonomismens primat över mänskliga värden, överförbrukningen som en global orättvisa. Tron är en privatsak, håll den borta från samhällsdebatten!

Skrattarna på Areopagen tänkte fritt och stort. De lade grunden till ett sätt att tänka, som varit omistligt, förnuftet, logiken, begripligheten. Den utskrattade la en annan slags grund, en rörelse som ändrade människornas inre, som gjorde dem beredda att aldrig glömma den minsta systern och den minste brodern. Vem hade rätt? Vi läser nu i kyrkorna domsöndagstexterna. Vad är det yttersta kriteriet? Tydligen inte att tro eller inte tro. Utan att se den minste bland oss, besöka, hjälpa, dela.

När ett samhälle riskerar att slitas sönder av klyftor mellan människor, när invandrare är obetalda, när åldringar ligger i nerkissade blöjor, när ungdomar utan framtidstro löper amok på gatorna, vad är vår uppgift som kristna, som kyrkor? Alla är ett, det är grunden. Men vi kanske ska lära av skrattarna på Areopagen att tänka fritt och stort.

Och vi är många, är vi ett?

 

Erik Lundgren


Universalism och partikularitet

18 september 2011

Sedan en tid tillbaka är Le procès de l’Europe (Europa inför domarskranket) av den franske filosofen Jean-François Mattéi min följeslagare. Den som fick mig på spåret var Rut Lötmarker, i en understreckare i SvD. http://www.svd.se/kultur/understrecket/forsvarstal-for-europas-framatanda_6412690.svd. Boken finns än så länge inte översatt. Mina kunskaper i franska har sina begränsningar. Ändå.

Författaren ser den specifikt europeiska kulturen som framvuxen ur Platons tänkande men också ur kristendomens och inte minst Paulus. Han pekar på framväxandet av ett abstrakt och universalistiskt tänkande. Ytterst de platonska idéerna, där det konkreta vi har kring oss ses som ofullkomliga motsvarigheter till dessa idéer. I idéerna finns då tankeelement som gör det möjligt att skapa en distans till det näraliggande och tänka i abstrakta termer. Det ger oss en möjlighet att göra oss mer oberoende av de konkreta sammanhang vi vuxit upp i. Han talar om en universalistisk kultur, som han uppfattar som en högre form av kultur.

I detta växer det abstrakta begreppet människa fram. Och att människor är representanter för den universella människan. Det gäller dem som befinner sig i den egna gruppen, men det gäller också dem som tillhör andra grupper. Han menar att detta universalistiska tänkande av en grundläggande likhet mellan människor skapar förutsättningar för att möta människor ur andra kulturer. Att lära känna dem och genom denna kunskap också lära känna sig själv och sitt eget sammanhang.

Han menar också att kristendomen och inte minst Paulus proklamation: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” är en stark och väsentlig faktor i utvecklandet av denna universalism i synen på människan.

Startpunkten för boken är att Europa i stor utsträckning idag står inför domarskranket. Vår historia av att kolonisera omvärlden, att dominera och lägga under oss ger starka skäl till en kritisk hållning. Författaren menar att i denna universalism samtidigt ligger själva förutsättningarna för att möta andra och att i denna ligger också förutsättningarna för att se sig själv genom andras ögon, alltså till en självkritik. Det betyder att han menar att den kritik som Europa är utsatt för i grund och botten samtidigt är en frukt av Europas egen universalism. När man följer hans tänkande och historieskrivning blir det tydligt hur mycket i vår historia och tradition som har sina rötter i detta universalistiska tänkande.

Denna universalism har ett stort och väsentligt värde, den är frigörande, lyfter ur begränsningar. Men det jag tycker saknas i hans perspektiv är att denna nivå inte kan leva för sig själv. Det finns ett annat perspektiv. Kanske kan vi kalla det partikulärt. Och det är detta att vi kommer från ett alldeles konkret sammanhang. Har konkreta föräldrar, vuxit upp i en familj, haft och har dessa och dessa vänner, vuxit upp under en viss tid. Hela tiden har ett mycket konkret sammanhang. Har vi detta, men inte tillgång till det mer universalistiska perspektivet, så fastnar vi lätt i miljöns begränsningar. Men har vi enbart den universalistiska nivån, då saknas något annat. Då blir vi rotlösa, hamnar i konstruktioner enbart, yttre bilder och föreställningar. Men saknar något av själva kärnan.

Så min föreställning är att denna universalistiska kultur är ett mycket väsentligt och värdefullt bidrag till kulturen. Men att den andra polen, den partikulära, den som är vår alldeles egna och specifika historia, våra föräldrar, vänner… allt detta är lika väsentligt. Och att det är först med denna partikulära rottråd som den universalistiska kan fungera på allvar.

En  tanke kommer för mig. När det gäller levande varelser, föremål… så är de konkreta vi har framför oss alltid ofullkomliga kopior eller bilder av idéerna. Men går vi ner på en mikronivå verkar det som om idéerna och den konkreta verkligheten kommer varandra mycket närmre. Alla elementarpartiklar av ett visst slag – alla elektroner t.ex. – är ju fullständigt identiska.  Och detta har mycket konkreta fysikaliska konsekvenser i form av t.ex. Pauliprincipen som säger att två elektroner inte kan befinna sig i samma tillstånd, något som är helt avgörande för att det ska finnas materia med utsträckning, som t.ex. vi och våra kroppar. Alla dessa elektroner är identiska. Man kan till och med säga, som Richard Feynman, nobelpristagare i fysik 1965, att det i Universum bara finns en enda elektron som går både framåt och bakåt i tiden. Det känns som om det ideala och den konkreta verkligheten är varandra mycket nära här. 

En annan synpunkt, inte oväsentlig, är att Europa och USA ekonomiskt (eller finansiellt) håller på att förlora sin tätställning nu. Alltså är det europeiska hotat och naturligt är att försöka göra en äreräddning. Å andra sidan är det i hög grad det universalistiska europeiska tänkandet, inte minst naturvetenskap och teknik som är grunden för denna stora omvälvning. Inte minst då att den naturvetenskapliga och tekniska kunskapen är just universalistisk, kan förmedlas till alla, är allmängiltig. Den kan inte vara någons egendom.

 

Lars Söderholm