Övergången från förmodern till modern verklighetstolkning och gudsbild

29 september 2014

Övergången mellan förmodern och modern tid ägde rum på 1600-talet. Den föregicks av renässansen. Naturvetenskapen hade på allvar börjat erövra mark. Galileo gjorde sina grundläggande mekaniska experiment. Han bröt bland annat med Aristoteles föreställning att det behövs en kraft för att hålla ett föremål i rörelse. Istället är det så att ett föremål fortsätter sin rörelse med konstant fart efter en rät linje om inga krafter verkar. En avsevärd förskjutning i tänkandet. Vilan förlorade därmed sin speciella status. Lagar för fallrörelse upptäcktes gradvis.

Kepler studerade planetbanorna noggrant, använde sig av Tycho Brahes mycket noggranna observationer. Kepler formulerade sina tre lagar för planeternas rörelser. Det blev klart att jorden inte är i centrum av universum, utan snarare solen. Jorden var bara en planet bland ett antal andra som kretsade kring solen. Planeterna rör sig i ellipsbanor med solen i ena brännpunkten. Tänker man sig en linje från solen till en planet, så sveper den på en given tid ut lika stor area var planeten än befinner sig i banan. Dessutom finns ett samband mellan planetens omloppstid och storleken på banan. Keplers lagar är alltså tre mycket precisa formuleringar.

Ett ytterligare mycket stort steg tog Newton som formulerade sin grundläggande lag att en kropps acceleration ges av den kraft som verkar på den, delad med kroppens massa. Han formulerade också sin lag om gravitationen: den avtar med kvadraten på avståndet. Det anmärkningsvärda är att när dessa två lagar kombineras blir det möjligt att härleda Keplers lagar för planetrörelsen. De är alltså en logisk konsekvens av Newtons rörelselag och hans gravitationslag.

Genom dessa upptäckter förändras gradvis och mycket genomgripande synen på Universum och människans plats i Universum. En lagbundenhet i naturen som kunde formuleras i matematiska termer blev tydlig.

Upplysningen är i hög grad präglad av naturvetenskapens stora framsteg. Den är också uttryck för en strävan mot människans myndigblivande, ett bejakande av hennes förmåga att göra sina egna iakttagelser och dra sina egna slutsatser. – Att hela denna utveckling i hög grad påverkat och påverkar det religiösa tänkandet är uppenbart. Schleiermacher är en filosof och teolog som lever i gränsen mellan Upplysning och Romantik. Han betonar den personliga erfarenheten i religionen.

Vid sommarmötet tecknade Mohammad Fazlhashemi, tidigare professor i idéhistoria i Umeå, nu professor islamisk teologi och filosofi i Uppsala. Han talade över Demokratisk religiositet som förutsättning för fred. Fazlhashemi menar att mycket av det teologiska tänkande inom islam har en förmodern prägel. Det grundläggande perspektivet är teocentriskt och där formuleras de plikter människan har i förhållande till Gud. Det moderna tänkande är istället antropocentriskt och här handlar det istället för människans plikter om hennes rättigheter. När det formuleras så tydligt ser man både ett väsentligt framsteg från förmodernt till modernt och samtidigt att något väsentligt riskerar att gå förlorat.

Fazlhashemi talade om muslimska tänkare och teologer som arbetar med att förbinda islam med den moderna verkligheten. De utvecklar ett teologiskt tänkande som förbinder dessa två. Han nämnde en muslimsk skriftlärd som under decennier bor i Berlin och studerar Schleiermacher, för att se hur kristendomen har mött moderniteten och upplysningen.

Det här betyder också att hitta nya sätt att läsa Koranen. Precis som vi inom den kristna traditionen brottas med att hitta nya och mogna och ansvariga sätt att läsa Bibeln. Det historiskt-kritiska perspektivet börjar vinna inträde i Islam.

Reza Azlan har skrivit boken Upprorsmakaren, där en kontroversiell bild av Jesus tecknas. Den är intressant recenserad av Maria Küchen, se http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/maria-kuchen-jag-koper-inte-den-bild-av-jesus-som-reza-aslan-malar-upp-i-uppro/ liksom av Ola Sigurdson i http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2409879-reza-aslan-upprorsmakaren-berattelsen-om-hur-jesus-fran-nasaret-blev-jesus-kristus

Azlan intervjuades av P.J. Anders Linder i Axess TV. Han ger där sin syn på islam i världen. Han menar att något han liknar vid Luthers omvälvning inom kristendomen äger rum i islam. Koranen har på senare tid blivit översatt till mängder av olika språk. Det nya är att många grupper inte längre känner sig bundna av traditionens tolkningar av texterna utan fria att tolka efter eget huvud. Det vore intressant att få detta Azlan berättade kommenterat och bedömt av specialister på området.

Bland dessa tolkningar finns också våldsbejakande sådana. Fazlhashemi menar att bakom vissa av dessa ligger en föreställning om att gå tillbaka till den tid som rådde under den allra första tiden av islam, profetens tid. Han menade att dessa tolkningar präglas av ganska mycket okunskap – vår europeiska historia har också bakom sig blodiga krig i religionens namn.

Intressant här är också att läsa Elena Namlis bok ”Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism”. Där möter vi författaren Dostojevskij, filosofen Sjestov och litteraturteoretikern (och filosofen) Bachtin som alla brottas med Upplysningens integration i Ryssland. De menar att något grundläggande mänskligt går förlorat genom Upplysningen, att lidandets verklighet döljs bakom en distanserande och rationaliserande hållning. Här blir tydligt hur svårt modernitetens och upplysningens integration i en kultur som inte från början omfattade den var.

Övergången från ett förmodernt teologiskt tänkande till ett modernt har inte varit utan smärta och svårigheter i Europa. Den är inte lätt någonstans.

En grundfråga är om vad kan lära oss av vår egen europeiska historia. Säkert är det meningsfullt att teckna den, lägga den bredvid det som sker idag, lägga bilden bredvid det vi ser inom den islamska världen.

Lars Söderholm

Annonser

Köpenhamn – Per Olov Enquist

22 september 2014

I somras bodde jag av en tillfällighet i latinerkvarten i Köpenhamn. Var där på en världskonferens i äldrepsykiatri / demensforskning. Blev förtjust i dessa kvarter och stan. På 1200-talet byggdes här Vor Frue Kirke, Köpenhamns domkyrka med Torvaldsens Jesus-staty från början 1800 – talet bland annat. Länge talades latin här. Universitetet har sitt centrum här bildat 1479, liksom stadens stadsbibliotek och Universitetsbibliotek. Vid besöket i latinerkvarteren upplevde jag en känsla av kristen humanism och drogs till att läsa böcker av Per Olov Enquist.

Per Olov Enquist bodde huvudsakligen i Köpenhamn 1978-93 och var och är mycket uppskattad här som författare och dramatiker. I latinerkvarteren ligger bokhandlare och antikvariat på rad. Ett andet liv (på svenska Ett annat liv, 2008) av Per Olov Enqvist blir lektyren hem på tåget till Göteborg. I biografin berättar han bland annat om sin uppväxt i Västerbotten och den herrnhutiskt påverkade fromhetstraditionen inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen som betytt mycket för honom.

Per Olov Enqvist gav ut boken Livläkarens besök 1998. Han berättar den egenartade historien om Johann Friedrich Struensee och dennes roll i det danska hovet och statsledningen 1768-72. Struensee var läkaren från den danska staden Aaltona i norra Tyskland, som blev livläkare hos den psykossjuke kung Christian den sjunde. Struensee var påverkad av upplysningen (de franska encyklopedisterna, speciellt Voltaire). Han ville upphäva livegenskapen i Danmark, upprätta tryckfriheten, minska adelns och hovets privilegier. Han blev mer än vän med den unga drottningen Caroline Mathilde från England och skapade sej fiender. Till sist blev han grymt avrättad.

Struensee hade föregripit senare förändringar i demokratin och folkrätten i Danmark. Han var uppväxt i pietistisk herrnhutisk miljö men senare utvecklats i en riktning påminnande om de franska upplysningsfilosoferna. Hans sista dekret som i realiteten dansk statschef var att tillåta herrnhutisk bosättning i södra Danmark i Christiansfeld.

Herrnhutismen i Christiansfeld är utgångspunkten för Enquist bok Lewis resa 2003. Han knyter här samman herrnhutismens betydelse för pingstväckelsen och följer Lewi Pethrus´ livsresa och Pingströrelsens väg bort från sin ursprungliga frihetliga rötter. Interfolierat finns också beskriven författaren Sven Lidmans betydelse för Pingströrelsen och konflikten med Pethrus.

Enquist tror att Struensee när han var fängslad i väntan på dödsdomen i Köpenhamn fann tillbaka till sin uppväxts herrnhutiska religiositet. Denna religiösa tradition kom att ha stor betydelse för demokratins framväxt i Norden.

Benny Fhager


På söndag går vi till val

10 september 2014

På söndag väljer vi. Det handlar om val till kommuner, landsting och riksdag, om att medborgare gemensamt fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Inte om vilket parti som passar mina åsikter bäst, vilket en extremt individualiserad tid vill få oss att tro. Lite perspektiv på de inte oviktiga vardagsfrågorna ger möjlighet att se lite längre, se i vilken riktning våra gemensamma val går, och hur väl valen stämmer överens med de ideologiska övertygelser vi har. Två internationellt uppmärksammade böcker som kommit den senaste mandatperioden och som bidrar till perspektiven, är Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden (karnevalforlag.se) samt Thomas Pikettys Kapitalet i det 21:a århundradet. (svensk sammanfattning av Jesper Roine, se t ex bokus.com). De första två är professorer som genom epidemiologiska studier visar på sociala faktorers centrala betydelser för hälsan. Med en stor mängd data jämför 23 rika länder – mönstret är slående: mer jämlika samhällen kommer nästan alltid ut som bättre för både rik och fattig. Det gäller hälsa, trygghet (mindre våld), lycka, materiell framgång, livslängd, jämställdhet, hållbarhet. Den idag förlegade (?) nordiska välfärdsmodellen har visat sig vara mycket lyckad. Recensenten i The Economist skrev: ”Det är långtgående slutsatser författarna drar, men bevisen, som är smärtsamt tydligt framlagda, är svåra att säga emot#. Göran Rosenberg: ”Med en arsenal av tabeller och statistik smular boken sönder den sedan några årtionden hårt propagerade idén om att det är ökad ojämlikhet som är bättre för alla”.

Piketty, den franske ekonomen, bygger också under med det historiskt största materialet kring förmögenhet och löner i Europa och USA från 1700-talet till idag. Kurvorna är tydliga; klyftorna har ökat i båda fallen från 1870. Gapen har minskat efter de både världskrigen för att öka dramatiskt sedan 1980-talet och marknadsliberalismens återkomst. Med ökad ojämlikhet har fascism och rasism åter fått fäste i de västerländska samhällena. Det skedde på 1930-40- talen, det sker igen på 2000-10-talen. I ytterligare en bok, Illa far landet (Karneval förlag) pekar Tony Judt (1948-2010), en av de främsta kännarna av den moderna efterkrigshistorien på att de mest jämlika (moderna) samhällena historiskt sett, är de som byggdes upp i Europa och USA under såväl konservativa, liberala och socialdemokratiska regimer. De varade fram till ca 1980 då Thatcher- och Reaganeran inleddes.

Samlad forskning och rapporter från myndigheter i Sverige de senaste två decennierna pekar på att tidigare bostadssegregation förstärktes med valfrihetsreformerna inom vård, skola och omsorg, främst dem om de fria skolvalen. Konjunkturinstitutet pekar idag på att det fattas minst 100 miljarder årligen för att klara välfärden i Sverige – Alliansen har sänkt skattebasen med ca 160 miljarder per år.
Så långt lite fakta för våra val.

Många vill vara feminister och humanister i denna valrörelse. Andra tydliga och betydligt mer obehagliga yttringar är de antihumanistiska drag som är tydligt uttalade av främlingsfientliga opinioner. Humanismen kan inte lånas till vad som helst, dock vara vägvisande, en kompass. Först och främst, människovärdet är absolut. Främlingsfientliga åsikter, som framförs av SD, bryter mot denna punkt. Vill man bekänna sig till humanistiska, för andra kristna, värden, kommer man inte runt denna punkt. När människors rättigheter skiktas efter nationalitet, etnicitet etc har man varken humanism eller kristen människosyn på sin sida. Svenska kyrkan är t ex inte en kyrka för svenska religiösa traditioner utan en del av den kristna kyrkan i världen. Och en del av en religiös gemenskap som även omfattar andra religioner och deras samfund.

Politisk borde den framväxande främlingsfientligheten vara en läxa för de övre samhällsskikten. Inte minst vi i den välbärgade medelklassen bör lära av vår historia. Ökar man klyftorna, segregationen, så kommer främlingsfientliga krafter att stärkas. Att klyftorna ökats, och det med medvetna politiska beslut och val, är vad samstämmiga röster säger, några exemplifierade här ovan. Att människor dras till nationalkonservativa rörelser och partier idag, är främst reaktioner på att gamla partier och medelklasskikten inte längre stöder de svagare och mer utsatta grupperna. Att komma till insikt om att vi alla samtidigt som individer rymmer fascistiska och rasistiska stråk är en obehaglig men viktig sanning om människans potential. Vi får dock aldrig göra politik av dessa sidor inom oss. Det anstår oss inget mindre än att vara människor, mänskliga. I det ingår medmänskligheten, medkänslan och solidariteten med den mer utsatte.

Den gyllene regeln är humanismens moraliska kompass, uttryckt lite olika i skilda kulturer men den är i grunden densamma. Den bygger på ömsesidigheten och är inte begränsad till individuell moral. Att sträva efter jämlika förutsättningar för alla men att hylla och tillåta ojämlikt utfall (rika har rätt till sitt överflöd, sina rikedomar) är inte en humanistisk ståndpunkt eller en kristen värdering, utan sekularistisk och nyliberal. Att ha rätten att välja bort t ex en dålig skola men låta andras barn gå där bryter mot ömsesidigheten. Att som rika i Nord leva på Syd och dessutom konsumera och förbruka mer än vad globen klarar av, handlar om samma sak. Jämlikheten kommer ur den gyllene regeln. När vi är varandras jämlikar, du min jäm-like, är den andres blick den moraliska utmaningen. När vi ser tiggaren på gatorna i Sverige idag, är våra kluvna, upprörda känslor en hälsning till oss själva. I din blick ser jag mig själv. Så är också feminismen en förlängning av jämlikhets- och frihetstanken. Så länge en genusordning råder där kvinnor konsekvent underordnas är männen varken jämlikar eller fria.

I humanismen är demokratin den politiska vägen. Dialogen (att förstå varandra) går före debatten (att besegra varandra), bildningen och den fria kritiska tanken är vägen för människan och samhället. Humanisten använder sina samlade mentala förmågor tillsammans med alla goda krafter för att söka freden, rättvisan och jämlikheten. När utvecklingen går i motsatt riktning behövs både besinning och att höra varningsklockorna för de krafter som släpps lösa när ett samhälle vänder sig bort från sina humanistiska ideal. Det har skett alltför länge i Sverige och i den globala byn i stort. På söndag är det val i nationen Sverige. Min önskan är att vi klarar att se bortom våra egna intressen eller egna behov. Hur formar vi det som är vårt gemensamma? Hur håller vi samman det som gör oss till ett samhälle?

Anders Wesslund