På söndag går vi till val

10 september 2014

På söndag väljer vi. Det handlar om val till kommuner, landsting och riksdag, om att medborgare gemensamt fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Inte om vilket parti som passar mina åsikter bäst, vilket en extremt individualiserad tid vill få oss att tro. Lite perspektiv på de inte oviktiga vardagsfrågorna ger möjlighet att se lite längre, se i vilken riktning våra gemensamma val går, och hur väl valen stämmer överens med de ideologiska övertygelser vi har. Två internationellt uppmärksammade böcker som kommit den senaste mandatperioden och som bidrar till perspektiven, är Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden (karnevalforlag.se) samt Thomas Pikettys Kapitalet i det 21:a århundradet. (svensk sammanfattning av Jesper Roine, se t ex bokus.com). De första två är professorer som genom epidemiologiska studier visar på sociala faktorers centrala betydelser för hälsan. Med en stor mängd data jämför 23 rika länder – mönstret är slående: mer jämlika samhällen kommer nästan alltid ut som bättre för både rik och fattig. Det gäller hälsa, trygghet (mindre våld), lycka, materiell framgång, livslängd, jämställdhet, hållbarhet. Den idag förlegade (?) nordiska välfärdsmodellen har visat sig vara mycket lyckad. Recensenten i The Economist skrev: ”Det är långtgående slutsatser författarna drar, men bevisen, som är smärtsamt tydligt framlagda, är svåra att säga emot#. Göran Rosenberg: ”Med en arsenal av tabeller och statistik smular boken sönder den sedan några årtionden hårt propagerade idén om att det är ökad ojämlikhet som är bättre för alla”.

Piketty, den franske ekonomen, bygger också under med det historiskt största materialet kring förmögenhet och löner i Europa och USA från 1700-talet till idag. Kurvorna är tydliga; klyftorna har ökat i båda fallen från 1870. Gapen har minskat efter de både världskrigen för att öka dramatiskt sedan 1980-talet och marknadsliberalismens återkomst. Med ökad ojämlikhet har fascism och rasism åter fått fäste i de västerländska samhällena. Det skedde på 1930-40- talen, det sker igen på 2000-10-talen. I ytterligare en bok, Illa far landet (Karneval förlag) pekar Tony Judt (1948-2010), en av de främsta kännarna av den moderna efterkrigshistorien på att de mest jämlika (moderna) samhällena historiskt sett, är de som byggdes upp i Europa och USA under såväl konservativa, liberala och socialdemokratiska regimer. De varade fram till ca 1980 då Thatcher- och Reaganeran inleddes.

Samlad forskning och rapporter från myndigheter i Sverige de senaste två decennierna pekar på att tidigare bostadssegregation förstärktes med valfrihetsreformerna inom vård, skola och omsorg, främst dem om de fria skolvalen. Konjunkturinstitutet pekar idag på att det fattas minst 100 miljarder årligen för att klara välfärden i Sverige – Alliansen har sänkt skattebasen med ca 160 miljarder per år.
Så långt lite fakta för våra val.

Många vill vara feminister och humanister i denna valrörelse. Andra tydliga och betydligt mer obehagliga yttringar är de antihumanistiska drag som är tydligt uttalade av främlingsfientliga opinioner. Humanismen kan inte lånas till vad som helst, dock vara vägvisande, en kompass. Först och främst, människovärdet är absolut. Främlingsfientliga åsikter, som framförs av SD, bryter mot denna punkt. Vill man bekänna sig till humanistiska, för andra kristna, värden, kommer man inte runt denna punkt. När människors rättigheter skiktas efter nationalitet, etnicitet etc har man varken humanism eller kristen människosyn på sin sida. Svenska kyrkan är t ex inte en kyrka för svenska religiösa traditioner utan en del av den kristna kyrkan i världen. Och en del av en religiös gemenskap som även omfattar andra religioner och deras samfund.

Politisk borde den framväxande främlingsfientligheten vara en läxa för de övre samhällsskikten. Inte minst vi i den välbärgade medelklassen bör lära av vår historia. Ökar man klyftorna, segregationen, så kommer främlingsfientliga krafter att stärkas. Att klyftorna ökats, och det med medvetna politiska beslut och val, är vad samstämmiga röster säger, några exemplifierade här ovan. Att människor dras till nationalkonservativa rörelser och partier idag, är främst reaktioner på att gamla partier och medelklasskikten inte längre stöder de svagare och mer utsatta grupperna. Att komma till insikt om att vi alla samtidigt som individer rymmer fascistiska och rasistiska stråk är en obehaglig men viktig sanning om människans potential. Vi får dock aldrig göra politik av dessa sidor inom oss. Det anstår oss inget mindre än att vara människor, mänskliga. I det ingår medmänskligheten, medkänslan och solidariteten med den mer utsatte.

Den gyllene regeln är humanismens moraliska kompass, uttryckt lite olika i skilda kulturer men den är i grunden densamma. Den bygger på ömsesidigheten och är inte begränsad till individuell moral. Att sträva efter jämlika förutsättningar för alla men att hylla och tillåta ojämlikt utfall (rika har rätt till sitt överflöd, sina rikedomar) är inte en humanistisk ståndpunkt eller en kristen värdering, utan sekularistisk och nyliberal. Att ha rätten att välja bort t ex en dålig skola men låta andras barn gå där bryter mot ömsesidigheten. Att som rika i Nord leva på Syd och dessutom konsumera och förbruka mer än vad globen klarar av, handlar om samma sak. Jämlikheten kommer ur den gyllene regeln. När vi är varandras jämlikar, du min jäm-like, är den andres blick den moraliska utmaningen. När vi ser tiggaren på gatorna i Sverige idag, är våra kluvna, upprörda känslor en hälsning till oss själva. I din blick ser jag mig själv. Så är också feminismen en förlängning av jämlikhets- och frihetstanken. Så länge en genusordning råder där kvinnor konsekvent underordnas är männen varken jämlikar eller fria.

I humanismen är demokratin den politiska vägen. Dialogen (att förstå varandra) går före debatten (att besegra varandra), bildningen och den fria kritiska tanken är vägen för människan och samhället. Humanisten använder sina samlade mentala förmågor tillsammans med alla goda krafter för att söka freden, rättvisan och jämlikheten. När utvecklingen går i motsatt riktning behövs både besinning och att höra varningsklockorna för de krafter som släpps lösa när ett samhälle vänder sig bort från sina humanistiska ideal. Det har skett alltför länge i Sverige och i den globala byn i stort. På söndag är det val i nationen Sverige. Min önskan är att vi klarar att se bortom våra egna intressen eller egna behov. Hur formar vi det som är vårt gemensamma? Hur håller vi samman det som gör oss till ett samhälle?

Anders Wesslund


Den lokala och den globala byn

21 november 2013

Bilderna från Filippinerna är outhärdliga. Katastrofer har hänt förut, en del historiska kan vi ana från arkeologiska spår, t ex de från tsunamin från Santorini som vällde över Kreta under antiken. Men det är så länge sedan att vår emotionella förmåga inte räcker till. Som turister ser vi bara de vackra ruinerna i Knossos, inte alla dem som grät över det och dem som försvann för alltid.
Andra katastrofer går oss också förbi, därför att de mediala ögonen inte är på plats. Som turist i Centralamerika ser jag plötsligt hela strandområden med förstörda hus, utan att det satt några spår i media. Haïti och Filippinerna är annorlunda och inte minst Filippinerna, den största orkanen någonsin, världsrekord i katastrof. Det passar perfekt in i den mediala dramaturgin. I DN (18/11) anar man en journalistisk besvikelse när det visade sig att 10 000 människor inte dog i Tacloban, utan enbart 636.
Det är här det börjar göra ont. Vi ser enskilda människor, som gråter, som sitter i spillrorna efter ett nybyggt hus med ett förlorat barn. Det individuella ödet griper oss, en familj, föräldrar, livsambitioner, en förlorad framtid. Men den individuella katastrofen får bara global uppmärksamhet om den är mycket stor eller annorlunda. Samma förlust i en mindre ort i inlandet, ett förstört hus, ett förlorat barn har samma tyngd för individen i Örträsk som i Filippinerna. Men sorgen och smärtan i den lokala byn finns på familjesidan, inte på förstasidan. Skillnaden ligger givetvis i storleken, när hela samhällsstrukturen rasat samman ställs det krav på alla att göra något. Den globala byn blir inte bara en verklighet utan en nödvändighet.
På så sätt har den globala byn och den lokala byn smält samman. Båda hyser människor som drabbas, och vi kan inte lägga det åt sidan. Men önskan att göra något ser annorlunda ut om vi är TV-tittare eller vän och granne.
Jag undrar om inte den mediala uppmärksamheten bidrar till en slags avtrubbning. Kommersiella medier har redan tappat intresset för Haïti och snart även för Fukushima. Nya jordbävningar, tyfoner och tsunamin väller över oss. Vad betyder det att ständigt se i våra vardagsrum lidandet i den lokala byn, när det är en del av det globala storskaliga lidandet?
Det är lätt att skaka av sig obehaget att se gråten och sorgen genom att skicka en postgiroblankett eller ett SMS. Det är kanske det enda vi faktiskt kan göra. Och förmodligen det enda man kan begära.
Men vad betyder det om vi, som sitter i vår lokala by i varma hus med närhet till livsmedelsbutiken och bankomaten, tappar vår emotionella känslighet, och löser det för oss outhärdliga med några enkla knapptryck till en välgörenhetsorganisation? Vi kanske gör så gott som det går, men tappar vi något av det mänskliga när vi inte ser att den globala byn också är lokal. Är det unikt mänskliga förmågan att se den andre, även när den andre är oerhört många och långt borta? Att inse vad ordet solidaritet betyder, även för dem som vi inte möter hemma i lokalbyn?

Erik Lundgren


När filosoferna skrattade

23 november 2011

Vi minns hur det gick när Paulus försökte övertyga filosoferna på Areopagen i det antika Athen om att Kristus uppstått från de döda. De skrattade åt galningen.

Filosoferna hade en särskild ställning i Athen, Platon hade givit ett teoretiskt underlag, staten skulle ha tre klasser. Väktarna skulle som soldater skydda mot inre och yttre angrepp. Några bland dem skulle få särskild utbildning, de mest upplysta, filosoferna, skulle styra staten. Resten var det arbetande folket, de skulle inte upplysas, de skulle arbeta. En liten minoritet hade rösträtt, man anser att de utgjorde omkring en tiondel, och de röstberättigade var inte kvinnor, slavar eller invandrare.

Andra filosofer modifierade Platons tankar om en idealstat, men tanken levde kvar att några skulle vara befriade från vanligt arbete, en styrande, upplyst, manlig överklass. Det uppfattades som en naturlag, det var emot naturens ordning att de upplysta skulle arbeta. Inte underligt att man skrattade åt Paulus. Att alla var ett, män, kvinnor, slavar och fria. Det var otänkbart på Areopagen. Var det ett misstag av Paulus att ge en religiös motivering – att den som avrättats av staten som en förbrytare på tortyrinstrumentet korset var Guds son? Det var en titel som var reserverad för kejsaren. Dessutom skulle denne statens och kejsarens fiende ha uppstått från de döda. En amsaga.

Vår tid har nog svårt att uppfatta sprängkraften i Paulus budskap på sin tid. Finns den kvar? I vår tid har den hegemoniska tanken på individens frihet alltmer ersatt en tidigare dominerande tanke om medborgarskap, solidaritet, kollektivets kraft. Miljödebatten är ett vackert exempel. Som individer ska vi ta ansvar, släcka lyset, cykla, göra kloka miljöval. Det blir knepigare om kyrkor eller kristna från sin kristna värdering pekar på en annan världsordning, ett systemfel, ekonomismens primat över mänskliga värden, överförbrukningen som en global orättvisa. Tron är en privatsak, håll den borta från samhällsdebatten!

Skrattarna på Areopagen tänkte fritt och stort. De lade grunden till ett sätt att tänka, som varit omistligt, förnuftet, logiken, begripligheten. Den utskrattade la en annan slags grund, en rörelse som ändrade människornas inre, som gjorde dem beredda att aldrig glömma den minsta systern och den minste brodern. Vem hade rätt? Vi läser nu i kyrkorna domsöndagstexterna. Vad är det yttersta kriteriet? Tydligen inte att tro eller inte tro. Utan att se den minste bland oss, besöka, hjälpa, dela.

När ett samhälle riskerar att slitas sönder av klyftor mellan människor, när invandrare är obetalda, när åldringar ligger i nerkissade blöjor, när ungdomar utan framtidstro löper amok på gatorna, vad är vår uppgift som kristna, som kyrkor? Alla är ett, det är grunden. Men vi kanske ska lära av skrattarna på Areopagen att tänka fritt och stort.

Och vi är många, är vi ett?

 

Erik Lundgren


Vision som sticks

27 oktober 2011

Fackförbundet SKTF fyller 150 år och hyllas i Carl-Johans Park i Norrköping med att tillägnas det årliga kaktusarrangemanget – en tradition sedan 1926. Några månader efter den högtidliga invigningen byter SKTF namn till fackförbundet Vision – ja jag fick nypa mig i armen för att förstå att det var sant. Första tanken var att de måste ha schabblat med post-it-lapparna i fyllan och villan i konferensrummet på Finlandsbåten. Jag kan inte riktigt släppa den tanken.

Socialdemokraterna sägs sakna visioner, statsministern är rädd för visioner, men där finns alltså ett fackförbund till den milda grad på tå, att man inte bara gillar visioner, man identifierar sig med, ja uppgår i själva begreppet vision, som för övrigt betyder framtidssyn eller uppenbarelse.

Vad bär väl då den ljusnande framtid i facklig uppenbarelse? Det viktigaste först. Visions ingress på nätet lyder:” I fokus för allt står du och dina visioner. Tillsammans ser vi till att du får det du behöver för att uppnå det du vill med din karriär.” Och så fortsätter det på hemsidan: Din utveckling, din trygghet, dina visioner.  Maxa ditt nätverk. Högre lön och en skjuts i karriären. En vass inkomstförsäkring. Schyssta medlemsförmåner.

När Moderaterna ville annonsera sin närvaro i Örebro under partikongressen flaggade de med banderollen Tillsammans. Jovisst kan vi väl i någon mening vara individualister tillsammans: som pimpelfiskare på vårisen, var och en pilkande i sitt eget hål. Men kan ett fackförbund verkligen bära en vision som bara rymmer jag och mig och mitt utan att språket i någon mening brister.

Men det kanske är dumt att sura. De kunde ju råkat rycka lappen med ordet solidaritet ur högen där på båten. Det hade varit värre.

Anders Hagman