Radikaliserad tro och Ingmarsspelen i Nås

24 juli 2016

 

Jag deltog de fem första dagarna i juli som statist i Ingmarsspelen, ett bygdespel i Nås skrivet av Rune Lindström utifrån Selma Lagerlöfs första del av verket Jerusalem. Handlingen tolkar vad som hände i Nåsbygden under ”historiens minsta väckelse” som någon har uttryckt saken. Berättelsen handlar om en liten kristen sekt med band till en motsvarande sekt i Chicago i USA som växer fram under 1890-talet och utmynnar i en emigration från båda platserna till Jerusalem – för att vara på plats på Oljeberget när Jesus skulle komma tillbaka.

Dramatiken kretsar till konflikten i byn när rika bönder säljer sina gårdar och lämnar sin släkt för att uppgå i något större mer universellt i sektmedlemmarnas tycke. Omgivningen är oförstående för att man kan tänka sig att lämna släkt och jord för något helt okänt. Som åskådare är förståelsen riktad till dem som stannar och antipatin till dem som reser till Jerusalem.

Vår regissör Martin Lindström försöker påminna oss om att det handlar om oss nu och det ger mig anledning att fundera över frågan. Vad handlar det egentligen om? Är det berättelsen om processen i den klassresa som oupphörligt pågått sedan 1800-talet inspirerad av Upplysningstiden vindar. Om att lämna bondelivet, för industriarbetet eller storstadens möjligheter. Drömmen om att bli fri från ett kollektivt ok som i praktiken blev ett nytt kollektivt ok och fortsatta drömmar om individuell frihet.

Det som håller Ingemar Ingmarsson på plats när hans käresta Gertrud sugs in i väckelsen är en kristendom som gränsar till förfädersdyrkan och det himmelrike som förfäderna varit med om att bygga och som han är kallad att bygga vidare på. Det som driver Gertrud in i den nya kristna sekten är drömmen om närhet till källan för den livsstil hon fostrats till av sin far skolläraren som var bärare av den nyevangeliska väckelsens individualistiska kristendom som kretsade kring kraven på rättfärdighet och syndfrihet. Jag tror att de flesta frikyrkliga väckelser från 1800 och framåt är en del av upplysningstidens strävan mot individualism och är trots sina relativt starka kollektiva mönster, drivbänkar för en religiös individualism som vi ser effekterna av idag när nya generationer tolkar vad de lärt på nya sätt.

Idag talar vi mycket om religiös radikalisering som en muslimsk företeelse. Jag skulle vilja säga att det är en företeelse överallt där det sker radikala uppbrott från en tradition som nått vägs ände som framtidsdröm för en ny generation. En väg att radikaliseras är att fullständigt lämna en tradition och övergå till en annan, därför att den gamla traditionen har kollapsat som bärare av trygghet. Kollapsen kan vara ett krig som i Syrien och den nya traditionen kan vara den liberala, demokratiska och sekulära tradition som finns i Sverige. Det nya är inte kristendomen för den har man haft omkring sig och samlevt med i generationer. Men en radikalisering föder ny radikalisering när nästa generation jämför föräldrarnas steg ur det gamla med sina egna föreställningar om det förlorade paradiset.

När unga människor finner sig ha förlorat sitt ursprung och sin identitet på grund av föräldrarnas radikalisering och avståndstagande från det gamla, då kan det leda till avståndstagande från det föräldrarna vill bejaka – att följa lagar och ordningar i det nya landet. De vägar som bjuds är dels att frigöra sig från ordningar och regler både från det gamla och det nya landet, dels att ta tag i de traditioner föräldrarna försökt lämna och aktivt driva på för att återta dem inom ramen för nya lagar, dels att som individ välja att följa de gamla reglerna så som man uppfattar dem eller vägleds av andra förståsigpåare på nätet eller i källarmoskén. Alla vägar ut är individualistiska projekt för att lämna familjens förtryck och därmed en del av upplysningen och drömmen om frihet och sanning.

Processen mot individualisering är ständigt aktiv i hela den västerländska hemisfären och numera tydlig också i Mellanösterns muslimska processer. Detta kan vi inte komma ifrån. Europa och Västerlandet är motorn i den processen. I den teologi jag själv ansluter mig till är det Guds verk med mänskligheten. Vår roll som kristna är arbeta för att dessa processer sker med humana förtecken. Isolering i slutna sammanhang där ett enda tänkesätt odlas och ifrågasättande tystas är ett otyg som förstör vägarna mot den kristna friheten i Kristus där sorg och glädje vandrar tillsammans.

 

Sten Högberg


Vad är du rädd för?

04 april 2016

”Vad är du rädd för?”, frågade min facebookvän när vi var inbegripna i en diskussion med anledning av rapporterna om sexövergrepp i Köln och Kungsträdgården. Det var förstås en retorisk fråga, med den underförstådda betydelsen ” du är rädd för att inte vara politiskt korrekt”. Läs hela inlägget här »


Hoten mot Europas demokratiideal

14 mars 2016

 

Ännu en högerextrem artikel har lagts in på min Facebook-linje av en vän som vill att jag ska få den ”sanna” bilden av Islam, den med SD-touch. Den här gången handlar det om muslimerna som det nya herrefolket som ska ta över Europa genom bl.a. flyktinginvandring. Ni som läser detta har säkert hört vissa delar förut i SD- anstruken politisk propaganda. Det är Jan Malmsten som kommit med den nämnda utsagan och drar märkliga slutsatser ur detta. Han är en av de kristna skribenterna på den här kanten. Denna lilla korta artikel på Facebook samspelar på ett intressant sätt med Peter Wolodarskis ledare i DN 6/3-16) om Trump med titeln – ”Längtan efter stark man som pekar med hela handen”.

Någonting säger mig att den grupp svenskar som skriver artiklar mot muslimer, islam och invandring som ett hot mot Europas nationer (läs nationalister) tycks spela samma spel, men i en annan liga. Här kan kristna, asatroende, sekulära och en och annan tveksam ateist enas i en nationalistisk dans på sociala media och tona ner det särskiljande för att enas i den gemensamma rädslan för de förändringar av status quo som följer med främlingar som tas emot i vårt land. Att olika nationalistiska grupper utan alla de gästfrihetsmotiv Bibeln bjuder på, kan ha svårt att motivera gästfrihet, är förståeligt, men att kristna grupper är beredda att sälja ut så centrala värden ur vår gemensamma värdegrund, det är för mig rätt magstarkt.

En annan aning säger mig att alla de i Sverige och andra europeiska länder som ropar efter starka nationalistiska ledare som vågar sätta upp  staket, murar, gränskontroller och sätta beväpnad militär och polis vid varje port  – de har en god kandidat i Donald Trump. Fast han är ju i USA – vad rör det oss?

För att väga dessa frågor in i en högtflygande historisk analys, vill jag göra några definitioner så att vi har lättare att förstå varandra.

Herrefolk: det är för mig en kategori av människor inom en kultursfär som identifierar sig med denna kulturs guldålder då man var en världsmakt att räkna med, eller som i nutid är en sådan världsmakt. Man låter denna identifiering styra ens åsikter och handlingar, uttryck och beteenden inom det egna landet och på besök i andra kulturer. Vi känner alla igen herrefolksmentalitet när vi möte det bland svenskar och andra västerländska nationaliteter som danskar, tyskar, britter fransmän, italienare, spanjorer, amerikaner, han-kineser, japaner, turkar, ryssar m.fl. Framförallt nationalister inom dessa länder drömmer dessa drömmar och bygger sina värderingar utifrån dem, och de använder sig av demokratin.

Västerlandet: Den kulturkrets som har sitt ursprung i i det kristna Västrom och som successivt skiljde ut sig från Östroms bysantinska kristna kultur i delningen mellan katolsk och grekisk ortodox tradition. Det område som dels delades i de västeuropeiska nationalstaterna och dels från 15-1600-talet splittrades i en katolsk sydlig halva och en protestantisk nordlig halva med ett spektra av protestantiska rörelser. När dessa nationalstater blev mer eller mindre framgångsrika i att kolonisera jordens alla världsdelar och med mer eller mindre grymma metoder trycka ner all opposition och införa västerländsk kristendom, ekonomi och handel, vetenskap och tideräkning under 4-500 år utvecklades en tydlig herrefolksmentalitet och rasism. De enda områden som inte berördes av ”vår” västerländska kolonialism var Ryssland, Sibirien, Mongoliet och inre Kina. De smittades istället av den europeiska samhällsbyggande filosofin kommunism.

Islam: det är för mig en religion, men också en arabisk samhällsbyggande filosofi som fusionerat. Den har rötter i den genom Muhammed gudomligt inspirerade Koranen. Med ”genom Muhammed” menar jag att det gudomliga tilltalet använder sig av Muhammeds insamlade erfarenheter av judisk och kristen tro så som den berättades i de olika städer där dessa religioner i Muhammeds ögon skapade rikedom och vällevnad. Det var något han längtade efter och bad Gud att hans folk också skulle få uppleva. Med ”gudomligt inspirerad” menar jag att det är ett faktum av betydelse att koranen uppfattas så av varje troende muslim, oavsett hur man som icke-muslim tror eller anser sig veta. Utan den förståelsen går det inte att begripa den inneboende styrka som kunde ena så många folk utanför det arabiska folket under en auktoritet.  Muslim betyder rättrogen alltså att man böjer sig under Guds lag. Det ska jämföras med att en kristen förutsätts böja sig under sitt eget lands lagar oavsett hur de kommit till. Bryter man mot någon orättfärdig lag har man ändå skyldighet att ta domstolens straff.

Islams välde menar jag bör delas upp i två historiska skeende med olika dominanta sentiment i folkdjupen. 1) 622 – ca 1000: Profetens -, de fyra rättledda kalifernas-, Ummayadernas – och Abbassidernas kalifat med allt större splittring i olika konkurrerande kalifat mot slutet. En tid då kristna och judar var i majoritet bland befolkningen och Persiens samlade lärdom från Sumer, Babylon  översattes av judiska och kristna lärda ämbetsmän och spreds från nuvarande Pakistan Afghanistan till Nordafrika och Spanien i en militärt kontrollerad högkultur. 2) Ca 1000 – ca 1800: En första tid av sakta framväxande turkiskt  dominans i det maktvacuum som strider mellan olika kalifat och mot kristna korsfarare skapade. Inte alla kalifer följde i sin krigföring ”de fyra rättledda kalifernas” tolkning av andemeningen i Muhammeds budskap. Först i den andra delen av perioden från 1400 lyckades de turkiska Osmanerna ta ett grepp över hela den muslimska världen och försökte återskapa en sund Umma, alltså en människovärdig rättskipning där judar dömdes efter judisk lag av judiska lärde, kristna efter kristen lag av kristna lärde och muslimer efter sharia genom Umma. Allt med centrum i Istanbul, det gamla Konstantinopel. Det gick väl så där – beroende på lokala muslimska makthavare som inte alltid hade Umma för ögonen. De började mot slutet konspirera mot varandra. 3) Tiden från 1800 till nu är de inre upprorens och krigens tid i det muslimska imperiet, som formellt upplöstes och lämnades utan andligt ledarskap under 1:a världskriget då Turkiet upplöste kalifatet och bildade en sekulär republik under Atatürk. Sedan dess har muslimska klaner och nationalister stridit mot europeisk kolonialism och de statsbildningar med Europavänliga regimer som denna kolonialism skapade.

Med denna bakgrundsteckning från historiskt fågelperspektiv vill jag antyda att det nya kalifatet IS som utropats av den blodtörstige Abu Bakr (med samma namns som den allra mest människovänliga, fredsorienterade 1:e kalifen – Muhammeds svärfar), är en del av den andliga nedgångsperiod alla imperier drabbas av efter sin period av högkultur. Med andliga menar jag då att den egna kulturens och religionens yttersta grundvärden som behövs för allt samhällsbyggande. Upprorens tid kan liknas vid det grekiska Antikens nedgång under Diadokerna, som delade upp Alexander den stores imperium mellan sig och sedan bekrigade varandra tills Persiens och Roms stigande imperier åt upp resten.

Islam är inget överhängande hot mot Västvärldens herravälde. Snarare tvärt om. Däremot kan de inre stridigheterna inom islam och terrorn mot Västerländsk dominans förstöra mycket i våra länder. Syftet med jihad terrorn är enligt min mening att få igång våra kära främlingsfientliga nationalister så att de destabiliserar de demokratiska staterna så mycket att demokrati och mänskliga rättigheter avprogrammeras och muslimska flyktingar attackeras av de europeiska ländernas befolkningar. Europa har själva varit med om detta i 400 år. Men vårt folk har börjat tröttna och vill ha lugn och ordning. IS missbedömer stort Europas befolkning. Våra mest extrema nationalister är en liten minoritet trots att de hörs mycket. Men deras aktivitet måste tas på största allvar. Inte slarvas bort i en panisk rädsla för muslimer, som bygger på okunskap och dåligt självförtroende.

Med Trump vid rodret i USA skulle det faktiskt kunna bli annat ljud i skällan. Särskilt om EU:s nationella ledare drar Europa tillbaka in i det nationalistiska konfliktstadiet. Även i Europa skulle då antalet människor som längtar efter en ledare som pekar med hela handen bli så stark att man via demokratin vänder sig till USA för stark ledning. De är den enda supermakt som är tillräckligt militärt rustade för att garantera Pax Americana och ta samma roll som Rom gjorde över Grekland och alla dess erövrade kollonier då de skapade en hårt militariserad antik högkultur som avslutning på den Grekiska civilisationen.

Jag skulle hellre önska att EU lyckades minimera högernationalismen och skapa allianser med de muslimska grupper i flyktingflödet som är bärare av ”de fyra rättledda kalifernas” samhällsbyggande tradition. Att även dessa kalifer fick strida med vapen mot inre och yttre fiender och blev dödade i snabb takt av dem som ville ha mer politisk än andlig makt, förtar inte styrkan i idéerna om fredlig samverkan med alla goda krafter och rättvis bestraffning av lagbrott.  Islams medeltida straff synes råa och vulgära i vår tid men var troligen klart rättvisare i sammanhanget än vad kristna rättsordningar i Europa kunde åstadkomma vid samma tid.  Medeltiden kommer inte tillbaka om inte några av våra krigskåta regimer startar krig. Vi kommer att fortsätta bygga vår rättstradition med demokratiska medel och om inte våra främlingsrädda medborgare får för stor makt, bygga vidare på de mänskliga rättigheternas utmärkta grundval för sekulärt samhällsbygge, där alla religioner och åskådningar får livsrum.

 

Sten Högberg


Övergången från förmodern till modern verklighetstolkning och gudsbild

29 september 2014

Övergången mellan förmodern och modern tid ägde rum på 1600-talet. Den föregicks av renässansen. Naturvetenskapen hade på allvar börjat erövra mark. Galileo gjorde sina grundläggande mekaniska experiment. Han bröt bland annat med Aristoteles föreställning att det behövs en kraft för att hålla ett föremål i rörelse. Istället är det så att ett föremål fortsätter sin rörelse med konstant fart efter en rät linje om inga krafter verkar. En avsevärd förskjutning i tänkandet. Vilan förlorade därmed sin speciella status. Lagar för fallrörelse upptäcktes gradvis.

Kepler studerade planetbanorna noggrant, använde sig av Tycho Brahes mycket noggranna observationer. Kepler formulerade sina tre lagar för planeternas rörelser. Det blev klart att jorden inte är i centrum av universum, utan snarare solen. Jorden var bara en planet bland ett antal andra som kretsade kring solen. Planeterna rör sig i ellipsbanor med solen i ena brännpunkten. Tänker man sig en linje från solen till en planet, så sveper den på en given tid ut lika stor area var planeten än befinner sig i banan. Dessutom finns ett samband mellan planetens omloppstid och storleken på banan. Keplers lagar är alltså tre mycket precisa formuleringar.

Ett ytterligare mycket stort steg tog Newton som formulerade sin grundläggande lag att en kropps acceleration ges av den kraft som verkar på den, delad med kroppens massa. Han formulerade också sin lag om gravitationen: den avtar med kvadraten på avståndet. Det anmärkningsvärda är att när dessa två lagar kombineras blir det möjligt att härleda Keplers lagar för planetrörelsen. De är alltså en logisk konsekvens av Newtons rörelselag och hans gravitationslag.

Genom dessa upptäckter förändras gradvis och mycket genomgripande synen på Universum och människans plats i Universum. En lagbundenhet i naturen som kunde formuleras i matematiska termer blev tydlig.

Upplysningen är i hög grad präglad av naturvetenskapens stora framsteg. Den är också uttryck för en strävan mot människans myndigblivande, ett bejakande av hennes förmåga att göra sina egna iakttagelser och dra sina egna slutsatser. – Att hela denna utveckling i hög grad påverkat och påverkar det religiösa tänkandet är uppenbart. Schleiermacher är en filosof och teolog som lever i gränsen mellan Upplysning och Romantik. Han betonar den personliga erfarenheten i religionen.

Vid sommarmötet tecknade Mohammad Fazlhashemi, tidigare professor i idéhistoria i Umeå, nu professor islamisk teologi och filosofi i Uppsala. Han talade över Demokratisk religiositet som förutsättning för fred. Fazlhashemi menar att mycket av det teologiska tänkande inom islam har en förmodern prägel. Det grundläggande perspektivet är teocentriskt och där formuleras de plikter människan har i förhållande till Gud. Det moderna tänkande är istället antropocentriskt och här handlar det istället för människans plikter om hennes rättigheter. När det formuleras så tydligt ser man både ett väsentligt framsteg från förmodernt till modernt och samtidigt att något väsentligt riskerar att gå förlorat.

Fazlhashemi talade om muslimska tänkare och teologer som arbetar med att förbinda islam med den moderna verkligheten. De utvecklar ett teologiskt tänkande som förbinder dessa två. Han nämnde en muslimsk skriftlärd som under decennier bor i Berlin och studerar Schleiermacher, för att se hur kristendomen har mött moderniteten och upplysningen.

Det här betyder också att hitta nya sätt att läsa Koranen. Precis som vi inom den kristna traditionen brottas med att hitta nya och mogna och ansvariga sätt att läsa Bibeln. Det historiskt-kritiska perspektivet börjar vinna inträde i Islam.

Reza Azlan har skrivit boken Upprorsmakaren, där en kontroversiell bild av Jesus tecknas. Den är intressant recenserad av Maria Küchen, se http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/maria-kuchen-jag-koper-inte-den-bild-av-jesus-som-reza-aslan-malar-upp-i-uppro/ liksom av Ola Sigurdson i http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2409879-reza-aslan-upprorsmakaren-berattelsen-om-hur-jesus-fran-nasaret-blev-jesus-kristus

Azlan intervjuades av P.J. Anders Linder i Axess TV. Han ger där sin syn på islam i världen. Han menar att något han liknar vid Luthers omvälvning inom kristendomen äger rum i islam. Koranen har på senare tid blivit översatt till mängder av olika språk. Det nya är att många grupper inte längre känner sig bundna av traditionens tolkningar av texterna utan fria att tolka efter eget huvud. Det vore intressant att få detta Azlan berättade kommenterat och bedömt av specialister på området.

Bland dessa tolkningar finns också våldsbejakande sådana. Fazlhashemi menar att bakom vissa av dessa ligger en föreställning om att gå tillbaka till den tid som rådde under den allra första tiden av islam, profetens tid. Han menade att dessa tolkningar präglas av ganska mycket okunskap – vår europeiska historia har också bakom sig blodiga krig i religionens namn.

Intressant här är också att läsa Elena Namlis bok ”Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism”. Där möter vi författaren Dostojevskij, filosofen Sjestov och litteraturteoretikern (och filosofen) Bachtin som alla brottas med Upplysningens integration i Ryssland. De menar att något grundläggande mänskligt går förlorat genom Upplysningen, att lidandets verklighet döljs bakom en distanserande och rationaliserande hållning. Här blir tydligt hur svårt modernitetens och upplysningens integration i en kultur som inte från början omfattade den var.

Övergången från ett förmodernt teologiskt tänkande till ett modernt har inte varit utan smärta och svårigheter i Europa. Den är inte lätt någonstans.

En grundfråga är om vad kan lära oss av vår egen europeiska historia. Säkert är det meningsfullt att teckna den, lägga den bredvid det som sker idag, lägga bilden bredvid det vi ser inom den islamska världen.

Lars Söderholm


Är Gud och Allah en eller två?

02 november 2013

För en tid sedan fastställde en domstol i ett afrikanskt land att kristna araber inte fick använda det arabiska ordet Allah när de talade om Gud. Jag vet inte om det är unikt att en nationell domstol någonsin har beslutat om en sådan sak. Jag vet att det finns uppfattningar både bland västerländskt kristna och muslimer på ett folkligt plan att det är två olika gudar med två olika namn ibland uppbackade av både präster, pastorer och imamer. Samtidigt är det en utbredd tradition bland kristna araber i sina arabiska hemländer att använda Allah, inte som egennamn utan som det arabiska ordet för det vi på svenska uttalar som Gud.

I det land där domstolsbeslutet togs, finns det säkert en rad politiska skäl i botten. Om jag tolkat den knapphändiga rapporteringen rätt har kristna grupper kritiserat beslutet medan muslimska grupper hotat eller attackerat kristna som har hävdat rätten att använda ordet Allah. Frågan är alltså insatt i en språklig kulturkonflikt mellan det landets religiösa grupper, som mycket väl skulle kunna spridas till andra arabiska länder. Det vore mycket problematiskt om det fick den konsekvensen.

Mitt hopp står till muslimska lärde att de ska kunna mota Olle i grind. Det borde vara eller bli ett teologiskt problem inom islam om det fick fortsätta. Åtminstone från min begränsade och okunniga horisont. Koranen har vad jag vet tydliga besked om att Allah är samma Gud som Abraham, Moses och Jesus tillbad. En gud vars egennamn, enligt Exodus, vid ett unikt tillfälle uppenbarades för Moses vid den brinnande busken, men som man sedan har undvikit att använda – ”Jag är den jag är”. Skrivet på hebreiska JHVH utan vokaler – När det aldrig uttalas försvinner traditionen – ingen vet idag hur det en gång uttalades på hebreiska. Namnet Jehova som växt fram i senare kristna traditioner är en gissning – en efterkonstruktion, en människas namngivning av Gud.

Det finns en djup religiös innebörd i att inte uttala eller använda Guds namn och framför allt inte fastställa ett eget namn – ett gammalt mönster i många kulturer ser namngivning som ett sätt att skapa kontroll över något eller någon. Att uttala ett namn som Gud själv inte uppenbarat, kan få en sådan innebörd. En parallell är bildförbudet som lever starkt i både judendom och ännu mer islam. Genvägarna är kända – att använda beskrivande ord istället för namn t.ex. Den barmhärtiga, den kärleksfulla, den allsmäktige m.m. Gud har 99 namn men det hundrade är det bara kamelen som känner till – är ett fritt formulerat muslimskt ordspråk.

I det religiösa perspektivet är det ett långtgående beslut av en domstol i ett muslimskt land att fastställa Allah som ett namn på Gud förbehållet muslimer att använda. Det riskerar att misstolkas som en stamgud som står över andra folks stamgudar.

Låt oss som troende enas om att Gud och Allah är samma titel på olika språk och inte egennamn. Låt oss enas om att det finns bara en Gud och Mose, Jesus och Muhammed är Guds profeter i olika tider, till olika folkgrupper, på olika språk, med olika anspråk på hur Guds vilja ska tolkas och följas. Låt oss enas om att det finns bara en mänsklighet, skapad av Gud, som inte favoriserar något folk men kräver ett tyngre ansvar av dem som Gud uppenbarat sig för, att ena mänskligheten till fred.
Rätta mig om jag har fel.

Sten Högberg