Kyotos kejserliga trädgårdar – mellan dominans och indifferens

27 februari 2010

Antingen låter vi naturen växa fritt eller också lägger vi på den vår tanke, en formidé och skapar en slottsträdgård. Så icke i de stora områdena kring de kejserliga palatsen i Kyoto. Intrycket blir ett helt annat. Där går en stor skara människor och arbetar med trädgården. Det intryck jag får är att man iakttar varje träd och försöker förstå vad trädet vill uttrycka, vilken form det strävar mot och så hjälper man trädet lite på traven, renodlar, putsar lite. I stället för att lägga på trädet en form man har i huvudet eller tvinga in det i en färdig skönhetsmall.

Lars Söderholm

Annonser

Älglever och humanism

15 februari 2010

Jag tänker på dem ibland, ser deras klarblå dräkter och öppna ansikten för min inre blick. Långt ute på upplandsslätten, långt från allfartsvägen ligger Mariagården vid Vallby kyrka, hem för Mariadöttrarna av den Evangeliska Mariavägen.  När du kommer som gäst brinner brasan i den öppna spisen. På nymanglade dukar serverar systrarna smörgåsar på hembakat bröd och hembakade kakor. Kaffet serveras i små fina, tunna koppar med fat. Stolarna är från 40-talet. Du är omgiven av möbler och ting från olika epoker som tagits till vara, tvättats, lagats och vårdats.

Till middag serverar systrarna biff gjord av fårticka från skogarna runt Vallby och egenodlad potatis. Till det sås på mangold och spenat från de egna odlingarna. Efterrätten är kräm på egna bär. Egenproduktion och omsorg i allt.  Av jaktlaget i byn får systrarna kött, också de delar av älgen som vanligen slängs för att ingen riktigt vet hur man tar vara på dem. Älglever är frän i smaken men lägger man den i mjölk ett tag får den fin smak har Marias blå döttrar upptäckt. 

Det latinska ”hum” eller ”hom” kommer av ”humus” som betyder ”jord”, eller ”född”. ”Jordisk varelse” eller ”Född av jorden” är några översättningar som gjorts av det latinska human. Människan är av jorden, så berättar också Genesis. I människan av jord blåses livsande. Humanism blir för mig en fråga om hur vi lever med det vi är en del av och beroende av. Att ta vara på och vårda är en fråga om humanistisk värdighet.  Att lägga en älglever i mjölk är humanism. 

Elisabet Pettersson


I Laestadius fotspår

08 februari 2010

Två viktiga saker har hänt under hösten i svensk kristenhet: kyrkomötets beslut angående samkönade äktenskap och de båda kvinnorna Eva Brunnes och Tuulikki Koivunen – Bylunds biskopsvigning i Uppsala domkyrka. Vi, jag och min fru, bestämde oss tidigt för att resa ner till Uppsala för att få vara med om en viktig händelse och högtid i Svenska kyrkans historia. Och det kändes som ett mäktigt historiens vingslag när de båda kvinnorna fick överta sina insignier och hela den fullsatta domkyrkan gav de båda nyvigda biskoparna en lång och varm applåd!

I Pajala i Tornedalen långt upp i norr i vårt avlånga land, där prosten Lars Levi Laestadius var kyrkoherde under mitten av 1800- talet, har efter en lång och mödosam process en kvinna utsetts till kyrkoherde. Tidningarna har grundligt rapporterat om Monica Metsävainios överlägsna meriter och om kyrkorådsledamöter som vägrar uttala sig om märkliga turer under tillsättningen. ”Det har varit ett Herrans liv”, säger Monica som till sist utsågs till kyrkoherde med minsta möjliga marginal- 6 röster för och 5 röster emot!

Motståndet mot kvinniga präster sitter djupt bland breda kretsar i Tornedalen. Därför har det varit en viktig händelse här uppe i norr- en kvinnlig kyrkoherde i Laestadius fotspår. Eva Brunnes valspråk ”Gör inte skillnad på människor” och Tuulikkis ”Kärleken fördriver rädslan” kunde också vara Monicas!

Och när ljuset sakta, sakta börjar återvända till det vinterkarga och det vackert snöklädda Pajala installerar Luleåbiskopen Hans Monica Metsävainio till kyrkoherde i Pajala pastorat.

I det lilla sker ofta det stora – visst finns det mycket att glädja sig åt för en kristen humanist!

Torbjörn Lindquist


Endast den som ser långt hittar rätt

04 februari 2010
I tidningen VI läser jag en intervju med Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm. Säg en politiker du beundrar, ber man. Dag Hammarskjöld, svarar Stina. 
Vad glad jag blir!
Jag har nyss sett partiledardebatt på tv när jag läser intervjun. 
Dag Hammarskjöld. Nej, just då hade jag nog inte kommit att tänka på honom. Jag hade letat runt bland nutida politiker, kanske blivit lite uppgiven utifrån den debatt jag nyss hört. Trött på det förutsägbara, på det kortsiktiga argumenterandet, på bristen på mod och visioner. Sedan hade jag nog tagit mig i tanken ut i världen och landat hos Barack Obama. Och tänkt: Ge inte upp! Håll fast vid det du tror på! Sjukvårdsreform! Jämställdhet! Kämpa!
Dag Hammarskjöld. Varför tänkte jag inte på honom som politiker? 
Där både insida och utsida hos en människa får rum. Där lidelse för freden, livsglädje och rum för stillhet och eftertanke finns hos samma människa. Där långsiktighet är viktigare än snabba poäng. Det är ju där jag vill hitta dem som ska styra världens öden. Det är ju där jag vill vara själv.
Dom finns, några av dem. Det behövs fler.
Jag öppnar Dag Hammarskjölds Vägmärken igen. På en av de första sidorna skriver han:
Pröva icke vart varje steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.
                             
Lisa Tegby