Körer i högmässan

28 november 2014

Det var musiken som lyfte söndagens gudstjänst i rikshelgedomen, Uppsala Domkyrka. När utvalda upplandskörer eller domkyrkans goss- och flickkörer sjöng introitus under ingångsprocessionen kände vi styrkan i orden, se jag gör allting nytt. Och när en mäktig sopranstämma sjöng Haluluja även efter en måttligt evangelisk evangelietext var det lätt att stämma in med kören
När vi gick ur katedralen fanns ett tiotal knäböjande tiggare utanför porten. De skramlade med sina muggar och ropade ett unisont please. Vi kunde urskilja en basstämma och flera sopran- och altstämmor i detta ”please”. När vi inte hittade lämpliga mynt eller sedelvalörer hörde vi den store dirigentens evangelietext:: Allt som ni har gjort mot dessa mina minsta bröder…
Det var körerna som gav en mening åt söndagens gudstjänst i domkyrkan.

Erik Lundgren

(efter gudstjänsten söndagen den 9 november)

Annonser

Själviska och solidariska gener

22 november 2014

I några tänkvärda bloggar diskuterar Anders Wesslund, Lars Söderholm och Benny Fhager (jmf. Bloggar för september och oktober på Kristen Humanisms hemsida) konflikten mellan modernt förment vetenskapligt tänkande och förmodernt tänkande före naturvetenskapens genombrott under upplysningstiden.En spännande tanke är att något grundläggande mänskligt kan gå förlorat med förlusten av det förmoderna tänkandet. Professor Muhammad Fazhlashemi belyste samma konfliktfyllda uppgörelser inom den muslimska världen under KHs sommarmöte. I sin blogg redogör Sten Högberg för hur den norske teologen prof. em. Aasulv Lande under en nylig retreat belyste konflikten mellan förmodernt och modernt tänkande genom att införa två sanningsbegrepp, essentiell sanning, som om jag förstått det rätt står nära modern vetenskaplig tolkning av tillvaron. En annan slags sanning kallas relationell och där hör begrepp som hat, kärlek och Gud hemma, dvs det som kallas förmodernt tänkande.
Göran Greider tar upp samma tema från politisk utgångspunkt i den nyligen utkomna Den solidariska genen (Ordfront Förlag 2014). Biologer hävdar ibland att människor med solidariskt beteende skulle sakna de reproduktionsfördelar som människor med egoistisk vinnarinstinkt har. Biologen Richard Dawkins har i sin bok Den själviska genen blivit en frontalfigur inom biologismen som vill förklara den mänskliga naturen som resultat av hennes genetiska och molekylära konstitution. Greider citerar en rad författare, som hävdar att många djur och även förmänniskor har solidariska beteenden, som bygger på föreställningar om jämlikhet, dvs begrepp som en politisk vänster känner igen. Arkeologiska fynd och berättelser från Kalahari stöder enligt Greideruppfattningen att det ligger i människans väsen att vara altruistisk, en essentiell sanning, som leder till beteenden som kan beskrivas som relationella sanningar för att använda Landes språkbruk.
Finns det något sådant som en solidarisk gen? Kan man hävda att ha gener för ett visst beteende? En essentiell sanning är att en gen är en trådformad molekyl uppbyggd av fyra så kallade nukleotider eller baser, förkortade med bokstäverna GATC, vilka tre och tre bestämmer vilka aminosyror skall ingå i kedjeformade proteinmolekyler, och i vilken ordning de valda aminosyrorna skall komma. Slag av aminosyror, samt deras ordningsföljd bestämmer ett proteins funktion. De gener vi har är resultatet av årmiljoner av selektion. Våra gener kodar för de proteiner som ger oss störst chanser att överleva och få barn i den miljö, där vi människor lever. Gener saknar givetvis vilja och intentioner, de bestämmer proteiners egenskaper genom att koda för deras aminosyresekvenser
Det finns en begynnande kunskap om vilka proteiner som finns i hjärnans celler och hur de eller hjärncellerna samspelar, men vi är ännu långt ifrån att förstå hur genvarianter och därmed proteinvarianter resulterar i olika beteenden. Begreppet solidarisk gen framstår därmed lika slarvig som metaforen självisk gen. En proteinvariant påverkar inte direkt ett beteende, så vitt vi vet idag utan bara i samspel med andra gener eller signaler från kroppen eller yttervärlden
Men exemplen den själviska och den solidariska genen visar på en viktig begränsning i det moderna vetenskapligt styrda tänkandet. Till skillnad från Newtons lagar om planeternas rörelser är många biologiska kunskaper provisoriska och utvecklas ständigt. Det kan inte uteslutas att vi i någon framtid förstår vilka gener och därmed proteinvarianter som möjliggör ett solidariskt beteende.

Till dess tror jag att ett annat begrepp är intressant, som Dawkins introducerade i slutet av sin bok om den själviska genen -memer. Nämligen närmast kulturella företeelser, som erbjöd sådana fördelar för människor att de blev långlivade och spred sig till stora folkgrupper. Här finner jag termen relationell sanning relevant. När kulturella särdrag som solidaritet och altruism underlättade kampen för tillvaron kan beteendena ha fixerats och även spritt sig. I evolutionära termer kan memer vara selektionsfaktorer, som premierar genvarianter, men det återstår att visa vilka de är. Och poängen är att det inte är generna som styr beteenden, utan snarare kulturella faktorer som passar in i Landes relationella sanningsbegrepp.

Erik Lundgren


Sanning i relationell och personlig mening

15 november 2014

Sten, tack för dina intressanta tankar kring essentiell sanning och relationell sanning!

Vid bordet bredvid mitt sitter fyra unga flickor med varsin latte. Replikerna hakar i varandra. Stämningen är god där. De verkar utbilda sig till förskollärare hör jag.

Mina funderingar dras till det du skrivit. Inget av de två begreppen har jag hört tidigare. När jag läser dig uppfattar jag det som att essentiell sanning är ett sanningsbegrepp som ligger positivismen och den analytiska filosofin nära. Det första sanningsbegreppet handlar om att stå utanför och iaktta. Namnet relationell antyder mer vad det sanningsbegreppet syns innehålla. Det verkar ligga nära ett hermeneutiskt sanningsbegrepp. Det räknar in att vi befinner oss inuti det vi uttalar oss om. Och det räknar också med att kunskapen inte kan börja från noll, utan förutsätter en förförståelse.

Det här väcker några funderingar i mig kring sanning i meningen relationell eller personlig sanning. Jag tänker på vad vi ibland kan säga: hon är en verkligt sann människa! Nära detta ligger frågorna: vem är jag? Vem är du?

Sanningen kan ju då också bli attraktiv, att vi dras till sanningen. Ibland är det väl tvärtom, att vi undviker sanningen. Sanningen som ska göra oss fria. – Kan måttet av frihet sanningen föder också vara ett mått på sanningens halt?

Kväkarna räknar med ett inre ljus. Den kristna traditionens mystiker räknar med ett inre ljus. Vad ger ljuset näring? Tystnaden, stillheten, tänker jag. Men också samvaron. Ringen av tysta människor som samlas i en kväkarandakt.

Sanning kan växa i ett lyhört samtal, en lyhörd gemenskap. Något kan bli berört, sättas i rörelse.

*

Och hon tar fram några bilder, lägger en av dem på bordet mellan oss. Jag ser att hennes ögon fuktas. Bilden är lite större än ett spelkort och den är sepiabrun, som bilderna oftast var för ett sekel sedan. Det där är min mormor, säger hon och berör gestalten på bilden. Tre barn där bredvid. Min mamma, fortsätter hon. Och min moster och min morbror.

Det är en mycket nött bild och den är hoplappad med tejp. Hon berättar att bilden blivit så sliten i en ficka. Hennes morfar bar den i sin uniformsficka hela kriget. Så tar hon upp bilden och jag ser hur ung och vacker hennes mormor var där. Efter en lång paus tar hon bilden i handen igen. Nu kan hon inte hålla tillbaka gråten. När nästa barn skulle födas, då dog Mormor, säger hon.

*

Och de fyra flickorna fortsätter sitt samtal. Jag hör fragment av meningar. Stämningen mellan dem är god, det är uppenbart.

Lars Söderholm


Essentiell sanning och relationell sanning

04 november 2014

Lars Söderholm och Anders Wesslund har i de två senaste texterna i denna blogg tagit upp intressanta aspekter av det moderna och sökt identifiera den förlust som uppstått i övergången från förmodernt till modernt tänkande. En förlust av medkänsla nämndes bl.a. som ett exempel på något gott som får svårare att hävda sig i det rationella och logiskt intellektuella ideal som det moderna erbjuder, inspirerat av vetenskapens landvinningar. Jag tror det är viktigt att identifiera förlusterna i ett paradigmskifte för att kunna förstå varför det blir så – om det är en förlust man måste ta eller om det är en försnävning av det moderna tänkandets möjligheter som åstadkommer förlusterna. Jag misstänker det senare. Det finns starka fundamentalistiska drag i den moderna traditionen som jag tror är lika farliga som religiös fundamentalism, som jag med Karen Armstrong, ser som en osund sammansmältning av förmodernt och modernt tänkande.

Jag var på retreat i helgen och fick alldeles i slutet av retreaten en bok i min hand. Det var en missiologisk rapport från Svenska Institutet för Missionsforskning: Religionsteologi och Religionsmöten, Missio nr. 23. Det var en sammanställning av texter från olika delar av världen och en av redaktörerna var Carl Sundberg som jag känner som pastor i Equmeniakyrkan i Halmstad. Den andre redaktören var en norsk professor Aasulv Lande. Denne norrman gav en inledande översikt kring läget för religionsdialogen i världen och framför allt i vilka typer av dialoger den kristna västerländska kyrkan står i. Ett av de fält han identifierade var dialogen med det sekulära moderna och postmoderna västerländska samhället. Han lyfte fram sanningsbegreppet som ett generativt tema. Det moderna tänkandet som följer av de västerländska vetenskapliga upptäckterna menar han i huvudsak rör sig med ett essentiellt sanningsbegrepp, vilket inspirerar allt annat tänkande i den moderna kulturen. Det skapar gärna en begränsning i mötet med andra kulturer än den västerländska. Jag diskuterar här nedan temat utan hänvisning till Aasulv Landes text, men utifrån mina egna erfarenheter. Jag skulle vilja omformulera essentiell sanning till följande sats: All sanning måste kunna härledas till något faktiskt, tydligt, påtagbart.

De flesta människor med rötter i västerländsk kultur i dag säger ja till en sådan sats. Till och med djupt religiösa människor säger ja till det utan att tänka på att t.ex. sanningen om Guds kärlek som för många upplevs som kärnan i en kristen människas tro, inte faller under begreppet essentiell sanning. Därmed uppstår en inre konflikt hos en modern människa som antingen är öppen och sårig eller dold och gömd i det omedvetna. En medveten modern tänkare låter en sådan konflikt vara öppen och sårig. Men många religiösa är idag traditionsmoderna. Man är modern för att alla andra är det men lever ändå med förmoderna tankemodeller. En del förvandlar sina icke essentiella sanningar till sådana genom att hävda formella auktoriteter som grund. Bibeln likställs med en vetenskaplig rapport ur auktoritetssynpunkt. Då går det att hävda absoluta sanningar – som jämställda med essentiella sanningar, vilket skapar konflikt i den moderna kulturen mellan religiösa och sekulära men också mellan religiösa som förhåller sig öppna och såriga och dem som inte vill erkänna sårigheten utan vill hävda sanningen som absolut. Det är en sak om man ställer sig utanför det moderna men en annan sak om man samtidigt lever i och erkänner det moderna. Många sekulära lever också i denna dubbelhet.

Aasulv Lande lyfter också fram det han kallar en relationell sanning. Ett begrepp som blivit användbart i de religionsdialoger som pågår med österländska religioner bland annat. Det öppnar för ett sanningsbegrepp med vidare kontext som tydligt kan erkänna relationella erfarenheter som sanningar. Religionerna kan beskrivas som olika språk för relationer mellan människor och det som står över människan, naturen, kosmos, Gud. Även den moderna människan kan erkänna att en relation är verklig på ett annat plan än det essentiella. Men om det är den essentiella sanningen som gäller så blir allt annat ovidkommande i slutändan. Den essentiella sanningen kring relationer finns i vad en relation skapar för faktiska konsekvenser i handlingar och historia. Den relationella sanningen handlar om det osynliga fältet mellan de noder som har relation. Den kan ha olika kvalitet som får olika utslag i praktiken. Att erkänna de relationella sanningarna har religionerna olika språk för. Det är språk som kan härbärgera begrepp som medkänsla, kärlek, hat, tillit o.s.v. Jag är övertygad om att möjligheten finns att hantera relationella sanningar inom det moderna tänkandet, men det underordnas lätt i en alltför snäv fundamentalistisk modernitet.

Sten Högberg