Själviska och solidariska gener

22 november 2014

I några tänkvärda bloggar diskuterar Anders Wesslund, Lars Söderholm och Benny Fhager (jmf. Bloggar för september och oktober på Kristen Humanisms hemsida) konflikten mellan modernt förment vetenskapligt tänkande och förmodernt tänkande före naturvetenskapens genombrott under upplysningstiden.En spännande tanke är att något grundläggande mänskligt kan gå förlorat med förlusten av det förmoderna tänkandet. Professor Muhammad Fazhlashemi belyste samma konfliktfyllda uppgörelser inom den muslimska världen under KHs sommarmöte. I sin blogg redogör Sten Högberg för hur den norske teologen prof. em. Aasulv Lande under en nylig retreat belyste konflikten mellan förmodernt och modernt tänkande genom att införa två sanningsbegrepp, essentiell sanning, som om jag förstått det rätt står nära modern vetenskaplig tolkning av tillvaron. En annan slags sanning kallas relationell och där hör begrepp som hat, kärlek och Gud hemma, dvs det som kallas förmodernt tänkande.
Göran Greider tar upp samma tema från politisk utgångspunkt i den nyligen utkomna Den solidariska genen (Ordfront Förlag 2014). Biologer hävdar ibland att människor med solidariskt beteende skulle sakna de reproduktionsfördelar som människor med egoistisk vinnarinstinkt har. Biologen Richard Dawkins har i sin bok Den själviska genen blivit en frontalfigur inom biologismen som vill förklara den mänskliga naturen som resultat av hennes genetiska och molekylära konstitution. Greider citerar en rad författare, som hävdar att många djur och även förmänniskor har solidariska beteenden, som bygger på föreställningar om jämlikhet, dvs begrepp som en politisk vänster känner igen. Arkeologiska fynd och berättelser från Kalahari stöder enligt Greideruppfattningen att det ligger i människans väsen att vara altruistisk, en essentiell sanning, som leder till beteenden som kan beskrivas som relationella sanningar för att använda Landes språkbruk.
Finns det något sådant som en solidarisk gen? Kan man hävda att ha gener för ett visst beteende? En essentiell sanning är att en gen är en trådformad molekyl uppbyggd av fyra så kallade nukleotider eller baser, förkortade med bokstäverna GATC, vilka tre och tre bestämmer vilka aminosyror skall ingå i kedjeformade proteinmolekyler, och i vilken ordning de valda aminosyrorna skall komma. Slag av aminosyror, samt deras ordningsföljd bestämmer ett proteins funktion. De gener vi har är resultatet av årmiljoner av selektion. Våra gener kodar för de proteiner som ger oss störst chanser att överleva och få barn i den miljö, där vi människor lever. Gener saknar givetvis vilja och intentioner, de bestämmer proteiners egenskaper genom att koda för deras aminosyresekvenser
Det finns en begynnande kunskap om vilka proteiner som finns i hjärnans celler och hur de eller hjärncellerna samspelar, men vi är ännu långt ifrån att förstå hur genvarianter och därmed proteinvarianter resulterar i olika beteenden. Begreppet solidarisk gen framstår därmed lika slarvig som metaforen självisk gen. En proteinvariant påverkar inte direkt ett beteende, så vitt vi vet idag utan bara i samspel med andra gener eller signaler från kroppen eller yttervärlden
Men exemplen den själviska och den solidariska genen visar på en viktig begränsning i det moderna vetenskapligt styrda tänkandet. Till skillnad från Newtons lagar om planeternas rörelser är många biologiska kunskaper provisoriska och utvecklas ständigt. Det kan inte uteslutas att vi i någon framtid förstår vilka gener och därmed proteinvarianter som möjliggör ett solidariskt beteende.

Till dess tror jag att ett annat begrepp är intressant, som Dawkins introducerade i slutet av sin bok om den själviska genen -memer. Nämligen närmast kulturella företeelser, som erbjöd sådana fördelar för människor att de blev långlivade och spred sig till stora folkgrupper. Här finner jag termen relationell sanning relevant. När kulturella särdrag som solidaritet och altruism underlättade kampen för tillvaron kan beteendena ha fixerats och även spritt sig. I evolutionära termer kan memer vara selektionsfaktorer, som premierar genvarianter, men det återstår att visa vilka de är. Och poängen är att det inte är generna som styr beteenden, utan snarare kulturella faktorer som passar in i Landes relationella sanningsbegrepp.

Erik Lundgren


Guds avbild

26 mars 2012

För en tid sedan föreläste jag för några teologer om den nya biologin och dess förståelse av människan. Jag tog upp att vår art har tillkommit genom två slumphändelser; DNAs instabilitet, som leder till mutationer, och den miljö, som en individ råkar befinna sig i, just nu. Intelligent designad visserligen, men resultat av slumphändelser.

 Någon frågade, vad är då meningen med att vi finns?

Innan jag hann tänka hörde jag någon säga: Vi är skapade till Guds avbild.

 

Jag minns min häpnad inför citatet från skapelseberättelsen. En poppel har dubbelt så många gener som vi, skillnaden mellan vår art och schimpansen ligger på någon enstaka procent. Det unikt mänskliga ligger inte i vår biologi eller i de fysikaliska lagar som gör DNA tillräckligt instabilt för att gener ska mutera och kunna selekteras. Min förvåning gällde att tänka oss som Guds avbilder i samband med vår biologiska natur. Vi delar alla väsentliga delar av arvsmassan med möss och bananflugor, är de partiella gudsavbilder? Eller är det någon särskild gen som gör oss till Guds avbilder?

 

Nyligen deltog jag i en planering av ett kyrkligt kulturevenemang. Syftet formulerades och slutade med att vi som människor skulle växa som Guds avbilder. Det blev ännu konstigare. Finns det grader av avbildning? Kan man säga till någon, du är inte Guds avbild ännu, eller du kanske kan bli, om du ändrar ditt liv? Vilka är inte Guds avbilder, bedragare eller korrupta politiker? Min vän humanisten har vänt på bilden. Jag vet att Gud inte finns, säger han. Men om det dessutom är så att människor, med all sin förmåga till ondska är Guds avbilder, så vill jag inte heller tro på Gud. Inte ens som metafor eller symbol.

 

Är det en meningsfullt att kalla människor för Guds avbilder? Jag tror det. Om jag ser varje möte med en människa som möte med det allra heligaste, som Gud själv, så får det konsekvenser. Men alla? Jag tror också det. Även Breivik och bin Laden kvalar in. Deras brott är omänskliga, men vi ska inte tortera dem, inte avrätta dem. Av respekt för människans storhet ska även terrorister och massmördare få en så rättvis rättegång som ett rättssamhälle kan erbjuda.

 

Naturligtvis kan vi växa som människor, men att vara Guds avbild uppfattar jag som något absolut, att sätt att uttrycka en oändlig respekt för varje människa. Det ställer frågor. Hur ska vi hantera brottslingar, psykopater, eller bara vanlig vardagsoförmåga hos oss själva och dem som står oss nära? Det är mer självklart vad det betyder för jordbävningsoffer, genetiskt skadade eller sjuka. Det kan få politiska konsekvenser, vad betyder det för ställningstagande till löneskillnader, rovkapitalism, konkurrens eller individuell frihet? Att vi är Guds avbilder, kan vi förstå det annorlunda än med ord som jämlikhet, solidaritet, likhet inför lagen?

 

För någon vecka sedan träffade jag några unga prästkandidater på en antagningskonferens. En hade skrivit en intressant text, och använt begreppet Guds avbild. När jag ifrågasatte sa hon: Du har inte förstått att Gud är inget entydigt. Stor och allsmäktig har vi för vana att tänka, men även liten och obetydlig. Avrättad som förbrytare på ett kors, som skriker ut sin övergivenhet. Gud som överger sig själv och blir människa.

Jag såg plötsligt alla lidande, alla hemlösa, alla vardagsslarvrar, all brottslingar, alla lyckade i den lidande Guden. Begreppet ‘Guds avbilder’ säger något om vad människan är.  Ett oändligt värde. En möjlighet att förverkliga. En utmaning mot all rasism, alla klasskillnader, alla orättvisor, all egoism.

Erik Lundgren