Själviska och solidariska gener

I några tänkvärda bloggar diskuterar Anders Wesslund, Lars Söderholm och Benny Fhager (jmf. Bloggar för september och oktober på Kristen Humanisms hemsida) konflikten mellan modernt förment vetenskapligt tänkande och förmodernt tänkande före naturvetenskapens genombrott under upplysningstiden.En spännande tanke är att något grundläggande mänskligt kan gå förlorat med förlusten av det förmoderna tänkandet. Professor Muhammad Fazhlashemi belyste samma konfliktfyllda uppgörelser inom den muslimska världen under KHs sommarmöte. I sin blogg redogör Sten Högberg för hur den norske teologen prof. em. Aasulv Lande under en nylig retreat belyste konflikten mellan förmodernt och modernt tänkande genom att införa två sanningsbegrepp, essentiell sanning, som om jag förstått det rätt står nära modern vetenskaplig tolkning av tillvaron. En annan slags sanning kallas relationell och där hör begrepp som hat, kärlek och Gud hemma, dvs det som kallas förmodernt tänkande.
Göran Greider tar upp samma tema från politisk utgångspunkt i den nyligen utkomna Den solidariska genen (Ordfront Förlag 2014). Biologer hävdar ibland att människor med solidariskt beteende skulle sakna de reproduktionsfördelar som människor med egoistisk vinnarinstinkt har. Biologen Richard Dawkins har i sin bok Den själviska genen blivit en frontalfigur inom biologismen som vill förklara den mänskliga naturen som resultat av hennes genetiska och molekylära konstitution. Greider citerar en rad författare, som hävdar att många djur och även förmänniskor har solidariska beteenden, som bygger på föreställningar om jämlikhet, dvs begrepp som en politisk vänster känner igen. Arkeologiska fynd och berättelser från Kalahari stöder enligt Greideruppfattningen att det ligger i människans väsen att vara altruistisk, en essentiell sanning, som leder till beteenden som kan beskrivas som relationella sanningar för att använda Landes språkbruk.
Finns det något sådant som en solidarisk gen? Kan man hävda att ha gener för ett visst beteende? En essentiell sanning är att en gen är en trådformad molekyl uppbyggd av fyra så kallade nukleotider eller baser, förkortade med bokstäverna GATC, vilka tre och tre bestämmer vilka aminosyror skall ingå i kedjeformade proteinmolekyler, och i vilken ordning de valda aminosyrorna skall komma. Slag av aminosyror, samt deras ordningsföljd bestämmer ett proteins funktion. De gener vi har är resultatet av årmiljoner av selektion. Våra gener kodar för de proteiner som ger oss störst chanser att överleva och få barn i den miljö, där vi människor lever. Gener saknar givetvis vilja och intentioner, de bestämmer proteiners egenskaper genom att koda för deras aminosyresekvenser
Det finns en begynnande kunskap om vilka proteiner som finns i hjärnans celler och hur de eller hjärncellerna samspelar, men vi är ännu långt ifrån att förstå hur genvarianter och därmed proteinvarianter resulterar i olika beteenden. Begreppet solidarisk gen framstår därmed lika slarvig som metaforen självisk gen. En proteinvariant påverkar inte direkt ett beteende, så vitt vi vet idag utan bara i samspel med andra gener eller signaler från kroppen eller yttervärlden
Men exemplen den själviska och den solidariska genen visar på en viktig begränsning i det moderna vetenskapligt styrda tänkandet. Till skillnad från Newtons lagar om planeternas rörelser är många biologiska kunskaper provisoriska och utvecklas ständigt. Det kan inte uteslutas att vi i någon framtid förstår vilka gener och därmed proteinvarianter som möjliggör ett solidariskt beteende.

Till dess tror jag att ett annat begrepp är intressant, som Dawkins introducerade i slutet av sin bok om den själviska genen -memer. Nämligen närmast kulturella företeelser, som erbjöd sådana fördelar för människor att de blev långlivade och spred sig till stora folkgrupper. Här finner jag termen relationell sanning relevant. När kulturella särdrag som solidaritet och altruism underlättade kampen för tillvaron kan beteendena ha fixerats och även spritt sig. I evolutionära termer kan memer vara selektionsfaktorer, som premierar genvarianter, men det återstår att visa vilka de är. Och poängen är att det inte är generna som styr beteenden, utan snarare kulturella faktorer som passar in i Landes relationella sanningsbegrepp.

Erik Lundgren

Annonser

One Response to Själviska och solidariska gener

  1. Benny Fhager skriver:

    Försiktighet med biologism. Människan är ytterligt komplex. Kanske anar vi här en humanistisk position eller rent av andlig. Människan är något mer än bara biologi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: