Historien och rättvisans transcendens

07 juli 2015

Visionen om det goda och rättvisa samhället möter vi hos de gammaltestamentliga profeterna. Oftast är deras profetior ett direkt tilltal till makten under perioder av vanstyre.
Vilken roll har denna vision om historiens utopiska och transcendenta dimensioner spelat genom tiderna och vilken roll spelar den idag? I boken Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens utveckling (Glänta, 2014) följer Jayne Svenungsson, professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, denna fråga genom nerslag i fem historiska epoker och deras tänkande.
I första kapitlet beskriver hon den profetiska traditionen. Profeterna använder inte filosofiska argument när de för Guds talan, de knyter an till djupt rotade berättelser som uttåget ur Egypten, hur Gud ger lagen i Sinai.
Gud finns i historien snarare än i naturen. Den genomgripande idén är rättvisa, förlossning. Det är väsentligt att det finns en gudomlig makt och rättvisa som inte nödvändigtvis sammanfaller med mänsklig makt. Och det är en Gud som står på de svagas och utsattas sida.
Här uttrycks idén om en rättvisa som överskriver den befintliga politiska ordningen. Det centrala är att rättvisan förblir transcendent i förhållande till varje system. Det handlar om en dynamisk och transcendent förståelse av rättvisa. Och den kräver att varje människa i varje ny situation använder sitt omdöme.
Martin Buber kallar ett sådant förhållningssätt teopolitiskt. Det handlar om att klargöra bristerna i den rådande ordningen. Inte om att ge en rådande ordning teologisk sanktion. En teologiskt sanktionerad politik kallas politisk teologi. Mot detta ställs alltså teopolitik där all makt är utsatt för granskning och kritik ur ett större rättviseperspektiv. Detta granskande och kritiska perspektiv rymmer i sig en förlösande kraft.
Profeternas insikt om vikten av att förankra budskapet i konkreta och av folket delade berättelser är en kraftfull metod. – Det är ju dessvärre möjligt att se hur en sådan metod grovt kan missbrukas som i Putins Ryssland.
Svenungsson pekar på hur en universalism gradvis växer fram redan inom den judiska traditionen. Hon tecknar spänningen mellan en judisk messianism som har en mer utopisk karaktär och den kristna traditionens tro att Jesus är Messias.
Första kapitlet i boken ger en mycket genomtänkt och pregnant syn på det profetiska arvet som upplevs som ytterst relevant även idag.
Andra kapitlet handlar om Joakim av Floris, abbot i Kalabrien, som under medeltiden ur den kristna tron utvecklar en framstegstanke.
Kapitel tre behandlar den romantiska historien. Upplysningens myndiggörande av människan frigör ett bejakande av människan och hennes föreställningsvärldar. Här möter oss ett antal av den tidens filosofer med ett spektrum från föreställningen om ett absolut jag till en insikt om att jaget inte kan vara sin egen yttersta grund.
Kapitel fyra har sin utgångspunkt i ett berömt möte på Capri 1994 mellan filosoferna Jacques Derrida, Eugenio Trías, Gianni Vattimo och Hans-Georg Gadamer. Tillsammans begrundade de 1900-talets katastrofer. De fokuserade på Upplysningstidens emancipatoriska arv och på religionernas visionära potential.
Sista kapitlet behandlar ett antal nutida politiska tänkare som Alain Badiou, Slavoj Žižek och Giorgio Agamben.
I boken blir så tydligt hur centralt ett teopolitiskt perspektiv på historien är. Som Derrida säger, att rättvisa alltid är något mer än rätt och Agamben att rätten inte är rättvisa utan endast den port som leder dit. Boken avslutas med ett tänkvärt citat av Martin Buber ”Att rättvisans ögonblick är nuet, att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv”.

 

Lars Söderholm


Utträdet ur den Stora Meningen

04 april 2015

I den slovenske filosofen Slavoj Žižeks tolkning av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse upplever Jesus verkligen att Gud övergett honom. Liksom för Job, så erfar Jesus meningslösheten. Det finns ingen högre mening, ingen Den Store Andre, inga Guds bud att försöka leva upp till. Kontrasten emellan judendom och kristendom är kontrasten mellan ångesten och kärleken, menar Žižek. De ständiga försöken att förstå Den store Andres, Guds, vilja, ger ångest – för vi kan aldrig veta det. Enligt Žižek beror det helt enkelt på att ”there is no such thing as The Big Other”.

Kristendomen försöker lösa denna skrämmande ångest inför vad eller vem Gud är med offret; att Han älskar mänskligheten och visa det genom sin sons död. Det är en sentimental lösning, menar Žižek. Istället menar han att det går att läsa och tolka den kristna lösningen mer radikalt: Vad som verkligen dör på korset är just föreställningen om The Big Other, om Gud, det är upplösningen av ”Gud” som garanterar meningen med våra liv. Kristen tro är i denna bemärkelse radikal ateism och det är så innebörden bör ses i den kända frasen av Jesus på korset: Eloi eloi lema sabachtani?

Just detta utträde ur den stora Meningen, Jesu död, är de goda nyheterna! Budskapet från Jesus är: Jag dör, ni är ensamma, utlämnade till er frihet. Förbli i den Heliga Anden. För Žižek är Anden detsamma som gemenskapen av troende. Kristus är redan här när troende människor formar en befriande, emancipatorisk gemenskap.

I denna Geist, möjlig att tolka både inomvärldsligt som andan och transcendent som Anden, ser Žižek kristendomen vid sidan av marxismen som enda kvarvarande motkraften mot kapitalismen i västerlandet.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet. Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


Sanning i relationell och personlig mening

15 november 2014

Sten, tack för dina intressanta tankar kring essentiell sanning och relationell sanning!

Vid bordet bredvid mitt sitter fyra unga flickor med varsin latte. Replikerna hakar i varandra. Stämningen är god där. De verkar utbilda sig till förskollärare hör jag.

Mina funderingar dras till det du skrivit. Inget av de två begreppen har jag hört tidigare. När jag läser dig uppfattar jag det som att essentiell sanning är ett sanningsbegrepp som ligger positivismen och den analytiska filosofin nära. Det första sanningsbegreppet handlar om att stå utanför och iaktta. Namnet relationell antyder mer vad det sanningsbegreppet syns innehålla. Det verkar ligga nära ett hermeneutiskt sanningsbegrepp. Det räknar in att vi befinner oss inuti det vi uttalar oss om. Och det räknar också med att kunskapen inte kan börja från noll, utan förutsätter en förförståelse.

Det här väcker några funderingar i mig kring sanning i meningen relationell eller personlig sanning. Jag tänker på vad vi ibland kan säga: hon är en verkligt sann människa! Nära detta ligger frågorna: vem är jag? Vem är du?

Sanningen kan ju då också bli attraktiv, att vi dras till sanningen. Ibland är det väl tvärtom, att vi undviker sanningen. Sanningen som ska göra oss fria. – Kan måttet av frihet sanningen föder också vara ett mått på sanningens halt?

Kväkarna räknar med ett inre ljus. Den kristna traditionens mystiker räknar med ett inre ljus. Vad ger ljuset näring? Tystnaden, stillheten, tänker jag. Men också samvaron. Ringen av tysta människor som samlas i en kväkarandakt.

Sanning kan växa i ett lyhört samtal, en lyhörd gemenskap. Något kan bli berört, sättas i rörelse.

*

Och hon tar fram några bilder, lägger en av dem på bordet mellan oss. Jag ser att hennes ögon fuktas. Bilden är lite större än ett spelkort och den är sepiabrun, som bilderna oftast var för ett sekel sedan. Det där är min mormor, säger hon och berör gestalten på bilden. Tre barn där bredvid. Min mamma, fortsätter hon. Och min moster och min morbror.

Det är en mycket nött bild och den är hoplappad med tejp. Hon berättar att bilden blivit så sliten i en ficka. Hennes morfar bar den i sin uniformsficka hela kriget. Så tar hon upp bilden och jag ser hur ung och vacker hennes mormor var där. Efter en lång paus tar hon bilden i handen igen. Nu kan hon inte hålla tillbaka gråten. När nästa barn skulle födas, då dog Mormor, säger hon.

*

Och de fyra flickorna fortsätter sitt samtal. Jag hör fragment av meningar. Stämningen mellan dem är god, det är uppenbart.

Lars Söderholm


Emellan – implicitet och gud

12 oktober 2013

I den värld där jag har min vardag som psykolog och terapeut talar vi om intersubjektivitet. Redan här behöver man tala i plural – om världar. Dem vi är samskapar vi tillsammans i varje nytt mänskligt möte, i varje ny relation. De sidor av oss själva vi visar fram är beroende av vem vi möter – och i vilket sammanhang. Alla dessa möten är i sin tur nedbäddade i ett bad av (vitalitets-)affekter. Vi känner, upplever emotionellt världen som den möter oss och genom dem vi möter. Var jag trygg? Öppnade mötet för nya erfarenheter? Gladdes vi tillsammans eller uppfattade jag en fientlig underton i det hen sa? Blev jag förstådd? Förstod vi varandra? Uppstod kontakt, en samhörighet? (Kontakt kommer ur latinets con tangere; att gemensamt beröra). Det mesta av detta sker implicit, inom oss. Outtalat på en icke-verbal nivå. Det mänskliga livet är till största del en implicit historia.

Implicit – och relationellt, skulle man kunna tillägga. Det är i relation till världen, till varandra det implicita äger rum. Vi är beroende. På en makronivå är vi beroende av allt omkring oss, från hur kosmos utvecklas; från molekylers och kvantpartiklars dans i universum genom materien till hur organiska storheter påverkar våra enskilda liv, som alltså knappast alls kan betraktas en-skilda eller avskilda från det eller dem omkring oss. No man is an island, kan man alltså instämma i, men egentligen bara illusoriskt om och genom att vi betraktar ön isolerad och uppfattar det omgivande vattnet som avskiljande (för det är det ju egentligen inte).

Människan som varelse har djupt nedlagda biologiska motivationssystem. Liksom vi drivs av hunger, törst och behov av trygghet (anknytningssystemet) har vi ett system som driver oss till varandra. Vi drivs till att vilja uppnå psykologisk närhet, till att vara och bli förstådda. Vi vet det när vi kan känna tillfredsställelsen i ett möte med en annan människa och då vi på djupet kan glädjas över att vi i stunden förnimmer att vi förstår varandra; jag vet att du vet det jag visste, och du vet att jag vet det du visste. Utan psykisk närhet ingen utveckling. Vi stannar av, dör i psykisk bemärkelse, blir sjuka eller deformeras själsligt om vi inte erfar att vi är i kontakt. Med andra ord kan man säga att vi inte kan låta bli att sträva efter att bli sedda och förstådda, lika lite som vi kan låta bli att äta, dricka eller söka trygghet när vi blir oroade eller skrämda. Man kan också säga att vi är beroende av relationerna till varandra.

Vi vet t o m att alla levande system är beroende av sina ingående beståndsdelar på både lägre och högre nivå – och i båda riktningarna. Inom dynamisk systemteori, som studerar levande system, ser man hur två eller flera faktorer tillsammans konstituerar ett system. Ingen enskild komponent bär på detaljerad instruktion i naturen för att t ex bygga en kropp, en hjärnas särdrag eller en orkan. De utvecklas istället genom samarbetet mellan alla involverade komponenter i systemet och växer fram när rätt förutsättningar finns. Det finns alltså inget sådant som att gener avgör ens ögonfärg, utan beroendet av omgivande komponenter avgör utfallet. De är dessutom självorganiserande dessa system. Ur kaos organiserar sig system mot tillstånd av balans på en ny nivå för att sedan på nytt utvecklas mot ännu nyare och högre nivåer. Men det går även i andra riktningen; det som sker på högre nivåer som att kognitivt, emotionellt erfara kontakt bygger nya erfarenheter som på sikt ger nya genetiska uttryckt. Det går alltså att bryta både biologiska och sociala arv.

Allt i universum är alltså beroende. Allt levande är beroende. Det är t o m inlagt som en grundläggande drivkraft i allt levande. Som människor söker vi kontakt, det är något vi mår väl av. Allt är även i utveckling som i sin tur avgörs av omgivande förutsättningar för om det blir ett gott eller mindre gott utfall, många gånger t o m ont. För gudsbilden och gudsrelationen bör denna kunskap inom utvecklingsteorierna kring levande system inte vara något i motsatsställning. Däremot är det spännande att fundera kring om gud själv är den del i dessa självorganiserande system för både sin och vår utveckling. Gud, mer som närvaro – implicit – än något vi definierar därute (i eller bortom universum) eller därinne (inom oss). Snarare kanske vi erfar det gudomliga i det som är emellan (oss) och i det vardande. Som en orkanvind- ingenstans i naturen finns ”instruktioner” för att konstruera en orkan i förväg men genom flera samverkande faktorer kan under rätt betingelser det tidigare (väder-)systemet falla samman och det nya träder fram och uppstår (eng: emerge) ur de komponenter som tillsammans skapade det dynamiska systemet. Andens vind blåser vart den vill. Det vi kan veta är vi kan inte låta bli beroendet eller att söka varandra. Det tycks vara en nedlagd komponent, skriven i skapelsens väv. Vi kan veta att kärlek kan uppstå, erfaras. Men hur och när beror på förutsättningarna i stunden.

Människans sökande efter gud är kanske att hon anar en relation hon inte känner till. Söker hon därför att relationen finns nedlagd som ett motivationssystem i henne? Skapas gud genom människans sökande? Skapas människan genom guds sökande? Kan gud alls definieras efter mänskliga mått eller hör gudserfarenheter till mellanområdet som bara kan erfaras i det implicita? I satsen att tro på (gud) är kanske mer betoningen på verbet tro, en handling, mer sant än att tala om att ”ha” en tro (substantiv) eller att tala om gud som något bestämt.

Anders Wesslund


Varifrån kommer musiken?

16 april 2012

Gunnar är bra. Han förstår. Han blir aldrig imponerad av det perfekta. Han vill något annat. Han får mig att söka. Söka efter platsen där musiken finns innan den blir till noter.

Det är pianisten Love Derwinger som skriver om sin mycket uppskattade pianolärare Gunnar Hallhagen i boken Godnatt.

Marcia Sá Cavalcante Schuback är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har nyligen gett ut boken Att tänka i skisser. Essäer om bildens filosofi & filosofins bilder. För henne handlar det om att tänka i bilder, innan bilderna blir begrepp.

Bilderna har mer konkretion, men också mycket partikulärt, icke renodlat. Och här handlar det om skisser, om bilder som blir till i stunden.

Intressant att i boken se henne föra dialog med så många av de stora inom filosofin. Med Edmund Husserl, Martin Heidegger, Immanuel Kant, Friedrich Schelling. Hennes eget perspektiv växer fram just i samtalen med dessa stora. Men också med konstnärer som Vincent van Gogh, Albrecht Dürer, Paul Klee och Rembrandt.

Musiken innan den blir noter, tanken innan den blir begrepp. Dessa två har något med varandra att göra.

Jag tänker mig att Mäster Eckharts formulering Ohne Eigenschaft har en beröring med dessa.

Att söka det levande innan det stelnat till en formulering, till ett begrepp.

Eller som en grundtanke är i Mindfulness, att skapa en fördröjning, ett utrymme, mellan upplevelse och tolkning.

Att där hitta utrymme.

Att inse att föreställningar är just ställningar som står före. Före det ogripbara.

Även Martin Buber gör sig påmind här. Hans tankar om två slags relationer. Jag och Du som den ena möjligheten och Jag och Det som den andra. Och att det är olika jag i dessa två relationer. Om relationen till Gud säger han att den inte har alternativet Jag och Det, enbart Jag och Du.

Ande, tänker jag.

Och en man skrev i sanden och enbart i sanden. Andra har berättat vad han sade och gjorde.

Men anden blåser vart den vill.

Varifrån kommer musiken? Det var en fråga Ingmar Bergman ställde till radiopubliken ett par år innan han lämnade oss.

 

Lars Söderholm


Religiös tro och falsifierbarhet

31 december 2011

Antony Flew (1923 – 2010) var en brittisk religionsfilosof. Hans grundinställning är att tro enbart kan grundas på evidens, på starka och godtagbara skäl. I brist på sådana är den enda rimliga hållningen att vara ateist.

Han är också känd för en intressant kritik mot religionen som anknyter till Karl Popper. Popper menar att en vetenskaplig teori eller hypotes måste vara falsifierbar. Och att vetenskapen utvecklas genom att hypoteser ställs upp som sedan utsätts för hårdast möjliga experimentella tester. Man försöker falsifiera teorin. Om man inte lyckas med det, så ökar tilltron till teorin.

I anknytning till Poppers vetenskapssyn kritiserar Flew religionen för att inte vara falsifierbar. (Flew och McIntyre, New Essays in Philosophical Theology, 1955/1983). Och han menar detta i en enkel vardaglig mening. Det var hans erfarenhet att när han talade med en troende människa, och denna fick klart för sig att en konsekvens av tron som han föreställt sig inte stämmer med verkligheten, så i stället för att lämna tron så modifierar oftast den troende sin tro. Alltså är tron inte falsifierbar. Denna brist på falsifierbarhet gör trons påståenden kognitivt meningslösa. Med andra ord: de säger ingenting om hur världen är.

När jag funderar över detta perspektiv väcker det flera reaktioner i mig. Jag känner ju igen mig själv i detta som Flew säger. Nya erfarenheter, livets svårigheter och kriser tvingar till djup omprövning. Det kan under en period kännas som om detta med Gud är något som försvinner bakom mig. Men hittills har frågan kommit tillbaka. På ett nytt sätt. I någon mening mycket enklare och på samma gång mycket mer närgånget.

Det känns som om Flew gjort en riktig iakttagelse. Frågan är om den pekar på en svaghet eller kanske en styrka i tron?

För övrigt tycker jag att Tal av Akademiens direktör herr Engdahl innehöll riktigt intressanta korn och iakttagelser. Horace Engdahl ger en bild av Upplysningen som är mer sammansatt än brukligt. Se http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2011/tal-av-akademiens-direktor-herr-engdahl

Lars Söderholm