Rädslan som dödar

27 mars 2015

Bertold Brechts pjäs Regeln och undantaget handlar om en herre och hans tjänare som vandrar i öken och håller på att förgås av törst. Tjänaren hittar vatten, och kommer emot herren med vattenflaskan utsträckt. Men herren tar för givet att slaven håller i en sten för att slå ihjäl honom, så han tar sin pistol och skjuter ihjäl tjänaren. Senare frikänns han i domstolen, eftersom hans förmodan att tjänaren, som han alltid behandlat mycket illa, vill döda honom anses vara helt rimlig – det är regeln, undantaget är att slaven vill ge honom vatten.
Samma logik har vi sett prov på i många av de dödsskjutningar som amerikanska poliser gjort sig skyldiga till mot afroamerikanska medborgare, och de friande domstolsutslagen. Det anses rimligare att det är en pistol de drar fram ur fickan snarare än plånboken med legitimationen, sannolikare att de är beväpnade än obeväpnade.
Rädslan dödar. Den i och för sig inte helt obefogade rädslan för att den som är undertryckt och illa behandlad tar till våld skördar troligen fler offer än de tillfällen då den förtryckte verkligen går till attack.

Ett nytt och förskräckligt exempel på hur rädslan dödar fick vi genom flygolyckan i Alperna. Rädslan för terrorister, som lett till att dörren till cockpit bara kunde öppnas inifrån, ledde indirekt till 150 personers död.

Det är med rädslan terroristerna vill härska. Därför får vi inte låta oss styras av den rädslan. Visst, det finns anledning att vidta mått och steg för att skydda sig mot möjliga terrorscenarier. Men vi får inte låta de scenarierna överskugga allt annat. Rädslan för det som hotar utifrån får inte göra oss blinda för möjligheten att faran kanske finns inne i cockpit.
Om vi lever med en världsbild där regeln är att den som vinner på att slå ihjäl någon annan kommer att göra det, fast det i själva verket är undantaget, kommer vi att handla på ett sätt som bekräftar den regeln, som ökar hatet och rädslan. Därför måste vi finna vägar att bekräfta att regeln är att vi vill varandra väl, vägar att bekämpa rädslan och öka tilliten människor emellan.
”Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid” sjöng Wolf Biermann på sin tid. Vi lever i en annan skräckens tid då hans maning känns viktigare än någonsin.

Helene Egnell

Annonser

Galileo Galilei – Vetenskap och tro – Florens

25 mars 2015

Galileo Galilei (1564 – 1642) har kallats vetenskapens fader. Född i Pisa men var huvudsakligen verksam i Florens där han är begravd. fadern var en känd musiker och lutaspelare. Fadern avrådde sonen från musikens värld då man tjänade för dåligt med pengar. Galileo började läsa medicin utan något stort intresse för ämnet.

Under medicinstudierna tänkte han istället ut olika mekaniska naturexperiment. Han blev aldrig läkare men väl fysiker, matematiker, astronom och filosof. Han fick en gynnad ställning i Florens som hovmatematiker hos furstesläkten De Medici.

Tyngdacceleration, kompassen och mycket mer intresserade den vetgirige och påhittige Galilei. Han kom att utveckla teleskopet för studier av universum. Han såg kratrar på månen, Jupiters månar med mera. Han hade kontakt med andra astronomer som Johannes Kepler och tog del av Copernicus tankar om att jorden cirkulerade kring solen inte tvärtom.

Den geocentriska världsbilden att jorden är centrum i vår världsbild hade ett par tusen år på nacken (Aristoteles, Ptolemaios) och backades upp av Katolska kyrkan med olika bokstavliga tolkningar av bibelordet.
En heliocentrisk världsbild med solen i centrum kom att uppfattas av katolska kyrkan som ett försök att underminera den kristna tron. Galileo var själv kristen men läste inte bibeln bokstavligt och kunde förena detta med ett vetenskapligt synsätt.

Det skar sej med Vatikanen för Galileo och han blev kallad till Inkvisitionsdomstolen 1633. För att klara livhanken avsvor sej Galileo sina tankar om världsbilden. Han dömdes ändå för hädelse och husarrest. Han fick inte ge ut böcker eller ta emot besök. Han skulle upphöra med sitt vetenskapliga arbete.

Galileo var nu 69 år gammal. Hans syn sviktade. Han hade fortfarande ett viss stöd av fursten i Florens och en bostad i Alcetri söder om staden. Galileo var orubblig. Han gav ut en ytterligare bok om vetenskap som trycktes i Holland och hade besök av vetenskapsmän i sitt hus. Han dog i Alcetri 1642. Han fick en gravplats i skymundan. Hans kropp flyttades till Begravningskyrkan San Croce i Florens 1737 och ett ståtligt gravmonument gjordes. Galileo ligger begraven nära Michelangelo och Dante Alighieri.

Den första vetenskapsakademin i världen i Galileos efterföljd inrättades i Florens 1657. Den efterföljdes av vetenskapsakademin i London 1660 och några år senare i Paris. Galileos hus i Alcetri är idag Nationella Institutet för Astrofysik och man har där medverkat till tillkomsten av det stora teleskopet i Arizona. Galileomuseet är ett museum i Florens alldeles bredvid det kända konstmuseet Uffizzierna. I Galileomuseet, som är värt en resa, kan man bland ett jättestort material finna Galileis ursprungliga teleskop.

Katolska kyrkan genom påven Johannes Paulus den andre beklagade 1992 kyrkans behandling av Galilei. Domen från Inkvisitionsdomstolen upphävdes helt 2000. Det talades om ett monument för Galilei inom Vatikanen 2008 men det dementerades sedan.

Benny Fhager


Det sekulära – egen och andras rätt till sina auktoriteter

22 mars 2015

Varför är ett sekulärt samhälle ett demokratiskt samhälle?
Ett sådant samhälle innebär frihet till religion, men även rätten till frihet från religion, är ett vanligt påstående.

Jag växte upp i en sträng religiös miljö med bönemöten och många förbud, fundamentalistisk bokstavstro, som det tog lång tid att bli fri ifrån. När jag senare bildade mig en politisk uppfattning och började rösta hade jag med mig en uppfattning om det jämlika samhället, en gudsrikesvision med paulinska rötter, ett rike där alla är ett oberoende av nationalitetskultur, klass eller kön. Men jag lärde mig handgripligt att mina politiska preferenser och idéer mötte andra idéer och visioner om samhället med andra rötter än mina paulinska. Och att demokrati innebar majoritetsbeslut, argumentation, ibland förhandlingar och kompromisser. Alla har inte växt upp med predikningar och Bibeln. I demokratin finns ingen högre auktoritet än röstutslaget. Och att i en politisk konflikt hävda det som Paulus sagt eller vilka intressen storkapitalet har förutsätter en uppfattning om en överordnad gemensam auktoritet, som många inte delar och upplever som nonsens.

Denna insikt om den överordnade auktoriteten väcker en del frågor. Är demokratin en sådan? Att demokratin skall vara sekulär? För länge sedan ingick jag i en kyrklig samtalsgrupp, sammansatt av gammalkyrkliga och mer nutidsinriktade kyrkmänniskor. I min grupp fanns både laestadianer och kvinnliga präster, så konfliktlinjen var given från början. Argumentationen om allas lika värde och jämlikhet mellan könen gick inte hem hos tornedalingarna. ”Ingen skall komma från Sverje och tala om för oss hur vi ska tro och tolka Bibeln”, sa de. Jag tänkte på det när Arabförbundet skickade hem Margot Wallström med motiveringar om att Sharialagar med rötter i Koranen värnar om människovärdet.

Min uppfattning är att det sekulära innebär en rätt för alla att välja sin egen auktoritet och till följd därav de politiska beslut man tycker bäst stämmer med sin vision. Men att i demokratin skall besluten granskas i sin egen rätt, där den ideologiska bakgrunden bör debatteras i andra sammanhang, kanske i kyrkan, kanske, men där är jag osäker. Som kyrkopolitiker valde jag att anta en kyrkopolitisk identitet. Mina ideal om jämlikhet, allas lika värde, rättssäkerhet och begränsning av kapitalets makt borde även gälla i kyrkan. En nylig insändare i Kyrkans tidning från en teologisk doktorand ville ha en teologisk motivering till att i grunden sekulära partier ställde upp i kyrkovalen. Gärna ett Jesusord som gav auktoritet åt de politiska partierna i kyrkan. Jag kände igen min barndoms fundamentalism och bokstavstro.

Erik Lundgren


Yttre miljön och öppna sinnen

17 mars 2015

Om ett par decennier beräknas 75% av det svenska fågelbeståndet kan ha försvunnit. Inga gråtrutar, inga starar, ingen ejder. Många är redan borta. Som de flesta dykänder i Östersjön. Miljögifter, alltmer av kemiska ämnen som det moderna samhället använt, leder till tiaminbrist, vitamin B, hos fåglarna. De klarar inte längre att bygga upp nödvändiga ämnen i sina kroppar. Äggskalen håller inte, de klarar inte av att navigera, lägger sina ägg i andras bon, börjar ruva på plastflaskor. (Studio ett, P1 15-02-26)

Vi längtar nostalgiskt tillbaka till tider och miljöer som Evert Taube sjöng om, Roslagens famn, ejdrar som gungar i dyningarna, men lever som om ingenting har hänt! Vi bekänner våra gudar vare sig det sker i kyrkor eller hockeylador, i stadsjeeparna längs våra vägar eller i luften på väg på någon billig weekendresa.
Vi förmår inte ändra vår livsstil. ”Vi verkar hålla på att förlora förmågan att se vad som händer i vår yttre miljö”, säger professor i biokemi Lennart Balk i radioprogrammet.

Istället blir människor som flyr krigen eller fattigdomen till problem för oss. Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta! Det är titeln på Profilteatern i Umeås satiriska teaterföreställning.
Mitt i prick.
Vad är det som gör att vi inte klarar av att se vad som sker?
Vad får oss att fortsätta konsumera som om ingenting har hänt?

Mest plågsamt är att se sig själv, se oss agera på väg mot stupet.
Det egna sveket. Den egna egoismen, som individer, samhällen och nationer.

För några veckor sedan inbjöd Jordens vänner till seminariehelg i Umeå om gruvmotståndet i Sverige. Där fanns aktivister från hela Sverige. Från Kallak utanför Jokkmokk (http://www.naturvardsverket.se/Stod-i-miljoarbetet/Rattsinformation/Rattsfall/Gruvor/Kallak–folj-arendet—/#) och från Rönnbäcksgruvan i Tärnaby ( http://www.vk.se/960001/ronnbacksgruvan-gynnar-knappast-storuman), från Ojnareskogen på Gotland (http://www.ojnareskogen.se) till Norra Kärr nordost om Gränna. (http://aktionraddavattern.eu/gruvor/norra-karr/) För alla prospekt är hoten påtagliga för förgiftat grundvatten och i närliggande vattendrag, oåterkalleligt förstörd natur och hot mot ursprungs- och lokalbefolkning.

Aktivisterna var kanske 30 – 40 personer. Inte 3 – 4 000 med tanke på vad som står på spel. Inte var det människor med makt som var där. Inte de med karriär och framgång. Snarare betraktas nog många av dem som idealister, utopister. Det var människor med kärlek till det liv som än myllrar, med kärlek till denna jord.
Jag högaktar dem. Nostalgi är ingen väg framåt utan omställning och motstånd. För det behövs att människor går samman. Organiserar sig på nytt.
Öppnar ögon och sinnen.

Anders Wesslund


Storm över Anderna

09 mars 2015

Är människan en berättelse (Crafoord)? eller är det riktigare att säga att människan behöver en berättelse (Kristensson-Uggla)? Kanske räcker det med att konstatera att liv och berättelse är intimt sammanflätade med varandra och att vi behöver reflektera över saken. För den som inte reflekterar över berättelsens suggestiva kraft i våra liv, riskerar att bli fånge i en berättelse som styr oss i det fördolda, en berättelse vi tar för given och därför knappt är medvetna om.
Dokumentären Storm över Anderna handlar om unga Josefin Ekermann som slår följe med filmaren Mikael Wiström på en resa till Peru. Hon reser dit för att pröva den berättelse hon växt upp med och i allt högre grad börjat ifrågasätta. Berättelsen om Sendero Luminoso som befrielserörelse. Josefin har Augusta som andranamn. Det har hon fått efter sin faster Augusta La Torre, som tillhörde den maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso och var gift med dess ledare, Abimael Guzman. Augusta La Torre dog under oklara omständigheter i slutet av 80-talet. Abimael Guzman lever i fångenskap. I filmen gestaltas resan som ett fadersuppror. Josefins familj och släkt är emot att hon reser. När hon söker sin egen sanning blir hon ett svart får, en som skrivs ut ur berättelsen. Samtidigt tas hon knappast emot som någon hjälte i Peru. De som drabbats av våldet håller Josefins familj i hög grad som ansvariga för det som skett. Det blir en tårfylld resa och en nyansrik skildring som varken döljer de grundläggande strukturella orättvisorna i Peru eller gerillavåldets perversa logik och ohyggliga konsekvenser för landsbygdsbefolkningen.
Josefin kan inte vara en del i den berättelse hon växt upp med. Men hon behöver en berättelse som sätter hennes eget liv i en begriplig ram. I fokus hamnar två personer till vilka hon försöker återupprätta nya relationer. Den ena är peruanska Flor, en kvinna som förlorat sin bror för att han skrev en dikt som hyllade Sendero Luminoso. Till en början vill hon knappt träffa Josefin eftersom hon håller Josefins familj och släkt ansvarig för det som skett. Den andra personen är Josefins döda faster Augusta, som någonstans på vägen mellan ung, idealistisk intellektuell kvinna och hårdför gerillakrigare förvandlats till en symbol, ett emblem, en obegriplig gåta att hata eller beundra.
Det krävs en rejäl dos civilkurage för att göra det Josefin gör. Här finns en allmängiltighet som spränger filmens tema. Starka berättelser skapar starka identiteter. Så starka att vi riskerar att bli berättelsens fångar. Vi som delar samma berättelse förvandlas lätt till en sekt, bevakande vårt begränsade utsnitt av verkligheten. Den som ifrågasätter våra sanningar definieras som fiende. Så håller vi oss rena från det andras besmittelse och lever som rättfärdiga bland otrogna.
Och ändå. Det kan ju vara befogat att värna sin berättelse. Att kämpa för att bevara sin särart och sin sanning i en värld av lögner. Jo visst. Men då tål den väl ändå att prövas? För det är vad Josefin gör. Prövar den berättelse hon vuxit upp med. Och i samma stund som den brister börjar hon skriva på en ny.

Anders Hagman


Religion på gott och ont

02 mars 2015

”Låt oss tala om de dåliga sakerna med religion för omväxlings skull. Och hjälpa varandra att hantera traumat av att hitta dåliga saker i sin religion.” Så sade Deepthi, en av de kvinnor jag intervjuade för min avhandling om feministiska perspektiv på religiös mångfald.

Deepthi, en kristen dalit som deltagit i ett indiskt dialogprojekt för kvinnor, Women’s Interfaith Journey, uttryckte just det som blev en viktig slutsats av mitt arbete: när feminister möts i dialog kommer de med insikten att religionen innehåller ”dåliga saker” för kvinnor – men de finner samtidigt tillräckligt mycket gott i sina religiösa traditioner för att ändå vilja hålla fast vid dem. När de möts i dialogen kan de hjälpa varandra att hantera det dåliga, och glädjas åt det goda. Ofta är såväl det dåliga som det goda gemensamt, och även om strategierna ser olika ut kan de lära av varandra.

En annan slutsats jag drog var att en orsak till att kvinnor kan ta upp såväl de dåliga som de goda sakerna i sina religiösa traditioner när de möts är att de kommer från en marginaliserad position, och inte från den religiösa maktens centrum. Behovet att försvara det egna är inte så stort, när utgångspunkten är att vi alla önskar förändring.
Det är detta som religionsdialogen i stort kan lära av den feministiska praktiken och teologin för religionsmöten, menar jag: förmågan att hålla samman det religionskritiska perspektivet med uppskattningen av det goda.
De senaste åren har den ateistiska religionskritiken försökt visa att religion är något i stort sett dåligt, särskilt när den har politiska dimensioner. Om folk nu nödvändigtvis måste vara religiösa, så ska de i alla fall låta det vara en privatsak, säger nu senast Bo Rothstein i en artikel i DN http://www.dn.se/debatt/religionen-bidrar-inte-till-ett-battre-samhalle/).
Rothstein hänvisar till World Values Survey http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp (som han konsekvent benämner som World Values Study, vilket kanske i sig något minskar trovärdigheten av hans argument) och hävdar att denna studie visar att ju mer religiösa folk är, desto mer intoleranta är de, och desto mindre tillit och mer korruption finns det i samhället.

Nu mäter ju WVS inte bara religiositet utan graden av tillit, tolerans etc. torde snarare hänga samman med sociala, ekonomiska och politiska förhållanden. Jag hade tillfälle att få pröva WVS värderingsskala i samband med det Iona-inspirerade nätverkets http://www.ionasverige.se/
vintermöte, då vi fick svara på frågan vilka värden vi trodde var mest gynnsamma för ett hållbart samhälle. Våra värderingar hamnade naturligtvis uppe i det övre högra hörnet av värderingskartan, där vi svenskar ligger – trots att vi alla är engagerade kristna.

Att hävda att religion leder till ett sämre samhälle är alltså lika onyanserat som att påstå att det automatiskt leder till ett gott samhälle. Det är dags för en religionskritik inifrån, som tar på allvar att det finns ”dåliga saker” i våra religiösa traditioner, och funderar på hur vi ska stärka det som främjar fred, jämlikhet och rättvisa, som också finns där.
Jag menar att denna religionskritik finns inbyggd i alla traditioner. Därför finns en grund för att utöva den i dialog. Men det kan vara svårt att skapa den tillit som krävs för att våga, speciellt för minoritetsreligioner som möts av misstänksamhet och förtal i vårt samhälle. Religionsdialogens första steg måste därför vara att lyfta fram det goda, att bygga relationer som gör att man litar på att den andre inte kommer att använda det jag säger mot mig. Men det är helt nödvändigt att vi kommer till det andra steget, som handlar om att ”hjälpa varandra att hantera traumat när vi hittar dåliga saker i våra religioner”.

Helene Egnell