Storm över Anderna

09 mars 2015

Är människan en berättelse (Crafoord)? eller är det riktigare att säga att människan behöver en berättelse (Kristensson-Uggla)? Kanske räcker det med att konstatera att liv och berättelse är intimt sammanflätade med varandra och att vi behöver reflektera över saken. För den som inte reflekterar över berättelsens suggestiva kraft i våra liv, riskerar att bli fånge i en berättelse som styr oss i det fördolda, en berättelse vi tar för given och därför knappt är medvetna om.
Dokumentären Storm över Anderna handlar om unga Josefin Ekermann som slår följe med filmaren Mikael Wiström på en resa till Peru. Hon reser dit för att pröva den berättelse hon växt upp med och i allt högre grad börjat ifrågasätta. Berättelsen om Sendero Luminoso som befrielserörelse. Josefin har Augusta som andranamn. Det har hon fått efter sin faster Augusta La Torre, som tillhörde den maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso och var gift med dess ledare, Abimael Guzman. Augusta La Torre dog under oklara omständigheter i slutet av 80-talet. Abimael Guzman lever i fångenskap. I filmen gestaltas resan som ett fadersuppror. Josefins familj och släkt är emot att hon reser. När hon söker sin egen sanning blir hon ett svart får, en som skrivs ut ur berättelsen. Samtidigt tas hon knappast emot som någon hjälte i Peru. De som drabbats av våldet håller Josefins familj i hög grad som ansvariga för det som skett. Det blir en tårfylld resa och en nyansrik skildring som varken döljer de grundläggande strukturella orättvisorna i Peru eller gerillavåldets perversa logik och ohyggliga konsekvenser för landsbygdsbefolkningen.
Josefin kan inte vara en del i den berättelse hon växt upp med. Men hon behöver en berättelse som sätter hennes eget liv i en begriplig ram. I fokus hamnar två personer till vilka hon försöker återupprätta nya relationer. Den ena är peruanska Flor, en kvinna som förlorat sin bror för att han skrev en dikt som hyllade Sendero Luminoso. Till en början vill hon knappt träffa Josefin eftersom hon håller Josefins familj och släkt ansvarig för det som skett. Den andra personen är Josefins döda faster Augusta, som någonstans på vägen mellan ung, idealistisk intellektuell kvinna och hårdför gerillakrigare förvandlats till en symbol, ett emblem, en obegriplig gåta att hata eller beundra.
Det krävs en rejäl dos civilkurage för att göra det Josefin gör. Här finns en allmängiltighet som spränger filmens tema. Starka berättelser skapar starka identiteter. Så starka att vi riskerar att bli berättelsens fångar. Vi som delar samma berättelse förvandlas lätt till en sekt, bevakande vårt begränsade utsnitt av verkligheten. Den som ifrågasätter våra sanningar definieras som fiende. Så håller vi oss rena från det andras besmittelse och lever som rättfärdiga bland otrogna.
Och ändå. Det kan ju vara befogat att värna sin berättelse. Att kämpa för att bevara sin särart och sin sanning i en värld av lögner. Jo visst. Men då tål den väl ändå att prövas? För det är vad Josefin gör. Prövar den berättelse hon vuxit upp med. Och i samma stund som den brister börjar hon skriva på en ny.

Anders Hagman