Religion på gott och ont

02 mars 2015

”Låt oss tala om de dåliga sakerna med religion för omväxlings skull. Och hjälpa varandra att hantera traumat av att hitta dåliga saker i sin religion.” Så sade Deepthi, en av de kvinnor jag intervjuade för min avhandling om feministiska perspektiv på religiös mångfald.

Deepthi, en kristen dalit som deltagit i ett indiskt dialogprojekt för kvinnor, Women’s Interfaith Journey, uttryckte just det som blev en viktig slutsats av mitt arbete: när feminister möts i dialog kommer de med insikten att religionen innehåller ”dåliga saker” för kvinnor – men de finner samtidigt tillräckligt mycket gott i sina religiösa traditioner för att ändå vilja hålla fast vid dem. När de möts i dialogen kan de hjälpa varandra att hantera det dåliga, och glädjas åt det goda. Ofta är såväl det dåliga som det goda gemensamt, och även om strategierna ser olika ut kan de lära av varandra.

En annan slutsats jag drog var att en orsak till att kvinnor kan ta upp såväl de dåliga som de goda sakerna i sina religiösa traditioner när de möts är att de kommer från en marginaliserad position, och inte från den religiösa maktens centrum. Behovet att försvara det egna är inte så stort, när utgångspunkten är att vi alla önskar förändring.
Det är detta som religionsdialogen i stort kan lära av den feministiska praktiken och teologin för religionsmöten, menar jag: förmågan att hålla samman det religionskritiska perspektivet med uppskattningen av det goda.
De senaste åren har den ateistiska religionskritiken försökt visa att religion är något i stort sett dåligt, särskilt när den har politiska dimensioner. Om folk nu nödvändigtvis måste vara religiösa, så ska de i alla fall låta det vara en privatsak, säger nu senast Bo Rothstein i en artikel i DN http://www.dn.se/debatt/religionen-bidrar-inte-till-ett-battre-samhalle/).
Rothstein hänvisar till World Values Survey http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp (som han konsekvent benämner som World Values Study, vilket kanske i sig något minskar trovärdigheten av hans argument) och hävdar att denna studie visar att ju mer religiösa folk är, desto mer intoleranta är de, och desto mindre tillit och mer korruption finns det i samhället.

Nu mäter ju WVS inte bara religiositet utan graden av tillit, tolerans etc. torde snarare hänga samman med sociala, ekonomiska och politiska förhållanden. Jag hade tillfälle att få pröva WVS värderingsskala i samband med det Iona-inspirerade nätverkets http://www.ionasverige.se/
vintermöte, då vi fick svara på frågan vilka värden vi trodde var mest gynnsamma för ett hållbart samhälle. Våra värderingar hamnade naturligtvis uppe i det övre högra hörnet av värderingskartan, där vi svenskar ligger – trots att vi alla är engagerade kristna.

Att hävda att religion leder till ett sämre samhälle är alltså lika onyanserat som att påstå att det automatiskt leder till ett gott samhälle. Det är dags för en religionskritik inifrån, som tar på allvar att det finns ”dåliga saker” i våra religiösa traditioner, och funderar på hur vi ska stärka det som främjar fred, jämlikhet och rättvisa, som också finns där.
Jag menar att denna religionskritik finns inbyggd i alla traditioner. Därför finns en grund för att utöva den i dialog. Men det kan vara svårt att skapa den tillit som krävs för att våga, speciellt för minoritetsreligioner som möts av misstänksamhet och förtal i vårt samhälle. Religionsdialogens första steg måste därför vara att lyfta fram det goda, att bygga relationer som gör att man litar på att den andre inte kommer att använda det jag säger mot mig. Men det är helt nödvändigt att vi kommer till det andra steget, som handlar om att ”hjälpa varandra att hantera traumat när vi hittar dåliga saker i våra religioner”.

Helene Egnell


Finns Gud i demokratiska samhällen?

16 februari 2012

Blir samhället bättre om det styrs av kristna värderingar? Vi känner igen en gammal debatt, som då och då blommar upp. Bo Rothstein har i en nylig artikel i Sans (2012:1, Guds tystnad främjar världen) redovisat från sitt eget forskningsprojekt (The Quality of Government Institute) att motsatsen gäller. Han har konstrurerat ett religiöst index, som visar att det finns en omvänd korrelation mellan människors grad av gudstro och hälsa, livslängd och skolutbildning. Ju mer privat gudstro, desto sämre liv. Och tvärtom, graden av korruption har en positiv korrelation med gudstro.

Hans slutsats är tydlig, om man vill ha ett gott samhälle bör man då eftersträva ett samhälle starkt präglat av religiösa värderingar? ‘ Svaret på den frågan är ett klart och entydigt nej’. I media kan man finna röster, som till och med går längre; religiösa eller kristna samhällen orsakar kortare livslängd, sämre utbildning och ökad korruption.

Argumenten bortser att samband inte är samma sak som orsak. Det är välkänt att ogynnsamma socioekonomiska förhållanden leder till sämre utbildning, sämre hälsa, frestelsen till korruption blir större. En mexikansk polisman med urusel lön mer eller mindre tvingas att ta mutor för att försörja sin familj. En följd av hans gudstro?

Det finns ett samband mellan det ökade bruket av högklackade skor hos kvinnor under 1900-talet och ökningen av lungcancer. Orsak?

Kan det vara tvärtom? I ett orättfärdigt, ojämlikt och korrupt samhälle erbjuder religion något som samhället inte kan ge. Tillit, hopp, kärlek? Opium för folket eller en drivkraft till ett bättre samhälle?

Betydligt intressantare är Phil Zuckermans analys i boken Society without God. Under ett år bodde han i Aarhus och intervjuade 150 danskar och svenskar om deras religiösa tro. Utgångspunkten var att Danmark och Sverige kommer mycket högt i ranking av välfärdsfaktorer, utbildning, livslängd, spädbarnsöverlevnad, jämlikhet men även skattebetalningsvilja eller solidaritet och biståndsvilja. Till hans stora överraskning trodde de flesta intervjuade inte på Gud. De misstrodde tankarna på ett liv efter detta, och en andel tänkte aldrig på Gud eller talade med vänner om Gud. Många var ändå med i kyrkan, men mest av traditionella skäl.

Varför? Varför saknar människor i några av världens mest jämlika och ekonomiskt mest lyckade länder en gudstro och ändå tillhör majoriteten kyrkan? Belong but not believe. Från sin egen judiska bakgrund diskuterar Zuckerman det han kallar kulturell religion. I det skandinaviska fallet har ett stort antal värderingar slagit igenom i samhället, allas lika värde, rättvisa, godhet, omfördelning, omhändertagande. Värderingar som också är kristna.

Vem har rätt, Rothstein eller Zuckerman? Fakta finns där, men tolkningen. För min egen del tänker jag på evangeliernas utsagor om Guds rike. Det är inte en fysisk plats, utan något som finns inom människorna. Hur tänker Gudsrikets invånare, har de en gudstro, försanthåller de undren, tror de på uppståndelsen, ett evigt liv för bara troende? Eller månar de om de fattiga, utslagna och av samhället förkastade? Det yttersta testet läser jag om i domsöndagstexterna, om det som vi gjort mot de minsta bröderna, inte hur mycket eller vad vi tror på.

Därför undrar jag vad som händer i Sverige just nu, ökande inkomstskillnader, fler utförsäkrade, ojämlikare sjukvård, flyktingar utslängda. Guds rike?

 

Erik Lundgren