Religion på gott och ont

02 mars 2015

”Låt oss tala om de dåliga sakerna med religion för omväxlings skull. Och hjälpa varandra att hantera traumat av att hitta dåliga saker i sin religion.” Så sade Deepthi, en av de kvinnor jag intervjuade för min avhandling om feministiska perspektiv på religiös mångfald.

Deepthi, en kristen dalit som deltagit i ett indiskt dialogprojekt för kvinnor, Women’s Interfaith Journey, uttryckte just det som blev en viktig slutsats av mitt arbete: när feminister möts i dialog kommer de med insikten att religionen innehåller ”dåliga saker” för kvinnor – men de finner samtidigt tillräckligt mycket gott i sina religiösa traditioner för att ändå vilja hålla fast vid dem. När de möts i dialogen kan de hjälpa varandra att hantera det dåliga, och glädjas åt det goda. Ofta är såväl det dåliga som det goda gemensamt, och även om strategierna ser olika ut kan de lära av varandra.

En annan slutsats jag drog var att en orsak till att kvinnor kan ta upp såväl de dåliga som de goda sakerna i sina religiösa traditioner när de möts är att de kommer från en marginaliserad position, och inte från den religiösa maktens centrum. Behovet att försvara det egna är inte så stort, när utgångspunkten är att vi alla önskar förändring.
Det är detta som religionsdialogen i stort kan lära av den feministiska praktiken och teologin för religionsmöten, menar jag: förmågan att hålla samman det religionskritiska perspektivet med uppskattningen av det goda.
De senaste åren har den ateistiska religionskritiken försökt visa att religion är något i stort sett dåligt, särskilt när den har politiska dimensioner. Om folk nu nödvändigtvis måste vara religiösa, så ska de i alla fall låta det vara en privatsak, säger nu senast Bo Rothstein i en artikel i DN http://www.dn.se/debatt/religionen-bidrar-inte-till-ett-battre-samhalle/).
Rothstein hänvisar till World Values Survey http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp (som han konsekvent benämner som World Values Study, vilket kanske i sig något minskar trovärdigheten av hans argument) och hävdar att denna studie visar att ju mer religiösa folk är, desto mer intoleranta är de, och desto mindre tillit och mer korruption finns det i samhället.

Nu mäter ju WVS inte bara religiositet utan graden av tillit, tolerans etc. torde snarare hänga samman med sociala, ekonomiska och politiska förhållanden. Jag hade tillfälle att få pröva WVS värderingsskala i samband med det Iona-inspirerade nätverkets http://www.ionasverige.se/
vintermöte, då vi fick svara på frågan vilka värden vi trodde var mest gynnsamma för ett hållbart samhälle. Våra värderingar hamnade naturligtvis uppe i det övre högra hörnet av värderingskartan, där vi svenskar ligger – trots att vi alla är engagerade kristna.

Att hävda att religion leder till ett sämre samhälle är alltså lika onyanserat som att påstå att det automatiskt leder till ett gott samhälle. Det är dags för en religionskritik inifrån, som tar på allvar att det finns ”dåliga saker” i våra religiösa traditioner, och funderar på hur vi ska stärka det som främjar fred, jämlikhet och rättvisa, som också finns där.
Jag menar att denna religionskritik finns inbyggd i alla traditioner. Därför finns en grund för att utöva den i dialog. Men det kan vara svårt att skapa den tillit som krävs för att våga, speciellt för minoritetsreligioner som möts av misstänksamhet och förtal i vårt samhälle. Religionsdialogens första steg måste därför vara att lyfta fram det goda, att bygga relationer som gör att man litar på att den andre inte kommer att använda det jag säger mot mig. Men det är helt nödvändigt att vi kommer till det andra steget, som handlar om att ”hjälpa varandra att hantera traumat när vi hittar dåliga saker i våra religioner”.

Helene Egnell


Religionsdialog och religionsdispyt

08 maj 2014

Jag är personligen djupt engagerad i religionsdialog på flera fält och ser det som en mycket viktig del av min syn på kristen mission. Det uppstår lite nu och då uttalad kritik mot religionsdialog – som något man ska akta sig för – det kan leda till synkretism menar någon, medan andra menar att det inte går att förkunna evangeliet rent och tydligt.

Mission är inte för mig utbredning av kristna läror utan spridningen av erfarenheten att människan är älskad av Gud villkorslöst. En sådan mission är effektiv först när människor som tror på Jesus gestaltning av Guds vilja, själva älskar människan villkorslöst. Det är högt ställda krav som få om en ens någon kan nå upp till. Just det är en nyckel till att förstå vad kristen tro är. Det är Gud själv som missionerar genom oss oavsett om vi har kompetens för det eller inte. Resultatet beräknas inte efter antalet anhängare till en religiös tradition, en andlig ledare eller ett knippe religiösa lärosatser utan till om vittnesbördet om vad Jesus Kristus betyder är subjektivt sant. Ett religiöst budskap är falskt, som inte genomsyrar handlingsmönstret mot och värderingen av en människa av annan åskådning, hos den som uttalar budskapet. Det kan låta hårt om det är ett budskap som är erkänt och allmänt i den egna kristna kyrkofamiljen. Skulle inte jag få predika det som mina lärare har undervisat mig om? Jo självklart förväntas det av omgivningen. Men du ska veta att om den du undervisar ser en konflikt mellan det du säger och det du gör, vilket de flesta vakna mottagare är skickliga på, så blir du en kontramissionär. Det är många kristna förkunnare med auktoritativ röst, som fått människor att lämna kyrkan för att man tappat förtroendet för den som talar, trots att andra säkert blivit anhängare. En ännu värre konsekvens är att människor avsäger sig all tro på Gud och det kristna evangeliet, när företrädare för kristen tro utdelar fördömelse från upphöjda positioner.

Första ledet i Jesus missionsbefallning i Matteus 28:19 som handlar om att göra alla folk till lärjungar innehåller inget krav på hög bekännelse – bara på en uppvaknad längtan efter den atmosfär av fred, erkännande och upprättelse som Jesus etablerar omkring sig och som han uppmanar sina lärjungar att ge vidare. Det kan bara ta gestalt då man möter den ”annorlunda andre” i en atmosfär av fred, erkännande och upprättelse som intuitivt upplevs sann. I en sådan atmosfär kan jag själv eller den andre ta ett steg närmare, eller avvakta eller ta ett steg tillbaka utan att förutsättningarna ändras. Det var den atmosfären lärjungarna vandrade fram och tillbaka i under hela sin tid med Jesus. De utsatte sig för en undervisning de inte alltid förstod så mycket av. Det var inte så mycket lärosatser men svar på frågor och förklaringar kring varför han gjorde som han gjorde. Men det viktiga var att de hade förtroende för Jesus, för det var något sant över honom – han gjorde lärjungar.

Religionsdialog är ett av många sätt att bygga broar mellan öar av tankevärldar byggda under 100-tals och 1000-tals år, tankevärldar som lätt kan skapa fiendskap om gränserna är absoluta. Jesus rörde sig i en heterogent religiös värld trots den begränsade geografiska yta han rörde sig på. Han byggde broar av tillit till libaneser, romerska hellenistiska officerare, judiska överlöpare, utstötta spetälska, handikappade tiggare, samarier som hade en annorlunda mosaisk kult, upproriska seloter, fariséer i Stora Rådet. Han rev också broar byggda av felaktiga förväntningar efter egna vinster.

I vårt samhälle finns stora behov av detta brobyggande genom människor som är bekväma med att dela erfarenheter och fullfölja respektfulla dispyter med människor av annan tro. Denna andra tro behöver inte vara en tro på Gud, det kan också vara en tro på en värld utan Gud. Genom att vara genuint intresserad av den andres sätt att tänka och vara trygg i min egen trosgrund kan många långsiktigt bygga hållfasta brofundament som håller att gå på. Förtroendefull vänskap når mycket långt så länge varje part är sann mot sig själv.

En relations-bro är nödvändig för den som tappat fotfästet där hon är, och måste ta sig mot stabilare mark. En person i en kyrka på en ort, kan bygga en bro som leder till många kyrkor, eller som leder till en fördjupad insikt om Guds människokärlek i sin egen religion. En sår, Gud ger växten och andra skördar långt utanför min kontroll. Tilliten till Guds kärlek till människan är den kristna kyrkans mission hur den än formas. De som vill en kristen identitet ska kyrkan undervisa och sätta i tjänst.

Sten Högberg